Hon borde naturligtvis försöka få tag i honom, han var ju trots allt hennes bror. Be Stigsson ta sitt förbannade regelverk och stoppa upp det i …
Men hon hade faktiskt redan försökt. Jagat honom nästan hela våren, ringt, textat och varit uppe och ringt på lägenhetsdörren några gånger. Han var där, det visste hon. Lägenheten luktade bebodd och inte sådär instängt som den gjorde de månader han var bortrest.
Ett par gånger hade hon skymtat fladdrande TV-ljus nerifrån gatan, ändå hade han inte öppnat.
Någon gång under vintern måste han dessutom ha bytt lås för hennes reservnycklar passade inte längre. Han var arg på henne. Och hon visste precis varför …
Han tyckte inte om hennes kontakt med Tage Sammer. Han visste mycket väl varför hon tyckte om den gamle mannen, och av exakt samma skäl var Henke tvungen att avsky honom, utan att ens ge honom en chans.
Farbror Tage påminde om pappa …
Men även om Henke var en tjurskallig idiot var hon tvungen att hjälpa honom.
Göra sitt bästa för att rädda honom från sig själv.
Hon letade upp numret i telefonboken, tvekade ett par ögonblick innan hon tryckte in det.
Det här var en idiotisk idé. Men hon hade inget val …
Han svarade redan efter första signalen:
”Livvaktsroteln, Runeberg!”
”Hej, Ludde, det är Rebecca. Sorry att jag ringer så tidigt men jag chansade på att du jobbade …”
”Nejmen tjenare, Normén. Joserru häruppe lyser flitens lampa. Vi har händerna fulla som du vet. Ringer du för att säga att du ändrat dig? Längtar du tillbaka till moderskeppet?”
Runebergs röst lät precis som vanligt vilket gjorde fortsättningen något enklare.
”Nja, inte riktigt. Jag funderar fortfarande på saken”, ljög hon. ”Jag tänkte be dig om en tjänst, Ludde … En lite känslig sådan.”
”Mmm.”
Hon tyckte sig höra kontorsstolen gnissla medan han rätade på sin väldiga kropp.
”Det gäller min bror …”
”Ring mig på mobilen om tio minuter.” Hans tonfall lät med ens helt annorlunda.
”V-va …?”
Men han hade redan lagt på.
*
För tredje gången de senaste fem minuterna gläntade han försiktigt på persiennen och kikade ner mot den dunkla gatan. Allt verkade lugnt, ändå visste han att han var bevakad. Hundraprocentigt, stensäkert, vattentätt …
Varenda rörelse, varenda hemsida han besökt, hans sms-trafik. Allt hade de haft koll på, trots alla hans försiktighetsåtgärder. Dom lekte med honom, försökte fucka med hans skalle.
Lyckades rätt bra dessutom …
Han släppte ner persiennen, rundade soffan, först ett varv sedan ännu ett. Så satte han sig ner, slog en trumvirvel på ena knät innan han letade upp en nagel han ännu inte hunnit gnaga ner fullständigt. Planen, i den mån han haft någon, hade inte förutsett det här scenariot.
Not by a longshot!
Och han som till och med försökt intala sig att dom glömt bort honom …
Epic fucking fail!
Han måste ta sig ut ur lägenheten och det nu på en gång innan han började klättra på väggarna. Klockan var bara lite över sju på morgonen och normalt skulle det vara flera timmar kvar tills han klev ur sängen. Men upplevelsen på biblioteket verkade ha öppnat samtliga fördämningar i hans skalle. Huvudet var fortfarande fyllt av fladdrande små bildfragment. Som om han drömt en hel film med början, mitten och slut men nu bara mindes vissa scener. Mementosekvenser som inte gick att sätta ihop oavsett hur hårt hans värkande skalle kämpade med saken.
Den överfulla askkoppen på soffbordet hade dessutom just slukat hans sista cigg vilket betydde ett helt legitimt skäl att dra ner till SjuElvan vid Mariatorget och få i sig lite frisk luft.
Så fort han öppnade ytterporten och steg ut på gatan kände han deras ögon i nacken. Han vred på huvudet, kollade alla tänkbara vinklar men naturligtvis var dom alldeles för slipade för att låta sig avslöjas så lätt.
Trots att det var tidig morgon trängdes redan fyra-fem personer inne på SjuElvan. En vältränad tatuerad snubbe vid en av hyllorna gav honom en snabb sidoblick och HP frös till mitt i steget. Han var nästan helt säker på att han sett killen förut. Mannens fejkat oskyldiga plockande bland smågodiset gjorde honom säker, geléhallon var knappast LCHF. Det var bara att snurra runt på klacken och lämna butiken fortast möjligt. Egentligen borde han gå tillbaka till lägenheten, men utan cigg skulle han garanterat krevera.
Han fortsatte istället nerför Hornsgatan bort mot Slussen medan han kämpade hårt mot frestelsen att kryssa ut mellan bilarna i morgontrafiken för att sätta förföljarna på prov. Promenaden gick på mindre än fem minuter, men trots att det inte var särskilt varmt klibbade T-shirten mot hans rygg och han blev tvungen att sätta sig på en av bänkarna vid tunnelbanenedgången för att hämta andan.
Han var seg, inte bara i kroppen, och han hann rota i fickorna en bra stund efter cigg innan han mindes att det var just ciggbrist som var skälet till hela den här lilla utflykten.
Det fanns en Pressbyrå precis innanför dörrarna till tunnelbanan och han slängde ett par snabba blickar omkring sig innan han reste sig och tog sikte på den.
Ett tåg måste nyss ha landat för mitt i dörren mötte han plötsligt en hel massa folk på väg ut.
Kontorsnissar i slips och kavaj, morgonpigga turister och helt vanliga svennepäron på väg till jobbet. Han körde ner hakan mot bröstet och armbågade sig mot strömmen, hörde sura grymtanden ur folkmassan, men han sket i vilket.
Plötsligt fick han en knuff i sidan och var nära att tappa balansen. Han tittade ilsket upp, ansikten fladdrade förbi i alla riktningar, men det gick inte att avgöra vem som stött till honom.
Så var rusningen med ens över och han var inne i biljetthallen. Men istället för att gå bort till den lilla kiosken blev han stående medan hans hjärna trevade efter rätt synaps. Ett av de där förbipasserande ansiktena hade också verkat bekant. Kroppsbyggaren på SjuElvan kunde möjligen ha varit ett hjärnspöke men det här var en annan sak. Blicken, pannan, draget över ögon och näsa, alltihop var ruskigt välbekant. Men det var något som inte stämde, något som fattades för att pusslet skulle gå ihop.
Det tog ytterligare ett par sekunder innan hans skalle kopplat ihop rätt kretsar.
Skägget!
Han tog ett par tvekande steg tillbaka mot dörrarna, sedan ytterligare några, snabbare den här gången. Han störtade ut på torget, snurrade på huvudet som fucking Linda Blair och flög till och med upp på en av bänkarna för att kunna se bättre.
”Ermaan!” vrålade han. ”Ermaaaaaan!”
Men allt han såg var ryggar som skyndade bort, ingen av dem mer bekant än någon annan.
Han öppnade munnen för att ropa ännu en gång, men så märkte han blickarna från människorna runtomkring honom. Trots trängseln på torget hade det bildats en åskådarcirkel kring bänken han stod på, som om alla ville se vad som stod på men ingen vågade komma för nära.
Ett par fjortisar pekade finger åt honom och fnittrade, en pappa drog sin unge närmare sig och några tyska Stieg Larssonturister hade redan kamerorna uppe.
Han skymtade sin spegelbild mot en av glasdörrarna han nyss kommit ut genom. Knallröd i ansiktet, håret på ända, ögonen som pingisbollar. Plussa på med en dryg veckas skäggstubb och dom sjabbiga kläderna så var det knappast konstigt att folk glodde. Han såg helt jävla galen ut!
Schwedisch Wahnsinn, ja, ja – sehr gut!
Skamsen klev han snabbt ner från bänken, tryckte blicken i gatstenen och gjorde sitt bästa för att beblanda sig med folkmassan medan han tog sikte på Guldgränd.
Han hade sett fel.
Måste ha sett fel.
För tusende gången släppt ut sin galopperande jävla fantasi ur spiltan och låtit den skena iväg.
Så var det naturligtvis.
”Spöken finns inte”, muttrade han.
Spöken
Finns
Inte
*
”Du fattar att det här är emot alla tänkbara regler, Normén?”
Hon nickade.
”Absolut och som jag sa, Ludde, så uppskattar jag verkligen att du …”
”Jaja, nog om det. Du har en dryg halvtimme på dig, sen när jag käkat färdigt behöver jag ha tillbaka prylarna. Det är Sunesson som chefar nere på godsroteln idag, du kommer säkert ihåg honom.”
”Personalfallet från Norrmalm, absolut. Han brukade jobba som vakthavande ett tag.”
”Bra, då blir det inga problem därnere. Bara le och vinka … Det är lunchrusning i korridorerna så det kommer att vara fullt med folk i rörelse. Men Sune är för snål, han kör matlåda. Vill väl inte missa lunchtravet …”
Runeberg lutade sig fram och sköt försiktigt en hopvikt Metro över kafébordet.
”Här har du allt du behöver …”
”Och du är helt säker på att den finns där?”
”Yes, jag kollade i beslagsprotokollet efter att du ringt.”
”Bra!”
För ett ögonblick visste hon inte vad hon skulle säga. Utan att ämnet ens kommit upp visste hon nästan säkert varför han hjälpte henne. Runeberg var bästis med Tobbe Lundh och gudfar till hans son Jonathan. Samme Jonathan som tillsammans med sin polare Marcus skapade internetfantomen MayBey, genom vilken de hade trakasserat henne i månader: spritt rykten och skvaller om henne på nätet, till och med fått henne att tro att Henke var i allvarlig fara, ända tills hon till sist räknade ut hur alltihop hängde samman och gjorde slut på charaden.
Huvudsakligen hade hon naturligtvis sig själv att skylla, det var hon som inlett ett förhållande med Tobbe Lundh, trots att hon visste att han både var gift och hade familj.
Men hur som helst, kände sig Runeberg på något sätt ansvarig för det inträffade.
Hon kom plötsligt på sig själv med att ångra att hon utnyttjade hans skuldkänslor på det här sättet. Hela den här planen var egentligen idiotisk från början till slut … Stigssons instruktioner hade varit glasklara:
Medan utredningen om terrorbrott pågår får du naturligtvis inte ha någon som helst kontakt med din bror. Jag upprepar: ingen som helst kontakt, är det uppfattat, Normén?
Men hon hade inget val. Hon var tvungen att komma åt det där bankfacket innan Stigssons utredare hann dit. En titt var allt som behövdes och när hon väl försäkrat sig om att det inte fanns något därinne som kunde förvärra Henkes situation kunde hon i princip själv tipsa om fackets existens. Vara utredningen behjälplig. Åtminstone var det vad hon försökte intala sig …
Runeberg verkade märka hennes tvekan.
”Stick iväg nu, Normén, klockan tickar och här kommer min mat …”
En servitris med en tung bricka närmade sig och Rebecca reste sig innan den unga kvinnan hunnit fram till deras bord. På väg upp svepte hon snabbt åt sig tidningen från bordet och stoppade den i sin axelremsväska.
”Tack igen, Ludde, jag är verkligen …”
Han log och ryckte på axlarna.
”Det är lugnt, Normén, stick iväg nu.”
”Förresten …” flinade han då hon hunnit ett par steg mot utgången. ”Går det här åt helvete lär jag behöva ett nytt jobb och då kan du förvänta dig ett samtal …”
Tre minuters rask promenad var allt som krävdes innan hon var framme vid personalentrén.
Hon duttade kortet mot läsaren i vändkrysset, höll det avsiktligt upp och ner så att ingen skulle se att det var Luddes foto på framsidan.
Vakten gav henne en snabb blick och nickade sedan igenkännande.
Första hindret passerat.
Hon följde den öppna glasgången mellan byggnaderna, höll huvudet högt och försökte se ut som om hon bara var på väg till en helt vanlig dag på jobbet. Det borde inte vara särskilt svårt, hon hade trots allt arbetat här ända fram till i vintras. Rent teoretiskt var hon fortfarande anställd vid Säkerhetspolisen, så skillnaden var inte så stor.
Ändå kände hon sig som en främling, någon som inte hörde hemma här. Hon kunde inte låta bli att snegla mot kameragloberna i taket och gjorde sitt bästa för att försöka hålla sig så långt borta från dem som möjligt.
Hon vek höger ner i en lång gulmålad korridor. Längst bort stannade hon vid en bred ståldörr med en vit liten skylt.
Gods- och beslagsroteln
Hon höll Luddes passerkort mot läsaren.
Ett pip men inget hände. Fan också!
Hon försökte igen, långsammare den här gången.
Ett nytt pip och den här gången började låset surra.
Lugn nu, Normén!
Hon klev in i en liten reception. En bit bortom disken satt en äldre fetlagd man med Robin Hood-frisyr. En väggfast TV visade ett travlopp och mannen grimaserade irriterat då han tvingades slita bort blicken från skärmen.
”Hej Sune”, hojtade hon överdrivet hjärtligt.
”Nej nej sitt kvar, jag klarar mig själv”, fortsatte hon när mannen gjorde en halvhjärtad ansats att resa på sig.
”Ska bara dubbelkolla ett beslag från förra veckan.”
”Bra”, muttrade den fetlagde och lät sin tunga kroppshydda sjunka tillbaka ner i stolen. ”Skriv in dig …”
Han viftade med handen mot receptionsdisken samtidigt som han flyttade tillbaka sin uppmärksamhet till TV-skärmen.
Rebecca drog åt sig besöksliggaren och ritade en oläslig kråka på namnraden.
”Klar!”
Utan att flytta blicken från TV:n lyfte Sunesson ena handen och tryckte på en knapp ovanpå sitt skrivbord. Dörren till höger om Rebecca surrade till och sekunderna senare befann hon sig inne i en stor öppen lagerlokal med rader av plåthyllor.
Det var flera år sedan hon hade varit här och hon tog några steg framåt för att försöka orientera sig. Lukten var i alla fall exakt som hon mindes den, sval luft blandad med papp och målad betong. Några meter bort, vid ena väggen fanns en myndighetsdator och hon skyndade sig fram till den.
Hon drog fram Runebergs datakort och stoppade in det i den lilla lådan bredvid tangentbordet. Sedan knappade hon snabbt in Runebergs användarnamn och lösenord.
Timglaset på skärmen snurrade ett varv och därefter öppnades databasen.
Henrik Pettersson knappade hon in i sökfältet för namn och på raden nedanför hans födelsedata.
Hon klickade på sök och timglaset tog ett varv, sedan ännu ett.
Rebecca såg sig omkring men den stora lokalen var helt folktom.
På avstånd kunde hon höra ljuden från Sunessons TV. Timglaset försvann och ersattes av en textremsa.
Ärendenummer K3429302-12, Sektion 5, Rad 47, hylla 23–25
Lagret var större än hon trott och det tog henne ett par minuter att orientera sig.
Huvudgången löpte längs med ena ytterväggen och från den strålade mindre gångar ner i de olika sektionerna.
Sektion fem låg i den bortre delen av lokalen där ljuset var betydligt mer dämpat än vid ingången.
Bara vartannat lysrör var tänt och hon gissade att det fanns en knapp någonstans som skulle kunna åtgärda den saken, men hon hade inte tillräckligt med tid för att leta upp den.
De stora hyllorna kring henne gick hela vägen upp till taket och nästan varenda en var fullastad med stora bruna flyttkartonger som sög åt sig ännu mer av det redan svaga ljuset.
Längst ner på golvet stod halvpallar fyllda med sådant som var för stort att passa i lådorna och på vägen mot rätt sektion hann hon skymta både möbler, kabelrullar och en del av något som liknade en bronsskulptur bland beslagen.
Fyra av kartongerna i hylla 23 var märkta med rätt ärendenummer. Hon lyfte ner den som stod närmast och öppnade locket.
Lådan var full av böcker och filmer, vilket förklarade varför den var så tung. Hon stängde locket och återbördade den till lagerhyllan.
Nästa låda visade sig innehålla nästan exakt samma saker men i den tredje kände hon att det började brännas. Några pärmar, diverse papper och så till sist – bingo!
En stor nyckelknippa med säkert femtio olika nycklar, precis som det stått i beslagsprotokollet.
De hade gjort sig av med i stort sett alla pappas tillhörigheter efter hans död, men mamma hade varit väldigt bestämd gällande nyckelknippan.
Man vet aldrig när man kan behöva en nyckel, så den behåller vi …
Det var säkert av samma skäl som Henke valt att spara nyckelsamlingen.
Hälften av nycklarna var så gamla att metallen började bli skrovlig, andra var sneda och slitna av användning men när hon tittade närmare såg hon att det fanns åtminstone fem-sex cykelnycklar och ett par som påminde om tändningsnycklar till mopeder eller motorcyklar, så precis som hon trott hade Henke fortsatt att utvidga samlingen …
Så hur såg egentligen en bankfacksnyckel ut?
Ett plötsligt ljud avbröt hennes tankar. Någon hade öppnat lagerdörren.
*
Problem?
Ge inte upp, vi kan hjälpa dig!
070-931151
Lappen satt mitt över nyckelhålet. Texten var densamma som förra gången. Troligtvis var det samma lapp vilket betydde att hans nye hemlige granne hade räknat ut varifrån den hade kommit. Men just nu sket han fullständigt i vilket.
Hjärnan gick på högvarv. Han hade travat runt halva Söder medan han försökt smälta vad han sett. Men det var omöjligt.
Om det som hänt nere vid Slussen nu inte hade varit en fantasi, om han trots allt hade sett rätt, då var i princip allt han upplevt de senaste två åren … ja vadå?
Fuckin’ell!
Huvudvärken från i morse kickade in overdriven och fick honom reflexmässigt att nypa sig över näsroten. Han slet ner lappen, fipplade fram lägenhetsnycklarna ur fickan.
Ett rasslande någonstans från vänster fick honom att rycka till och han blev stående med nyckeln i låset. Hjärtat slog nästan hål på hans bröstben och tvingade honom att dra några djupa andetag för att få ner pulsen. Satan vad han var hispig!
Lugn och fin nu …
Han sneglade försiktigt mot granndörren. Ljudet hade kommit därifrån, det var han säker på, han kände till och med igen det från dagen innan. En säkerhetskedja som slog emot insidan av en dörr. En kedja satte inte igång att svänga av sig själv så någon måste ha råkat stöta till den. Hans nye granne var på väg ut.
Av oklara skäl verkade hans behov att reda på vem den nyinflyttade var ha växt sig ännu starkare än under gårdagen och han väntade därför några sekunder medan han fortsatte att stirra på granndörren. Men inget hände. Dörren förblev stängd.
Han var just på väg att vända sig om då han tyckte sig se en rörelse i dörrspionen. En svag skiftning från ljust till mörkt som om någon tryckt ögat mot kikhålet. Och med ens blev han övertygad om att det stod någon därinne på andra sidan dörren.
Någon som iakttog honom …
Han vred snabbt om nyckeln i låset, bände upp sin skeva ytterdörr och slog omedelbart igen den bakom sig.
*
Hon höll andan medan hon lyssnade mot dörren. På avstånd tyckte hon sig höra steg. Även om det bara var fetknoppen Sunesson som kom hasande i sina Birkenstocks hade hon ingen lust att visa honom vilket ärende hon snokade i. Hon stoppade snabbt ner nyckelknippan i sin väska och lade tillbaka locket på lådan. Stegen närmade sig genom huvudgången.
Hårda klackar som slog mot betonggolvet. Ett par riktiga skor, till skillnad från Sunessons sandaler eller ordningspolisernas kängor. Inte många på polishuset bar sådana och vem det än var hade hon ingen lust att stöta på honom. Men den enda vägen härifrån var via huvudgången …
Hon hasade försiktigt in lådan på sin plats i hyllan.
Stegen närmade sig stadigt, taktfasta, närmast militäriska.
Hon såg sig omkring och tog sedan några snabba kliv längre ner i gången. Ett av golvfacken på samma sida var tomt och mest på impuls hukade hon sig ner och kröp in.
Stegen var nära nu, en pall med höga sidor av brun kartong skymde effektivt siktlinjen från korridoren. Allt hon behövde göra var att vänta tills personen därute passerat och sedan smyga ut så försiktigt som möjligt.
Plötsligt upphörde stegen. Rebecca kröp ihop ytterligare och höll andan.
Så fortsatte personen att gå, men nu betydligt långsammare. Det tog henne ett par sekunder att inse vart personen var på väg. Nerför hennes egen gång!
Hon tryckte sig mot pallens kartongsida. Det fanns fortfarande flera hyllor mellan henne och slutet av gången. Om personen därute var på väg till någon av dem skulle hon säkerligen bli upptäckt.
Fasen, vad korkat det varit att gömma sig. Hon skulle bara ha hållit masken, hejat och låtsats som ingenting.
Vad fan skulle hon säga nu?
Hej, hej, jag krälade bara in här för att ta reda på hur pallen såg ut från sidan.
Stegen närmade sig, bara några meter kvar nu.
Hon måste kliva fram, det verkade åtminstone lite mer normalt än att bli upptäckt nedhukad i jägarvila inuti ett fack. Hjärtat dunkade i hennes bröst.
Hon drog ett djupt andetag och flyttade kroppsvikten framåt. Här gällde det att spela lugn och naturlig.
Stegen tystnade plötsligt. Hon hörde prassel av kartonger, sedan någon som harklade sig.
En man, helt säkert, bara någon meter bort.
Rebecca lade huvudet på sned, lutade sig framåt och kikade försiktigt runt hörnet på lådan.
Helvete!
Hon drog blixtsnabbt tillbaka huvudet. Ett par mörka kostymbyxor och tillhörande svarta skor, det var nästan allt hon sett. Ändå var hon helt säker. Det var Stigsson som stod därute i gången. Han stod vänd mot kartongerna hon själv nyss hade haft framme.
Hon hörde honom hasa fram en av dem och sedan dunsen då han ställde ner den på golvet.
Locket lyftes av med ett torrt frasande, sedan dova ljud, då han rotade runt i lådan.
En stickande smärta i hennes vänstra vad fick henne att ofrivilligt rycka till. Fasen också, den obekväma ställningen hade fått hennes ben att börja domna. Smärtan blev allt starkare och spred sig långsamt uppåt. När den nådde låret tvingades hon att bita sig hårt i läppen för att inte stöna till. Stigsson fortsatte att rota runt i kartongen.
Hon försökte flytta kroppsvikten och släppa fram lite blod till de plågade musklerna, men tappade istället balansen en aning och dunsade emot sidan av pallen.
Ljuden från gången upphörde.
Smärtan i benet övergick till krampryckningar och hon bet sig så hårt i läppen att hon tyckte sig kunna känna smaken av blod.
Stigsson harklade sig igen.
Hennes rygg började långsamt glida mot kartongen och hon pressade sitt fungerande ben mot golvet för att hålla sig uppe. Men det var omöjligt att hålla balansen. Hennes kropp gled långsamt längs med pallen, allt närmare gången.
Om bara några sekunder skulle hon ramla rakt ut och landa vid hans fötter.
Plötsligt hörde hon ljudet av en låda som hasade tillbaka in i lagerhyllan. Stegen kom som piskrapp och för en sekund trodde hon att hennes hjärta hade stannat.
Men så insåg hon att ljuden avtog i styrka och hon satsade sina sista krafter på att hålla sig upprätt. I samma ögonblick som ytterdörren slog igen föll hon raklång ner i betonggolvet.