Hon cyklade sakta längs Rålambsvägen. Svängde av ner mot parken, följde gångstigen tvärs över gräsmattorna.
Måsar och kråkfåglar kivades som vanligt om nattens kvarlämnade skräp och matrester, men en städpatrull från gatukontoret var redan på plats för att snygga upp.
Det gällde att visa upp staden från sin bästa sida nu när åtminstone delar av världens blickar var riktade hitåt.
Annars var ett par hundägare och en morgonpigg joggare de enda människor som syntes.
Hon växlade ner för att klara den branta snurran upp till bron över Norr Mälarstrand. En tom stadsbuss med blågula flaggor på taket passerade under henne.
Hon fortsatte upp till Fridhemsplan, trixade sig förbi rödljusen och stannade intill vaktkuren. Känslan av att dra fram polislegget ur fickan för att legitimera sig var oväntat behaglig.
”God morgon”, hälsade väktaren överdrivet glatt innan han vinkade förbi henne.
Just som hon passerat grinden och började rulla ner i tunneln under Kronoberget pep hennes mobiltelefon till.
Hon väntade med att läsa meddelandet tills hon parkerat sin cykel nere i garaget.
Lycka till idag Rebecca.
Din pappa skulle varit mycket stolt över dig!
När allt det här är över lovar jag att berätta allt om honom.
Farbror Tage
Hon kunde inte låta bli att le. Men så såg hon att det fanns ännu ett meddelande i inboxen.
Fyra ord bara, utan avsändare.
Lita inte på någon!
Hon raderade det omedelbart.
Utanför omklädningsrummen sprang hon in i Runeberg.
”Har du hört något?” sa hon utan att ens hälsa.
”Det var biljakt tidigt i morse norr om Uppsala. Minst tio radiobilar, helikopter, vägspärrar, rubbet.
Tog en timme innan dom fick stopp …”
”Och …?” Hon höll andan.
Runeberg skakade på huvudet.
”Dom kom undan. Ligger troligen och trycker någonstans däruppe i …”
*
”… skogen”, avslutade hon meningen, men han lyssnade bara med ett halvt öra.
En dryg halvtimme för att hitta järnvägen, sedan över två timmars promenad i trädkanten längs spåret. Trots de tjocka vadderade bärremmarna skar ryggsäcken ner i hans nacke och axlar. Benen kändes tunga och han hade redan ramlat raklång ett par gånger på uppstickande rötter eller stenar när de störtat in bland träden för att gömma sig för passerande tåg.
Han var ett asfaltsbarn, ingen jävla skogsmulle, och nu när adrenalinet klingat av hade saker och ting så smått börjat falla på plats. Saker han inte tänkt på förut …
Dom hade småpratat lite i början, mest om vilken väg de skulle ta men för en gångs skull hade han varit fåordig och så småningom hade samtalet dött ut.
Men nu ville hon tydligen göra ett nytt försök.
”Vasadu?” mumlade han.
”Jag sa att vi snart måste vara ute ur skogen. Jag tyckte just att jag hörde en kyrkklocka …”
”Mmm.”
Hon vände sig om och gav honom en snabb blick.
”Du ser helt färdig ut, när sov du sist egentligen …”
Han svarade inte.
Det blev tyst några sekunder.
”Tråkigt det där med Mange”, sa hon sen.
”V-va?” Han tittade upp och tvärstannade.
”Källan, Mange. Tråkigt det där som hände …”
”Med ladan …” la hon till då han bara tokstirrade tillbaka.
”Jaha, okej … det har du redan sagt en gång.” Han tittade bort.
”Du är arg på honom, eller hur?”
Han svarade inte men det hindrade henne inte från att fortsätta.
”Du fattar va? Att Mange blåste oss på något sätt …”
”Jag har ingen lust att snacka om det …”
”Men det kan ju vara så, som du sa, att Mange kanske också blivit blåst? Att SpelLedaren lurat honom på samma sätt som han lurade oss, fick honom att tro att han verkligen gjorde något bra …”
”För bara några timmar sedan var du mer eller mindre övertygad om att han var SpelLedaren …” HP sparkade i väg en sten, sedan ännu en.
”Jag vet, jag ber om ursäkt för det. Man säger konstiga saker när man är stressad. Mange blev förd bakom ljuset precis som du och jag”, sa hon, ”det är i alla fall så jag väljer att se på saken.”
Han fortsatte att sparka banvallsstenar in bland buskarna.
”Mange är inte typen som säljer ut en polare …” muttrade han, utan att låta riktigt så övertygad som han borde.
Eller var inte, rättade han sig tyst.
Faan också, Mange, hur kunde det gå så åt helvete!
Med allt som hänt hade han knappt hunnit tänka på ladan och explosionen. Istället utnyttjat sin välutvecklade förmåga att låta hjärnan hoppa över sådant som var för obehagligt att hantera. Men just nu kroknade hans superkrafter.
Hög tid att byta ämne.
Han började gå och hon vände snabbt upp så att de gick jämsides.
”En sak bara …” sa han sedan. ”Jag har velat fråga ända sen Medis …”
”Du vill veta om det var jag som tuttade på din lägenhet?”
Han studsade till men innan han hunnit svara tog hon några snabba språng framåt.
”Därframme, ser du. En tågstation.”
*
”Okej mitt herrskap!”
Poliserna i konferensrummet tystnade omedelbart då Runeberg kom in i rummet.
”Sista genomgången innan det är skarpt läge. Ceremonin i Storkyrkan är slut 13.30 och vi påbörjar kortegen strax därefter. Vi kör Slottsbacken, sen Norrbro. Höger bort mot Kungsträdgården och sen Kungsträdgårdsgatan …”
Han pausade kort och några av livvakterna utbytte blickar.
”Vi har posterat ut extra civilklädd personal längs Kungsträdgården för att undvika att någon försöker leka copycat …” fortsatte Runeberg. ”Därefter åker vi vänster Hamngatan upp till Sergels Torg och Sveavägen bort mot Konserthuset … Frågor så långt?”
”Några nyheter kring de misstänkta?” sa någon av livvakterna längst fram, troligen en av de nya.
”Pettersson och Al-Hassan, alltså”, tillade han med viktig röst.
”Jag tänkte komma till det där sen, men eftersom du frågade”, muttrade Runeberg, uppenbart störd av att behöva byta ämne.
”Det har hänt en hel del saker igår och inatt. Farook Al-Hassan eller Magnus Sandström som han ibland kallar sig är med all sannolikhet omkommen. Hans bil har hittats i samband med en explosion i en lada norr om Uppsala tillsammans med lämningar som teknikerna är rimligt säkra på också är hans. Det fanns även spår av sprängmedel och konstgödsel bland resterna, så eventuellt kan det röra sig om en hemmagjord bomb som gått av för tidigt. Vi kommer att få mer information inom kort.”
Runeberg nickade kort mot Tage Sammer som satt på en av stolarna närmast dörren. Stigsson satt bredvid honom och då Runeberg fortsatte lutade sig Stigsson fram och viskade något i Sammers öra. Rebecca kände en klump börja växa i halsen och svalde tungt ett par gånger för att få bort den.
”När det gäller de övriga har vi nyss gripit ännu en person i ett stulet polisfordon.
Men två gärningsmän är fortfarande på fri fot, bland dem den andre huvudmisstänkte.”
Runeberg sneglade åt hennes håll.
”Jag pratar då om Henrik Pettersson, även kallad HP.”
*
De hade tur. Nästa Stockholmståg var bara tio minuter bort, precis lagom tid för att Nora skulle hinna köpa biljetter och något att äta ur stationens varuautomat.
HP höll sig gömd bakom en av pelarna på perrongen medan han spanade efter förföljare.
Han klämde två Snickers på stående fot och hann precis skölja ner delikatesserna med halvflaskan cola hon räckte honom innan tåget rullade in på perrongen.
När de väl hittat två tomma säten var han så trött att han glömde ta av sig ryggsäcken innan han dunsade ner på fönsterplatsen. Till råga på allt kärvade metallspännet och han svor så högt att flera andra passagerare blängde surt åt deras håll.
”Vänta, jag ska fixa det.” Nora gled ner på gångplatsen och böjde sig fram mot honom.
”Man måste lyfta först och sen vrida plattorna från varandra.”
Hennes huvud alldeles nära hans ansikte, han kände hennes fingrar mot sin bröstkorg och för några sekunder tyckte han till och med sig kunna känna doften av hennes schampo.
Märkligt hur en syntetisk blomdoft plötsligt fick honom att må lite bättre.
”Sådär!” Nora fick upp spännet och remmarna gled isär.
Han plockade av sig ryggsäcken och satte ner den på golvet. Ställde den för säkerhets skull mot sitt ena ben så att han skulle känna om något hände med den. Så lutade han sig tillbaka, masserade sina ömma axlar och kämpade mot en plötslig impuls att blunda.
Tåget hade fått upp farten och den gungande mjuka rörelsen var nästan omöjlig att motstå.
Men han tänkte i alla fall göra ett försök.
Han vände sig mot Nora. Hon höll just på att lägga in en snus och han väntade därför artigt tills hon fått den lilla portionspåsen på plats under läppen.
”Vi är i stan om mindre äm två timmar”, sa han med låg röst. ”Allt vi behöver för att avsluta allt det här är en dator och en bra uppkoppling. Det finns ett internetcafé vid Hötorget, jag har använt det ett par gånger …”
Hon nickade medan hon verkade justera snuspåsen med tungspetsen. Rörelsen fascinerade honom, fick honom nästan att tappa tråden.
”Det låter bra, HP, vi kör på det. Har du funderat på vad vi ska göra sen?”
Han skakade på huvudet.
”Det är egentligen skitsamma för min del. När väl filerna är ute kommer PayTag att sjunka som en sten och med all sannolikhet dra med sig SpelLedaren och kanske till och med hela Spelet. Dom kommer att ha fullt upp med att rädda sig själva …”
”Och då tror du att dom bara glömmer bort oss?”
”Det återstår att se …”
Han ryckte på axlarna.
”Så vad sägs om att du berättar hur du blev inblandad i allt det här?” sa han efter ett par sekunder utan att riktigt veta varför.
Hon slog igen locket på snusdosan och stoppade långsamt på sig den medan hon verkade tänka efter.
”Det är en rätt lång historia …” sa hon.
”Jag har inget för mig den närmaste timmen”, svarade han och försökte få till sitt charmigaste leende.
”Okej, men det får bli snabbversionen. Vi behöver båda ta igen oss lite … Såhär var det. Jag spelade handboll på elitnivå. Det gick bra, jag var till och med uttagen till landslaget. Tränade nästan varenda dag i veckan …”
Han nickade för att visa sitt intresse, vilket var enklare än han trott.
”Jag levde för sporten, gemenskapen i laget, tävlandet. Men så blev jag skadad.”
”Ajdå.”
Han kunde ha sparkat sig själv. SM i empati och allt han fick ur sig var ett Ajdå …
Men Nora verkade inte bry sig.
”Korsbanden i ena knät släppte och doktorn förklarade att min kropp helt enkelt inte tålde att träna så hårt. Jag gav mig fan på att göra comeback, körde hela rehabpaketet, men det blev aldrig samma sak igen. Har man en gång fått problem med korsbanden så blir man aldrig helt återställd. Från att ha varit en av de bästa kom jag tillbaks som en medelmåtta. Jag tränade ännu hårdare vilket naturligtvis var helt idiotiskt.”
Hon skakade på huvudet.
”Istället drog jag på mig fler skador och tiden på bänken blev längre och längre. Till sist valde jag själv att sluta, innan jag blev petad för gott … Ville inte bjuda någon på det, bättre att gå innan jag blev förödmjukad, det var i alla fall så jag resonerade. Såhär i efterhand var det inte särskilt smart … Kan du tänka dig abstinensen?”
Han nickade. Ögonlocken kändes med ens tunga men han ville verkligen höra resten. Tyckte sig redan ha fattat vart historien var på väg.
”Så jag satsade på att plugga färdigt, fick min examen och började jobba som veterinär. Men jag saknade idrotten så jävla mycket. Inget annat kom ens i närheten. Så när SpelLedaren kontaktade mig, erbjöd mig en ny gemenskap, en ny spelplan …”
Hon ryckte på axlarna.
”Hur gick det till, jag menar: hur fick han tag i dig. SpelLedaren, alltså?”
”Det började med ett enkelt mejl, en inbjudan …”
”… till en helt unik upplevelse olikt allt du tidigare upplevt …”
”Något sådant, ja.” Hon log. ”Det var inte förrän senare jag fattat att dom kollat upp mig. Visste allt om vem jag var, vad jag hade gjort. Hur jag fungerade, vilka knappar man skulle trycka på …”
Han nickade.
”Låter bekant …”
HP:s huvud kändes allt tyngre och han tvingades kämpa för att hålla ögonlocken öppna.
”Du, det där med branden i din lägenhet …” sa hon sen.
”Alltså vi behöver inte prata om det just nu …” mumlade han.
”Jo, men jag vill. Du har rätt, det var jag. Men det var aldrig meningen att du skulle bli skadad, jag ringde brandkåren redan innan jag tände på. Ville vara säker på att dom var på väg … Men det var naturligtvis inte okej för det, min enda ursäkt är att jag inte kunde tänka klart. Allt jag ville göra var att klättra på listan, nå toppen …”
Han viftade med ena handen.
”Alltså du behöver inte förklara …”
”Jo, men jag måste. Jag vill inte att du ska tro att …”
”Det gör jag inte heller, det är lugnt. Trust me, Spelet har fått mig att göra en hel del betydligt mer utflippade grejer …”
Dörren vid ena kortsidan öppnades plötsligt och en man i mörk jacka kom in.
Han såg sig om i vagnen på ett sätt som fick HP att dyka ner bakom ryggstödet framför.
Dörren öppnades igen och mannen fick sällskap av en kvinna.
De verkade diskutera något en stund och återvände sedan till den vagn de kommit ifrån.
”Falskt larm”, sa Nora. ”Dom letade bara lediga platser … Du, som jag sa. Jag är ledsen för branden”, fortsatte hon. ”Du måste verkligen tro mig. Jag tänkte inte klart …”
”Det är lugnt, Nora.”
Hans huvud kändes plötsligt som om det var fullt av gröt och han hade stora problem med att hålla det upprätt.
”Du, jag är helt slut, så vad sägs om att vila en stund”, mumlade han. ”Vi kan byta fler krigshistorier senare …”
”Visst”, nickade hon. ”Inga problem.”
Han lutade huvudet tillbaka och efter några sekunder gjorde hon honom sällskap.
Efter ett par minuter öppnade hon försiktigt ögonen. Hon lyssnade på hans tunga andetag, sedan böjde hon sig framåt och fiskade försiktigt åt sig ryggsäcken han ställt på golvet.
Därefter gled hon tyst ur sätet och lämnade vagnen.
*
”Så bra att jag fick tag i er, fröken Normén.”
Det var Sammer, tätt följd av Stigsson och den avlägset bekante mannen hon skymtat på kontoret under gårdagen.
”Både jag och kommissarie Stigsson är ytterst tacksamma för Ert samarbete. Vi är båda djupt imponerade av den viljestyrka och plikttrogenhet Ni visar upp.”
Hon log osäkert, till lika delar för att hon hade svårt med hela den här charaden och för att hon inte riktigt visste hur hon förväntades hantera det oväntade berömmet.
”T-tack”, fick hon ur sig.
Den tredje mannen i sällskapet sträckte fram handen.
”Erik af Cederskjöld, jag är hovets presstalesman. Trevligt att träffas. Överste Pellas pratar mycket varmt om dig”, log han.
Handslaget kändes fuktigt, leendet nådde bara halvvägs upp till mannens ögon och hon hade inga som helst problem med att genomskåda hans fejkade artighetsfraser.
”Trevligt att träffas”, mumlade hon.
”Jag måste dessvärre gå, vi är på väg ut.”
”Naturligtvis”, sa Sammer/Pellas. ”Vi ville bara önska Er lycka till, fröken Normén …”
Hon mötte hans blick och just som de andra båda männen vände sig om gav han henne en kort blinkning.
*
Han befann sig i en labyrint, det förstod han nästan med en gång. De rosa väggarna runt omkring honom nådde inte ända upp till taket och verkade dessutom börja och sluta utan minsta logik.
Han hade ingen aning om hur han hamnat där, inte heller hur han kunde veta vilka som jagade honom. Gången bakom och framför honom var tom, inte ett ljud hördes någonstans. Ändå visste han att dom fanns därute, att dom banade sig fram genom labyrinten från alla håll på väg mot honom.
Ryggsäcksremmarna skar ner i hans axlar och smärtan var så stark att den fick honom att kisa – ändå fortsatte han framåt. Någonstans inne i den här labyrinten fanns lösningen på alltihop, det var han övertygad om.
Om han bara nådde fram först, så skulle allt ordna sig.
När han rundade ett hörn satt hon bara där. En liten flicka med ett rött hårband och han visste omedelbart vem hon var. Hon höll händerna för ansiktet men då han närmade sig såg hon upp.
”Är det här Lutternlabyrinten?” sa hon och rösten var exakt som han mindes den.
”Visst är det”, hörde han sig svara. ”Du kan följa med mig om du vill?”
Han sträckte fram handen men hon tog den inte.
”Jag vågar inte”, sa hon. ”Han säger att du är farlig …”
”Vem då, Läraren?”
”Nej, honom känner jag inte.”
I nästa ögonblick hörde han steg som närmade sig. Ljuden kom från alla håll. Välputsade svarta skor som slog mot asfalt. Och han visste vilka de tillhörde. Håret reste sig i hans nacke.
”Kom”, sa han till flickan. ”Du måste följa med mig …”
Hon skakade på huvudet.
”Följer jag dig dör vi båda två.”
”Men du måste. Läraren …” Hans röst lät med ens gnällig, som ett litet barns.
Hon reste sig upp och plötsligt var det som om de båda förvandlades, bytte roller. Hon böjde sig över honom, strök honom över håret och kysste hans kind.
”Glöm bort Läraren. Till Lutternlabyrinten kommer man bara av ett skäl, Henke lille”, viskade hon. ”Man kommer hit för att dö …”
*
Han satt två vagnar bort och så fort han fick syn på henne brast han ut i ett leende.
”Bra gjort, Nora, jag visste att ni skulle klara det.”
”Tack.”
Hon satte sig i det tomma sätet bredvid honom och räckte över ryggsäcken. Han satte ner den på golvet utan minsta ansats att öppna den.
”Är du okej?” frågade han sedan.
”Visst”, mumlade hon.
”Och han?”
Inget svar.
”Vi har inget annat val, det vet du, Nora …”
”Jo, jag vet … Hur är det med Jeff?”
”Oroa dig inte för honom, han är trygg där han är. Så hur lång tid har vi på oss?”
”En halvtimme eller lite mer. Jag stoppade en halv Rohypnol i Colaburken och i kombination med sömnbristen …” Hon ryckte på axlarna.
”Bra, det är gott om tid. Den ligger däruppe.”
Han gjorde en gest mot hatthyllan ovanför dem.
”Och hur går det med henne, hans syster?” sa Nora.
”Hon är precis där hon ska vara …”
Han såg på henne några sekunder.
”Du gillar honom, eller hur?” sa han sedan. ”HP alltså …”
Nora svarade inte.
Istället reste hon sig upp, plockade ner föremålet från hatthyllan och hängde det över axeln.
”Han tror att du blev manipulerad”, sa hon kort. ”Att du menade väl men att du också blev lurad. Han föredrar det framför alternativet, Mange …”