Han flyttade dricksglaset till ett annat ställe på väggen och tryckte därefter örat tätt mot dess botten. Men förbättringen var bara marginell. Samma svaga mumlande av röster, flera stycken i ett jämnt flöde, men det gick fortfarande inte att uppfatta vad som sades.
Skit också!
Han hade lurpassat i farstun i flera dar, väntat på att någon skulle komma eller gå, ringt på dörren ett par gånger, ja till och med köpt en jävla Noblesseask som en artig liten välkomstpresent …
Men trots att han var säker på att det fanns folk i lägenheten hade hans nye granne inte öppnat dörren. Vem det än var som tryckte därinne ville han eller hon under inga som helst omständigheter träffas, vilket i princip bara bekräftade hans misstankar.
Spelet hade järnkoll på honom, visste exakt när han kom och gick. Det krävde en observationspost, en jävligt välplacerad sådan. När han väl insett detta var resten enkelt att räkna ut. Han kunde föreställa sig dem därinne i grannlägenheten, ett helt gäng ansiktslösa kostymklädda Stasiagenter med jättehörlurar över öronen som flyttade runt mikrofoner över väggarna eller borrade små hål för att kunna föra in miniatyrkameror via vägguttagen.
Alltmedan dom mumlande diskuterade nästa steg i operationen …
Han tog ner glaset och gick ett snabbt varv runt lägenheten.
Naturligtvis borde han dra. Sticka iväg långt bort och gömma sig i en jordkula. Men det skulle inte hjälpa, Spelet skulle säkerligen hitta honom förr eller senare. Så länge han var kvar i lägenheten visste han var han hade dom. Än så länge kunde SpelLedaren inte veta att han räknat ut var deras hemliga bevakningscentral var inhyst.
Fördel honom alltså …
Visserligen en liten en, men i alla fall!
Och om han skulle kunna behålla den måste han vidta vissa försiktighetsåtgärder …
Silvertejp. Han behövde mer silvertejp. Alla vägguttagen var visserligen säkrade, och detsamma gällde de största sprickorna och skarvarna men det gick ändå inte att vara säker. Väggarna var gamla och fulla av ojämnheter och utbuktningar som lätt kunde dölja ett mikroskopiskt litet kameraobjektiv.
Men för att skaffa mer tejp måste han gå ut, lämna lägenheten obevakad för att ta sig hela vägen bort till järnaffären längre upp på Hornsgatan.
Han hade inte varit ute på nästan en vecka, levt på burksardiner, cigg och kranvatten tills han rapade aluminium. Men han hade inte något val.
Första stoppet Konsum: knäckebröd, kaviar, burkmat, några blandade Findusrätter och så många paket cigg att den feta bruden i kassan hajade till då han gav henne sin beställning.
Snabbt ner med alltihop i plastkassen, sedan tillbaka ut på gatan.
Han borrade blicken i trottoaren, spände nackmusklerna så hårt han kunde för att betvinga impulsen att vrida på skallen. Men hur han än kämpade emot kunde han inte låta bli att se sig om.
Han fick nästan genast syn på dem. Ett par i trettioårsåldern som tryckte vid ett skyltfönster en bit bort. Chinos, foträta, svarta skor, hårda blickar riktade mot omgivningen och inte mot varandra. Snutar, det var han nästan säker på.
Men dom kunde lika gärna jobba för Spelet. Eller båda delarna …
Han vek hårt åt höger, kände deras ögon bränna mot sin nacke.
Ett par hundra meter till järnaffären, några rullar silvertejp och sen tillbaka hem.
När lägenheten väl var säkrad skulle han kanske äntligen få en chans att hinna tänka.
Löpsedlarna längs väggen körde senaste bröllopsnytt. Kläderna, menyn, gästlistan …
Precis som han räknat med var hans eget gripande redan glömt. Nu handlade det tydligen om att den nye prinsen hade ett ”svårt val” framför sig, gissningsvis vilken välgörenhetsorganisation som han skulle låtsasjobba åt nu när skattebetalarna i fortsättningen skulle garantera hans uppehälle …
Han skickade iväg en loska mot rännstenen och kastade ännu en snabb blick över axeln. Hans förföljare syntes plötsligt inte till, vilket förmodligen bara betydde att det var betydligt fler än två pers som skuggade honom.
Svetten fick hans T-shirt att kleta mot huden och han stannade utanför järnaffären för att nypa loss den från bröstet. En frän pust av BO letade sig upp ur kragen och fick honom att rynka näsan. Fan, vad han stank!
Han synade sig snabbt i skyltfönstret. Den fuktiga T-shirten var numera mer gul än vit och hans håliga jeans började bli stela av alla fläckar. Plussa på med skägget, det stripiga håret, ringarna under ögonen och hans stirriga ping-pongblick, så var diagnosen glasklar. Inte konstigt att folk väjde undan på trottoaren. Han liknade ett psykfall.
Ett plötsligt ljud bröt igenom trafikbruset, fick honom att rycka till och skruvade upp hans puls med ytterligare tjugo Beats Per Minute. Men det var bara luftbromsarna från 43:ans buss som stannat på andra sidan gatan och han hade redan vänt bort blicken då hans hjärna hann ifatt. Tredje sätesraden från slutet, snubben vid fönstret …
Fanihelvete!!!
Han störtade rakt ut i gatan. Signalhorn som vrålade, gnisslande bromsar och gummifräsande mot asfalt. Men inget av det fick honom att släppa bussen med blicken.
Han klarade sig med en hårsmån från att bli påkörd av en Saab, men Volvon i filen utanför bromsade lite för sent och träffade honom i knähöjd.
Han stöp i asfalten, konsumkassens innehåll for ut över körbanorna men han gjorde inga som helst försök att rädda sina varor. Istället använde han Volvons stötfångare för att snabbt dra sig upp på fötter.
Statuscheck: molande smärta, men dessbättre negativt på både blodvite och spretande benpipor …
Han tog ett par stapplande steg. Smärtan var överkomlig.
Föraren var ute ur bilen, svullen i fejan som en tomat.
”Vafanhållerdupåmeddinjävlagalni…!”
Men HP stannade inte för att diskutera.
Bussen hade redan lämnat hållplatsen och höll på att få upp farten längs Hornsgatan.
Han fick igång benen, vänster, höger, sen vänster igen. Snabbare och snabbare. Han girade undan för ännu en bil, och hamnade sedan bakom bussen.
Han hade farten uppe nu, sprang nästan sitt max – men bussen drog ändå ifrån. Ett rödljus i nästa korsning skulle fixa den saken.
Men busschauffören gjorde ingen ansats att sakta in, istället verkade han trampa ännu hårdare på gasen.
HP kunde se trafikljuset – grönt.
Fuck!
Han låg säkert sjuttiofem meter bakom bussen nu och bilar svischade förbi honom på alla sidor medan förarna hängde sig över tutorna.
Benen värkte efter smällen, hans lungor brände av den plötsliga ansträngningen men han tänkte fan inte ge sig, i alla fall inte så länge han fortfarande hade bussen inom synhåll.
Han sneddade över körfälten och fortsatte upp på trottoaren. Långt därframme vid Mariatorget verkade bussen äntligen ha stannat. Yes!
Han pressade upp farten ytterligare, korsade Torkel Knutssonsgatan medan han närmade sig bussens siluett.
Femtio meter.
Fyrtio.
Trettio.
*
”Hej, det är Nina Brandt!”
”Hej Nina, vänta lite bara …”
Hon la ifrån sig telefonen, reste sig från skrivbordsstolen och stängde sin kontorsdörr.
”Sådärja, nu kan jag prata.”
”Är allt bra, Becca?”
”Helt okej”, ljög hon. ”Kanske lite väl många bollar i luften …”
”Så du längtar redan tillbaka till Myndigheten …?”
Hon klämde ur sig ett skratt.
”Neej, inte just nu i alla fall … Har du fått fram något?” tillade hon snabbt innan Nina hann fortsätta.
”Egentligen inte …”
Rebecca andades omärkligt ut.
”Revolvern är helt okänd i systemet. Har aldrig anmälts som stulen eller registrerats i samband med något brott.”
”Okej, bra.”
”Men min kontakt uppe på tekniska ville ändå gärna ta in den för provskjutning.”
”Okej, varför då?”
”För att det är kaliber 38 tillverkad före 1986 …”
”Va …?”
”Kom igen Rebecca, revolvern är teoretiskt sett ett tänkbart OPV …”
”Nu hänger jag inte med, Nina …”
”Ett Olof Palme-vapen.”
Det blev tyst några ögonblick medan Rebecca försökte ta in informationen.
”Men mördaren använde en 357 Magnum? Holmér satt väl i TV …?”
Hon måste ha sett bilden säkert hundra gånger genom åren. Presskonferensen med länspolismästaren som tvärsäkert dinglade med två kraftiga revolvrar.
”Nja, Holmér lyckades dessvärre få det mesta om bakfoten, vapnet inkluderat. Såhär är det, Rebecca: 38:an och 357:an har samma dimension på kulan, det är bara patronens längd som skiljer. Vissa varianter av 38:an kan mycket väl användas för att skjuta 357-ammunition, det är därför teknikerna är sugna på att provskjuta alla gamla vapen som matchar OPV-profilen. Min kompis på tekniska kan ta in den nästa vecka …”
”Okej, visst … Du, jag måste ringa tillbaka till dig, Nina, det är någon som vill ha tag i mig … Tusen tack för hjälpen”, la hon till. ”Jag hör av mig nästa vecka så käkar vi lunch …”
Hon tryckte bort samtalet, lade ifrån sig mobiltelefonen på skrivbordet och lutade sig långsamt tillbaka. Efter ett par sekunder drog hon ut en skrivbordslåda och plockade fram några papper. Efter besöket i bankvalvet hade hon inte kunnat få pusselbitarna att passa ihop.
Inte förrän kopian på bankfacksavtalet dök upp.
Hon hade varit helt säker på att facket var Henkes. Men hon hade haft fel. Facket hade öppnats 1986, hennes och Henkes namn var båda uppsatta en bit ner på raderna för övriga personer med tillgång till värdefacket.
Med andra ord visste Henke troligen lika lite om facket som hon själv gjort.
Påminnelserna om den förfallna avgiften måste ha gått ut till dem båda, skillnaden var bara att hans posthögar troligen tagits i beslag innan han hunnit läsa dem. Hemligheterna i facket var alltså inte Henkes utan personens vars namn stod på raden för innehavare. Personen som ägt nyckelknippan innan Henke ärvt den.
Erland Wilhelm Pettersson.
Deras pappa.
*
När han hade tjugo meter kvar tändes bussens blinkers.
Han gav allt han hade.
Bussen lämnade hållplatsen.
Tio meter kvar.
Åtta.
Fem.
Avståndet slutade krympa.
Sedan började det långsamt öka igen i takt med att bussen fick upp farten i backen ner mot Slussen.
Helvete!
Han kände magen knyta ihop sig, märkte den första ulkningen komma och försökte svälja ner den. Tvingade benen att fortsätta framåt …
Den fyrkantiga bussiluetten blev allt mindre.
Andra ulkningen nådde nästan hela vägen upp i munnen.
Bussen försvann utom synhåll.
Men han kunde inte ge sig nu.
Den tredje ulkningen hann han inte fånga upp och han tvingades ta några stapplande steg för att undvika att spy ner sina sneakers.
Säkert minst en minut sedan bussen hade landat borta vid Slussplan, vilket betydde att han i vilket fall skulle komma fram försent. Bussen skulle redan ha hunnit ner längs Skeppsbron och bort mot city.
Han måste helt enkelt chansa.
Han hade sett Erman-look-a-liken vid T-banestationen förra gången, kanske var han på väg dit nu också?
Med lite tur skulle han hinna ifatt snubben vid dörrarna till biljetthallen.
Allt han behövde var ett par sekunders närkontakt …
Han vek höger upp i Götgatsbacken och tvingade därefter sina stela ben att runda Stadsmuseets högra hörn.
Magen signalerade att den var redo för en ny salva men i samma ögonblick öppnade Ryssgården upp sig framför honom och han tvärstannade. Han harklade upp en bitter spyklump ur halsen och skickade iväg den ur ena mungipan. Lungorna sved, hjärtat bankade så hårt i hans bröst att han omedvetet kisade av smärta, men han släppte inte torget med blicken. Någonstans bland alla människorna fanns han.
Borde han i alla fall finnas.
Eller …
Inte …
Fan!
Pulsen saktade långsamt in vilket fick magkramperna att lätta.
Han tog ytterligare några steg ut på torget. Fortfarande inte en skymt av snubben. Antagligen hade han redan hunnit ner i T-banan eller fortsatt med bussen in mot city.
Typiskt hans jävla otur!
Adrenalinkicken började släppa och med ens kände han sig nästan svimfärdig. Han satte händerna mot knäna, harklade fram ännu en kräkloska och skickade iväg den mot stenläggningen.
”Jävla äckel”, fräste någon till höger om honom men han brydde sig inte.
Kullerstenen under honom verkade långsamt rotera motsols, svetten forsade ner längs hans rygg, blötte ner byxlinningen och fick de sista ljusa fälten på hans tröja att försvinna.
Han lutade huvudet ännu lite längre ner mot knäna för att öka blodtillförseln till skallen. Stod så någon minut medan han samlade sig.
När marken slutat rotera rätade han på kroppen, drog ett djupt andetag och vände sig om.
I samma ögonblick fick han syn på honom. Mitt inne i glasburen till hissen, bara åtta-tio meter bort. Vit skjorta, kostymbyxor och med en ljus kavaj nonchalant slängd över ena axeln.
Trots den annorlunda klädseln, trots att den här mannen var slätrakad, betydligt smalare och dessutom såg helt normal ut, var han jävligt lik Erman.
Äckligt lik till och med …
Han behövde komma ännu närmare, bli helt säker.
HP tog ett par stapplande steg framåt, sedan ytterligare några och i samma ögonblick började hisskorgen röra sig nedåt. Han ökade farten, tvingade benen att lyda.
Mannens fötter uppslukades av marken, sedan benen, överkroppen och precis innan huvudet försvann under gatunivån mötte HP mannens blick.
Helvetesjävlar …
*
Varför i hela helsefyr hade pappa ett hemligt bankfack med falska pass, tusentals dollar i kontanter och en grovkalibrig revolver?
Om det rört sig om en spionroman hade svaret varit givet, men det här var för helvete hennes pappa. En helt vanlig Svensson med ett vanligt jobb, lägenhet i Bagarmossen, fru och två barn.
Det var fem pass totalt och hon hade lagt upp dem på skrivbordet framför sig.
Förutom det sydafrikanska, ett schweiziskt, ett kanadensiskt, ett belgiskt och ett jugoslaviskt. Samtliga pass hade utländska inresestämplar, mestadels från USA, men det förekom även stämplar från andra länder. På näst sista sidan av det kanadensiska passet hittade hon dessutom ett gammalt svartvitt fotografi som nästan klistrat fast mellan sidorna. Det föreställde ett trettiotal unga män i uniformer som poserade kring ett pansarfordon. UN stod det målat med stora vita bokstäver på kanontornet.
I basker blå, Cypern 1964 hade någon skrivit på baksidan med en gammaldags snirklig handstil som påminde så mycket om pappas att hennes hjärta slog ett dubbelslag.
Skärpan på fotot var inte den bästa och många av ansiktena gick knappt att urskilja. Men en av männen som satt på huk i den nedre raden hade ett välbekant drag över näsan och ögonen. Hade hennes pappa varit FN-soldat? Varför hade han i så fall aldrig nämnt det?
Hon visste att han varit reservofficer när han var ung, det var så han och farbror Tage lärde känna varandra, och kamratföreningens möten var en av de få saker som hade gjort honom på gott humör. Men att pappa skulle ha tjänstgjort utomlands utan att någonsin nämna det lät märkligt. Visserligen var han inte direkt den pratsamma typen men han borde i alla fall ha haft någon av alla de vimplar, diplom eller andra souvenirer som kollegorna som gjort FN-tjänst brukade fylla sina tjänsterum med.
Hon hade gått igenom barndomshemmet i huvudet flera gånger men kunde inte minnas ett enda sådant föremål. Mammas samlingar av spanska tjurfäktardockor och jubileumstallrikar var i princip de enda prydnadssaker de haft därhemma och inte heller de få saker pappa lämnade efter sig gav några som helst ledtrådar. Utöver hans skjortor och kostymer, några tunga möbler och hans slitna skrivmaskin hade det totala arvegodset efter honom rymts i en systembolagskasse.
Idén om att revolvern skulle ha varit pappas gamla tjänstevapen hade hon också tvingats mer eller mindre att överge. Reservofficerare på femtio- och sextiotalet tilldelades så vitt hon kunnat ta reda på en pistol, inte en revolver och dessutom borde Försvaret ha hört av sig om dom saknat hans vapen. Inget av det hon hittade i bankfacket blev riktigt begripligt och det fanns egentligen bara en person som kunde hjälpa henne att få rätsida på saken.
Hon drog åt sig tangentbordet, loggade in på sin hotmail och öppnade ett nytt meddelande.
Till: tage.sammer@hotmail.com
Från: rebecca.normen@hotmail.com
Ämne: FN-tjänst
Käre farbror Tage,
Hoppas allt är bra med dig.
Jag har nyligen kommit över några saker som pappa förvarade i ett bankfack. Bland annat finns det ett foto från en FN-mission på Cypern 1964.
Jag visste faktiskt inte att pappa varit FN-soldat och jag hade hoppats att du kunde berätta lite mer?
Ring mig gärna!
Kära hälsningar
Rebecca
*
Han spurtade mot hissen, insåg att den var på väg ner till Stadsmuseum och siktade därför istället in sig på den stora stentrappan några meter bort.
Han tog två trappsteg i taget, knuffade undan några småbarnsföräldrar medan han störtade mot ingången. Visserligen låg han efter men det gick en lång inglasad korridor från hissen fram till museets entré. Inte en chans att snubben skulle hinna hela vägen dit innan han själv gjorde det.
Automatdörren hann knappt öppnas innan han var inne.
Precis som han trodde hade han hunnit först.
Han drog ett par djupa andetag och började därefter långsamt gå genom korridoren bort mot de blanka hissdörrarna.
Käkarna malde, han kände blodet svalla mot ögonlocken. När som helst skulle dörrarna öppnas och han stå öga mot öga med Erman.
För visst fan var det Erman han hade sett!
Renrakad, tvättad och nerbantad några kilo. Men lik förbannat var det han.
Snubben hade uppenbarligen inte brunnit inne därute i bushen i Fjärdhundra och inte heller verkade den elallergi som tvingat ut honom i low-techland längre plåga honom.
Vilket betydde?
Det tänkte han ta reda på så fort de där jävla dörrarna öppnades. Gärna med mer våld än nöden krävde …
Han öppnade och knöt nävarna, kände adrenalinsmaken på tungan.
Tio sekunder gick.
Tjugo.
Trettio.
Visserligen var hissen den långsamma handikappvarianten, men ändå. Den borde varit framme nu.
Han hamrade in hitknappen, såg sig sedan om och övervägde för några sekunder om han skulle spurta tillbaka upp på torget.
Men plötsligt gav hissen ifrån sig ett pling som nästan fick honom att hoppa ur skorna.
Hjärtat slog volter i bröstet på honom, han höjde nävarna och gjorde sig beredd.
Dörrarna gled långsamt upp.