Vid sjutiden på morgonen åker Anna hem en sväng till Tabor för att byta kläder och skjutsa Agnes till tåget. Hon möts av en sur Milo som vräker sig mellan hennes ben och störtar ut mot skogen. På köksbordet ligger en lapp.
Sover hos Erik i natt.
Fem ord, utan underskrift. Bara precis den information hon behöver för att inte oroa sig. Ändå säger den där korthuggna lappen henne ytterligare en sak; den sköra vapenvila de haft är nu med all sannolikhet över. Det är hennes fel, hon som har lovat Agnes att hon inte längre skulle jobba nätter och lämna henne ensam.
I bilen tillbaka till polisstationen har hon ändå hunnit bli förbannad. Flera gånger är hon på väg att ringa upp Agnes och förklara att det inte är okej att sova borta utan att prata med henne först. Men varje gång hon tagit upp telefonen avbryter Håkan henne.
Det finns viktigare saker, inte sant? Saker du borde berätta för henne innan hon får reda på dem från annat håll. Utredningen pågår fortfarande …
Hon försöker få honom att hålla tyst. Försöker förklara för honom att den tomma statusraden på datorskärmen inte alls måste betyda det han antyder. Att åklagaren kanske bara haft fullt upp och ännu inte hunnit fatta något nedläggningsbeslut. Att det kan ske vilken dag som helst och att han därefter kan sluta oroa sig. Låta henne vara ifred och ägna sig åt att vara död på heltid.
Hennes inre dialog med Håkan pågår fortfarande när hon kommer fram till polisstationen. Det står flera bilar på framsidan som hon känner igen från natten. Teknikernas ena skåpbil, förstärkningen från Länskrim, Fribergs polisbuss och ytterligare några fordon. Hon följer lukten av blöta kläder och hittar hela gänget i fikarummet där de sitter och pratar med Henry Morell. Rummet är knökfullt och stämningen uppsluppen och hon kommer in precis i slutet av ett skratt.
”Där är du ju, Anna”, säger Morell. ”Vi pratade bara gamla minnen. Ingenting om pågående ärenden, så du kan vara helt lugn.” Han ler, rösten låter nästan överdrivet trevlig, vilket självklart är ännu ett sätt för honom att visa sitt missnöje över hur hon behandlade honom kvällen innan.
Hon ignorerar utmaningen, står bara tyst och väntar ut honom. Noterar samtidigt att han fortfarande bär polisuniform, trots att han är pensionär. Efter några sekunders pinsam tystnad ger Morell sig, tar sin kaffekopp och reser sig från bordet.
”Nej, det är väl hög tid att komma igång med det där kapitlet jag lovat Polishögskolan. Jag har ju trots allt redan fått förskottet. Lycka till allihop!” Han höjer sin kopp i en avskedsskål och går bort mot sitt tjänsterum.
Hon väntar tills hon hör hans kontorsdörr stängas.
”Jag är medveten om att de flesta av er känner Henry Morell”, säger hon långsamt. ”Henry har många tjänsteår bakom sig och polis…” Hon pausar, andas. ”… myndigheten har mycket att tacka honom för. Men från och med i går är han inte längre i aktiv tjänst och ska inte ha tillgång till information som omfattas av förundersökningssekretess. Det gäller alltså all information i det här ärendet, är det uppfattat?”
Länskrimmarna och teknikerna ser inte ut att ha några invändningar, men hon ser att ett par av hennes egna poliser tittar menande på varandra. Jens Friberg sitter däremot orörlig. ”Då så, fyll på era kaffekoppar så ses vi nere i utsättningsrummet.”
Hon inleder mötet först när dörren blivit ordentligt stängd. Börjar med att utan minsta antydan till upphakning dra omständigheterna under vilka kroppen hittades, och överlämnar sedan ordet till chefsteknikern Grönwall som just anslutit sin laptop till videoprojektorn i taket.
”Offret är en man i knappa femtioårsåldern”, säger han och tar fram den första bilden som föreställer skäggmannens mörbultade ansikte.
”Han är 175 centimeter lång och vägde vid sin död omkring 70 kilo. Enligt rättsläkarens preliminära utlåtande beräknas döden ha inträffat mellan tolv och sjutton timmar innan anträffandet. Det stora tidsspannet beror på kylan och regnet, men vi hamnar oavsett vilket på natten mellan söndag och måndag, och troligen någon gång efter midnatt. Mer om det efter obduktionen.”
Grönwall tar en klunk kaffe innan han fortsätter. ”Den preliminära dödsorsaken är, som ni säkert redan räknat ut, kraftigt våld mot hela kroppen, väl överensstämmande med ett fall. Även där måste jag hänvisa till obduktionen för mer exakta detaljer. Det finns en hel del skador att titta närmare på.”
Han byter bild, visar upp ett foto av skäggmannen på rygg ovanpå en presenning. Armar och ben har lagts tillrätta, ändå tycks de fortfarande spreta onaturligt. Grenen som genomborrat kroppen har sågats av och sitter fortfarande kvar mitt i bröstet, vilket tillsammans med lemmarnas vinklar och den tomma ögonhålan får kroppen att se ut som en makaber sprattelgubbe. Det är så ohyggligt att det dröjer innan hon ser vad det är med mannen som inte stämmer.
”Hade han inga skor?” säger hon.
”Nej, de låg kvar i bilen. En något märklig omständighet även om vi faktiskt hade en hoppare vid Kullaberg häromåret som var helt naken med undantag av en tomteluva.”
Grönwall skördar in de väntade småskratten.
”För tillfället är den döde oidentifierad”, fortsätter chefsteknikern. ”Vi har inte hittat något ID-kort eller andra handlingar, varken på offret eller i bilen. Däremot en del andra spår som troligen kan hjälpa oss att fastställa identiteten inom kort.”
Han byter bild igen, visar upp ett collage som föreställer ett antal fula tatueringar som är utspridda över mannens händer, armar och bröst. Hon känner igen blaffan på skäggmannens handrygg, den ska troligen föreställa en sjömansgrav. Teknikern byter bild igen och visar skäggmannens båda armveck där ett antal vita små ärr bildar ett bekant streckmönster.
”Kroppen har både fängelsetatueringar och ärrbildning efter sprutmissbruk vilket med stor sannolikhet betyder att den döde finns i våra register. Vi försöker till en början matcha fingeravtryck eftersom det går snabbast. DNA-prov måste som ni kanske vet gå över SKL.” Han stannar upp och suckar. ”Jag menar naturligtvis NFC – Nationellt Forensiskt Center som våra vänner i Linköping heter numera. Ljushuvudet som kom på det namnet borde fan låsas in på livstid.”
Han väntar in skrattomgång två innan han fortsätter.
”Nåväl, om vår döde är daktad hoppas vi kunna ha en matchning tidigast någon gång i eftermiddag. Dessvärre går det ju inte riktigt lika fort som på TV.”
Ännu en omgång förutsägbara fnysskratt.
”Hittade ni någon mobiltelefon?” avbryter Anna, innan Grönwall fortsätter komedirutinen.
”Nej. Vi har sökt med metalldetektor både kring kroppen och uppe på utsiktsplatsen men utan resultat. Det sitter en laddkabel i cigarettändaren i bilen men som sagt, ingen telefon ännu, vilket väl i dagens samhälle är att betrakta som i alla fall en smula anmärkningsvärt. Här har ni förresten utsiktsplatån.”
Han byter bild. Ett lågt trådstaket i dåligt skick löper längs med en lång klipphäll. Bakom den kan man ana en milsvid utsikt. En rostig skylt med texten ”FARA” på staketet påminner henne om den hon och Agnes sett på bommen till stenbrottet. De följande bilderna är tagna någon meter in i skogen. Marken nedanför träden är täckt av blöta löv och små uppsparkade jordhögar som säkert skulle kunna vara gjorda av människor, men lika gärna av vilt.
”Som ni ser är det svårt att hitta några avgörande spår i den här typen av terräng. Vår bästa möjlighet är troligen trådstaketet. Man måste kliva över det för att komma fram till klippkanten och därmed finns det en möjlighet att hitta klädfibrer. Mina killar håller på med det nu. Jag vill förresten ge en guldstjärna till kollegorna som skyddstäckte med presenningar i natt.”
Han ger Friberg en uppskattande nick.
Ny bild, den vita Saaben den här gången. Teknikern berättar det hon redan vet. Märke, årsmodell, registreringsnummer. Namnet på bilfirman som äger bilen och att den inte är efterlyst som stulen.
”Vi kan ännu inte binda vår döde till fordonet, men med tanke på var den anträffades så är det en rimlig arbetshypotes att bilen är hans. Vi har låtit bärga bilen till garaget för att gå igenom den noggrannare så fort vi är klara med utemiljöerna”, avslutar han. ”Ja, det var väl allt från tekniska, just nu. För att sammanfatta har vi i nuläget inget som styrker varken självmord eller mord. Vi avvaktar svar på fingeravtryck och inväntar obduktionsresultatet samt undersökningen av bilen.”
De pratar vidare om utredningen, vilket går ganska fort. Bortsett från maskinföraren finns det inga vittnen att förhöra och inga hus längs de sista kilometerna väg fram till utsiktsplatsen. Anna tackar samtliga för nattens hårda arbete och skickar hem dem för att sova. Själv har hon helt andra planer.
Hon tar trapporna ner till garaget och hittar den vita Saaben i ett avskilt hörn, omgärdad av avspärrningsband. Precis som hon hoppats har teknikerna ännu inte hunnit tömma bilen eller börjat dutta efter fingeravtryck.
Anna drar på sig plasthandskarna och öppnar försiktigt dörren på förarsidan. Hon möts av lukten från cigaretter, gammal bilklädsel, bensin, uttorkad Wunderbaum och andra mer eller mindre behagliga dofter som en gammal bil kan utsöndra. Hon blir stående en stund medan hon försöker föreställa sig skäggmannen inuti bilen. Utan att nudda förarsätet sticker hon in huvudet och överkroppen och lyfter försiktigt på McDonalds-påsen som täcker tändningslåset. Friberg hade rätt. En bit av vad som ser ut som ett bågfilsblad sitter nerkörd i låset och har fungerat som startnyckel. Precis som Grönwall berättat dinglar en laddningskabel från cigarettändaruttaget, och på golvet till passagerarsidan står ett par nedslitna gympaskor som är så leriga att det knappt går att avgöra vilken färg de har. Varför tog Skäggmannen av sig dem?
Hon riktar sin uppmärksamhet mot baksätet. Den ena Ikea-påsen innehåller en billig necessär och under den ligger hopskrynklade klädesplagg. I den andra ligger en sovsäck och en kudde. Här bak kan hon tydligt känna lukten av otvättad människokropp. Ficklampan som klämts fast mellan innertaket och handtaget ovanför den ena passagerardörren övertygar henne. Skäggmannen har bott i bilen.
Bagageluckan visar sig innehålla diverse rostiga verktyg, några meter trädgårdsslang och en plastdunk. De sista två sakerna har av lukten att döma med all sannolikhet använts för att slanga bensin ur parkerade bilar.
Hon backar ett par steg och tittar på bilen en gång till. Försöker få ihop det hon nyss lärt sig om bilen med informationen från teknikern och det hon vet om den döde. Efter tio sekunder är hon säker på att det är något som inte stämmer. Efter ytterligare tjugo vet hon vad det är.
Skäggmannen är, eller rättare sagt var, 175 centimeter lång, bara en aning längre än hon själv. Som svensk man är han därmed av medellängd. Dessutom var han mager, nästan på gränsen till utmärglad. Men förarstolen står i det allra bakersta läget.
Hon böjer sig in igen, tittar på backspeglarna och försöker beräkna vinklarna. Gör sitt bästa för att vårda tvivlet, men lyckas ändå inte hitta något som ändrar på hennes ursprungliga slutsats: om skäggmannen suttit i förarstolen med dess nuvarande inställning hade det varit mycket svårt för honom att trampa pedalerna i botten eller använda backspeglarna. Det finns två tänkbara förklaringar till stolens udda placering. Den första är att bilen inte alls tillhör skäggmannen. Det alternativet passar inte in i deras utredningshypotes, vilket i sig är ett starkt skäl att ändå överväga det. Det andra alternativet ligger betydligt närmare till hands. Bilen tillhör skäggmannen, men det är inte han, utan någon annan, som kört den sista sträckan fram till utsiktsplatsen. Någon betydligt mer storvuxen, som också har tagit offrets mobiltelefon, troligen för att dölja sin egen inblandning.
Trots att hon försöker hålla undan den dyker en bild av Alex Morell nästan omedelbart upp i hennes huvud och vägrar låta sig motas bort, oavsett hur mycket hon anstränger sig.