Nålen på hastighetsmätaren hade knappt varit under hundratjugo på en hel timme.
Vi kommer inte längre att behöva dina tjänster …
Dom jävlarna hade sparkat henne!
Efter allt hon gjort, alla hundratals timmar hon lagt ner på att få igång verksamheten. Bygga upp strategier, skriva manualer, rekrytera rätt medarbetare – för att inte tala om alla sömnlösa nätter.
Inget av det betydde tydligen något alls.
Hade det varit en annan arbetsplats skulle hon redan ha ringt facket. Satt hårt mot hårt.
Men vem ringde man nu?
Hon var bara tjänstledig och hade inte brytt sig om att byta fackförening. Polisfacket skulle knappast hjälpa en privatanställd. Återstod att skaffa sig en bra advokat.
Men vad skulle det hjälpa? Hon kunde knappast tvinga dem att ge henne jobbet tillbaka och även om det skulle lyckas hade hon ingen som helst lust att jobba kvar för en sådan som Thomas.
Han hade sålt ut henne, det var glasklart. Låtit henne ta smällen för att han gjort bort sig.
Att mannen med militärjackan skulle varit Henke var naturligtvis helt absurt.
Någon måste ha berättat för Thomas om Henke, antingen före eller under polisförhöret.
Kanske till och med visat ett foto? Allt Thomas hade behövt göra var att säga ”visst var det han”, så var saken klar.
Henke var redan under utredning misstänkt för terrorbrott och om Thomas pekade ut honom som gärningsman skulle hans eget agerande utanför Grand närmast bli berömvärt.
Visst hade han begått vapenbrott men han hade trots allt försökt bekämpa en terrorist.
Säkerligen lyckats också om det inte varit för att gärningsmannens syster lagt sig i …
Och vips så var hon själv syndabocken …!
Så vem hade Thomas pratat med uppe på arresten?
Om det var som hon trodde fanns det egentligen bara en tänkbar kandidat.
Hon satte in handsfreeluren i örat, tryckte in en snabbvalstangent på telefonen och väntade några sekunder.
”Arresten Norrmalm, Myhrén.”
”Tjenare, Myran, det är Rebecca Normén”, sa hon överdrivet glatt.
”Tjenare, Normén, det var ett tag sen. Hur kan vi enkla ordningspoliser hjälpa Säpo?” skrockade mannen i andra änden. Han hade uppenbarligen inte hört att hon slutat, vilket passade henne perfekt.
”En snabb fråga bara, Myran …” började hon.
”Shoot!”
”Ni plockade in en kille från Grand Hotel i morse. En utlänning misstänkt för vapenbrott …?”
”Mmmm.”
Hon hörde honom plocka med papper i bakgrunden.
”Vem var det som förhörde honom, vet du det?”
”Vänta!”
Mer pappersprassel. Sedan var han tillbaka.
”Jaaduu, Normén. Han kom in med en ordningspatrull och skulle höras av Bengtsson på jourroteln. Men han insisterade istället på att få prata med en annan kollega. En av dina, närmare bestämt …”
”Vet du vem?”
Hon höll omedvetet andan.
”Jodå, det står här. Han har själv skrivit in sig i liggaren … Kommissarie Eskil Stigsson.”
*
Det hade inte varit enkelt att ta sig hit upp.
Först hade han varit tvungen att snirkla runt på en massa smågator. Därefter klättra över ett par plank och murar tills han var inne på rätt innergård.
Nu fick han betala priset för sina ansträngningar. Kroppen värkte, tröjan var våt av svett och trots att han nu suttit still i fönstersmygen en bra stund ville pulsen inte riktigt återgå till normalnivå.
Han undrade om det var dags att ta ett av hästpillren som Doktor Nora skickat med honom. Men han hade dumt nog inte tagit med sig något att dricka och att torrsvälja de där sjunkbomberna fanns inte på kartan. Så det fick vänta …
Utsiktsplatsen var i alla fall perfekt. Han satt i kåken snett emot sin egen, allra högst upp i trapphuset med full utsikt över allt som hände nere på gatan.
Snutbussen stod kvar men både föraren och civilsnuten var borta. Antagligen satt dom inne i bussen och tryckte.
Dom var inga vanliga spanare, det hade han redan räknat ut. Killen med öronsnäckan luktade alldeles för mycket snut, detsamma gällde den svarta minibussen. Snarare handlade det om uniformerade gorillor som dragit på sig civila kläder.
Det kunde rimligen bara betyda en sak.
I samma ögonblick kom ännu en likadan buss sakta rullande upp nerifrån Hornsgatan. Den stannade till utanför hans port. Mannen på passagerarplatsen höjde en mikrofon till munnen. Sekunden senare myllrade gatan av snutar.
Hans ytterport åkte upp och ett gäng av de allra biffigaste orcherna störtade in. Ett par av dem bar på verktyg som liknade murbräckor.
Det borde inte ta dom många sekunder att slå sönder hans redan illa åtgångna ytterdörr.
Dom hade ju dessutom redan övat en gång.
Ännu en märklig déjà vu till samlingarna …
Blåsan sprängde så att han nästan inte kunde sitta stilla, ändå hade han svårt att slita sig från scenariot. Den här gången hade dom inte varit lika ambitiösa med avspärrningarna.
En radiobil med blåblink blockerade gatan en bit längre ner och han kunde se hur folk redan började samlas vid bandet. Han såg rullgardinen i sitt ena fönster fladdra till.
Jävla tur att han inte brytt sig om att städa …
Så vad i helvete trodde snutarna sig kunna hitta den här gången? Det dröjde en lång stund innan han fattade …
Honom naturligtvis!
*
Stigsson kunde dra åt helvete.
Hon skulle ha tag i Henke om hon så skulle bli tvungen att sparka in hans lägenhetsdörr. Hon var tvungen att förvissa sig om att han var okej, att Thomas historia bara var skitsnack. Att han nu höll sig långt borta från Spelet, Eventet, Cirkusen eller vad det nu kallades …
Hon bytte fil, tryckte gasen i botten och passerade tre bilar, bara för att därefter snabbt kasta sig tillbaka in i högerfilen och vidare ut på avfarten.
Bilen bakom henne blinkade med lamporna och hon svarade med att sträcka upp långfingret över högeraxeln.
Hon svängde upp på Hornsgatan, drog en heldragen linje för att komma upp på puckeln.
I samma ögonblick såg hon blåljusen framför sig och saktade in.
En radiobil stod uppställd i korsningen och två uniformerade kollegor höll på att dra avspärrningsband tvärs över infarten till Maria Trappgränd.
Hon krypkörde förbi, försökte se vad som hade hänt. Men allt hon hann skymta var att Henkes port stod öppen. Illamåendet hon känt tidigare under dagen kom plötsligt tillbaka och hon letade snabbt upp en ledig parkering en bit bort.
Som tur var kände en av poliserna vid avspärrningen igen henne och utan att hon sagt ett ord höll han upp plastbandet och lät henne passera.
Hon mötte piketgruppen i trappen. Sex man, samtliga civilklädda men dom kunde precis lika gärna haft uniformer. Benhölster och skyddsvästar utanpå kläderna gav knappast något diskret intryck …
Ett par av poliserna nickade åt henne och inte förrän hon nästan kommit upp i lägenheten insåg hon vilken grupp det var. Han stod i hallen med ryggen vänd mot dörröppningen, vilket gav henne ett par sekunder att samla sig.
”Hej Tobbe”, sa hon sedan så samlat hon förmådde.
Han ryckte till och snurrade runt.
”Ööhh, h-hej Becca …” sa han och verkade inte riktigt veta var han skulle fästa blicken. ”Funderade just på om jag skulle ringa dig …”
”Gjorde du, varför då?” Hon klev försiktigt över resterna av ytterdörren.
Hallen var så trång att han fick trycka sig mot väggen för att hon skulle kunna klämma sig förbi.
Närheten verkade göra honom ännu mer nervös.
”Lägenheten. Vi brukade ju …”
”… träffas här”, fyllde hon i.
Hon vände sig om och såg på honom. Han var fortfarande rätt snygg och för ett kort ögonblick kunde hon nästan känna den fysiska attraktionen igen. Men bara nästan …
Det hördes steg i trappan, det lät som flera personer var på väg upp.
”Och om jag vore du Tobbe, skulle jag hålla jävligt tyst om den saken”, sa hon lågt.
Ett par polistekniker i overaller och med varsin stor verktygsväska stod i dörröppningen.
”Är allt grönt?” frågade den ene av dem.
”Visst, gå in ni.” Tobbe Lundh nickade in mot lägenheten.
De båda männen trängde sig förbi och sekunderna senare började deras kameror surra.
”Vad var tanken med allt det här?” sa hon och lutade sig fram så att teknikerna inte skulle höra henne. Tobbe såg sig snabbt över axeln.
”Din bror är lyst, misstänkt för mordförsök.”
”Va!?”
Han nickade och såg sig ännu en gång över axeln.
”Jag vet inte mer, Säpo håller i utredningen, vi bara biträder. Dom är här när som helst.
Du borde kanske sticka …?”
Hon skakade på huvudet.
Nej, hon tänkte inte gå någonstans. Hon tänkte få det här utrett en gång för alla. Henke var möjligen en idiot, en lättpåverkad dumskalle med överdrivet ego och noll impulskontroll. Men en mördare var han inte, inte ens en misslyckad sådan.
Eller …?
Rent teoretiskt var han kanske det, men Dag hade varit en annan sak.
En helt annan sak …
Hon tog ett par kliv in i lägenheten. Fan, vad här såg ut. Lägenheten brukade vara ostädad men det här gav begreppet en helt ny dimension. Tidningstravar överallt i både hall och kök, dessutom var stanken av cigarettrök och sopor så stark att det sved i ögonen.
Rullgardinerna var fördragna i samtliga fönster, det enda ljuset kom från den nakna glödlampan i taket.
Väggen såg konstig ut, alldeles randig och det dröjde några sekunder innan hon insåg vad de mörka fälten var. Silvertejp. Han verkade ha tejpat igen alla skarvar och eluttag.
Hon fortsatte in i vardagsrummet. Samma sak där, tidningshögar, överfyllda improviserade askfat och samtliga skarvar och uttag ordentligt igentejpade.
”Måste gått tio rullar, minst”, summerade den ena av teknikerna och sköt av några bilder med sin kamera.
”Var väl rädd för strålning, den stackarn …”
Han zoomade in ett av de igentejpade vägguttagen och fyrade av ännu en bildsekvens.
”Antingen det eller så var han avlyssnad av utomjordingar”, flinade den andre medan han rotade i sin verktygslåda.
”Jag tar sovrummet”, sa han sen till sin kollega och försvann ut genom dörren.
Hon hörde röster i hallen, flera av dem bekanta och hon drog ett djupt andetag.
Stigsson klev in genom dörren och bakom honom skymtade hon Runebergs gigantiska kroppshydda.
”Så du har redan hunnit hit …” sa Stigsson kort. Han lät inte ens förvånad.
”Har du rört något härinne, Normén?”
”Nej, självklart inte …”
”Bra, men vi kommer naturligtvis att insistera på att du tömmer dina fickor på vägen ut.
Runeberg, du tar hand om det?”
”Visst, inga problem”, mumlade hennes före detta chef och tog ett steg framåt.
”Du pratade med Thomas uppe på arresten”, sa hon och spände snutblicken i Stigsson. Han blinkade inte ens.
”Självklart.”
”Var det du som föreslog att det eventuellt kunde ha varit Henke nere vid Grand? Som serverade honom en lämplig gärningsman så att du kunde fortsätta trakassera min bror …?”
Stigsson skakade på huvudet.
”Behövdes inte. TV-teamet som var på plats var vänliga nog att dela med sig av sitt bildmaterial. Gärningsmannen syns tydligt. Visst var det din bror, utan minsta tvivel. Han är på väg att dra upp något ur ena jackfickan som herr Thomas med bestämdhet hävdar är ett vapen. Kanske har han fel, men dessvärre uppstår det som du ju vet ett visst tumult efter ditt varningsskott och därför går det inte att se vad som händer efter det. Thomas är ett väldigt trovärdigt vittne och med tanke på de tidigare misstankarna mot din bror tar vi naturligtvis inga risker. Med prinsessbröllopet i antågande är det nog säkrast för alla att ha honom inlåst …”
Han väntade några sekunder som om han förväntade sig att hon skulle säga något.
”Var det något mer du undrade över, Normén, annars har vi lite jobb att göra här …”
Hon öppnade munnen för att svara men i samma ögonblick kom teknikern tillbaka in i rummet.
”Ni bör nog kolla på det här …” sa han.
*
Han hade pissat bakom ett cykelskjul på gården, sedan hittat en vattenkran och lyckats pressa i sig ett hästpiller. Hans mage knorrade och egentligen borde han göra något åt saken, skita i allt det här och ligga lågt några dagar tills hela storyn läckt ut i kvällstidningarna och han kunde läsa sig till vad i helvete det var som pågick. Dessutom hade han en egen plan att hålla sig till. Leta upp Erman och klämma ur honom allt han visste om Spelet.
Men han kunde inte riktigt slita sig från platsen, inte ännu i alla fall.
Det låg onekligen en viss tillfredsställelse i att för en gångs skull ligga steget före.
Att jaga jägarna.
Lägenheten hade snuten redan tömt under första tillslaget så givetvis var det honom dom var ute efter. Honom personligen. Dom dumma jävlarna måste trott att han var hemma.
Hade Aina bara varit lite kallare skulle dom haft rätt och han själv varit tillbaka uppe på häktet.
Något sa honom att han inte skulle slippa ut lika lätt den här gången …
När han väl återinstallerat sig uppe i fönstersmygen stod bilen redan utanför hans port. En stor mörk Volvolimo med små kromade flagghållare på sidorna av motorhuven. Knappast någon spanarbil direkt …
Chauffören satt kvar i bilen men passagerarna verkade redan ha gått in.
Bilen hade svarta registreringsskyltar med gula siffror och det tog ett tag innan han fattade vad det betydde. Bilen tillhörde militären.
Det här blev bara märkligare och märkligare …
*
Ena sovrumsväggen var nästan helt täckt av tidningsurklipp som tejpats upp med bred silvertejp. Tätt tätt, så att de överlappade och ibland täckte över varandra. I mitten foton på Black från olika tidskrifter, samtliga med hans ansikte inringat med svart spritpenna på ett sätt som påminde om ett hårkors i ett kikarsikte.
En lös rubrik med texten HE IS THE ONE! ovanpå alltihop.
Stigsson gav henne en snabb sidoblick.
”Tror du fortfarande att din bror är oskyldig?”
Hon svarade inte. Hennes mun kändes med ens snustorr, magen knöt ihop sig. Attentatsman eller inte, det hade uppenbarligen varit Henke nere vid Grand och hon hade inte ens känt igen honom. Eller hade hon i själva verket gjort det?
Om hon tvekat ytterligare någon sekund skulle han troligen ha varit död nu. Thomas skulle ha skjutit honom.
Eller någon annan av livvakterna. Hon själv till exempel …
Golvet gungade till och för ett par sekunder övervägde hon att sätta sig på sängen.
Utöver en kopp kaffe och en torr ostmacka hon hunnit få i sig under invigningen uppe på Fortet hade hon inte ätit ordentligt på nästan ett helt dygn. Och vad det gällde sömn låg hon ännu sämre till.
Men det var inte läge att bryta ihop. Henke mådde inte bra, det var uppenbart. Han behövde hjälp, nu på en gång innan han gjorde något ännu mer korkat.
Hon drog ett djupt andetag och vände sig mot Stigsson för att säga något.
I samma ögonblick kom två kostymklädda män in i rummet.
Den ene var i dryga trettioårsåldern, smal, kortklippt och bar glasögon med mörka bågar.
Den andre mannen var Tage Sammer.
”Överste Pellas, så bra”, sa Stigsson och de båda männen skakade hand.
”Du har träffat min kollega, kommissarie Runeberg tidigare och det här är …”
”Rebecca Normén, den misstänktes syster”, sa Sammer snabbt och sträckte fram handen.
”Trevligt att träffas, mitt namn är André Pellas, jag är knuten till Hovets säkerhetsorganisation.”
Hon mumlade något och skakade hans hand medan hon sökte hans blick, men han tittade avsiktligt bort.
”Får jag presentera Edler, min adjutant.”
Han pekade med käppen mot glasögonmannen och denne nickade kort till hälsning.
”Så vad vet vi, Eskil …?” Sammer vände sig mot Stigsson.
”Den misstänkte fanns dessvärre inte på plats som vi hade hoppats, däremot har vi kunnat styrka att han verkar ha haft en fixering vid Black …” Han visade på urklippsväggen.
Sammer nickade kort åt Edler och denne gick fram till väggen och började lyfta bland urklippen.
”Har vi hittat några tecken på intresse för kungahuset?”
”Inte sedan videoklippet …” svarade Stigsson.
”Men Pettersson är efterlyst sen i morse, utöver lägenheten har han i princip ingenstans att bege sig och Normén här kommer självklart att samarbeta fullt ut.”
Han nickade mot Rebecca.
Hon öppnade munnen men insåg snabbt att hon inte visste vad hon skulle säga. Tankarna snurrade i skallen på henne utan minsta struktur.
Grand Hotel, händelserna uppe vid Fortet, lägenheten och plötsligt dök Sammer upp som gubben i lådan och visade sig vara bekant med både Stigsson och Runeberg …
”Överste Pellas, ni bör nog se det här.”
Adjutanten Edler hade lyft på några av klippen. Bakom dem satt andra bilder också med personernas ansikten inringade av svarta tuschkikarsikten. Han lyfte ytterligare några klipp på måfå. Resultatet var detsamma.
Överallt under klippen satt fotografier på kungafamiljen.
*
Han såg dem komma ut ur porten.
Först en stor krampig gorilla som skulle kunnat vara posterboy åt Polishögskolan. Tätt bakom honom små grå kostymgubbar som var inbegripna i vad som såg ut som en allvarlig diskussion. Den kortare av dem kände han inte igen men Sammer däremot identifierade han nästan så fort han fick syn på käppen.
Hans hjärta började slå hårdare.
SpelLedaren och snuten – hand i hand, precis som han trott.
När Becca klev ut ur porten sjönk hans humör minst två snäpp.
Sammer, snuten och Becca var inte någon bra combo hur man än såg på det.
Men det var den siste medlemmen av sällskapet som fick honom att verkligen studsa till.
Helvetes …
Jävla …
Skit …