”Hallå det är Rebecca …”
”God morgon Rebecca, det är farbror Tage.”
”Ja hej …” Hon försökte inte dölja sin besvikelse.
”Jag väntade på ditt meddelande igår men du hörde aldrig av dig. Gick allt som det skulle i banken?”
”Det kan väl du berätta, farbror Tage …”
Det blev tyst i luren några sekunder.
”Nu förstår jag inte, Rebecca …” Förvåningen i hans röst lät fullkomligt äkta och plötsligt kände hon sig osäker. Hade han förresten inte sagt att de skulle undvika direktkontakt. Varför tog han då risken att ringa upp henne?
Om nu inte …
”Du har den alltså inte …? Revolvern, menar jag?”
”Förlåt?!” Hans förvåning verkade fortfarande helt uppriktig.
Fan också!
Hon drog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
”Jag var i banken igår morse precis som vi bestämde, men någon hade hunnit före.
Facket var tomt, allt som fanns därinne var en liten glaskula med en bubbla inuti … Jag tänkte att det kanske var du som …?”
Det blev tyst några sekunder.
”Kära Rebecca, jag tror att du överskattar mina förmågor”, sa han allvarligt. ”Dessutom skulle jag aldrig göra något sådant mot dig.”
Hon skakade på huvudet för sig själv.
”Nej, jag förstår det nu, förlåt mig, farbror Tage.”
”Så vapnet är på drift utan att vi har en aning om vem som har det …?”
”Jo, men jag kom att tänka på en sak efter att jag gått ut”, sa hon.
”Facket måste ha tömts för bara några dagar sedan. Stigssons medarbetare var där nyligen och hämtade allt bildmaterialet på kameraservern. Tror du kanske att du …”
Han verkade tänka efter några sekunder.
”Jag ska se vad jag kan göra, Rebecca …”
*
Shoppinglistan var nästan komplett.
Precis som han hoppats hade Fenster kvar sin lilla affärsverksamhet och allt han behövde göra var att förklä sig så gott han kunde och förflytta sig ett par kvarter för att åter vara bland vänner.
Han la ut sakerna framför sig på golvet.
Vita overaller – check
Ryggsäckar i hårdplast – check
Skyddsmasker – check
Elpistol – oh yes!!
Sweet!
Han fingrade på vapnet, som mest påminde om en stor fjärrkontroll med två metallspetsar längst fram. Ett knapptryck var allt som behövdes för att få en blå liten låga att börja dansa mellan spetsarna.
BZZZZT!
Femtiotusen jävla volt, rakt upp i Mumindalen!
Det gjorde jääävvliggt ont, det visste han av egen erfarenhet sen den gången Philip Argos båda hantlangare hade grillat honom. Men den här gången var det han som höll i skaftet.
BZZZT! BZZZT! BZZT!
Han kunde inte låta bli att upprepa manövern om och om igen.
Lukten av elektricitet kändes i hela lägenheten.
Bäst att sätta pjäsen på laddning …
Han drog fram en stor hockeytrunk och började noggrant packa ner utrustningen i den.
Allt som fattades var den sista men också viktigaste prylen. Därefter skulle hans backup-plan vara komplett. Bara att hoppas att Fensters kontakter kunde leverera.
Han sträckte på sig. Kroppen kändes fortfarande seg och utflykterna hade inte hjälpt.
Bäst att peta i sig ett piller och ta en liten middagslur.
*
Säkerhetskontrollen förvånade henne.
Inga handväskor eller portföljer, alla övriga tillhörigheter packade i en genomskinlig plastkasse innan man blev insläppt.
Medan hon väntade i kön passade hon på att titta efter kameror. Tre stycken hann hon hitta innan det var hennes tur. Mörka små glober uppe i taket eller på någon av de tjocka stenväggarna. Exakt samma typ som dem hon sett både i polishuset och nere i bankvalvet.
”Legitimation”, sa kvinnan i entrén.
”Va?”
”Jag måste scanna din legitimation”, sa kvinnan.
”Det är Kungliga bibliotekets nya säkerhetspolicy. Du har säkert hört om stölderna …”
Rebecca mumlade något till svar och fiskade fram sitt körkort. Kvinnan placerade det ovanpå en liten platt glasyta i disken. Ett kort ljussken, därefter ett pip.
”Varsågod!”
Rebecca stoppade på sig kortet.
”Förresten”, sa hon då kvinnan var på väg att vända sig mot nästa besökare.
”Vad gör ni med informationen?”
”Förlåt?”
”Datan, uppgifterna på mitt körkort. Vad händer med dem?”
”Du hittar vår datapolicy där borta.”
Kvinnan pekade på en anslagstavla och vände sig sedan bort.
All besöksdata lagras av säkerhetsskäl i trettio dygn
innan den rensas på personliga uppgifter.
Den rensade informationen används som underlag
för besöks- och planeringsstatistik.
Kungliga biblioteket lämnar inte ut data till tredje part.
Hon kunde inte låta bli att snegla upp mot en av kameragloberna i taket. För ett ögonblick tyckte hon sig kunna se en rörelse bakom det mörka glaset. En snabb ilning fick henne att huttra till.
Skärpning nu, Normén!
Hon skakade snabbt av sig obehagskänslorna och fortsatte in i läsesalen.
Det tog henne drygt tio minuter att hitta böckerna hon sökte. Ett par snustorra statliga utredningsrapporter och en tjock fackbok. På väg tillbaka till sin plats stannade hon till vid kaffeautomaten.
”Kärnvapenprogrammet, det är många som intresserar sig för det just nu! Har väl att göra med plutoniumaffären …”
Rösten fick henne att rycka till.
En äldre man i vit skjorta, slips och stickad ylleväst stod bakom henne. Uppenbarligen hade han tjuvkikat på böckerna under hennes arm.
”Ursäkta, det var inte min mening att skrämma dig …”
”Ingen fara”, muttrade hon medan hon plockade åt sig sin kopp.
”Thore Sjögren”, sa mannen. ”Men jag avstår från att skaka hand.” Han höll upp sina händer som båda var beklädda med vita bomullshandskar.
”Du verkar redan ha hittat vad du söker, men säg till om du behöver hjälp.”
Mannen verkade lite för gammal för att jobba här, kanske var han stammis. En ensam stackare som sökte lite kontakt. Men hon hade inte tid med den typen av distraktioner.
”Visst, tack ska du ha, Thore.” Hon kostade på sig ett artigt leende och började gå mot sin plats.
”Spännande tid det där”, sa han efter henne medan han lade ett mynt i kaffeautomaten. ”Fram tills vi blev nedlagda, vill säga …”
Hon satte ner kaffekoppen och vände sig om. Han tog god tid på sig vid automaten, plockade omständligt med muggen för att undvika att fläcka ner de vita handskarna.
”Arbetade du med kärnvapenprogrammet?”
Han nickade kort och blåste sedan försiktigt på kaffet.
”Har du lust att berätta lite om det?”
”Självklart.” Han såg sig om. ”Jag har till och med lite bilder om du är intresserad.”
Han drog sitt passerkort mot en läsare och höll sedan upp dörren åt henne. Tydligen arbetade han här, trots allt.
”Vi ska till hissen där borta.”
Han använde sitt passerkort på läsaren i hissen och tryckte in en av knapparna.
”Vi ska till minus tre”, sa han. ”Men det finns totalt fem våningar. Fem biblioteksbyggnader staplade på höjden, plus den som ligger ovan jord. Varje tryckt skrift i Sverige sedan 1661 finns härinne. Så fort något kommer ut ur tryckpressen: tidning, tidskrift, bok, ja till och med ljudböcker numera, så måste dom skickas hit, det är reglerat i lag. Fantastiskt, eller hur? Jag brukar tänka på dem som små tidsbubblor, miljontals stycken, alla med sin egen lilla berättelse ur det förflutna. Vi svenskar älskar tidsbubblor, har du tänkt på det?”
Rebecca skakade på huvudet. Ordet bubbla hade fått henne att rycka till, men hon insåg att Thore Sjögrens bubblor var av en helt annan sort än dom farbror Tage pratade om.
”Mitt i all förändring, all modern teknik som vi älskar att ta till oss, så vill vi ändå att vissa saker ska vara som dom alltid har varit: Kalle Anka på Julafton, Melodifestivalen, Allsång på Skansen. För att inte tala om Kungahuset. Se bara på hur alla engagerar sig i prinsessbröllopet … Det krävs förstås massor med lagringsutrymme, femte våningen ligger hela fyrtio meter ner i berget …” fortsatte Thore Sjögren.
Rebecca lyssnade bara med ett halvt öra. Allt det här var säkert jätteintressant men hon hade annat att tänka på. Varför kunde han inte bara komma till saken?
Den lille mannen verkade inte märka hennes svala intresse utan fortsatte mässa på om hyllmeter och textmassor. Utan att ens pausa länge nog för att dricka sitt kaffe.
Till slut stannade hissen och de klev ut i en lång, väl upplyst korridor. Den mörka kameragloben i taket syntes tydligt.
Tredje bergrummet på tre veckor, tänkte hon. Märkligt sammanträffande …
”Vi ska längst bort. Där har jag mitt lilla krypin”, sa Thore och viftade med sin lediga hand mot korridorens bortre ände.
Han började gå och hon följde efter någon meter bakom honom.
En lustig liten figur, snäppet kortare än hon själv. Tunt grått hår i en prydlig vattenkammad sidbena. Läsglasögon i ett snöre kring halsen. Ylleväst, vit skjorta och slips, trots att det säkert var nästan trettio grader varmt utanför, och så de där vita bomullshandskarna.
Klädesplaggen förstärkte intrycket av mysig liten morfar. Men efter några sekunder noterade hon också att den välpressade skjortkragen var nött och fransig och att hans välputsade skor skulle behövt nya klackar för länge sedan. Känslan av smygande men oundvikligt förfall fick henne med ens att känna sig lite nedstämd. Hon hade sett det förr, på nära håll.
Pappa. Allting verkade börja och sluta med pappa.
Thore Sjögren pekade på en dubbeldörr en bit fram till höger.
”Därinne finns lägenheten …” viskade han.
”Va?”
Han stannade till och vände sig om.
”Lägenheten. Nelly Sachs lägenhet, precis som den var när hon dog. Varenda liten pinal finns därinne. Den ultimata tidsbubblan, fascinerande, inte sant?”
Hon log och försökte se ut som om hon visste vad han talade om, men tydligen utan att lyckas särskilt bra.
”Du vet väl vem Nelly Sachs var?”
”Ehh … faktiskt inte.”
Han suckade och drog sedan ett djupt andetag.
”Nelly Sachs, tysk författare av judiskt ursprung, född 10 december 1891 i Schönenberg. Skrev huvudsakligen poesi, hennes tidiga verk brändes på nazisternas bokbål 1933.
Selma Lagerlöf, i egen hög person, hjälpte henne att fly till Sverige 1940 och 1952 blev hon svensk medborgare. Hon stannade här till sin död 1970 …”
Han pausade för att hämta andan.
”Nelly Sachs fick nobelpriset i litteratur 1966, vilket för övrigt utdelades på hennes födelsedag. Hon testamenterade alla sina ägodelar till Kungliga biblioteket: papper, böcker, till och med inredningen i lägenheten. Alltihop finns uppbyggt därinne …”
Han pekade återigen mot dubbeldörrarna.
”… precis som det var när hon dog.”
Rebecca nickade utan att riktigt veta vad hon skulle säga. Men den här gången verkade han ha märkt hennes svala respons.
”Ett litet sidospår kanske, du får förlåta mig. Det är inte så ofta jag har besök och ibland kan det bli lite ensamt …”
För ett ögonblick såg det nästan ut som den lille mannen rodnade.
”Men Nelly Sachs historia går på sina ställen faktiskt hand i hand med det ämne du är intresserad av.”
Han stannade vid en liten dörr, plockade fram en nyckel och låste upp.
”Varsågod och stig på, Nelly …”
”Nej, nej, jag menar naturligtvis Rebecca …” rättade han sig snabbt.
Hon klev in. Rummet kunde inte vara mer än tio kvadratmeter stort och den lätt klaustrofobiska känslan fick henne nästan omedelbart att tänka på förhörsrummen uppe på Kronoberg. En arbetsbänk full med papper, några överbelamrade bokhyllor längs ena väggen samt två kontorsstolar fyllde upp nästan varenda ledig yta.
Den lille mannen slog igen dörren bakom henne. De tjocka betongväggarna verkade på något sätt suga åt sig ljudet, få det att låta avklippt.
”Jo, som jag sa”, fortsatte Thore. ”Nelly Sachs blev svensk medborgare 1952, samma år som vi började bygga den första kärnreaktorn nere i berget under Kungliga Tekniska Högskolan. Slå dig ner, för all del …”
Han visade på en av stolarna.
”1966, när hon fick litteraturpriset, skrev Sverige under ickespridningsavtalet där vi lovade att sluta med våra försök att ta fram en egen atombomb, och vid tiden för hennes död 1970 var avvecklingen igång för fullt. Två år senare var i princip allt nerlagt …”
”Men inte riktigt allt …” tillade Rebecca snabbt.
Han gav henne en lång blick och smuttade för första gången på sitt kaffe.
”Neej, du har rätt. En del av projektet fortsatte. Det kallades för skyddsforskning …”
”Men i själva verket var det något helt annat?” fyllde hon i.
Han skakade sakta på huvudet.
”Man ska inte tro allt man läser på internet, kära du …”
Han klappade på locket till en hopfälld laptop av äldre modell som låg mitt på bordet.
”Kärnvapenprogrammet som helhet lades ner på sjuttiotalet, Ågestareaktorn bommades igen -73. Visst fanns det små rester kvar men deras verksamhetsområden var hårt inskränkta och det handlade enbart om skyddsforskning.”
”Jaha, så vad var din roll, Thore?”
Hon sneglade på sitt armbandsur.
”Jag var forskningsassistent på det som kallades L-projektet. Arbetade mest ute i Ågesta i det som kallades Reaktor 3. Vi försökte ta fram vårt eget plutonium men det gick dessvärre inget vidare. När Erlander och Palme lade ner oss fick jag sluta. Såhär i efterhand var det naturligtvis lika bra det. Att ha utvecklat en atombomb är inget man vill ha på sitt samvete såhär på ålderns höst.”
Han reste sig plötsligt.
”Men förlåt mig, kära du, så oartigt av mig. Här mässar jag på. Du fick ju aldrig med dig ditt kaffe. Kan jag erbjuda dig något annat. Lite mineralvatten kanske?”
Han böjde sig ner och öppnade ett litet skåp i en av bokhyllorna från vilket han trollade fram en flaska Ramlösa och ett glas.
Hon öppnade flaskan med öppnaren han lagt fram, fyllde glaset och drack under tystnad. Kolsyran brände mot hennes tunga och hon började allt mer känna att hon kastade bort värdefull tid.
”Nu ska vi se här … Sen vi flyttade ifrån villan har jag samlat det mesta av mina papper här. Maj-Britt ville inte ha allt hemma. Jag hade tänkt skriva en bok …”
Han lyfte bland pappershögarna på bordet, verkade leta efter något. Hög tid att gå rakt på sak, innan han började på en ny utläggning:
”Thore, arbetade du någonsin med en person som hette Erland Pettersson?”
Ingen reaktion, han tittade inte ens upp och på ett sätt kändes det skönt. Men samtidigt märkligt nog inte.
”Tage Sammer då?”
Fortfarande inte en min.
”Neej, det är dessvärre inte några namn som låter bekanta …” mumlade han medan han reste sig upp och övergick till pärmarna i den bortre bokhyllan.
Hon var nära att svära rakt ut både av lättnad och besvikelse. Men så mindes hon plötsligt ännu ett namn.
”Hur är det med André Pellas då?”
Han stannade upp.
”Du känner honom, eller hur?” Hon märkte själv hur ivrig hon lät.
”Känner och känner … Överstelöjtnant Pellas var chef för en av sektionerna inom programmet.”
”Vilken då, vilken sektion?” Hon motarbetade en spontan rörelse att vilja fara upp ur stolen.
”Dom kallades för I-gruppen. Höll sig lite på sin kant, kan man säga. Information och underrättelse, tror jag att dom egentligen hette, men jag är inte helt säker. Mitt minne är dessvärre inte riktigt vad det varit …” Han skakade på huvudet.
”Och vad var deras roll i projektet?”
”Jag vet inte exakt. Men vi hade en månadsrapport där vi registrerade problem som uppkommit. Ställen där vi helt kört fast brukade märkas upp med ett stort ”I”. Det brukade gå någon vecka och därefter fick vi en prydlig beskrivning på hur problemet skulle tacklas. Rapporten var på svenska men lite då och då kunde man märka att den nog översatts från engelska. Det var mest en känsla, vissa uttryck och så …”
”Och den rapporten kom från I-gruppen? I så fall betydde det väl att dom pratade med någon utomstående?”
Han ryckte på axlarna.
”Vi var i alla fall övertygade om det, men några direkta bevis fick vi aldrig …”
”Amerikanerna?”
”Det ligger väl närmast till hands. Även om politikerna gärna ville låta påskina motsatsen fanns det starka militära band mellan Sverige och USA ända sedan kriget. Amerikanska OSS som var föregångaren till CIA finansierade bland annat hemlig militär verksamhet längs norra delen av norska gränsen. Syftet var inte främst att bekämpa nazisterna utan att ha trupper redo när tyskarna väl drog sig tillbaka. För att kunna hejda en eventuell sovjetisk annektering av Norge”, förtydligade han. ”Operationen hade aldrig varit möjlig utan hjälp från svensk militär och underrättelsetjänst …”
Han hejdade sig mitt i meningen och log urskuldande.
”Nu for jag visst iväg igen, kära du, men min poäng var att svensk och amerikansk militär haft inofficiella samarbeten långt innan vårt projekt påbörjades …”
Hon nickade.
”Vet du vad som hände med I-gruppen sen, efter 1972?”
Han pausade några sekunder medan han drack upp sitt kaffe.
”Som jag sa blev hela projektet nerlagt, militärerna förflyttades till nya tjänster och vi som var civilister fick söka oss till andra arbetsgivare. Väldigt trist såklart, så många hängivna medarbetare, så mycket nerlagt arbete. Alltihop förgäves …”
Han suckade.
”Själv flyttade jag till Västerås, började jobba på ABB som automatiseringsingenjör. Stannade kvar till pensionen. Ett fantastiskt företag att arbeta på, så man kan säga att allt ändå utvecklades till det bästa. Du förstår, vi tog fram processer för att …”
Han fortsatte mässa men hon lyssnade inte längre på vad han sa.
Hon hade haft rätt. Farbror Tage hade arbetat med kärnvapenprogrammet, hanterat informationsutbytet med amerikanerna.
”Nu ska vi se …”
Thore Sjögren lade fram ett kuvert och spred ut dess innehåll över bordet. Fotografier, många i svartvitt men det fanns även en hel del färgfoton. Bleknade bilder på för länge sedan bortglömda solsemestrar, utflykter eller andra minnesvärda tilldragelser. Att döma av kläder och frisyrer var de flesta tagna på sextio- och sjuttiotalen.
”Min fru Maj-Britt”, mumlade han och la fram en bild på en leende rödbränd kvinna i solklänning vid ett restaurangbord.
”Hon gick bort för tre år sedan …”
”Jag beklagar …”
Han fortsatte att rota bland bilderna.
”Här!”
Han lade fram några svartvita kort. Typiska gruppbilder från vad som skulle kunna vara vilket företag som helst. Massor av allvarliga män i kostym, några i vita rockar. Sammanlagt sextio-sjuttio stycken uppställda i tre led på en stor trappa.
”Fotot är taget -66 eller -67, har jag för mig … Där har du mig.”
Han pekade på en vattenkammad ung man i mellersta raden. Likheten var tydlig.
”Ung och stilig”, skrattade han. ”Nuförtiden är jag bara och …”
Han drog med fingret över raderna med ansikten.
”Där”, sa han men hon hade redan hittat honom.
Bakre raden, tredje från vänster. Plötsligt kände hon sig spyfärdig.
”Överste Pellas”, sa han och pekade men hennes fokus låg på ett helt annat ansikte.
Hennes pappas.