Landsbygden mellan Walnut Crossing och Cayuga County visade upp den ena pastorala idyllen efter den andra – små lantbruk, vingårdar och böljande sädesfält åtskilda av träddungar. Men Gurney såg det knappt. Han hade tankarna koncentrerade på målet – en ruffig liten stuga i ett träsk med svart vatten – och på vad som kunde hända där den natten.
Han var framme före middagstid. Han bestämde sig för att inte genast ta sig fram till fastigheten. Istället körde han sakta förbi infarten med det vaktande skelettet och den lutande aluminiumgrinden. Grinden stod öppen, men den såg olycksbådande ut snarare än välkomnande.
Han fortsatte i drygt en kilometer innan han gjorde en U-sväng. Halvvägs tillbaka till Clinters avskräckande infart såg han en stor, förfallen lada mitt på ett fält som var fullt av ogräs. Taket var rejält nedsjunket på mitten. Ganska många brädor saknades i väggarna och den ena av dubbeldörrarna fattades. Det fanns ingen gård inom synhåll – bara resterna av en grund där huset kan ha stått.
Gurney blev nyfiken. När han var framme vid det han trodde var infarten körde han sakta ut på fältet hela vägen fram till ladan. Det var mörkt därinne och han var tvungen att tända strålkastarna för att kunna se in. Golvet var av betong och det fanns en lång öppen passage från framsidan till skuggorna längst in. Det var smutsigt och multnande hö låg överallt, men för övrigt var byggnaden tom.
Han fattade ett beslut. Han körde sakta in i ladan – så långt han kunde in i mörkret. Sedan tog han med sig mappen som innehöll alla data om Föräldralösa och polisrapporterna, klev ur bilen och låste den. Klockan var prick tolv. Han hade en lång väntan framför sig, men han tänkte utnyttja tiden väl.
Han fortsatte till fots över det igenvuxna fältet och följde sedan vägen fram till Clinters infart. När han gick på den upphöjda brovägen över bäverdammen och träsket slogs han återigen av hur ödsligt allt var.
Som utlovat var stugans ytterdörr olåst. Interiören, som såg ut att bestå av ett enda stort rum, hade den mustiga doft som är typisk för utrymmen som sällan vädras. Timmerväggarna bidrog med ytterligare doft, träaktig och en aning frän. Möblerna såg ut att komma från en affär som specialiserat sig på den ”rustika” stilen. Det var en utpräglat manlig miljö. En jägares stuga.
Där fanns en spis, en diskbänk och ett kylskåp mot den ena väggen; ett långt bord med tre stolar mitt emot och en låg enkelsäng mot den angränsande väggen. Golvet bestod av mörka, fläckiga furubrädor. Konturen av vad som såg ut som en fallucka i golvet fångade Gurneys uppmärksamhet. Ett hål, lagom stort för ett finger, var borrat i luckan nära ena kanten, antagligen för att den skulle gå att lyfta upp. Gurney provade, av ren nyfikenhet, men luckan rörde sig inte ur fläcken. Den hade antagligen satts igen någon gång i det förflutna. Eller så fanns det, eftersom det trots allt var Clinters stuga, en dold låsanordning någonstans. Det var kanske därnere som han förvarade sina ”samlarvapen” som han sålde till andra ”samlare”, utan att det behövdes några licenser.
Ett fönster kastade lite ljus över det långa bordet och gav utsikt över gården på baksidan. Gurney satte sig där, på en av de tre stolarna, och försökte sortera den tjocka pappersbunt som han skulle ägna sig åt under de kommande timmarna. Efter att ha lagt upp ett par travar och flyttat dokument från den ena till den andra och sedan lagt högarna i ett slags prioritetsordning, gav han upp tanken på att försöka få materialet organiserat och bestämde sig för att läsa det i den ordning han kände för.
Han stålsatte sig och tog upp bunten med tio år gamla obduktionsfoton och valde ut de där skallskadorna dokumenterades. Han slogs på nytt av hur gräsliga de var – av hur massiva skador kan förvrida anletsdragen till groteska parodier på mänskliga känslor. Han greps av ett slags raseri när han på nytt såg hur mördaren hade våldfört sig på offrens integritet och återigen uppfylldes han av beslutsamhet, en önskan att ge dem den respekt de förtjänade och att återställa – genom att gripa mördaren – den värdighet som han hade berövat dem.
Beslutsamheten kändes bra. Den kändes meningsfull, okomplicerad och gav honom ny energi. Men snart började den angenäma känslan klinga av.
När han såg sig om i rummet – det kalla, närmast fientliga och opersonliga rum som var en mans hem – slogs han av hur liten Max Clinters värld var. Han visste inte hur Clinters liv hade varit innan han stötte ihop med Den gode herden, men nog måste det ha fallit sönder och förminskats under åren sedan dess. Den här stugan, den här lilla lådan som balanserade på en jordkulle mitt i ett träsk i ingenstans, var en eremits stuga. Clinter var en människa som levde mycket isolerat, driven av sina demoner, av sina fantasier, av sin längtan efter revansch. Clinter var Ahab. En skadad, besatt Ahab. Men istället för att fara runt på haven lurade den här Ahab ute i vildmarken. Ahab med skjutvapen istället för harpuner. Han var innesluten i sitt eget korståg, sökte inte efter något annat än sin längtans kulmen och hörde inget annat än rösterna i sitt eget huvud.
Det var en mycket ensam människa.
Den sanningen, styrkan i detta enkla faktum, fick det nästan att tåras i Gurneys ögon.
Sedan insåg han att tårarna inte var för Max.
Utan för honom själv.
Och det var då som bilden av Madeleine dök upp för hans inre blick. Tankarna på Madeleine där hon stod på den lilla kullen bredvid björken. På den lilla vallen mellan dammen och skogen. Där hon stod och vinkade farväl till honom. Där hon stod i sina färgsprakande kläder i solljuset, vinkande och leende. Leende och uppfylld av känslor som var utom räckhåll för honom. Känslor bortom ord.
Det var som slutet på en film. En film som handlade om en man som hade fått en stor gåva, en ängel som med kärlek lyste upp hans väg genom livet, en ängel som kunde ha visat honom allt, lett honom vart som helst om han bara hade varit villig att se, lyssna och följa. Men den här mannen hade varit alltför upptagen, alltför absorberad av annat, alltför fängslad av det mörker som utmanade och fascinerade honom, alltför uppslukad av sig själv. Och till sist så kallades ängeln bort, eftersom hon hade gjort allt hon kunnat för honom, allt som han var villig att låta ske. Hon älskade honom, visste allt som fanns att veta om honom, älskade och accepterade honom exakt sådan han var, önskade honom all kärlek, ljus och lycka som han var kapabel att ta emot, önskade honom det bästa av allt i evighet. Men nu var det dags för henne att gå. Och filmen slutade med att ängeln stod där och log och utstrålade all världens kärlek när hon försvann i solljuset.
Gurney sänkte blicken och bet sig i läppen. Tårar rullade längs kinderna. Och han började gråta. Över den inbillade filmen. Över sanningen om hans eget liv.
En timme senare tyckte han att det var löjligt alltihop. Det var absurt. Självfixerat, överdrivet, överkänsligt nonsens. Sedan, när han hade tid, skulle han tänka igenom det lite noggrannare och försöka lista ut vad det var som hade utlöst hans barnsliga lilla sammanbrott. Han hade naturligtvis känt sig sårbar och utsatt. Dynamiken i fallet hade isolerat honom och följderna av skottskadorna han fått hade inte läkt helt än och gjort honom frustrerad och lättretlig. Och sedan fanns det naturligtvis djupare orsaker, ekon av barndomens osäkerhet, rädslor och så vidare. Han skulle definitivt behöva undersöka det lite närmare. Men just nu …
Just nu måste han utnyttja den tid han hade på ett optimalt sätt. Han måste förbereda sig för de eventuella konfrontationer som kunde komma i den process som han och Kim hade inlett.
Han började bläddra bland papperen på bordet och läste allt från sammanfattningar till händelserapporter i original till anteckningarna som Kim fört vid det första mötet med familjerna, från FBI:s gärningsmannaprofiler till Den gode herdens manifest.
Han läste igenom alltihop. Sakta och noggrant, som om han läste det för första gången. Han tittade också regelbundet ut genom fönstret och tog då och då en tur runt rummet för att spana åt de andra hållen och det tog över två timmar att plöja igenom materialet. Och sedan läste han igenom alltsammans ännu en gång.
När han var färdig med den andra omgången hade solen gått ner. Han var trött efter allt läsande och stel efter att ha suttit så länge. Han reste sig upp från bordet, sträckte på sig, drog Berettan ur ankelhölstret och gick ut genom ytterdörren. Den molnfria himlen höll på att skifta från blekt mörkblått till grått. Ett kraftigt plask hördes någonstans ute i bäverdammen. Och sedan ett till. Och ett till. Och sedan … ingenting.
Tystnaden medförde en känsla av spänning. Gurney gick sakta runt stugan. Inget såg ut att ha förändrats av det han mindes från sitt tidigare besök – förutom att den Humvee som stått bredvid picknickbordet på baksidan var borta. När han kom tillbaka till framsidan gick han tillbaka in, stängde dörren bakom sig men lät den vara olåst.
Under de tre eller fyra minuter när han var utomhus hade ljuset avtagit märkbart. Han återvände till bordet, lade Berettan inom räckhåll, letade bland papperen och plockade fram sin egen lista med frågor om fallet. Den som fångade hans uppmärksamhet var densamma som Bullard hade syftat på i Sasparilla och Hardwick nämnt i telefon i samband med de hypotetiska motiv som Jimi Brewster kan ha haft för att inte bara döda sin far utan också de andra fem offren.
Hardwick hade framkastat tanken på att Jimi kunde ha dödat sin far av rent hat och för de materialistiska prioriteringar som tog sig uttryck i faderns val av bil och dödat de andra fem eftersom de, som körde liknande bilar, måste var likadana. Om man såg det så fanns det ett primärt och fem sekundära offer.
Men trots att det var en intressant och fängslande teori så stämde den inte riktigt med vad Gurney visste om sinnesrubbade mördare. De brukade antingen döda det primära objektet för sitt hat eller en serie substitut, inte både och. Strukturen med primära och sekundära motiv stämde inte riktigt …
Eller gjorde den det?”
Tänk om …
Tänk om mördaren hade ett primärt mål. En människa som han ville ta livet av. Och tänk om han inte dödade de fem andra för att de påminde honom om den primära måltavlan– utan för att de skulle få polisen att se likheten med det primära målet.
Tänk om han dödade de övriga fem bara för att skapa bilden av ett annat slags brott? De extra offren skulle åtminstone röra till bilden för polisen så att det blev omöjligt att urskilja vem av de sex som var det egentliga målet. Och med tanke på hur Den gode herden hade utfört dåden skulle polisen naturligtvis inte ens komma så långt att de ställde sig den frågan.
Varför skulle tanken på att de sex i själva verket var ett och fem dyka upp? Varför skulle de ens fundera i de banorna? Särskilt inte när de redan från början hade en till synes välgrundad teori som gjorde alla sex offren lika viktiga? Särskilt sedan de fått mördarens manifest som förklarade alla morden på ett fullt tillfredsställande sätt. Ett manifest som förklarade alltsammans. Ett manifest som var så smart uppbyggt, som speglade alla detaljer så väl att de bästa och intelligentaste poliserna svalde alltihop med hull och hår.
Gurney fick en känsla av att bilden äntligen började klarna för honom – en känsla av att dimman höll på att lätta. Det var den första bild av morden som, åtminstone än så länge, verkade vettig.
Som med de flesta insikter han fått under karriären var hans första tanke att han borde ha fått den redan tidigare. Det här sättet att betrakta morden var trots allt bara ett snäpp från nyckelscenen i Mannen med det svarta paraplyet. Men ibland gör en millimeter hit eller dit all skillnad i världen.
Å andra sidan är inte alla idéer som känns rätt verkligen rätt. Gurney visste av egen erfarenhet hur farligt enkelt det är att missa sina egna logiska tankevurpor. När produkten av ens egen hjärna är själva subjektet, är objektiviteten bara en illusion. Vi tror alla att vi har ett öppet sinnelag, men det är det ingen som har. Vi behöver alla en djävulens advokat.
Den första som han tänkte sig i den rollen var Hardwick. Han tog fram mobiltelefonen och ringde. När röstbrevlådan svarade lämnade han ett kort meddelande. ”Hej, Jack. Jag har en ny idé om fallet som jag vill ha din åsikt om. Ring mig.”
Han försäkrade sig om att mobilen fortfarande var i vibrationsläge. Han visste inte vad natten hade i beredskap för honom, men i de scenarier som han föreställde sig kunde en ringande telefon ställa till med problem.
Nästa val för rollen som djävulens advokat var kommissarie Bullard. Han visste inte var hon stod just nu, men behovet av feedback vägde tyngre än omsorgen om det som kunde vara politiskt korrekt. Och om det var så att hans nya tankar om fallet visade sig stämma, så kunde den politiska hänsynen faktiskt svänga runt till hans fördel. Samtalet till Bullard besvarades också av röstbrevlådan och han lämnade ungefär samma meddelande som till Hardwick.
Eftersom han inte visste när Hardwick eller Bullard kunde tänkas ringa tillbaka och fortfarande kände ett behov av att få delge någon sina nya tankar, bestämde han sig – med blandade känslor – för att ringa till Max Clinter, som svarade efter tredje signalen.
”Tjenare, har du fått problem inför den avgörande striden? Behöver du hjälp?”
”Inga problem. Men jag har fått en idé som jag vill ha din reaktion på. Det kan finnas luckor som jag inte har upptäckt, eller så kan det vara verkligt viktigt.”
”Jag är idel öra.”
Plötsligt slog det Gurney att det fanns en rejäl psykologisk överlappning mellan Clinter och Hardwick. Clinter var som en Hardwick som gått för långt. Den tanken fick honom, märkligt nog, att känna sig både bättre och sämre till mods på en och samma gång.
Gurney förklarade sin idé. Två gånger.
Det blev tyst i luren. Medan han väntade tittade han ut genom fönstret över träsket. Fullmånen hade gått upp och de döda träden som reste sig över gräset såg spöklika ut. ”Är du kvar, Max?”
”Jag försöker smälta det du sa. Jag ser inget avgörande fel i ditt resonemang. Men det väcker onekligen en och annan fråga.”
”Självklart.”
”Bara så att jag verkligen har förstått … du påstår alltså att det bara var ett av morden som egentligen betydde nåt?”
”Korrekt.”
”Och de andra var bara dimridåer?”
”Korrekt.”
”Och inget av morden hade ett jäkla dugg med vårt orättvisa samhälle att göra?”
”Korrekt.”
”Och han valde folk med just de här tjusiga bilarna för att …?”
”Kanske för att det offer som betydde nåt för honom körde en sån. En stor, svart, dyr Mercedes. Det kanske var så han fick hela idén?”
”Och de andra fem dödades mer eller mindre slumpmässigt? Sköts därför att de hade samma typ av bil? För att det skulle se ut som ett mönster?”
”Korrekt. Jag tror inte att gärningsmannen visste nåt om de andra offren eller hade några särskilda känslor för dem.”
”Det gör honom väl till en ganska kall typ?”
”Korrekt.”
”Då kommer vi till den stora frågan: Vilket av offren var det viktiga?”
”Det ska jag fråga Herden om när jag träffar honom.”
”Och det tror du ska hända i natt?” Clinters röst vibrerade av spänning.
”Max, du måste hålla dig borta. Det här hänger på en skör tråd.”
”Det har jag förstått. Men en fråga till: På vilket sätt förklarar din teori om de gamla morden de senaste?”
”Det är inte så svårt att förstå. Herden försöker hindra oss från att inse att de första sex morden var summan av ett och fem. Teveserien Föräldralösa efter mord riskerar att avslöja den hemligheten – kanske genom att peka ut ett av morden som särskilt betydelsefullt. Han mördar igen för att det inte ska hända.”
”Han är alltså en mycket desperat man.”
”Mer praktisk än desperat.”
”Enligt nyheterna så har han tagit livet av tre människor på tre dygn.”
”Just det. Och jag tror inte att desperation har nåt med det att göra. Jag tror inte att Herden tycker att ett eller annat mord betyder särskilt mycket. Det är bara nåt han gör när det verkar fördelaktigt. När han anser att ett nytt mord eliminerar fler risker än det skapar. Jag tror inte att desperation är …”
En signal som betydde väntande samtal avbröt Gurney mitt i meningen. Han tittade på displayen. ”Max, jag måste sluta. Kommissarie Bullard på BCI försöker ringa mig. Och, Max? Håll dig härifrån i natt. Jag ber dig.”
Gurney tittade ut genom fönstret. Åsynen av det kusliga landskapet i svart och silver gav honom gåshud. Han stod i en stråle månljus som lyste tvärs igenom rummet och skapade en bild av fönstret tillsammans med hans egen skugga på den bortre väggen ovanför sängen.
Han tryckte fram det nya samtalet. ”Tack för att du ringde tillbaka, det uppskattar jag. Jag tror att jag har …” Han fick aldrig chansen att avsluta meningen.
En förlamande explosion. En vit blixt åtföljd av ett öronbedövande dån. Och en oerhört kraftig smäll i Gurneys hand.
Han vacklade mot bordet och under flera sekunder var han osäker på vad som egentligen hade hänt. Högerhanden var som förlamad. En intensiv smärta strålade upp genom handleden.
Rädd för vad han kanske skulle få se lyfte han upp handen i månljuset och vände den långsamt. Alla fingrar fanns kvar, men han höll bara i en liten del av det som återstod av telefonen. Han såg sig om i rummet och tittade förgäves efter andra tecken på att något hade skadats.
Den första tanke som dök upp var att telefonen hade exploderat. Det gick runt i huvudet när han försökte ta till sig det osannolika scenariot, försökte komma på hur någon kunde ha mixtrat med telefonen, försökte lista ut när någon som var kapabel att göra det kunde ha fått chansen, hur någon kunde ha monterat in en liten laddning som sedan utlösts med fjärrkontroll.
Men det var inte bara osannolikt, det var omöjligt. Den våldsamma smällen, explosionens enorma kraft, var långt större än vad han kunde föreställa sig att någon kunde klämma in i en fullt fungerande telefon. I ett telefonhölje kanske, specialbyggt för ändamålet, men inte i en telefon som han precis hade använt.
Sedan kände han lukten av vanligt krut.
Det var alltså ingen sofistikerad minibomb. Det var ett skott från ett skjutvapen.
Men smällen hade varit alltför kraftig för att komma från ett vanligt handeldvapen – och det var därför som han inte genast hade dragit den rätta slutsatsen.
Men han kände faktiskt till åtminstone en pistol som kunde åstadkomma en så oerhörd smäll.
Och åtminstone en person som var så pricksäker och stadig på handen att han kunde träffa en mobiltelefon i månljus.
Nästa tanke var att skytten måste ha skjutit in genom ett av fönstren och han hukade sig instinktivt och kikade upp mot fönstret över bordet. Men det var fortfarande stängt och rutorna som belystes av månskenet var fortfarande hela. Vilket innebar att skottet måste ha kommit genom något av fönstren bakom honom. Men med tanke på hur han hade stått var det svårt att förstå hur kulan kunde ha träffat mobiltelefonen utan att först passera genom hans axel.
Så hur i …?
Svaret fick honom att rysa.
Skottet hade inte avlossats utifrån.
Någon var här, i rummet, bakom honom.
Insikten kom med ett ljud snarare än genom ett synintryck.
Ljudet av någon som andades.
Bara några meter bort.
Långsamma, lugna andetag.