JAG RED GENOM GRANSKOGEN I lätt galopp. Det var den snabbaste takt jag vågade mig på. Pressade jag min hingst ytterligare skulle djuret tröttna och falla. Vi hade färdats tillsammans i två hela dagar, med bara några korta raster för att inta föda, men trots det kändes han fortfarande stark under mig. Det var tvunget att fortsätta vara så. När jag hann ifatt dem jag jagade måste djuret ha krafter kvar.

Solen hade fortsatt skina ända sedan slaget i dalsänkan. Våren var kommen på allvar. Av snön fanns endast smutsig sörja kvar. Granarna luktade färskt av kåda och de hade alla små kottar som dinglade likt klockspel i den lätta brisen som drev in från kusten. De piskade upp små skärsår på mina kinder, och höll mitt slumrande sinne vaket. Så fort det inte hände något föll jag in i någon sorts dvala på den skumpande hästryggen. Jag hade inte sovit på tre hela dygn. Min kropp tog varje tillfälle i akt att försöka återhämta sig.

Jag förstod att de människor jag följde var nära nu. Spåren de lämnade efter sig i den våta jorden och snöslasket blev allt tydligare. Jag tyckte mig nästan kunna känna lukten av dem, en förnimmelse av unken svett uppblandad med rosendoft som kom från den jag älskade. Och de visste inte om att jag var på väg. Spåren kom mestadels från människofötter, och inga steg var långa nog för att komma från springande människor. Jag trodde dessutom att endast tre av dem red, och uppskattade de gående till ett krigsfölje på mellan trettio och fyrtio män. Silda hade överdrivit när hon sagt femtio, och det var på grund av att följet färdades till fots som hon försökte hålla kvar mig så länge hon kunde.

Till sist fick jag syn på dem. Långt borta, på ett öppet fält framför en större barrskog som sträckte sig från kusten och så långt in i landet att jag inte kunde se dess slut. Följet var precis på väg att ge sig in bland träden. Hade jag kommit bara litet senare hade jag förmodligen aldrig funnit dem.

Jag stannade upp och lät dem försvinna. De hade fortfarande inte upptäckt faran, och det var jag tvungen att utnyttja om jag skulle lyckas åstadkomma något. Det var en dåres handlingar jag företog mig, men likväl kunde jag inte backa nu. Jag, Vanja och vårt barn överlevde, eller så gjorde ingen av oss det.

När den siste av männen försvann in bakom träden red jag hingsten hårt över det öppna fältet för att vara synlig under så kort tid som möjligt. Jag tog skydd längre söderut än krigarföljet. Vanja var inte synlig för mig när jag befann mig bakom dem, så hon måste vara någonstans i täten. Min plan var att genskjuta dem för att sedan rida rakt in i dem från sidan. Vad som hände därefter fick gudarna bestämma.

En stund senare stod jag och väntade på följet bakom en jättelik gran. Mellan grenarna kunde jag skymta dem när de i långsam takt närmade sig på den lilla stigen. Som jag hoppats på återfanns Vanja i täten. Hon satt på Snöflinga som leddes av en ung man med flätor vid tinningarna. Jag antog att det var Karl Solhand som hade beordrat männen att föra med sig det vita stoet också, utöver min kvinna.

Längst fram av alla red en hopsjunken man i mörka kläder. Det var den söderländske kunskaparen. Jag hade sett tillräckligt många av dem i mitt liv för att lätt känna igen dem. Däremot hade jag haft fel när jag trodde det fanns tre hästar i följet. Det var bara två. Förutom kunskaparen var det bara Vanja som satt på en hästrygg. Kunde jag slå ner honom i hast kunde vi kanske fly tillsammans innan resten av männen hann ingripa.

När han red upp bredvid mig satte jag hälarna i sidorna på min springare och störtade fram. Kunskaparen var helt oförberedd. Han satt och halvsov i sadeln, hann inte ens höja på ögonbrynen innan jag hade fällt hans häst genom att begrava Nidhögg i dess hals. Jag skulle ha kunnat döda mannen, insåg jag, men hästnacken var ett större mål och jag trodde han skulle vara mer vaksam. Någon annan i hans följe var dock snabbare. En man började skrika att de var under attack, att männen skulle dra sina svärd och försvara sig. Vanja var bara några få steg ifrån mig. Hon såg undrande på mig, som om hon inte trodde sina ögon.

”Erik?” sade hon sömnigt. Hon lät som när vi befann oss på en bädd tillsammans och hon nyss hade vaknat.

”Vakna!” ropade jag. Min hingst snodde runt och välte omkull en man som försökte spetsa mig från sidan. ”Vi måste vara snabba!”

Vanjas blick blev genast mer fokuserad. ”Erik! Vid Risna! Är det verkligen du?”

Stunden efter högg någon av ett av bakbenen på min hingst. Jag kände hur djuret snubblade ett par steg åt sidan och hann precis kasta mig av innan det välte in i en gran vid sidan av stigen. Det var kunskaparen som hade vaknat till liv och berövat oss vår flyktväg. Han höll en dolk i ena handen och en strypsnara i den andra. Likt andra kunskapare hukade han sig när han gick i närstrid. När jag vände mig för att möta honom började han cirkulera runt mig likt en katt runt en fångad mus.

”Dräp det andra djuret också!” väste han. Nu släppte han mig inte med blicken längre.

Två soldater tog ett par steg mot Vanjas sto, men jag gensköt dem och efter att jag kluvit skallen på den första drog sig den andra bakåt. Fler män anslöt sig till dem hela tiden.

”Akta!” flämtade Vanja.

Jag snodde runt och lyckades precis undvika att få snaran runt halsen. Den träffade mig på hjässan och åstadkom ingen som helst skada. Kunskaparen var dock tillräckligt försiktigt för att hinna dra sig undan innan jag kunde dräpa honom. Det var en erfaren, gråhårig man, såg jag nu. Långa, spräckliga klor till fingrar. Att han satt och sov i sadeln tidigare var en tillfällighet. De svarta ögonen i hans fårade anlete såg ut att ha varit med om mycket.

Jag lät honom vara. Han var kvickare än mig och jag kunde omöjligt hinna ifatt honom utan att lämna Vanjas sida. Istället hoppade jag upp bakom henne på Snöflinga. Stoet var starkt, men ändå ganska litet och jag insåg snart att vi omöjligt kunde rida henne båda två.

Vanja kved framför mig. Det var hennes mage som smärtade. Jag gjorde henne illa bara genom att trycka mig mot hennes rygg, så jag gled av hästryggen igen, bara för att åter bli attackerad av kunskaparen. Denna gång försökte han med dolken istället. Det var ett förgiftat blad; han försökte inte begrava det i mig utan bara snitta mig på armarna. Vanja hade dock lärt mig att så gott som alla söderländska kunskapare förgiftade sina klingor, så jag parerade inte huggen som han ville. Klingan vispade endast hål i luften när han svingade den. Inte heller vågade han gå nära nog för att kunna hugga mot min kropp, så han blev tvungen att dra sig tillbaka igen. Dock inte utan att först åsamka ett skärsår på Snöflingas höft. När han var utom räckhåll för mig igen log han försmädligt. Vi var fångade. Stoet hade förmodligen bara ett par hjärtslag kvar i livet.

”Hjälp mig av, dummer” sade Vanja. Hon hade sett vad som inträffat, men det verkade inte besvära henne. Det var något annat som höll på att hända. Något som fick striden omkring henne att verka ointressant. Jag tog varsamt emot henne medan soldaterna omringade oss. Det fanns ingen utväg längre. När Vanja väl stod på marken pekade hon på den döda kroppen vid sina fötter och sade: ”Och ge mig det där kortsvärdet. Eller vill du att jag ska slåss med händerna?”

Jag böjde mig ner utan att släppa taget om hennes liv och plockade upp svärdet. När jag räckte över det till henne, nämnde hon, liksom i förbigående: ”Vår son är på väg förresten. Om du inte har märkt det.”

Hon var alldeles blöt på nedre delen av klänningen. Barnet var på väg, och runt oss stod fyrtio krigare som lydde under en mördare. Bredvid oss stapplade det förgiftade stoet några steg åt sidan och föll sedan ner platt på sidan, som om likstelheten redan slagit rot.

”Jag vill se vår son innan jag dör”, sade Vanja. ”Kan du hjälpa mig med det?”

Jag böjde mig ner och kysste henne på pannan. ”Jag ska försöka. Rygg mot rygg?”

Hon lade händerna runt mina kinder och drog ner mig ytterligare, så att hon kunde kyssa mig på munnen. ”Rygg mot rygg. Jag älskar dig, Erik Krigarhjärta.”

”Och jag dig.”

Jag vet inte hur länge striden pågick. De första männen kastade sig fram mot oss på kunskaparens order. Jag slet upp magen på den förste och drev in Nidhögg långt in i låret på den andre med ett och samma hugg. Bakom mig hördes mansskrik, så jag förstod att Vanja fortfarande var i livet. I samma stund som jag slet tillbaka mitt svärd sträckte hon sig också fram och skar halsen av samme man som fått mitt svärd i benet. Han stöp framlänges på marken, gurglande så mycket blod att han lät som en groda.

Kunskaparen röt av ilska och skickade fram fler män. Vanja och jag spann runt och gjorde dem osäkra på vem av oss de skulle attackera. Det gav mig tillräckligt med tid för att svepa ut med mitt svärd mot ansiktet på en av dem och skära sönder hans kinder och näsa. Soldaten skrek till av fasa och snubblade bakåt, varpå hans vän bredvid honom attackerade ensam i panik. Jag brydde mig inte ens om hans desperata attack utan snurrade bara runt ytterligare en gång så att han hamnade rakt i famnen på Vanja. Ögonblicket efter stod samme man på knä i leran bredvid oss med en fontän sprutandes ut ur halsen.

”Snart!” ropade Vanja. ”Aaa! Vid Risna vad ont det gör!”

Jag kände hur hon blev orörligare mot min rygg. Som om hon stålsatte sig inför tortyr. ”Era djävlar!” skrek hon, och hennes fruktansvärda stämma skar genom skogen så att en flock fåglar flydde i panik ovanför våra huvuden. Till och med träden såg ut att vilja krypa ihop och gömma sig. ”Ser ni inte att er framtida kung är på väg!”

Det fanns inget av hennes vanliga klingande, sjungande tonfall kvar. Det var bara ett hjärtskärande skri, fyllt till bredden av smärta och hat. Jag var övertygad om att hon precis hade gjort mig döv. Blixtar sköt fram och tillbaka över mitt synfält.

”Lyssna inte på henne!” skrek kunskaparen. Han måste ha varit förberedd på vad hon kunde göra med rösten. Alla andra hade stannat upp. Flera av krigarna skyddade öronen med händerna istället för att hålla sina vapen vända mot oss. ”Hon förtrollar er”, fortsatte han. ”Döda nordlänningen och ta henne. Nu!

Det fick fart på dem igen. Vi blev attackerade av minst tre från vartdera hållet samtidigt. Jag förlorade nästan förståndet när de kom emot mig. Jag skrek ut all min vrede samtidigt som jag drev Nidhögg in i mellangärdet på den förste. Svärdet hade aldrig tidigare varit så lätt i mina händer. I den stunden förstod jag åtminstone litet hur det måste kännas att ha ett dött öga. Det kändes knappt som det var jag som svingade klingan. Inte heller gjorde det speciellt ont när svärdspetsarna trängde in i mitt kött och skar sönder mig.

Plötsligt blev jag medveten om att Vanja låg på marken bakom mig. Jag bet sönder ansiktet på den krigare som stod närmast mig och knuffade bort honom för att få utrymme att ställa ena benet på andra sidan om henne, så att hon hamnade under mig. Därefter svepte jag Nidhögg ett helt varv omkring mig. Jag hade ingen aning om var mina motståndare befann sig. Det var bara ett försök att skapa utrymme åt min kvinna, så att hon skulle kunna föda ifred. Ett dött manshuvud låg alldeles intill hennes grimaserande, smärtfylla anlete. Jag sparkade undan det som om det vore en sten.

Ytterligare en soldat angrep. Denna gång brydde jag mig inte ens om att röra mig. Jag tog emot hans svärd med ena handen och tryckte samtidigt Nidhögg genom hans hals. Ett ögonblick såg han oförstående på mig, som om han ville förklara att man inte fick strida på det sättet, sedan gled han bakåt på klingan och lämnade blodfåran överfull med tjock, mörkröd livsvätska. När jag såg ner på min hand upptäckte jag att lillfingret fattades. Fingret bredvid hängde i en konstig vinkel.

”Vad håller ni på med!” skrek kunskaparen. ”Det är ju bara en man!”

”Gör det själv!” skrek en av soldaterna tillbaka, och flera andra stämde genast in i hans ord. Deras stridslusta var sänkt till botten. Vi var fortfarande omringade, men männen gjorde inte längre några ansatser att angripa oss. Flera av dem såg rädda ut, men det fanns även något annat där. Jag var utsliten på ett sådant sätt att det kändes som om jag skulle falla död ner på samma sätt som Snöflinga nyss hade gjort, men trots yrseln var jag nästan säker på att jag såg beundran i deras blickar.

Under tiden kämpade Vanja med någonting helt annat. Hon skrek, vände och vred sig under mig. Kastade ur sig svordomar på det gamla språket, mordhotade männen som stod runt oss, om och om igen.

”Nu” flämtade hon. ”Nu! Han kommer, Erik! Åh, han är nästan ute!”

Och sedan hörde jag mitt barns första skrik. Det dödade alla andra ljud i skogen. Fåglarna var sedan länge försvunna, vinden hade lagt sig. Alla stod bara stilla och väntade utan att ge ifrån sig så mycket som ett knyst. Jag böjde mig ner och hjälpte min son ut den sista biten. För det var en son, och efter att ha skurit av hans sista fysiska band med modern, på det sätt som Irna en gång hade lärt mig, höjde jag honom på raka armar så att alla kunde se.

”Skåda Viljam Erikson”, vrålade jag. ”Tronföljare till Vita Landet och Nordland. Se honom! Fall på knä för er framtida kung!”

Kunskaparen kastade sig framåt i blint raseri. Det var dock inte mig han försökte döda, utan barnet. Viljam var hans uppdrag. Hoppande likt en snöhare försökte han nå den lilla nyfödda pojken, men jag var alldeles för lång för honom. Jag släppte min son med ena handen och slog omkull den vanvettige mördaren framför mig med ett enda knytnävsslag rakt i ansiktet. Karlen tumlade runt ett par varv på marken, stönade lågt och somnade sedan.

”Fall på knä” upprepade jag. ”Ni har stridit under en förrädare. Inget ont ska hända er ifall ni släpper era vapen nu.”

Jag visste inte om de skulle lyda, men jag var åtminstone säker på att ingen av dem skulle våga anfalla längre. Vanja låg alldeles utmattad under mig och stirrade rakt upp i skyn. Blicken såg ut att vara i en annan värld. Hennes ögon blev dock genast medvetna igen när jag höll upp Viljam framför henne. Hon log sömnigt mot pojken och höll upp händerna för att ta emot honom. Han hade skrikit som om världen stod i brand omkring honom ända sedan han kom ut, men i sin mors händer tystnade han omedelbart. Vanja skrattade till förvånat och började sedan gråta.

När jag såg upp igen stod alla de återstående krigarna på knä i en ring runt oss. De hade huvudena böjda och mumlade en trohetsed jag inte kunde höra.

Fastän himlen hade varit molnfri i flera dagar slog plötsligt en blixt ner i en trädtopp bara ett par steg ifrån oss. Det efterföljande dånet var så kraftfullt att det slog mig till marken. Stunden efter öppnade sig himlen ovanför oss och ett skyfall spolade ren födelseplatsen från smuts och blod. Viljam Erikson låg mot sin mors bröst och tvättades ren för första gången i sitt liv.

Ett mytomspunnet barn var fött, och redan hade han ett livvaktsgarde som svurit sig trogna till honom in i döden.