Explosionen var så kraftig att den kändes mot hennes bröstben. Den ekade mellan husväggarna ett par sekunder innan den följdes av en andra och en tredje.
Ljusplymerna slog upp mot natthimlen, vita, röda, blå. Nya fyrverkerier följde efter.
Långt borta vid slottet hördes folkmassan jubla.
”Spektakulärt, inte sant.”
”Jo.” Hon klättrade upp för de sista trappstegen till plattformen och ställde sig bredvid honom vid räcket.
Några meter ovanför deras huvuden snurrade den jättelika neonskylten runt och den gröna NK-logon övergick till en röd klocka.
”Kära Rebecca, jag beklagar verkligen från djupet av mitt hjärta …” Han vände sig mot henne och slog ut med armarna. ”Ansvaret faller naturligtvis också på mig.”
Hon klev fram och slog armarna kring hans hals.
”Tack, farbror Tage …” sa hon mot hans axel.
”Finns det något jag kan göra, kära du?” Han lutade sig tillbaka och tog ett försiktigt tag kring hennes överarmar.
”Nej, inte just nu i alla fall.”
Hon tittade bort mot slottet där nya fyrverkeriplymer slog upp.
”Att förlora en bror, på det sättet. Att behöva göra det själv …” Han skakade på huvudet.
Hon svarade inte, försökte istället svälja undan klumpen i halsen.
”Kära Rebecca, jag kan inte ens föreställa mig hur du måste känna …”
Hans sorgsna röst skar genom henne som en kniv och för ett ögonblick höll känslorna på att överväldiga henne. Men hon samlade sig snabbt.
”Min plan slog fel, förfärligt fel och trots alla våra försök gick Henrik dessvärre inte att rädda”, fortsatte han. ”Henrik bar på en bomb och det var bara tack vare ditt rådiga ingripande som han inte hann utlösa den. Han visste om det, till och med ropade åt folk att han hade den på sig …”
Tage Sammer slog ut med händerna och tog ett steg tillbaka.
”Henrik hade gjort sitt val och du blev tvungen att göra ditt. Du räddade många liv i eftermiddags, det hoppas jag du inser. Ibland måste de mångas väl gå före individens …”
Hon svalde tungt och nickade sedan sakta. Tårarna brände mot ögonlocken men hon gjorde sitt yttersta för att behärska sig. Behålla kontrollen …
Fler fyrverkerier slog upp över natthimlen.
”Modigt beslut att fortsätta med bröllopsfirandet”, mumlade hon. ”Bra tal höll han också …”
”Jaa, det är lätt att underskatta Hans Majestät. Det är i tider som dessa människor visar vad de verkligen går för. TV-talet är ett bra bevis på det.”
”Mmm”, sa hon.
”Nationen behöver en enande kraft”, fortsatte han, ”någon som hjälper oss stå emot allt det svåra som kommer framöver. Hans Majestät förstår det …”
”Eller i alla fall hans PR-avdelning …”
”Hursa?”
”Inget”, mumlade hon. ”Det hela kändes bara så förberett, som om …”
”Som om vadå, Rebecca …?”
Han lade huvudet på sned och tittade forskande på henne.
”Inget …” mumlade hon. ”Förlåt men jag är inte riktigt mig själv, farbror Tage.”
”Jag förstår kära Rebecca, och du har inget att be om ursäkt för …”
Hon vände sig mot räcket och de stod tysta intill varandra en stund.
”S-så vad händer nu, med utredningen alltså?” sa hon sedan.
Han ryckte på axlarna.
”Magnus Sandström och din bror är borta, de tre andra sitter bakom lås och bom. Även om det återstår en del detaljer är väl ärendet i huvudsak löst. Spelet är krossat och de skyldiga kommer att få sina straff …”
”Riktigt så enkelt kan det inte vara, farbror Tage …”
”Hur menar du?”
”Det måste ligga något mer bakom, finnas fler inblandade. Vem tillverkade till exempel bomben i Henkes ryggsäck och vilka var personerna med masker?”
”Tja, så vitt vi vet kan det ha varit vem som helst av dem som låg bakom bomben. Sandström är väl den troligaste kandidaten … och maskprotesten längs färdvägen kan ha varit en ren slump. Ibland är konspirationsteorier bara ett enkelt sätt att slippa hantera den svåra verkligheten …”
”Och pappa?”
”Hur menar du?”
”Han arbetade åt dig, gjorde allt du bad honom om. Ungefär som jag …”
Hennes mage knöt sig och hon tvingades pausa.
”Det stämmer, Erland var en synnerligen lojal medarbetare. Sådana finns det alltid plats för i de flesta organisationer, Rebecca.”
Han väntade för att låta orden sjunka in.
”E-erbjuder du mig ett jobb, farbror Tage?”
Han log stillsamt.
”Om jag gjorde det, skulle du då ta det, Rebecca? Jag tror att vi skulle kunna bli ett utmärkt team. En person med din beslutsamhet, din självkontroll. Som inte tvekar att göra det som är nödvändigt, hur obehaglig uppgiften än är. Sådana människor finns det plats för i varje organisation …”
Hon drog ett djupt andetag.
”Jag har redan ett jobb, det vet du. När allt det här har lagt sig vill jag nog gå tillbaka. Försöka hjälpa till med att ta reda på vad det egentligen var som hände därnere …” Hon gjorde en gest med huvudet i riktning mot Kungstornen.
Sammer nickade sakta.
”Jag hade nog egentligen inte väntat mig något annat svar, Rebecca …”
Han böjde sig ner och tog upp en rutig termos som stod lutad mot räcket.
”Får jag åtminstone bjuda dig på en kopp kaffe innan vi skiljs åt?”
”Tack gärna …”
Han trollade fram två muggar och fyllde på dem.
”Har jag berättat om varför jag är så fäst vid den här platsen?”
Hon skakade på huvudet och blåste försiktigt på det varma kaffet.
”Min far arbetade på ASEA. Han var med och monterade upp klockan 1939. Men då satt den uppe på telefontornet på Brunkebergstorg.”
Han pekade bort över takåsarna.
”Min far brukade ta med mig dit och visa den. Berätta om hur det gick till att få den på plats däruppe. Tornet var fyrtiofem meter högt förstår du, en svindlande höjd på den tiden …”
Hon nickade och förde långsamt koppen till munnen.
”Jag var väldigt stolt över min far, ibland skröt jag till och med för mina vänner om hur han satt upp klockan alldeles ensam …” småskrattade han.
”I vilket fall, 1953 brann telefontornet, klockan monterades ner och placerades i ett förråd. Min far dog ett par år senare …”
Hon studerade hans profil i smyg, det örnlika draget över näsan. Huden som stramade över kinderna, de mörka ögonen som påminde så mycket om hennes pappas.
”Dessbättre lyckades jag med hjälp av lite olika kontakter så småningom få till stånd den här masten. På så sätt kunde min fars klocka återföras till sin rätta plats …”
Sammer vände sig om och log mot henne.
Han höll fortfarande koppen i handen, men verkade inte ha rört kaffet.
”Tack för historien, farbror Tage, men jag skulle hellre vilja att du …”
”Berättade om din pappa, jo jag förstår det. Det är därför du är här. Du är orolig för vad Erland kan ha gjort med den där revolvern. Vad han kan ha ställt till med. Så orolig att du inte kunnat sova, eller hur?”
Hon nickade tungt, rörde huvudet långsamt upp och ner som om nacken inte riktigt ville lyda.
”Stackars Rebecca.” Han log. ”De senaste åren kan inte ha varit lätta för dig, eller hur? Allt som inträffat, kraschen på Lindhagensplan, attentatet mot USA:s utrikesminister. Det var för övrigt Henrik som körde polisbilen med bomben, men det har du nog redan gissat …”
Hon öppnade munnen och försökte säga något.
”Ssscchh, det är ingen fara.” Han la ett handskbeklätt finger över munnen. ”Det stannar mellan oss. Dessutom var det Henrik som kastade chockgranaten mot den kungliga kortegen i Kungsträdgården men det visste du säkert det också, inte minst då du såg honom på det där filmklippet uppe på Säpo.” Han log och gjorde en liten grimas. ”Henrik har varit med om ett och annat, jag kommer faktiskt att sakna honom”, skrockade han. ”Det tror jag faktiskt att vi alla kommer att göra … Men kära Rebecca, hur är det fatt …?”
Plastkoppen hade fallit ur hennes hand och slagit i gallergolvet med en smäll.
”Du kanske ska sätta dig ner …”
Han gjorde en gest mot trappan.
Hon lydde hans råd, sjönk ner på det översta trappsteget och lutade huvudet mot räcket. Metallen kändes sval och kall mot tinningen.
”Stackars Rebecca”, sa han och gick sakta fram till henne. ”Misstänkt för tjänstefel i Darfur, sedan fick du sparken från ditt arbete och din sambo lämnade dig. Och idag har du dessutom tvingats skjuta ihjäl din egen bror. Så ohyggligt tragiskt …”
Han strök försiktigt hennes panna.
De gröna bokstäverna på skylten ovanför deras huvuden förvandlades till en klocka och gav hans ansikte ett rött sken. Han böjde sig fram och började knäppa upp hennes kavaj.
”Sorgligt att det måste sluta såhär, kära du, men i min bransch kan man dessvärre inte kosta på sig risken att lämna lösa trådar. Jag är faktiskt nästan förvånad över att dina kollegor låter dig fortsätta bära vapen efter vad som inträffat.”
Han trevade längs hennes livrem och drog sedan upp hennes tjänstevapen ur hölstret.
Hon försökte inte stoppa honom.
”Man vet ju aldrig vad du skulle kunna ta dig till, kära Rebecca.”
Han vred på vapnet, synade det noga ett par sekunder.
En tår sipprade fram vid hennes ena öga, sedan ännu en.
”Dessutom kanske det till och med skulle kännas skönt att slippa undan alltihop? Den stackars pressade polisen som sköt ihjäl sin egen bror. Medierna kommer inte att vara nådiga. På så sätt kanske man kan säga att jag gör dig en tjänst.”
Hon såg på honom, försökte öppna munnen.
”K-kaffet …” sa hon till sist.
”Åh, ingen fara. Det är samma substans som i tabletterna du redan använder. Bara lite kraftigare. Titta, det står till och med ditt namn på etiketten …”
Han halade fram en pillerburk och skakade den mellan tummen och pekfingret. Därefter stoppade han ner den i hennes ficka.
”Dags att säga adjö är jag rädd …”
Han höjde vapnet och gjorde en mantelrörelse.
Därefter höll han det mot hennes tinning och tryckte av.