”Ja, hallå.”
”God eftermiddag, käre vän, eller kanske snarare god morgon.”
”Jo, det är faktiskt morgon här. Bra att Ni ringde förresten, är allt klart?”
”Mer eller mindre …”
”Hur menar Ni? Borde inte …?”
”Oroa er inte, käre vän, bitarna är på god väg att falla på plats.”
”Det hoppas jag, misslyckande är inte något alternativ.”
”Nej, jag har förstått det …”
*
”Kära Rebecca, så trevligt att se dig!”
”Hej, farbror Tage och detsamma …”
Hon var tio minuter tidig till deras möte, men han var naturligtvis redan på plats.
”Jag trodde du var utomlands, när kom du hem?” Hon lutade sig fram över cafébordet och kysste den gamle mannen på kinden.
Hans doft var fortfarande densamma. Raktvål, after-shave, cigarr och något annat välbekant. Något hon tyckte om …
”Åh, för några veckor sedan, vill du ha något? Kaffe, te? Nej, så dumt av mig … Fröken!”
Han vinkade på servitrisen.
”En cappuccino, gärna på laktosfri mjölk om det går för sig?”
Han log mot Rebecca men det dröjde ett par sekunder innan hon lyckades besvara hans leende.
Han verkade ha märkt hennes reaktion.
”Jag beklagar att jag inte hört av mig tidigare, kära Rebecca, men sedan jag kom hem har min kalender varit helt fulltecknad … Hektiska tider just nu, men det vet du säkert lika bra som jag.”
Han log igen och smuttade därefter på sitt kaffe.
”Visst”, mumlade hon. ”Självklart”, la hon sen till med klarare röst.
Servitrisen återvände med hennes cappuccino och hon drack snabbt en klunk.
”Så hur går det på nya jobbet, Rebecca? Jag kan tänka mig att det är lite skillnad från att arbeta åt Säkerhetspolisen …”
”Tack bra, det har varit en del strul med att få saker och ting på plats. Utrustning, personal, diverse licenser och en massa annat. Pappersexercisen har tagit mer tid än jag räknade med.”
”Den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt …”
”Det kan man lugnt säga!” Den här gången var hans leende lättare att besvara.
”Då gissar jag på att ni ansökt om att få bära vapen i tjänsten. Det brukar inte vara helt enkelt att få beviljat som privat aktör. Staten håller hårt i sitt våldsmonopol …”
Hon öppnade munnen för att säga något men stängde den genast igen. Istället nickade hon bara. Egentligen borde hon inte bli förvånad. Farbror Tage hade alltid vetat nästan exakt vad hon arbetade med redan då hon var på Säpo och saker och ting verkade inte ha förändrats bara för att hon bytt jobb. Tanken på att han såg efter henne fick besvikelsen från tidigare att helt släppa taget.
”Kanske kan jag hjälpa till. Som du vet har jag kvar en hel del kontakter …?
”Tack gärna!”
Hon mindes mycket väl hur hans kontakter hjälpt henne i vintras. Hur han lyckades få henne friad från misstankarna om grovt tjänstefel och räddade henne från att få sparken. Egentligen borde hon inte utnyttja honom för en sådan här skitsak, men dels erbjöd han sig faktiskt själv, dels hade hon redan fått avslag två gånger på sina ansökningar om vapenlicenser.
Hennes team hade börjat knorra allt högljuddare och det var bara en tidsfråga innan gnället skulle nå ledningen. Något hon definitivt inte behövde …
”Om det inte är för mycket besvär alltså …?” la hon till.
”Inte alls, jag ringer ett par samtal på måndag. Inga garantier men jag ska göra vad jag kan. Vad är vänner annars till för, om inte för att hjälpa varandra …”
”Tack så mycket, det uppskattar jag verkligen, farbror Tage.”
Han satte ner koppen och sköt den sedan försiktigt åt sidan.
”Och nu över till din fråga. Som jag sa ville jag helst inte diskutera saken över mejl. Vissa saker sägs bäst öga mot öga …”
Hon nickade.
”Jag berättar gärna mer om din pappas och min gemensamma bakgrund, men först är det min tur att be dig om en liten tjänst, Rebecca …”
”Vad som helst, farbror Tage, det vet du …”
”Bra.”
Han sänkte rösten och lutade sig fram över kafébordet.
”Du skrev något om ett bankfack som tillhört din pappa, några gamla foton?”
”Ja, just det …”
Han lutade sig ännu längre fram.
”Jag vill att du berättar för mig exakt vad du hittade, Rebecca. Det är viktigt att du inte utelämnar något!”
Den plötsliga skärpan i hans röst överraskade henne och hon lutade sig tillbaka en aning.
”En del papper”, svarade hon medan hon fingrade på kaffekoppen.
”Vad för typ av papper, Rebecca?” Hans blick verkade gå rakt igenom henne och hon tog en överdrivet långsam klunk ur kaffekoppen för att få en anledning att titta bort. Tage Sammer var en av pappas äldsta vänner, någon hon litade på. Ändå tvekade hon plötsligt.
”Jag förstår att det här kan vara känsligt, det handlar trots allt om din pappa.”
Hans tonfall blev mjukare, mer förtroligt.
”Låt mig hjälpa dig lite på traven, kära Rebecca …”
Han kastade en snabb blick mot bordet intill och sänkte sedan rösten ytterligare.
”Kan pappren du hittat möjligen vara pass – utländska pass med din pappas foto?”
Hon tvekade ännu ett par ögonblick och nickade därefter långsamt.
”Jag förstår …” sa han igen och den här gången lät hans röst nästan sorgsen.
De satt tysta några sekunder medan han verkade tänka efter.
”Ett bankfack är egentligen en sorts bubbla, har du tänkt på det, Rebecca? Livet utanför går vidare, saker och ting förändras men därinne står tiden still. Det är likadant med livet. Vi skapar vår egen verklighet, små sfärer där vi tror oss kontrollera vad som sker. I själva verket är känslan av kontroll bara en illusion och en sfär ingenting annat än en sorts bubbla. Men alla bubblor är ödesbestämda att förr eller senare spricka, inte sant?”
Han skakade på huvudet.
”Det jag berättar nu måste du hålla för dig själv, lova mig det, Rebecca!” fortsatte han sedan.
Hon nickade.
”Du får inte dela det med någon, inte ens din bror. Henrik är som du vet inte kapabel att bevara en hemlighet på samma sätt som du och jag och om det jag nu tänker berätta kommer ut kan det få konsekvenser, allvarliga konsekvenser. Förstår du?”
”Självklart, farbror Tage, du kan lita på mig.”
”Jodå, det vet jag, Rebecca. Du och din pappa är mer lika än du anar …”
Han gav henne ett snett leende som fick hennes hjärta att slå ett par dubbelslag.
”Alltihop började 1964 i en liten by på norra Cypern. Jag var kompanichef, din far var en av mina fyra plutonchefer. Vi kände redan varandra sedan officershögskolan och kom väl överens. Erland var kanske inte någon naturlig ledare men han kompenserade detta genom att vara minutiöst förberedd på alla tänkbara scenarion. Dessutom var han pålitlig och lojal, egenskaper som blir allt svårare att hitta nuförtiden …”
Han vred försiktigt på sin kaffekopp.
”Vid ett tillfälle posterades vi ut för att skydda en turkcypriotisk by som stod under konstant beskjutning av övermäktiga och betydligt bättre beväpnade grekcypriotiska grupper.
Vår närvaro stoppade dessvärre inte striderna utan vi tvingades se på när den turkcypriotiska byn sköts sönder och samman. Din far och ett par av hans kollegor hade mycket svårt att acceptera det faktum att vi inte hade mandat att ingripa för att skydda den svagare parten. Erland var en mycket principfast man …”
Hon nickade.
”I vilket fall, i sin frustration bestämde de sig olyckligt nog för att lasta ett par av våra FN-märkta fordon med ett par tunga kulsprutor och några lådor ammunition för att sedan köra ner dem till turkcyprioterna. Tanken var väl att jämna ut styrkeförhållandena, åtminstone en aning. Det var knappast något politiskt ställningstagande och även om de hade lyckats med leveransen betvivlar jag att det gjort någon större skillnad …”
Han skakade sakta på huvudet.
”I vilket fall blev de stoppade i en grekcypriotisk vägspärr och sedan tog det hus i helvete … Det blev en stor utredning, din far och hans kollegor togs genast ur tjänst och hela den svenska FN-kontingenten omgrupperades nästan omgående till södra delen av ön. Erland tog det hela mycket hårt. Han ansåg att han bara agerat för att skydda den svagare parten, precis som uppdraget föreskrev. Jag kan inte säga att jag inte förstod honom, men reglerna var glas-klara och han hade inte bara brutit mot dem utan också skadat förtroendet för FN-insatsen som helhet.”
”Så vad hände?”
Han ryckte på axlarna.
”Omedelbart avsked ur både FN och Försvarsmakten. Som hans närmaste chef tvingades jag vara med och skriva på pappren. En sorglig dag, mycket sorglig …”
Han pausade ett par sekunder medan han fortsatte att fingra på sin tomma kaffekopp.
”Du förstår, Rebecca, din pappa tyckte mycket om att vara officer, att vara en del av ett större sammanhang, omgiven av likar. Han såg framför sig en lång och framgångsrik karriär inom Försvarsmakten. Då han plötsligt förvägrades allt detta blev han …”
”Bitter …”
Han såg upp.
”Förändrad är kanske ordet jag hade använt, men du har naturligtvis helt rätt. Erland blev aldrig sig själv igen …”
*
Tom!
Hissjäveln hade fan varit tom! Han fattade fortfarande inte hur det hade gått till.
Inte i hissen, inte i korridoren eller i entrén. Så vart fan hade snubben tagit vägen? Han kunde väl för i helvete inte ha kört en Joe Labero och gått upp i rök?
Men han fattade ändå vad som var på gång. Dom jävlarna fuckade med hans skalle! Inte nog med att dom bevakade varje steg han tog och tjuvlyssnade genom väggarna, dom spelade honom även mentala spratt. Smög sig in i lägenheten när han var ute, planterade telefonen och det där meddelandet. Fick honom att jaga ett spöke över halva Södermalm.
Men honom knäckte dom inte så lätt! Han hade börjat stapla möbler framför ytterdörren på nätterna. De få gånger han gick ut tejpade han hårstrån över dörrspringan så att han skulle kunna se om dom varit inne. Fast helst avstod han helt från att gå ut.
Hela hans vardagsrumsgolv var täckt av pizzakartonger och diverse tidningar. Han hade i princip rensat pressbyråhyllorna på allt som gick att läsa och tecknen gick inte att missförstå. Konstigheterna stod som spön i backen: datasystem som oförklarligt lägger av; stoppar apotekets receptutskrivning; sänker bommarna i tunnelröret till södra länken eller släcker landningsljusen på Arlanda. Folk som går ut för att köpa cigg och aldrig kommer hem. Prylar som bara försvinner – som den där flaggan på Kastellholmen som ska hissas i fredstid. Igår morse var den plötsligt bara borta och Stockholms alla pensionärer ringde ner Försvarsmaktens växel. Skitkul verkade tidningarna tycka. Ett oskyldigt spratt inför prinsessbröllopet …
Men som vanligt fattade svennevärlden ingenting.
Ingen flagga – ingen fred.
Alltså krig!
Men var det krig dom ville ha skulle dom fan få det!
BIG TIME!!
Han reste sig från golvet och rev sig i skägget medan han marscherade bort till kylskåpet. Dags att inventera förråden: fyra folköl, sex gorbypiroger, en halv tub kaviar.
Den första hyllan i köksskåpet utökade hans tillgångar med tre skivor knäckebröd och en burk Bullens pilsnerkorv. Den andra var fylld av silvriga tejprullar. Sexton stycken närmare bestämt. Han räknade snabbt på fingrarna. Minst tre dagar till, kanske fyra innan han måste ge sig ut.
Bra!
Han hade jobb att göra, things to do …
*
”Så var kommer passen in i bilden?”
Han drog ett djupt andetag och släppte därefter sakta ut luften.
”Det jag berättat såhär långt är egentligen inget hemligt. Du kan hitta alltihop på internet eller i diverse böcker om FN:s historia. Men från och med nu är det jag kommer att berätta strikt konfidentiellt, förstår du?”
Hon nickade.
”Efter Cypernuppdraget fortsatte jag min militära karriär. Vi befann oss mitt i det kalla kriget och Försvarsmakten var en betydligt större och viktigare aktör än idag. Erland och jag behöll kontakten, mestadels på mitt initiativ eftersom jag till viss del kände mig skyldig till det som inträffat. Jag var både hans vän och hans chef men ändå hade jag inte kunnat hjälpa honom. Efterhand som min karriär inom Försvaret fortskred insåg jag dock att det alltid fanns behov av lojala, beslutsamma män som Erland. Jag började anlita honom för en del mindre … konsultuppdrag, skulle man väl kunna kalla dem. Vill du förresten ha mer att dricka? Lite mineralvatten kanske?”
Han vinkade till sig servitrisen och beställde in två Ramlösa som hon genast kom med.
”De där konsultuppdragen, vad innebar de?” frågade Rebecca när hon hunnit dricka några klunkar.
”Det kan jag dessvärre inte gå in på i detalj …”
”Du menar att han var någon typ av spion?”
”Nej nej, absolut inte.”
Han höll upp händerna framför sig.
”Inget sådant alls, det handlade mestadels om kuriruppdrag. Utbyte av vissa tjänster och information, men mer kan jag dessvärre inte berätta … Hemligstämpeln gäller fortfarande.”
”Men han behövde ha falska pass …”
”Jag inser att det låter lite märkligt men du måste förstå att det var helt andra tider. Det kalla kriget pågick för fullt och Sverige låg mittemellan stormakterna. Du minns säkert den svenska DC-3:an som sköts ner av Sovjetunionen över Östersjön och sedan Catalinaplanet som spanade efter överlevande. Även de oskyldigaste ärenden kunde missuppfattas av fienden så det gällde att skydda sig så långt det absolut var möjligt, framförallt längre fram då Erland skaffade sig familj …”
”M-men pappa hade ju ett arbete, han jobbade ju som säljare, på, p-på …”
Hon försökte förgäves minnas vad företaget hette – någonting med T, det var hon nästan helt säker på … Han gav henne några sekunders betänketid.
”Det skulle förvåna mig om någon av er visste särskilt mycket om Erlands arbete … Om han någonsin berättat något för er rörde det sig nog om övergripande saker, utan detaljer. Något som förklarade hans frånvaro och långa utlandsresor …?”
Hon lyfte flaskan för att fylla på sitt vattenglas men hennes högerhand ryckte plötsligt till ett par gånger och fick henne att spilla ut vatten på bordet. Hon använde ett par servetter för att torka upp pölen så diskret hon kunde.
Om någon bara för ett par dagar sedan hade föreslagit att hennes pappa skulle ha varit något helt annat än en helt vanlig skattebetalare skulle hon nästan ha skrattat rakt ut. Men det var innan hon hade öppnat hans bankfack …
”Jag förstår att allt det här måste kännas minst sagt en smula … overkligt, Rebecca.”
Han böjde sig fram och la sin ena hand över hennes.
”Tro mig, jag hade helst av allt sluppit berätta det här …”
Hon synade honom noga, letade efter tecken på att han inte menade det han sa. Men han verkade fullkomligt ärlig.
”S-så vad gör vi nu …?” fick hon ur sig. ”Med sakerna i facket”, förtydligade hon medan hon la högerhanden i knät för att få den att sluta skaka.
”Du överlämnar saken åt mig. Jag ser till att alltihop försvinner. Passen, bankfacket, all typ av dokumentation som binder sakerna till din pappa. Ge mig bara alla nycklar, koder och liknande som behövs så är alla dina bekymmer över.”
Hon stelnade ofrivilligt till.
”Självklart ska jag se till att ingen skugga faller över din pappas minne …” Han log vänligt och hon avvaktade några sekunder medan hon tänkte efter.
”Jag är nog inte så säker på att jag vill det, farbror Tage”, sa hon sedan. ”Lämna ifrån mig allting, alltså …”
Han rynkade pannan och gav henne en lång blick.
Därefter drog han långsamt åt sig handen och rätade på sig i stolen.
”Varför skulle du inte vilja det undrar jag då, Rebecca?”
Hans ansiktsuttryck hade med ens ändrats, blivit hårdare.
Han fortsatte att se på henne några sekunder, hans ögon smalnade långsamt av och hans mun blev till ett streck.
”Det fanns något mer i facket, eller hur? Utöver passen och det där fotot …”
Hon rörde inte en min men han nickade långsamt som om hon ändå på något sätt bekräftade hans påstående.
”Du har hittat något annat, något betydligt mer oroande …”
Handen fortsatte att skaka i knät, hon kände hur hennes hjärta slog hårdare och kämpade för att inte släppa ut minsta lilla mikrouttryck som skulle avslöja henne.
Farbror Tage fortsatte att stirra på henne men den här gången vek hon inte undan, istället sänkte hon hakan någon centimeter och behöll ögonkontakten.
Fem sekunder.
Tio …
”Okej”, suckade han sedan och höll upp händerna. ”Det finns ytterligare en del av historien. Något som jag in i det sista hade hoppats slippa berätta för dig … Vi arbetade med ett speciellt … projekt, skulle man kunna säga”, fortsatte han. ”Ett ganska kontroversiellt sådant, vilket bidrog till att vi var tvungna att vara extremt försiktiga. Det var därför vi inte använde egen personal utan tog in utomstående som din pappa. Personer utan formella band till projektet men som ändå var obrottsligt lojala …”
”Och som ni lätt kunde avvara om något gick fel …?”
”Det där låter kanske lite väl cyniskt …”
”Men så var det, inte sant?”
Han ryckte på axlarna.
”Din far var väl förtrogen med spelreglerna. Han visste vad som gällde. I vilket fall var vårt projekt under många år högprioriterat, vi hade i princip obegränsade resurser. Men så plötsligt ändrades allt, det politiska stödet upphörde samtidigt som budgeten minskades drastiskt. Men vi fortsatte ändå vårt arbete, bara under lite diskretare former. Alla vi som var inblandade i projektet var övertygade om dess betydelse för rikets säkerhet. Vi hade dessutom visst stöd kvar från en del av våra gamla sponsorer vilket gjorde att vi kunde fortsätta långt in på åttiotalet. Men till sist svek även en av våra äldsta vänner, en av dem som tidigare stöttat oss allra mest. Vår lilla enhet lades ner för gott, våra lokaler stängdes, den kvarvarande personalen omplacerades. I samband med detta valde jag att lämna Försvarsmakten helt och hållet. Sedan dess har jag arbetat inom den privata sektorn …”
”Och pappa, vad hände med honom?”
”Din far var aldrig formellt anställd, inga kontrakt, inga förpliktelser …”
Han skakade på huvudet.
”Det var inte rätt, inte med tanke på hur troget han tjänat vår sak … Naturligtvis fanns det andra som han, personer som också åkte rakt ut i kylan utan så mycket som ett tack. Men jag är rädd att Erland var den som tog saken hårdast. Det var andra gången han blev avvisad, utkastad ur gemenskapen …”
Han pausade för att dricka upp resten av mineralvattnet.
”När var det här, vilket år?”
”Senare delen av åttiotalet, du borde ha varit elva, tolv år …”
Hon drog ett djupt andetag och släppte sedan sakta ut luften. Högerhanden hade äntligen lugnat ner sig så pass att hon vågade flytta tillbaka den upp på bordet.
”Minns du något av den tiden, Rebecca?”
”In… hrm”, rösten skar och hon harklade sig. ”Inte mycket, faktiskt.”
Men det var inte helt sant. Vissa saker mindes hon väl. Alltför väl.
*
Han vaknade inte förrän det nästan var kväll, vilket egentligen inte var så märkligt. Klockan hade hunnit bli fyra innan han kom i säng.
Han hade suttit tryckt mot den där jävla väggen och lyssnat, försökt snappa upp minsta lilla detalj ur samtalet som verkade pågå därinne. Timma efter timma av ohörbart mummel där bara enstaka ord gick att urskilja.
Vid det här laget var anteckningsblocket fullt av saker han tyckte sig ha hört, ändå var han knappast särskilt klokare.
Orden uttern, labyrinten och läraren hade återkommit flera gånger men precis som med alla de andra orden gick det inte att pussla ihop dem till något som helst sammanhang.
Han drog sig upp i sittande ställning, kliade sig i skägget, sedan under armarna och på pungen. Fiskade sedan upp en av de längre fimparna ur askfatet på nattduksbordet och rotade efter tändaren. Hela situationen höll på att glida honom ur händerna. Han hade ingen plan, inget som helst försvar, snuten flåsade honom i nacken och dessutom var han satt under minutiös bevakning.
Becca hade han inte pratat med på veckor, kanske till och med så mycket som månader, vilket väl egentligen var rätt bra. Om han höll sig undan henne borde hon vara säker. Problemet var bara att han kände sig så jävla ensam!
Han hade försökt få tag i Mange men den förbannade lille mattkramaren svarade inte på telefon och databutiken hade varit igenbommad ända sen i vintras då hans små praoelever hamnat i finkan. Han skulle i och för sig kunna åka ner till Farsta och ringa på Manges lägenhetsdörr, men det kändes som ett alldeles för stort projekt. Förutom att han helst inte ville lämna lägenheten hade han inte lust att springa på Manges lagvidriga äkta hälft, satkärringen Betul …
Han hittade ett paket gamla Solstickan i en kökslåda och efter visst besvär fick han eld på fimpen.
Men inte ens ciggen fick honom på bättre humör.
Han borde vara svinhungrig, det hade gått många timmar sen den senaste mikrobombade gourmetmåltiden. Men han hade ingen som helst aptit.
I samma ögonblick som han dunsade ner i soffan började hans telefon att ringa inifrån sovrummet. För några sekunder övervägde han att skita i att svara.
Men vem det än var i andra änden verkade personen angelägen om att få tag i honom, för telefonen fortsatte att ringa.
Han gissade att det var Becca och plötsligt kände han sig på lite bättre humör. Han tänkte frångå sina principer och svara den här gången, bara ett kort samtal för att höra hennes röst. Det kunde knappast innebära någon större skada.
Han drog sig mödosamt upp ur soffan och stapplade tillbaka in i sovrummet. Ungefär halvvägs kom han på vad det var som inte stämde. Melodin var den rätta, problemet var bara att han stängt av sin Nokia strax efter att snuten släppt honom, lagt den i en av kökslådorna, plockat bort batteriet.
Alltså var det inte den telefonen som ringde.
Han ökade farten, rundade dörrposten till sovrummet.
Signalen fortsatte att ljuda, melodin ändrade karaktär och lät med ens högre, vassare. Som rakblad mot hans trumhinnor. Det tog några sekunder innan han lyckades lokalisera källan. Tidningshögen på nattduksbordet, bara någon centimeter från askkoppen han nyss rotat igenom. Han rev ner alltihop på sovrumsgolvet. Såg den silvriga telefonen glida över stavparketten och halvvägs in under sängen. För en sekund verkade hans hjärta ha stannat.
Telefonen hade varit död, avstängd – det var han helt säker på!
Han hade till och med försökt få liv i den häromnatten bara för att övertyga sig själv om saken. Varför i hela helvete hade han inte bara förstört den, krossat den jäveln med en hammare och slängt bitarna i soporna?
Displayen blinkade och vibrationerna fick telefonen att röra sig nästan som om den var ett levande väsen som lurade därnere under sängen.
HP kände nackhåren resa sig. Luren hade snart snurrat ett halvt varv runt sin egen axel och han kunde inte släppa den med blicken.
Naturligtvis borde han inte svara, det fanns minst tusen logiska skäl att låta bli.
FEL, tiotusen!
Ändå gick han ner på knä och sträckte sig långsamt in under sängen. Försökte förgäves få sin hand att sluta skaka. Fingrarna nuddade vid ytan, slöt sig långsamt kring den fyrkantiga metallkroppen …
”Hallå”, kraxade han.
Det var tyst i luren och för ett par ögonblick trodde han att personen i andra änden lagt på.
Men så hörde han musiken. En avlägsen slinga och han pressade luren stenhårt mot örat för att försöka snappa upp den. Orgelmusik, som i en kyrka.
Det dröjde ännu några sekunder innan han fattade vad det var han lyssnade på.
Bröllopsmusik.