Omständigheterna kring min sons födelse gjorde mig känd över hela Livgård. Jag blev något av en levande legend. Det sades att jag hade dräpt hundra män medan Vanja låg under mig och födde. Ingen nämnde någonsin att hon hade dödat nästan lika många som jag, eller att hon ens hade deltagit i striden. De första gångerna när folk talade med mig om händelsen försökte jag påpeka detta, men ingen verkade höra vad jag sade och snart gav jag upp. Till och med Vanja verkade ha glömt det. Frågade någon så instämde hon bara, sade att det hade gått till precis så som man sade.
Skalder skrev dikter om händelsen, spelemän sjöng sånger. Folk vallfärdade från hela Livgård för att få kämpa under mig. Alla ville delta i den våg av förändring som sköljde över världen. Det sades att jag var Uldar återfödd i en manskropp. Det sades att Vanja var Sala och att vår nyfödde son var den gud som i slutändan skulle besegra Den Svarte och driva undan mörkret från världen en gång för alla.
Hans namn var Viljam.