”Redo för sista akten?”
Jeff nickade.
”Bra, då kör vi. Håll tummarna!” Han stoppade ner hårddisken i ryggsäcken, låste locket och knäppte metallspännet över bröstet. Passerkortet med servicemannens foto gick att hänga från en av remmarna. Den blå tröjan var två nummer för stor och uniformsbyxorna blöta av piss, men det fick gå ändå.
”Grabbar, det bästa ni kan göra är att ligga stilla under era skrivbord i cirka tio minuter och försöka andas genom näsan”, hojtade han till männen i rummet.
Han krängde skyddsmasken över huvudet, plockade fram rökfacklan, rev av skyddet och tände den. Det tog bara trettio sekunder innan rummet var fyllt av tjock stickande rök.
Han öppnade ståldörren, tände en ny fackla och kastade ut den i hisshallen.
De väntade några sekunder. Ett larm började tjuta på avstånd.
”Nu.”
De gick ut i den rökfyllda hallen. Det gick knappt att se handen framför sig och skyddsmaskerna gjorde inte saken bättre.
Jeff ställde sig på tå och använde revolverkolven till att krossa kameragloben i taket. Så famlade de sig fram till hallens ena hörn satte sig på golvet och tryckte ryggarna mot väggen.
Alldeles intill dem fanns en plåtdörr med symbolen för en trappa och en grön skylt märkt nödutgång.
De hörde skrammel från andra sidan dörren, kängor som klampade mot trappsteg, radioapparater som sprakade.
”När som helst nu”, väste HP. Han plockade fram handklovarna ur fickan.
”Fire at will, Jeff!”
Jeff höjde revolvern mot taket och kramade av ett par skott. Rummets stenlagda ytor hjälpte till att förstärka ljudet och göra det ännu mer öronbedövande.
”Skottlossning”, vrålade någon på andra sidan plåtdörren. ”Gör klart för inbrytning!!”
Jeff kanade iväg vapnet längs golvet och la händerna på ryggen.
HP tryckte snabbt på honom handbojorna men lät nyckeln sitta kvar i låset. I nästa ögonblick slogs dörren upp nästan rakt i ansiktet på dem och stängde in dem i hörnet.
Genom dörrspringan såg HP hur ett antal beväpnade, mörkklädda män i skyddsmasker och hjälmar stormade in.
Han och Jeff fortsatte trycka sig mot väggen för att göra sig så osynliga de kunde. Männen försvann in i röken, korta kommandoord hördes bortifrån ståldörren mot kontrollrummet.
”GO”, vrålade någon. Det hördes ett brak då kontrollrumsdörren slogs in och i samma ögonblick kravlade sig HP och Jeff upp på fötter, rundade dörren och sprang ut i trapphuset.
De störtade upp för trapporna, tog två steg i taget.
”Vi har max två minuter på oss innan dom fattar”, väste HP genom masken.
Dörren mot markplanet stod öppen och de kunde höra upprörda röster och radioapparater som sprakade däruppifrån.
De pausade några sekunder på det näst sista våningsplanet för att hämta andan.
HP drog av Jeff skyddsmasken.
”Sista rycket, är du klar?”
”Jepp, men vi måste sno oss innan dom hittar nakenJochen …”
Han nickade mot HP:s för stora uniform och såg ut som han ville säga något mer men HP hade redan börjat dra honom upp för trapporna med ett fast grepp kring handklovarna.
Tre svartklädda häckade kring dörren. Så fort HP och Jeff närmade sig lyfte de sina automatkarbiner.
”En gripen”, vrålade HP så högt han förmådde genom skyddsmasken. ”Den andre saknas fortfarande. Täck dörren så att han inte slinker igenom!”
Männen stirrade på HP, flyttade blickarna mellan hans klädsel, ID-kortet på bröstet och Jeffs handbojade händer.
Därefter klev dom åt sidan och HP kunde tränga sig förbi.
Då de passerade dunkade en av de svartklädda männen honom i ryggen.
”Ta ut honom på framsidan till dom andra …”
HP fortsatte genom entréhallen medan han knuffade den bojade Jeff framför sig som en sköld.
Föste undan några brandmän, ambulanssjukvårdare och ytterligare en skock människor som antingen pratade i radioapparater eller mobiltelefoner.
Han siktade in sig på huvudentrén, kunde redan se strålkastarna från gårdsplanen skymta genom glasdörrarna.
Plötsligt högg någon tag i honom bakifrån. En kraftig, fyrkantig typ med snaggat hår, i kostym och loafers.
”Är det här en av dem?” hojtade mannen på engelska.
”Yes”, hojtade HP och försökte fortsätta men mannen höll kvar honom.
”Bra jobbat, grabben. Vad heter du?”
”Anderson”, vrålade HP genom masken och försökte återigen vrida sig loss ur mannens grepp.
”Mitt namn är Thomas, jag är säkerhetschef för hela PayTag. Leta upp mig när du låst in den här så vill jag höra mer. Du är precis den sorts medarbetare vi vill ha här i firman!”
”Sure”, hojtade HP.
Mannen släppte greppet och HP och Jeff fortsatte ut genom entrédörrarna.
Vändplanen var full av bilar. Polisfordon, ambulanser, brandbilar och ett antal svarta minibussar med tonade rutor.
Det var lampor från alla håll, strålkastare från byggnaderna, bilarna. Folk som gick runt och lyste med ficklampor, trots att sommarnatten inte direkt var mörk. Ett gäng svartklädda poliser i full stridsmundering stod och pratade i en klunga men då de fick syn på honom bröt de genast upp.
”En till gripen”, hojtade HP. ”Var har ni dom andra?”
”Borta i bussen”, sa den ene av poliserna och nickade mot ett fordon en bit bort. ”Men vi tar hand om den här nu. Bra jobbat!”
Två kralliga polismän klev fram och högg tag om Jeffs armar.
I samma ögonblick vred HP om nyckeln och lossade handfängslen.
Jeff stack iväg som en raket. Han tacklade omkull två poliser som stod mitt framför honom och fortsatte tvärs över gårdsplanen. Benen pumpade som pistonger och fick gruset att virvla kring hans fötter.
”Han sticker, han sticker”, vrålade HP och precis som han hoppats tog snutarna omedelbart upp jakten.
”Ta honom för faaan!”
”Stanna, stanna för i helvete …”
Jeff fortsatte längs vägen med minst tio poliser efter sig!
HP väntade ett par sekunder och sprang därefter bort till vanen som mannen pekat ut, en stor mörk med dubbeldörrar därbak precis som dom som stått utanför hans egen port.
Han lade handen över bakrutan och kikade in mellan gallren. Nora och Hasselqvisten satt därinne mittemot varandra, båda med händerna bojade på ryggen. Jävla tur att han sparat handfängselnyckeln … Han motstod frestelsen att knacka på glaset och joggade istället runt till förarsidan.
Snuten i förarsätet hade hunnit halvvägs ut ur bilen då HP stötte elpistolen i magen på honom. Till skillnad från de två männen nere i valvet gav polismannen bara ifrån sig en förvånad suck innan han sjönk ihop. Troligen började elpistolen få slut på kräm …
HP släpade in mannen mellan ett par andra bilar och hoppade in i förarsätet.
Inte lönt att fippla med ryggsäcken, dessutom ville han ha den nära sig bara utifall.
Han stack ner handen mot tändningslåset.
Fan, inga nycklar och inte på solskyddet heller!
Snuten måste ha dem på sig, att han inte tänkte på det. Men han vågade inte hoppa ut och rota runt i mannens fickor. Han dök ner under ratten och slet bort plastkåpan. Letade upp rätt kablar medan pulsen dundrade mot hans trumhinnor.
Det här var den andra vanen han tjålade idag, övning ger färdighet.
Någonstans långt borta i mörkret bortom strålkastarljusen hörde han ett vrål, omedelbart följt av flera.
Troligen hade snutarna hunnit upp Jeff och var i full färd med att försöka brotta ner honom. Lycka till med det …
Händerna adrenalinryckte men han tvingade dem att lyda. Han hittade rätt kablar, tvinnade ihop dem och parade ihop dem med en blå som han redan tagit åt sidan. En liten blixt, sedan gick startmotorn runt. Han tryckte ner gaspedalen, en gång. Två.
Motorn hostade igång …
När han tittade upp såg han den fyrkantige säkerhetschefen komma springande rakt mot vanen. Bakom honom följde ett helt koppel svartklädda snutar. HP varvade motorn, såg sig om och letade efter snabbaste vägen därifrån.
Till vänster blockerade två brandbilar vägen, till höger en annan snutvan.
Enda flyktvägen var rakt fram. Rakt mot klungan.
Hjärtat höll på att skena sig ut ur hans bröst.
Here goes!
Han petade i driven och drämde gaspedalen i golvet. Den fyrkantige stannade tvärt och blev stående helt stilla, mitt i HP:s färdväg.
Vanens motor vrålade, avståndet krympte blixtsnabbt.
Tjugo meter.
Tio.
Mannen rörde sig inte.
HP kramade ratten, letade efter en utväg men utan att hitta någon. Han flyttade upp vänsterfoten till bromsen.
Den fyrkantige gjorde inte minsta min av att vilja flytta på sig.
Helveteeee!!
I samma sekund som HP släppte gaspedalen kastade sig två av snutarna över fyrkanten och tacklade undan honom. Vägen låg plötsligt fri.
”Chicken!!!” vrålade HP och drämde återigen ner pedalen i golvet.
Han kände plötsligt hur det började bubbla i bröstet, adrenalinsmaken sved på tungan.
Det kunde gå!
Det kunde faaan gå!!
Vanen flög upp för rampen, störtade vidare mot grinden.
En hög svarklädda snutar låg halvvägs upp i backen, men de verkade ha alldeles för fullt upp med att brottas med Jeff för att ens lägga märke till vanen när han rundade dem.
HP fipplade över reglagen, såg några knappar högst uppe på instrumentbrädan som verkade lovande och tryckte in så många han kunde.
Blåljusen vid vindrutan satte igång att blinka och fick sekunden senare hjälp av den gasdrivna sirenen.
Grinden hade börjat svänga upp redan innan han fick den inom synhåll.
Bubblet i bröstet sprängde sig vidare genom hans strupe, nådde munnen och i samma ögonblick som bussen körde ut genom grinden brast han ut i ett hysteriskt gapskratt som nästan fick det att slå lock för hans öron.
Elvis has left the fucking building!