Anna är på kontoret redan klockan sju morgonen därpå. Agnes tar Vespan till tåget, så de har inte ens träffats, än mindre försökt prata ut.
Chefsteknikern, eller om det är någon av hennes egna utredare, har printat ut registerutdragen och ett daktningsfoto på Rylander och lagt alltihop i en mapp på hennes skrivbord. Även om hon uppskattar effektiviteten bestämmer hon att det nog är en god idé att låsa kontorsdörren framöver. Fotot är åtta år gammalt, skägget lite kortare och han har vanliga glasögon på sig, men det är inget snack om att den döde i trädet och Kent Joakim Rylander är samma person.
Hon bläddrar igenom mappen. Rylander började med småstölder och ringa narkotikabrott i sena tonåren, avancerade sedan till bilstölder, inbrott och olika grader av hälerier. Sedan följer ett lite grövre narkotikabrott som sätter honom i fängelse i några år. Så fort Rylander är ute börjar karusellen om igen. Han flackar runt i Syd- och Mellansverige, byter adress nästan varje år. Narkotikabrotten ersätts så småningom av bedrägerier, urkundsförfalskningar och förskingringar, brott som ger kortare fängelsestraff men som kräver större förslagenhet, vilket antyder att Rylander inte varit någon dumskalle. Som så många andra kriminella har han hållit sig med en mängd olika namn. Han har kallat sig både Kenta, Kekke, Jocke och liknande varianter på sina båda förnamn. Han har också bytt efternamn inte mindre än tre gånger innan han fastnat för Rylander. Hon letar efter anhöriga, och konstaterar att Rylanders föräldrar är döda och att han aldrig varit gift, men efter lite efterforskningar hittar hon tre barn, alla födda av olika kvinnor. Första barnet, en dotter, är född i början av nittiotalet då Rylander bara var i tidiga tjugoårsåldern. De andra två föds inte förrän han är en bra bit över trettio och är ännu inte myndiga. Hon beslutar sig för att låta en av utredarna meddela den äldsta dottern om dödsfallet och ta reda på vad hon vill göra med kroppen när obduktionen är klar. Hon slår igen mappen. Kent Joakim Rylander levde på att parasitera på andra, undvek allt ansvar och trots att han har tre barn saknar han nära familj. Han har också slutat sina dagar ungefär som han levt. Ensam. Hon kommer att tänka på Agnes. Deras förhållande är tillbaka på ruta ett och hon måste hitta ett sätt att hantera det. Försöka hitta tillbaka till känslan de haft under helgen. Berätta för henne, viskar Håkan. Du vet att du måste.
Hon skakar bort honom, fotograferar Rylanders passfoto med mobilen och skickar det till DJ-Kristian. Sedan ringer hon upp honom och frågar vad hon vill veta utan omsvep.
”Visst. Det är killen som gav mig USB-stickan.”
”Är du helt säker?”
”Så säker man kan bli. Fotot verkar ha några år på nacken. Varför undrar du, förresten? Ni hade väl lagt ner ärendet?”
”Har du hört namnet Kent Joakim Rylander?”
”Nej, inte vad jag kan minnas? Är det så han heter?”
”Ja.”
”Som jag sa, jag hade inte sett honom innan. Varför är det så viktigt?”
”Rylander hittades död igår borta i Glareas dagbrott.”
”Å fan!” Hans småsura ton blir plötsligt nyfiken. ”Vad hände?”
”Vi försöker ta reda på det”, säger hon. ”För tillfället verkar du vara den som senast pratade med Rylander, så jag vill att du funderar ordentligt på vad han sa och hur han verkade.”
Det blir tyst i luren några sekunder. ”Alltså som jag minns det så dök han bara upp. Sträckte fram ett USB-minne och en femhundring och bad mig spela låten när Caia Bianca var på dansgolvet. Sa att jag skulle få mer pengar efteråt. Jag tyckte det var lite märkligt, men jag har varit med om värre. Jag jobbade på Ibiza en säsong …”
”Vad hände med USB-minnet”, avbryter hon innan han hunnit komma igång med anekdoten.
”Jag vet faktiskt inte. Jag åkte tillbaka till Parken på söndagen och hämtade mina grejor och då var det borta.”
”Och du minns inget mer? Inget som du glömt berätta tidigare?” Det blir tyst i luren igen.
”Jo, det är faktiskt en sak som jag tänkt lite på.”
”Vadå?” Hon trycker luren lite närmare örat.
”När Alex Morell höll fast mig så skrek den andre något i örat på mig. Kocken, vad han nu heter?”
”Bruno Sordi?”
”Precis. Han skrek flera gånger att jag skulle erkänna.”
”Erkänna vadå?” Anna minns hur Bruno sa samma sak till henne.
”Det undrade jag också. Men jag hade fullt upp med att inte bli strypt till döds. Så här i efterhand är jag rätt säker på att det handlade om ett mejl.”
”Ett mejl? Vad för mejl?”
”Ingen aning. Men jag tror att det var vad han sa. Erkänn att du skickade mejlet, eller något sådant.”
Hon försöker tänka efter var ett mejl passar in i sammanhanget. ”Tack för din tid”, säger hon sedan. ”En av mina utredare kommer att ringa upp dig för ett mer formellt förhör, men hör gärna av dig om du kommer på något mer.” Anna ger honom sitt mobilnummer innan hon avslutar samtalet.
Hon slår upp mappen och ögnar igenom Kent Joakim Rylanders brottsregister ännu en gång, och fokuserar på det sista året i hans liv. Rylander släpptes från sin senaste fängelsevistelse i november 2016. Från den tidpunkten och fram till sin död förekommer han som misstänkt i sju ärenden gällande Blocket och Tradera-bedrägerier där han fått folk att sätta in pengar för varor som inte finns. För den typen av brottslighet behöver man en dator, en surfplatta eller allra minst en smartphone. En sådan som i alla fall vid något tillfälle suttit på laddning i Rylanders skrotiga Saab.
Hon gör en liten notering i sin anteckningsbok om att leta efter IT-utrustning under husrannsakan. Lägger till ordet MEJL med stora bokstäver och slår sedan upp adressen till bilfirman på Google maps. Satellitbilden visar en ganska avsides belägen gård intill en sjö. Tre huvudbyggnader i hästskoformation och något som ser ut som ett mindre hus några hundra meter bort. Överallt – längs den smala tillfartsvägen, på gårdsplanen och bakom huset – syns ljusa och mörka rektanglar, som då hon zoomar in visar sig vara bilvrak. Satellitbilderna är så bra att hon på vissa ställen kan se hjulspår och lerpölar. Hon zoomar ut igen. Närmaste större samhälle är Klippan som ligger knappt fyra kilometer bort. Hon fortsätter att zooma ut. I motsatt riktning är det ungefär två mil till en ort som heter Reftinge. Något med ortsnamnet klingar bekant, hon har hört eller läst det någonstans alldeles nyligen.
Anna säger det högt ett par gånger, provar till och med ett skorrande R, långt bak i munnen för att få det att låta skånskt, men fattar själv att hon mest låter löjlig. Hon ger upp, bestämmer sig för att låta saken bero, knackar istället återigen in sitt eget personnummer i datorn. Diarienumret dyker upp, statusraden är fortfarande tom. Fan också!
Hon ringer upp sin advokat.
”Bra att du hörde av dig, Anna. Jag hade faktiskt tänkt ringa dig lite senare idag.”
”Jaha.” Hon samlar sig. ”Bra eller dåliga nyheter?”
Den korta tystnaden besvarar frågan.
”Internutredarna vill hålla ett nytt förhör med dig. Tydligen har man bytt åklagare och den nya vill inte lägga ner ärendet riktigt ännu.”
Hon drar efter andan. ”Du sa att alltihop skulle försvinna om vi bara avvaktade. Höll en låg profil.”
”Jag sa också att det inte fanns några garantier.”
Hon suckar. ”När?”
”Snarast möjligt. När kan du komma upp till Stockholm?”
”Vi är mitt i en större utredning …” Hon drar ut lite på svaret för att få betänketid. ”Går det inte att hålla förhöret på telefon?”
”Dessvärre inte. Du måste infinna dig personligen. De var väldigt bestämda på den punkten. ”
”Jaha …” Hennes puls har börjat slå allt hårdare.
”SMS:a mig ett par datum som jag kan föreslå dem. Gör det helst idag så att de inte får för sig att du försöker förhala situationen, okej?”
Hon försöker låta samlad.
”Är det så allvarligt?”
”Det är svårt att säga. Jag ska ringa den nya åklagaren och pejla läget. Det viktiga är att vi framstår som så samarbetsvilliga som det överhuvudtaget är möjligt, okej?”
”Okej.” Hon lägger på, blundar och lutar sig tillbaka. För ett kort ögonblick bränner det till bakom ögonlocken.
Du trodde vi var säkra, mumlar Håkan. Bara du kom därifrån och inte syntes i polishuskorridorerna så skulle de glömma bort dig. Hitta ett annat, mer lockande byte. Det var så du tänkte, eller hur?
Hon viftar undan honom, trycker fingrarna mot ögonlocken tills känslan av hopplöshet passerat. Hon måste samla sig, hålla ryggen rak och koncentrera sig på jobbet. Både för sin egen skull och för Agnes.
Jens Friberg dyker upp tio i åtta, sticker in huvudet och frågar om hon vill ta en morgonfika. Hon har fortfarande inte riktigt vant sig vid hans nya, vänligare jag, men gör honom ändå sällskap till fikarummet. Morells dörr är stängd och kontoret mörkt, vilket får henne att känna sig en aning lättad.
Kallprat är knappast Jens Fribergs starka sida, de sitter tysta en stund vid bordet innan hon bestämmer sig för att testa honom.
”Jag vet att det var långt före din tid”, säger hon. ”Men jag utgår från att du hört talas om Simon Vidjes död uppe i stenbrottet?”
Han nickar och dricker sitt kaffe utan att ta betet.
”Var det en olycka?”
Han tittar upp över kanten på koppen och sätter sedan långsamt ner den.
”Precis som du säger var det långt före min tid. Jag har aldrig haft någon anledning att tvivla på vad Henry berättat.”
”Och vad har han sagt?”
Han gör en liten grimas. ”Anna, jag är inte bekväm med att föra fram andrahandsuppgifter på det här sättet. Prata med Henry eller gå igenom utredningen.”
”Det har jag gjort.”
Han nickar långsamt, som om han redan var medveten om det.
”Hittade du något som inte stämde?”
Hon märker att han vänt på samtalet, att det nu är han som testar henne.
”Vill du ha påtår?” Hon hämtar kaffekannan och fyller på deras koppar. ”Det finns en grej som är lite märklig”, säger hon när hon har ställt tillbaka kannan och satt sig igen.
”Vadå?” Friberg försöker att inte låta särskilt intresserad, men hon är för erfaren för att låta sig luras.
”Det där med att Marie Andersson var den ende av de fyra som hoppat i vattnet. Att det bara var hon som försökt dra upp Simon.”
Han nickar långsamt. ”Det kan ju ha en naturlig förklaring”, säger han och avslöjar samtidigt att han vet exakt vad hon pratar om och inte är alls så oinsatt i fallet som han försöker låtsas.
”Vilken då?” frågar hon och har nästan omärkligt återtagit taktpinnen.
”Tja, som att Marie upptäckte Simon före de andra och fick in kroppen till stranden innan de hunnit hoppa i.”
Hon skakar på huvudet.
”Det står inget om det i förhören.”
”Inte?” Han spelar ovetande, men hon genomskådar honom.
”Dessutom var det brandkåren som tog upp kroppen ur vattnet. Bottnen var tydligen besvärlig.”
”Jaha, men då har du kanske förklaringen där. Att Marie insåg att Simon var död och att det inte fanns något att göra och att det var omöjligt att få upp honom på stranden.”
”Kanske det.” Hon behåller ögonkontakten.
Steg hörs i trappan och chefsteknikern står i dörren tillsammans med en av sina medarbetare. ”God morgon, kära kollegor. Är vi redo för en husis?”
Friberg lutar sig fram över bordet mot henne. ”Jo, Anna, jag tänkte fråga …” Han stannar upp, väntar tills chefsteknikern kommit fram till bordet.
”Är det okej med er om jag följer med på husrannsakan?”
Hon överväger det några sekunder. Det enklaste vore att säga nej. Men Friberg är en bra polis och han har redan fått beröm för sina initiativ kring brottsplatsundersökningen. Att näpsa honom nu framför chefsteknikern skulle leda till en del höjda ögonbryn så hon har inte mycket val.
”Jo, vi har nog plats för en till i bussen, eller hur Grönwall?”
”Visst”, säger chefsteknikern. ”Ju fler desto roligare. Vi måste förresten tanka på vägen. Klippan är en bit att köra. Vet någon var närmsta Shellmack ligger?”
”Det ligger en nere vid Reftingevägen”, säger Friberg och i samma ögonblick är det något som klickar till i hennes skalle.
Reftinge
bensinmack
Klippan
Hon reser sig utan ett ord och går med raska steg tillbaka in på sitt tjänsterum. Låser upp nedersta skrivbordslådan, tar fram Simon Vidje-utredningen och börjar bläddra mellan de gulnade pappren i pärmen. Svär mellan tänderna över att hon inte insett sambandet tidigare. Det tar henne bara några sekunder att hitta rätt papper – minnesanteckningen som Henry Morell upprättat för tjugosju år sedan.
Ytterligare två personer fanns på plats vid stenbrottet under kvällen, Joakim Jonsson, av de övriga kallad Joe, och Tanja Savic, båda 20 år och hemmahörande i Klippan.
Enligt samstämmiga vittnesmål från de fyra vittnena lämnade dock Jonsson och Savic platsen strax innan midnatt, i samband med att det började regna. Jonsson och Savic anträffades klockan 01.36 samma natt av en polispatrull efter ett bråk vid en nattöppen bensinmack utanför Reftinge. Jonsson greps misstänkt för narkotikainnehav, tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning och tillbringade resten av natten i arresten. Ingen av dem var alltså på plats vid stenbrottet vid tiden för dödsfallet.
Med ivriga rörelser får hon fram Rylanders registerutdrag ur mappen och lägger det bredvid minnesanteckningen. Ringar in två rader på första sidan, nästan allra högst upp. Pusselbiten som saknas.
Kent Joakim Rylander Född: Kent Joakim Jonsson. Alternativa tilltalsnamn: Kenta, Kekke, Jocke – Joe.
Joakim ”Joe” Jonsson.
Hon andas långsamt ut.
Skäggmannen Rylander och hans väninna befann sig vid stenbrottet samma kväll som Simon Vidje dog. Tjugosju år senare använder han Simon Vidjes musik för att provocera de andra fyra deltagarna, för att sätta igång något. Lite drygt ett dygn senare är han död. Sönderslagen och spetsad av ett träd efter att ha störtat ner från en brant på samma ås där Simons liv tog slut den där höstnatten. Det kan inte vara en slump.