Dom stod i en glänta inne bland träden. Även om det var mörkt och han till en början var långt borta hade han inga problem att känna igen dem. Den gamle rakryggade mannen med käppen.
Intill honom Manges mer hopsjunkna siluett. Ånga steg från deras kaffemuggar.
Efterhand som han närmade sig dem genom snön kunde han se fler människor därinne mellan träden. Tiotals, kanske till och med hundratals, tysta siluetter som verkade iaktta honom. Han kunde känna snön knarra under sina fötter men märkligt nog hördes det nästan inga ljud. De båda männen hade fått sällskap i gläntan. Fyra figurer till, samtliga i vita Guy Fawkes-masker med påmålade krullmustascher och pipskägg.
”Välkommen, Henrik”, sa SpelLedaren då han klev in i gläntan.
”Vill du ha kaffe?” Mange höll fram en plastkopp mot honom och han tog emot den utan att säga ett ord.
”Vilka är de där?” Han nickade mot de fyra maskerade personerna.
”Vet du inte det?” skrockade SpelLedaren.
”Två av dem är helt ointressanta, men de andra två kan visa sig vara livsviktiga.”
Den förste av dem tog ett kliv framåt och sträckte fram handen. Trots de bylsiga vinterkläderna gick det att urskilja den fyrkantiga, muskulösa kroppen. De skakade hand.
”Vän?” frågade HP, men fick inget svar.
Nästa person klev fram.
”Fiende?” frågade han.
Fortfarande inget svar.
Den tredje personen var en kvinna, det var han helt säker på.
”Vän?” frågade han igen.
För ett ögonblick fick han för sig att hon ryckte på axlarna.
Han sträckte fram handen mot den fjärde gestalten men istället lutade sig personen fram mot honom och viskade något i hans öra. Rösten var så välbekant, så sorgsen att det gjorde ont i honom.
”Lutternlabyrinten”, viskade hon. ”Du måste rädda oss. Läraren …”
På avstånd kraxade en korp. Två gånger på ett olycksbådande sätt som fick hans nackhår att resa sig. Skuggfigurerna inne bland träden började plötsligt röra sig. Stappla framåt mot gläntan som mörkklädda zombier. Och med ens förstod han vilka de var …
”Mer”, väste de.
”MEEEER!!!”
I nästa ögonblick sprang han. Snön sprutade kring hans fötter, hjärtat bultade i hans bröst.
Ljusen från vägen låg långt borta vid horisonten.
”Vi ses i Lutternlabyrinten, nummer 128 …” ropade SpelLedaren efter honom. Eller var det i själva verket Manges röst han hörde …
*
Rebecca klev ut på trappan och drog ett par djupa andetag.
Den friska luften fick illamåendet att ge med sig och efter någon minut kände hon sig betydligt piggare.
En efter en verkade pusselbitarna falla på plats. FN-uppdraget, kärnvapenprogrammet. Pappa och farbror Tage. Passen, de hemliga kuriruppdragen. Sedan Palmeregeringen som sviker. Pappas våldsamma vrede. Bankfacket på Sveavägen, öppnat 1986. Den grovkalibriga revolvern med två avfyrade patroner som gjorde farbror Tage så illa till mods. Som inte fick spåras till …
Händelser ur det förflutna …
Sveavägen
1986
Pappas vrede
Revolvern är ett OPV, ett Olof Palme-vapen.
Hon plockade upp mobiltelefonen ur väskan. Fingrarna ville inte riktigt lyda och det krävdes två försök innan hon slagit in rätt pinkod.
Mejlet från farbror Tage landade nästan omedelbart men det dröjde någon minut innan den bifogade bildfilen följde efter. Ett svartvitt klipp från bankvalvet som varade trettiotvå sekunder och som måste komma från en av kamerorna i korridoren.
Mannen som kom gående längs korridoren och svängde in i rummet där hennes bankfack fanns bar solglasögon och hade dessutom en basebollkeps nerdragen i pannan.
Ändå hade hon inga som helst problem att känna igen honom.
Det var Mange.
*
Fyfan, vilka jävla mardrömmar han drömde. Förra gången hade det berott på ormgiftet, den här gången gissningsvis på medicinerna. Pillren var avsedda för hästar, inte människor vilket säkerligen förklarade en hel del.
Väntan i lägenheten höll på att göra honom galen. Ingen Xbox, playstation eller annan spelmaskin att slå ihjäl tiden med och allt han lyckats skaka fram i TV-väg var en gammal tjockburk med Boxers basutbud. Han klarade inte av fler avsnitt av Hem till gården eller Våra bästa år, dessutom hade han redan ångestrunkat två gånger och en tredje handtralla skulle garanterat ge honom skavsår på joysticken. Som tur var hade han i alla fall ett ordentligt lager cigaretter.
Han tände ännu en Marlboro och körde återigen igång sin lilla inomhuspromenad. Vardagsrummet, köket, hallen – och så tillbaka igen.
Några sekunders respit för att hinna tänka.
En i gänget skulle alltså vara förrädare, åtminstone om han trodde den mystiske E.V. som skickat honom meddelandet – via Noras smartphone.
E.V.
En Vän?
Ingen förutom deras lilla grupp visste att Noras telefon hade befunnit sig i hans lånelägenhet. Så rent logiskt borde även E.V. vara någon i gruppen.
En Vän.
En Fiende.
Problemet var att ingen gick att utesluta.
Jeff hade hatat honom ända sen händelsen på Birkagatan och deras förhållande hade knappast blivit bättre de senaste dagarna.
Hasselqvist med qv hävdade visserligen att bygones var bygones men det skulle naturligtvis lika gärna kunna vara ren lögn. Han hade ryckt undan mattan för snubben ute på E4:an. Sprejat honom full med tårgas, förnedrat honom och blåst honom på hans End Game.
Den typen av oförrätt svalde man inte i första taget, inte ens om man var kutryggige Kent.
Nora var lite svårare att förstå sig på. Men uppenbarligen hade hon legat bakom bränderna, troligen både den som nästan tagit livet av honom uppe i hans lägenhet och den självslocknade i Manges butik.
Han hade inte heller riktigt släppt tanken på att hon förgiftat honom med dom där pillren.
Sista namnet på listan var hans gamle kompis Farook Al-Hassan, a.k.a Magnus Sandström.
Samme MytomanMange som med SpelLedarens goda minne matat honom så full med lögner att han inte ens orkade försöka bena ut vad av allt han upplevt de senaste två åren som egentligen varit på riktigt.
Allt som allt ingen dålig samling misstänkta – lycka till med det fallet, Columbo!
Så varför stannade han inte bara hemma? Varför utsätta sig för risken i hela det här galna projektet? Se där – ännu ett par bra frågor som saknade vettiga svar …
Peter Falk skulle uppenbarligen behöva jobba övertid.
*
Rebecca kom ner för rulltrappan precis i samma sekund som varningssignalen började ljuda och hon hann precis ta sig in i den fullsmockade tunnelbanevagnen innan dörrarna stängdes.
Svettiga turister, de flesta av dem med midjeväskor, kepsar och vattenflaskor, vilket troligen innebar att de var amerikaner. Hon hamnade mitt i en klunga utan något att hålla sig i.
Någon trängde sig mot henne bakifrån och hon försökte flytta sig åt sidan så gott det gick.
Luftkonditioneringen verkade i alla fall vara på för dånet tillsammans med ljudet från tåget gjorde det svårt att höra vad någon sa.
Personen bakom henne trängde på igen och hon skulle just vända sig om för att förklara att hon inte hade någonstans att ta vägen då hon hörde en bekant röst intill sitt ena öra.
”Vänd dig inte om!”
”Mange, vafa…!”
Hon skymtade en basebollkeps och ett par solglasögon i ena ögonvrån.
”Nejnej, vänd dig för fan inte om …” Han la handen mot hennes rygg.
”Okej”, hon fortsatte att stirra i motsatt riktning.
Det här var minst sagt löjligt och hade han inte låtit så orolig hade hon redan struntat i hans instruktioner.
”Jag har skickat en grej till dig”, viskade han. ”Läs det så fattar du hur saker och ting hänger ihop …”
”Alltså, Mange det här är ju …” Hon vred på huvudet.
”Nejnej, du får inte vända dig om. Dom har koll på dig, han har koll på dig!”
”Vem då, Mange? Vem är det som har koll på mig?”
”Sammer naturligtvis!” Hans röst lät rädd.
”Och varför skulle han ha det, Mange? Så vitt jag vet har han fullt upp med att leta efter dig. Han skulle nog bli rätt glad om jag sammanförde er …”
Vagnen krängde till och för ett par ögonblick var hon nära att ramla omkull, men de tätt sammanpackade kropparna omkring henne hjälpte till att hålla henne upprätt.
”Skoja inte om sånt, Becca”, väste han.
”Jag skojar inte, Mange. Henke har redan försökt övertyga mig om att farbror Tage är SpelLedaren och nu är det din tur. Men till skillnad från er två har Tage Sammer hjälpt mig, räddat mitt skinn ett par gånger …”
Högtalarrösten annonserade ut en station hon inte hörde namnet på och tåget började sakta in.
”Dessutom har du något som är mitt, Mange …” sa hon.
”V-va?”
”Spela inte dum nu. Bankvalvet på Sveavägen. Du stal en metallbox som varit min pappas ur mitt bankfack. Jag såg dig på bild …”
”Jag vet inte vad du pratar om, Becca”, sa han lite för snabbt. ”Såhär är det …” Han lutade sig närmare hennes öra. ”Spelet är som ett Rorschachtest, dom där bläckplumparna, du vet. Hjärnan gör sin egen tolkning och fyller själv i luckorna. Man ser bara sånt man vill se, Rebecca …”
Tåget nådde perrongen, bromsade kraftigt och återigen var hon nära att ramla omkull.
Dörrarna öppnades och människor trängde sig fram i alla riktningar.
Då hon återfått balansen och såg sig om var han borta. Det dröjde flera minuter innan hon upptäckte mobiltelefonen han smugit ner i hennes ficka. En blank, silvrig sak med en pekskärm av glas.