”Hej, mitt namn är Rebecca Normén, jag ska tydligen ha ett bankfack här?”
Hon sträckte fram brevet tillsammans med sitt körkort mot mannen bakom disken.
En liten reception bakom en anonym dörr alldeles intill Sergels torg. Hon måste ha gått förbi säkert tusen gånger utan att lägga märke till den. Tryckknapp och porttelefon, en receptionsdisk och en ensam kostymklädd man. Bakom honom en halvtrappa ner till en mörk ståldörr. Allt såg väldigt oskyldigt ut om det inte var för de diskreta kameragloberna i taket. Fem stycken av exakt samma typ som dem uppe på polishuset, vilket säkert var tre mer än vad som behövdes. Varenda decimeter härinne var täckt från två vinklar.
”Du måste använda ditt kort …”
”Förlåt?”
”Ditt passerkort … för att komma in i valvet behöver du dra ditt passerkort”, förtydligade mannen och pekade med tummen mot ståldörren bakom sig.
”Det öppnar också upp rätt facksektion därinne. Sen använder du nyckeln för att låsa upp själva facket. Du har väl en nyckel?”
Hon skakade på huvudet.
”Jag har varken passerkort eller nyckel. Ärligt talat visste jag inte ens om att jag hade ett bankfack förrän jag fick brevet från er. Jag hade hoppats att du kunde förklara lite mer …” Hon nickade mot pappret framför honom.
”Jag förstår. Ett ögonblick …”
Han började knattra på ett tangentbord framför sig och hon upptäckte med ens en liten bildskärm som var diskret nedsänkt i receptionsdisken.
När mannen vred lite på överkroppen la hon dessutom märke till en annan detalj. Över hans ena skulderblad syntes ett litet men välbekant veck, en kontur av ett tjockare plagg under skjortan och den välsittande kavajen. Hon hade sett det vecket tusentals gånger i jobbet, både på sig själv och på andra. Mannen bar en skyddsväst. Undrar om han var beväpnad också?
Hon tog ett försiktigt steg närmare och lutade sig därefter sakta fram över disken. Lät blicken följa kavajens linje ner mot mannens höfter.
”Det här värdefacket har två innehavare.” Hans röst fick henne att rycka till och omedvetet räta på sig.
”Förlåt?”
”Det är du och en Henrik Pettersson, känner du honom?”
Hon nickade. ”Det är min bror.”
”Då kanske det är han som har nyckeln och kortet?”
Att Henke skulle ha ett bankfack lät märkligt. Han ägde knappast något som var värdefullt nog att behöva den typen av skydd. Men å andra sidan var räkningen för facket obetald och det lät precis som honom. Så som han uppträtt de senaste månaderna var det kanske inte alls så otroligt att han hade hemligheter som behövde skyddas.
Hon ryckte på axlarna.
”Kanske det …”
”Kortet är i alla fall inga problem”, fortsatte han. ”Eftersom du är kontohavare kan jag beställa ett nytt åt dig. Det kostar i så fall 200 kronor. Dessutom måste du betala den förfallna avgiften om du inte vill att vi borrar upp facket?”
”Visst, inga problem, skicka bara räkningen till mig.”
Han nickade och knattrade sedan in något på tangentbordet som hon gissade var beställningen.
”Sådär, kortet kommer med posten om ett par dar. Men nyckeln kan jag dessvärre inte hjälpa dig med.”
”Hur menar du?”
”Den som upprättar avtalet får samtliga nycklar. Därefter är det upp till honom eller henne att dela ut dem. Nycklarna är kopieringsskyddade så vi har ingen möjlighet att göra fler, ens om vi ville. Det är därför vi måste borra upp låset om ingen hör av sig.”
”M-men jag är ju listad som innehavare …?”
”Det är inte ovanligt att den som upprättar avtalet listar flera andra personer på samma konto, som ett slags försäkring. Utifall det skulle hända avtalsupprättaren något …”
*
PayTag – det var dom som låg bakom alltihop. Även om han började få allt svårare att foga ihop pusselbitarna var den slutsatsen i alla fall fortfarande bombsäker. PayTag hade ägt Acme teletjänster AB som i sin tur hostat den serverfarm ute i Kista som han sprängde i bitar för knappt två år sedan.
Samma PayTag som velat köpa ArgosEye och förvandla alla de sammansvurna däruppe på kontoret i Hötorgsskrapan till multimiljonärer, ända fram till det ögonblick då han själv drog ur pluggen och sänkte skutan med man och allt.
Men PayTag verkade bara ha gått vidare. Fortsatt att sluka småföretag i en rasande takt medan imperiet växt sig allt starkare.
Han hade skrapat ihop alla tänkbara fakta om PayTag som skvalpade runt därute i cyberrymden. Det mesta hade han sparat ner på ett USB-minne som snutarna missat.
Men det skulle ändå inte ha varit någon fara, han kunde nästan alltihop utantill.
Han tände en cigg, drog ett bloss och skickade en närmast perfekt rökring mot sitt nikotingula tak.
1992 – PayTag grundas av fyra amerikanska universitetskillar. Affärsidén är smidiga pengaöverföringar över nätet. Det är inget fel på idén, men rent tekniskt är man ute tio år för tidigt och mjukvaran strular. Trots detta strömmar riskkapitalet in och man bygger upp ett antal stora serverfarmar för att kunna sköta alla cashtransaktioner som man tror ska komma.
1997 – Efter fem år med röda siffror börjar kassan sina. Det blir bråk och två av grundarna hoppar av. De andra två beslutar sig för att lägga om kursen och i ett desperat försök att utnyttja sina oanvända farmar börjar man hyra ut lagringsutrymme till andra företag som behöver en extern backup utifall den egna servern rasar. Grabbarna har snubblat på en guldåder och kunderna börjar nästan omedelbart att rasa in.
1999 – Visar bokslutet för första gången plus och ett rätt hyfsat sådant vilket gör PayTag närmast unika i it-branschen.
2001 – BAM! Luften går ur den globala it-bubblan, men eftersom behovet av säker backup är större än någonsin visar PayTag fortfarande en liten vinst. Dessutom har man trots börsrasen märkligt nog fått in nytt kapital. En rejäl shoppingrunda bland konkursfärdiga konkurrenter startar och PayTag börjar förgrena sig genom i stort sett hela it-segmentet. Installationer, service, konsultverksamhet – you name it!
2005 – Börsnoteras företaget på NASDAQ. Största enskilda ägare blir en stiftelse som troligen är knuten till de två kvarstående grundarna men diverse finansiella krumbukter, IKEA-style, gör det i princip omöjligt att ta reda på om så verkligen är fallet.
2009 – Ännu ett landmärke! It-gurun och mediafavoriten Mark Black anställs som ny VD. Han sätter omedelbart igång att förverkliga sin vision – Molnet. Kunderna ska inte längre bara placera sina kritiska backuper hos PayTag, utan ALL sin data. Serverrummen kastas ut från kontoren och seglar ut på nätet – eller rättare sagt in i en av PayTags välbevakade gigantiska serverhallar som nu poppar upp som svampar i glesbygdsområden över hela världen.
Men han var nästan säker på att Spelet startats långt tidigare än -92 och PayTag verkade faktiskt ha varit helt legitima under ganska många år. Någonstans måste alltså deras vägar ha korsats.
Spelet skulle till exempel kunna vara en hemlig finansiär som klev in mitt under it-kraschen.
Alternativt kunde den mystiska stiftelse som ägde aktiemajoriteten i själva verket dölja något betydligt obehagligare än bara ett par giriga små Kamprads som inte ville betala skatt.
Men det säkraste sättet att ta över gick troligen inte via en aktiepost, i alla fall inte enbart.
Man behövde närvaro på marken, någon som såg till att saker och ting sköttes som man ville, vilket osökt förde in honom på sin senaste teori.
Precis som han själv gjort med ArgosEye hade Spelet förmodligen planterat in en trojan i PayTag. Något eller någon som på ytan verkade vara en tillgång men som i själva verket förde med sig något livsfarligt innanför murarna. Om den taktiken skulle funka måste trojanen i så fall planteras i den allra högsta toppen av pyramiden. Och då fanns det egentligen bara en enda kandidat …
Mark Black.
Det var under honom som man blivit världsomspännande på riktigt. Molnet och serverfarmarna var delar ur Blacks vision och PayTags ägare verkade ha gett honom totalt fria händer. Både kändisar och politiker älskade den tvålfagre jäveln och media dreglade över i princip allt han företog sig. Ingen verkade ha fattat vem Black egentligen var. Ingen förutom Henrik HP Pettersson.
Tänk att få ha ett litet samtal med mr Black.
Öga mot öga.
Spelare mot Spelare …
Han drog ett avslutande bloss och fimpade cigaretten i ett överfullt askfat på nattduksbordet.
Ett möte med Mark Black. Det var faktiskt inte någon dum idé.
*
”Mark Black, VD för PayTag och därmed indirekt vår högste chef, kommer som ni alla vet hit om knappt två veckor …”
Rebecca klickade fram första bilden i sin powerpointpresentation. Den visade ett trettiotal vitklädda människor i Guy Fawkes-masker som höll upp plakat.
”Hotbilden är just nu satt till hög, framförallt beroende på de olika protester vi har sett vid andra invigningar.”
Hon bytte till en bild med demonstranter som fördes bort av polis.
”Blacks privatplan med registreringsnummer November Six Bravo landar på Bromma den tjugosjätte juni klockan 19.55. Kjellgren och jag tar emot i Audin, Mrsic och Pellebergs väntar utanför grind 1 med följebilen. Vi kör direkt till Grand och jag och eventuellt Mrsic går med upp. Vi avgör det på väg fram. Black är tydligen inte förtjust i att ha alltför mycket säkerhetsfolk omkring sig … Vi disponerar rum 623 i samma korridor som Blacks svit och jag sover över.”
Hennes mun kändes plötsligt torr, hon pausade och drack en klunk ur vattenglaset på bordet framför sig.
”Avresa mot Fortet 06.15, den tjugosjätte. Samma bilar och besättningar som under gårdagen. Platschefen samt Anthea Ravel ur ledningsgruppen kommer att möta upp …”
Hon såg ett par av livvakterna utbyta blickar och fortsatte snabbt innan någon av dem hann öppna munnen.
”Invigningsceremonin börjar 09.30 och pressträffen direkt därefter. Frågor så långt …?”
Ingen av de sex andra personerna i det lilla konferensrummet rörde en min.
”Bra”, fortsatte hon. ”Lindh, du och Gudmundson möter upp på plats. Har du pratat med platschefen?”
Lindh, en senig solbränd man i fyrtioårsåldern, harklade sig och sneglade sedan i det svarta lilla anteckningsblock han hade framför sig på bordet.
”Jodå, allt är klart. Trettio journalister är föranmälda, sen tillkommer ett gäng kommunpolitiker, näringslivsministern med entourage och ett par representanter från några stora kunder. Sammanlagt sextiotvå personer, men det kan bli några till. Inga namn som får larmklockorna att ringa, kanske jag ska tillägga. Vi har såklart kollat alla …”
När genomgången var slut tog hon trappan ner till våningsplanet under, hejade på ett par ansikten hon kände igen och slank in på Mickes överbelamrade lilla kontor. Han satt framåtböjd över datorn och tittade knappt upp.
”Hej!” Hon böjde sig fram och gav honom en snabb puss på kinden.
”Hej, Becca, gick allt bra?” Han snurrade runt på stolen.
”Jodå, vi har Blacks besök under kontroll.”
”Bra, hela firman verkar lite hispig. Stor grej att han väljer att komma hit så snart efter uppköpet. Åker du med honom upp till Fortet?”
Hon nickade samtidigt som hans mobiltelefon började ringa.
Han plockade upp den från skrivbordet och tittade på skärmen. Sedan reste han sig hastigt.
”Sorry, jag måste ta det här. Vi har sjukt mycket att göra just nu, helt nerringda faktiskt …”
”Inga problem, jag var ändå på väg ut. Tänkte bara fråga om bilderna …”
”Bilderna?” Han hade redan tagit ett steg mot dörren och fört telefonen till örat.
”Dom jag tog i fredags, på vanen. Ni skulle pixelförstärka dem eller vad ni kallade det?”
Telefonen fortsatte ringa och hon märkte tydligt hur situationen störde honom.
”Jaså, nej, det funkade inte. Du, jag måste svara …”
Hon vinkade åt honom och lämnade rummet.
”Hallå …? Jo, allt rullar på som planerat …” hörde hon honom säga innan dörren slog igen bakom henne.
*
Han vågade inte ha en egen dator. Efter två månader som anställd på ArgosEye förra vintern hade han lärt sig hur mycket spår man lämnade, både på nätet och på sin egen hårddisk. Inte en chans att han tänkte bjuda dom på ett sådant smörgåsbord.
Istället hade han utvecklat en strategi där han slumpvis växlade mellan olika lånedatorer. Korta stopp där hans minimala internetfotspår skulle döljas av tusentals andras. Det var i alla fall vad han intalade sig. Egentligen borde han såklart hålla sig långt borta från internet. Göra som avhopparen Erman, klippa av alla band till samhället, gömma sig i ett torp i skogen och köra lowtech-life långt under Spelets radar.
Men den tanken hade han droppat rätt snabbt. Han var ett asfaltsbarn och skogsmullelivet skulle garanterat ta död på honom. Precis som det gjorde med stackars Erman …
Nej, bättre att ta det kallt, fortsätta spela med och utnyttja lugnet till att samla ihop så många pusselbitar som möjligt. Förbereda sig på bästa möjliga sätt så att han var redo när dom ville ha svar.
Det var i alla fall så han hade tänkt sig det i vintras, efter mötet med SpelLedaren.
Fan, han borde naturligtvis ha dragit ner på Xbox-lirandet och koncentrerat sig betydligt mer på verkligheten än vad han hittills hade gjort. Men fram till det ögonblick då snuten sparkade in hans ytterdörr hade den totala stiltjen nästan lyckats övertyga honom om att mötet därute i skogen bara varit en ond dröm. En galen fantasi sprungen ur hans uppfuckade bekräftelsekåta jävla hjärna … Men givetvis visste han bättre.
Alldeles för många timmar med handkontrollen – eller handtrallan för den delen – gjorde det lätt att tappa fokus.
Sex månader hade gått sedan han fick uppdraget ute på den där läbbiga djurkyrkogården. Sex månaders bedrägligt lugn och halvvägs genom betänketiden han blivit lovad.
Idag var det bibblan på Medborgarplatsen som gällde. Längst in i ena hörnet där han kunde se alla som kom och gick utan att de såg honom.
Han pluggade in det lilla USB-minnet i en av datorns kortplatser och väntade på att filerna skulle öppnas. Sedan startade han säkerhetsprogrammet som låg överst i listan.
Scannar … var god vänta, meddelade ett litet dialogfönster samtidigt som ett räkneverk började snurra. Det brukade ta en knapp minut att scanna efter spionprogram eller tecken på intrång. En kvart, längre än så stannade han aldrig och med tanke på de senaste dagarnas utveckling var det nog läge att begränsa sig ytterligare.
Han stampade otåligt med foten medan han tuggade på en ojämn nagel. Han hade fortfarande ett halvår på sig … Sex månader, etthundraåttio dygn att mejsla fram en plan, en utgång, en exitstrategi som kunde få loss honom från hela den här djävulska rävsaxen han hamnat i.
Fel – som dom hamnat i … För hur han än vände och vred på saken gick det inte att komma ifrån slutsatsen att Becca blev mer och mer indragen varenda gång dom kom i närheten av varandra. Och efter mötet i skogen där hon sammanfört honom med SpelLedaren hade en nygammal och minst sagt obehaglig känsla börjat göra sig påmind.
Farbror Tage hade hon kallat honom. Hävdat att han var en av farsans gamla reservofficerskompisar. Att dom, hon och han och farsan, till och med skulle ha hälsat på uppe i gubbens sommarstuga när de var små.
Naturligtvis hade han försökt berätta sanningen för henne, men utan minsta framgång.
Hon hade aldrig riktigt köpt historien med Spelet, trots alla hans tidigare försök att förklara. Farbror Tage-figuren däremot kunde hon tydligen acceptera utan minsta reservation.
Fan, hon fick nästan något lent i rösten när hon pratade om honom, ungefär som när hon pratade om farsan. Tiden hade verkligen fått hennes minne att blekna vad gällde farsgubben. Om bara några år skulle hon säkert inte ens minnas allt stryk gubben gett honom.
Alla gånger fanskapet ljugit för läkare och socialtanter, förmått henne och morsan att stötta hans påhittade historier.
Nej, hur mycket han än försökte gick det bara inte att lägga band på hatet som bubblade upp inom honom så fort farsgubben kom på tal. Och detsamma gällde ”farbror Tage”.
Hatet och – let’s face it – svartsjukan …
För bara något år sedan hade han aldrig erkänt att det var så han kände, så han känt med både farsan och Dag. Som om de stal hans Becca, förvandlade henne till någon helt annan.
Någon han knappt kände igen. En främling.
Svartsjuka och hat alltså – den härliga gamla kombon, påplussad med hans egen redan låga trovärdighetsnivå krossade effektivt alla möjligheter att övertyga henne om Tage Sammers rätta identitet.
Men han kunde knappast klandra henne. Faktum var att hela hans egen story lät så jävla otrolig att han emellanåt nästan hade svårt att tro på den själv. Som väl var hade han kvar lite memorabilia som han gömt på ett säkert ställe.
Först och främst var det telefonen som han erövrat för två år sedan ute på E4:an från Kent ”58:an” Hasselqvist. Med undantag för siffrorna på baksidan var telefonen exakt likadan som den han hittat på pendeltåget och som dragit in honom i hela den här sjuka historien.
Därefter var det passerkortet, den lilla vita kaninen som ramlat ut ur en bok uppe på NK och som hjälpt honom att stoppa klockan för sitt vanliga liv och gett honom tillträde till ett helt eget Underland.
Den tredje prylen i hans samling var hårddisken med alla filerna från ArgosEye, firman som sett till att Spelet kunnat hålla sig dolt i internets djuphavsgrav.
Trojanen som Mange hade konstruerat och som han själv med viss möda hade lyckats plantera i firmans datanätverk hade gjort sitt jobb. Massor av saker hade skickats rakt ut i ljuset: dom fejkade trollen, bloggarna som levererade färdigpaketerade åsikter på beställning, Stasiregistret över åsiktsmotståndare och en jävla massa andra skumma prylar Philip Argos och hans gäng sysslat med högst däruppe i Hötorgsskrapan.
Men trots att han misstänkte, fel – trots att han visste – att ArgosEye skyddade Spelet, hjälpte det att hålla sig dolt samtidigt som det registrerade alla som snokade eller bröt mot Regel nummer ett, hade dom läckta filerna inte visat upp ett endaste ynka bevis på att hans teori faktiskt var rätt. Kanske hade de säkrat upp den typen av data bakom dubbla lås, eller så hade Manges spionprogram helt enkelt kollat på fel ställen?
Spelet hade inte flutit upp till ytan som han hade hoppats på. Det lurade fortfarande därnere i djupet, lika osynligt som förut. Med andra ord: sakerna han sparade bevisade egentligen inget för någon som inte fattade helheten. Inte ens det senaste tillskottet till hans samling hade något egentligt bevisvärde: ett vanligt A4 med maskinskriven text som vemsomhelst skulle kunnat skriva ihop. Ditt sista uppdrag HP, hade Tage Sammer a.k.a. SpelLedaren sagt därute bland gravstenarna medan de druckit kaffe tillsammans.
Efter allt han själv gjort för att jävlas med Spelet, planerna han kvaddat och alla pengarna han snott, verkade gubbjäveln ändå helt lugn. Som om det var no hard feelings …
Men å andra sidan var det inte vilket uppdrag som helst dom kom dragande med.
Vilket jävla val han stod inför.
Utförde han uppdraget var han i princip helt körd. Fucked for life, i begreppets samtliga nyanser. Gjorde han det inte, var det inte bara hans eget liv som låg i potten …
FAAN!
46 av 78 filer kontrollerade, inga främmande objekt hittade, meddelade programmet.
Han sneglade på klockan. Över en minut hade passerat, bara nio kvar innan han måste dra.
Komigen, komigen, komigen … Jävla sega biblioteksdator!
Scannar …
70 av 78 filer kontrollerade, inga främmande objekt hittade
Han böjde sig fram över tangentbordet, flyttade markören till internetikonen och gjorde sig beredd att sätta igång. Inga sökmotorer här inte, pang på rätt adresser, sedan radera alla bokmärken och cookies från datorn innan han loggade ut. Så lite spår som absolut möjligt …
Ett oväntat ljud bortifrån dörren fick honom att rycka till. Han lyfte huvudet och sneglade försiktigt över kanten på bildskärmen.
En kortvuxen man iklädd skinnjacka, mörka solglasögon och med en basebollkeps nerdragen i pannan hade kommit in i datasalen.
Mannen stannade upp i dörren medan han lät blicken svepa över arbetsstationerna och något i hela hans uppsyn fick omedelbart HP:s samtliga alarmklockor att börja tokringa.
Helvete!
*
Hon slog in numret och tryckte in den gröna ikonen.
Kopplar upp … hävdade displayen, men efter att hon stirrat på den säkert en halv minut insåg hon att den hade fel. Irriterat tryckte hon bort samtalet och gjorde om ritualen. Den allra senaste smartphonen och så gick den knappt att ringa med …
”Polishusväxeln”, sa plötsligt en röst i luren utan att det ens gått fram några signaler.
Hon tvekade ett par sekunder:
”Tillståndsenheten, tack”, sa hon sedan.
”Ett ögonblick.”
Välkommen till tillståndsenheten, din väntetid är beräknad till … sex … minuter …
Hon suckade och kikade sedan på sitt armbandsur. För ett ögonblick övervägde hon att parkera samtalet och istället ringa upp Runeberg för att försöka få mer information vad som hände …
Stigsson hade förbjudit henne att ta kontakt med Henke. Men egentligen var det inget stort problem. Hon hade jagat Henke i flera veckor, månader faktiskt nu, när hon tänkte efter. Men trots att hon visste att han var hemma hade han varken öppnat dörren då hon ringt på eller ens besvarat hennes samtal.
Ett par pliktskyldiga sms, det var i princip allt och hon hade inga som helst illusioner om att det skulle gå lättare att få tag i honom nu.
Det där bankfacket oroade henne.
Uppenbarligen hade Henke hemligheter som var så värdefulla att han kände sig tvungen att gömma dem långt nere i ett säkerhetsvalv. Stigssons gäng hade redan tömt hans lägenhet, allt som behövdes var att någon som gick igenom beslagen hittade en kopia på bankfacksavtalet eller en likadan påminnelse som hon själv fått. Ett beslut om husrannsakan, sen skulle borren åka fram och Henkes hemligheter slippa ut.
Vad som än fanns i det där facket skulle det knappast göra hans situation bättre.
”Tillståndsenheten, Persson …” Rösten fick henne att rycka till.
”Ja, hej, ööhh mitt namn är Rebecca Normén …” Hon sneglade ner på pappret framför sig och försökte samla sina tankar.
”Det gällde en ansökan för säkerhetsföretag om att få bära vapen. Jag undrar bara hur långt ni har kommit …”
*
Snuten!
HP dök instinktivt ner bakom bildskärmen. Hela snubben luktade plattfot så starkt att stanken fick hans näsa att svida.
Han böjde sig ner för att rycka åt sig USB-minnet ur datorn. Fan heller att han tänkte bjuda dom på all info han samlat på sig de senaste månaderna. Säpo skulle garanterat hitta ett sätt att använda alltihop mot honom, få honom häktad på obestämd tid …
Hans fingrar slöt sig kring den lilla plaststaven men i samma ögonblick brast mannen i kepsen ut i en lång högljudd harang på ett okänt språk. En annan ljusare röst svarade nästan omedelbart och då HP försiktigt kikade fram upptäckte han hur kepsmannen lämnade salen med en medelålders kvinna som suttit vid en dator en bit bort.
Han väntade ytterligare några sekunder, rätade därefter långsamt på sig och andades ut.
Falskt alarm.
Satan, vad han var hispig!
Hjärtat klappade fortfarande stenhårt i bröstet, händerna darrade och han fick dra flera djupa andetag för att få ner pulsen. Hög tid att fälla ner paranoiaparaplyt och återgå till dagens business.
Scanningsprogrammet borde definitivt ha jobbat färdigt nu och han var nyfiken på vilka reaktioner hans gripande hade väckt i media.
Löpsedlarna hade konstigt nog fortfarande kört bantningstips men Expressens nätversion borde definitivt ha med honom.
Säkerhetspolisen grep igår natt en 32-årig man misstänkt för förberedelse till terrorbrott.
En källa inom Säpo uppger att gripandet med all sannolikhet förhindrade ett terrordåd på svensk mark.
Yep, det var så man skaffade sig ökade anslag. Att han släppts efter bara några timmar skulle troligen inte publiceras förrän nästa vecka och vid det laget skulle ingen bry sig.
Det mediala fönstret är litet, Henrik, folk orkar bara med en story i taget …
Fan, ibland saknade han nästan Philip och ArgosEyegänget däruppe i Hötorgsskrapan. Trots att dom hade låtit mörda Anna Argos och sånär lyckats sätta dit honom för mordet, för att inte tala om prylarna dom utsatt honom för när hans cover hade spruckit, kunde han ibland inte låta bli att fantisera om vad som skulle ha hänt om han nu inte hade avslöjats.
Vem skulle han i så fall ha varit nu?
Rilkes pojkvän?
Philips högra hand?
Eller ännu bättre: hans efterträdare … SpelLedarens trogne partner, kanske till och med en framtida Mark Black. Inget av det där lät egentligen särskilt illa …
På bildskärmen hade plötsligt ett grönt litet fönster öppnats. Sökprogrammet måste ha hängt sig när han ruckat på USB-minnet. Skit också, två minuter till bortkastade!
Han flyttade irriterat muspekaren för att stänga fönstret och starta om scanningen. Men i samma ögonblick som pilen nådde krysset i fönstrets övre högra hörn började bokstäver framträda. En efter en tills de bildade en mening som fick håret att resa sig på hans armar.
V
i
l
l
d
u
s
p
e
l
a
e
t
t
S
p
e
l
H
e
n
r
i
k
P
e
t
t
e
r
s
s
o
n
?
Han vräkte sig ner under arbetsbänken och slet ut USB-minnet ur datorn. På väg upp slog han huvudet i bänkskivan, snubblade till mot kontorsstolen och höll på att falla raklång i golvet. I sista stund fick han tag i skrivbordet, drog sig upp på knä och försökte förtvivlat att vända bort huvudet. Men det var försent. Hans blick drogs obönhörligt till skärmen, som en dödsdömd insekt till en UV-lampa.
Spring, skrek en skräckslagen liten röst i hans öra.
Dra för helvete, dumskalle!
Men kroppen lydde honom inte.
Istället blev han stående på knä framför datorn, med munnen halvöppen och ögon stora som pingisbollar medan hans hjärna sög åt sig det som hände på skärmen.
Ett nytt programfönster öppnades och ett bildspel började rulla. Klipp och klistra-rubriker från olika nyhetssajter:
Hovet rapporterar ett rekordstort intresse bland utländska media inför det stundande prinsessbröllopet …
Jättelik serverhall invigd i gammal militäranläggning norr om Uppsala. Säkerheten rigorös …
Ännu ett massivt dataintrång rapporterat, den här gången hos flera företag inom försvarsindustrin. Men precis som vid tidigare tillfällen hävdar polisen att ingen information verkar ha stulits …
Södra länken är för andra gången på en vecka avstängd på grund av ett datafel som fick bommar och ventilationssystem att sluta fungera …
Flera ledande nyhetssajter stänger nu återigen ner sina kommentarsfält …
Han kände igen allihop, han hade själv letat upp artiklarna, saxat ut dem och sparat ner dem på USB-minnet.
Sedan följde plötsligt nya urklipp, sådana han inte mindes:
För tredje veckan i rad rapporteras störningar i data- och mobiltelefonnäten. Det gäller främst operatörerna 3 och Telia men även andra är drabbade …
Tre kilo plutonium från hemligt svenskt kallakrigsprojekt nyligen överlämnat till USA. ”Kommer ej att användas för militärt bruk”, lovar utrikesministern.
Nu tvingar EU Sverige att genomföra Datalagringsdirektivet!
Rubrikerna försvann och ersattes av korthuggna textmeddelanden:
Inkommande meddelande 03/04 09.55:
Har bytt jobb, här är mitt nya nummer. Hör av dig! /Becca
Inkommande meddelande 12/04 14.55:
Varför svarar du inte i telefon? /Becca
Inkommande meddelande 02/05 16.39:
Var uppe hos dig och ringde på igen. TV:n var på.
Varför öppnade du inte? /Becca
Utgående meddelande 06/05 22.02:
Hey Mangelito, är du tillbaka? /HP
Inkommande meddelande 14/05 21.13:
Var håller du hus Henke? Mår du bra? Snälla ring mig!
/Becca
Utgående meddelande 15/05 03.11:
Mange, hör av dig behöver snacka pronto! /HP
Inkommande meddelande 23/05 18.36:
Snälla Henke svara!!! /Becca
I samma ögonblick som han förstod att det var hans egen sms-trafik han läste försvann texten från skärmen och ersattes av rörliga bilder.
En välbekant figur som ryckte åt sig ett paraply ur en kasse.
KLIPP
En ryttarkortege på väg genom Stockholm.
KLIPP
En mörkklädd figur på en EU-moppe.
KLIPP
En civil polisbil som voltade i slowmotion.
KLIPP
Ett brinnande skogstorp.
KLIPP
Asfåglar som cirklade över sanddyner.
Och så till sist:
Siluetten av en äldre man med käpp som avtecknade sig mot en mörk snötäckt skogsdunge full av fladdrande ljuslyktor.
Skärmen blev plötsligt svart. Men HP kunde fortfarande inte slita bort blicken. Han stod blickstilla framför datorn, höll andan och väntade. När meddelandet till sist dök upp var han nära att pissa på sig:
Dags att bestämma sig, Henrik!
Det här är ditt sista uppdrag.
Vill du spela ett Spel?
Yes
or
No?