På lördagsmorgonen skiner solen. Hon och Agnes äter en tystlåten frukost tillsammans. Deras förhållande är märkligare än någonsin. Agnes och hon pratar med varandra på ett försiktigt, onaturligt sätt där de varsamt prövar varje samtalsämne. Försäkrar sig om att de inte ska komma in på Håkan, utredningen eller tidningsartikeln innan de går vidare. Hon har tidigare tänkt på deras förhållande som ett minfält, men det känns alldeles för anklagande. Nu jämför hon istället sig och Agnes med två av de skräddarinsekter hon sett häromdagen uppe i stenbrottet. Rör sig med ängsliga, ytterst varliga rörelser runt varandra utan att våga komma för nära, rädda för att bryta ytspänningen så att båda dras ner i djupet.
Gårdagens avslöjanden far runt i hennes huvud och hon vet inte vilket av dem som gjort störst intryck. Att Simons vänner misshandlade och förnedrade honom, att Marie Sordi erkänt alltihop för Elisabet Vidje, eller att tanten manipulerat henne för sina egna syften. Hon lutar åt det sista.
Nu vet hon i alla fall sanningen om hur Simon Vidje dog. Ändå är det något som återstår, något som stör, en lös tråd som hon inte riktigt kan identifiera.
På måndag morgon tänker hon i alla fall låta hämta in de kvarvarande tre vännerna och grilla dem rejält. De har alla anledning att vara rädda för vad Rylander kanske skulle kunna ha avslöjat. Bekräftelseknarkaren Caia Bianca vill garanterat inte ha sitt värdefulla varumärke nedsvärtat på sociala medier. Marie och Bruno har troligen inte råd att betala några utpressningspengar. Fast för Maries del är motivet kanske lite luddigare. Hon har ju redan erkänt för Elisabet Vidje, och måste ha förstått att hennes moster dragit i trådar för att avslöja alltihop utan att lägga skulden på henne. Och Anna har fortfarande inte riktigt kunnat skaka av sig tanken på att det kan finnas ytterligare ett alternativ, utöver de fyra vännerna. Någon som tagit hand om Rylander för att skydda dem.
Mobilen surrar till, ett SMS från Liza Savic.
”Har lånat en cykel och tänkte försöka leta upp Mörkaby stenbrott idag. Vet du exakt vart det ligger? Ingen här verkar vilja berätta. Tack på förhand.”
Det dåliga samvetet slår till. Inte mindre än två gånger har hon avbrutit sina möten med den sympatiska unga kvinnan. Hon sneglar på Agnes som verkar lite för upptagen av sin telefon. Troligen känner hon också den märkliga stämningen mellan dem, men kanske kan hon göra något åt det, något som tidigare har fungerat.
”Har du lust att åka en ny sväng till stenbrottet”, frågar hon. ”Vi kanske kan ta oss en titt på utsiktsplatsen på norra sidan åsen också, om du vill?”
De sitter tysta på vägen ner, men bara fem minuter efter att de har plockat upp Liza Savic vid Gästis har stämningen förbättrats avsevärt. Liza gullar med Milo och frågar Agnes om fotoväskan, vilket snabbt leder dem in på Karl-Jo. Agnes berättar ivrigt om väggmålningen och Simon Vidjes siluett och Liza lyssnar intresserat. Ställer de rätta frågorna vid rätt tillfällen och Anna kan inte låta bli att fascineras av den unga kvinnan. Liza Savic verkar vara något så ovanligt som en genuint god människa.
På väg tillbaka uppför åsen diskuterar Liza och Agnes höstfärgerna i sluttningarna, och när de kommer upp till korsningen mot Kotorp stannar hon bilen några sekunder och pekar. ”Åt det hållet ligger utsiktsplatsen där din pappa … Där Joe …” Hon tvekar, väljer att inte avsluta. ”Jag tänkte att du kanske ville åka dit först, innan stenbrottet?”
”Om det inte är en stor omväg, så?”
”Nej då.” Anna lägger i en växel och letar sig ut på de små grusvägarna. Den här gången hittar hon rätt på egen hand. Regnet den senaste veckan har gjort hålen i den lilla timmervägen djupare och på en raksträcka kör hon ner i vad som ser ut som en oskyldig vattenpöl, men som i själva verket är ett hål så djupt att underredet på bilen tar i marken med ett rejält brak. Stöten får Agnes att skalla ihop med Milo. ”Ta det lugnt, mamma”, säger hon irriterat och gnider hunden mellan öronen. Anna är mest orolig för att något under bilen gått sönder. Hon vickar på ratten och provar bromsarna ett par gånger. Tack och lov verkar allt vara okej.
En kort stund senare når de fram till platsen där Rylanders Saab hittades.
Hon berättar om bilen för Liza, leder därefter henne och Agnes nerför sluttningen till utsiktsplatsen. Milo far runt bland löven och skäller ut en ekorre som kilar upp i ett träd bara några meter framför hans nos.
”Här är det”, säger hon och bestämmer sig sedan för att vara tyst. Agnes kamera smattrar då hon tar bilder, först på utsikten och sedan på Glareas månlandskap långt nedanför dem. Liza Savic går fram till det rostiga staketet. Står kvar där en stund medan höstvinden blåser i hennes korta ljusa hår. Något i bilden får det att klicka till i Annas huvud, och hon väntar sig nästan att Håkan ska sluta sura och tala om för henne vad det är för slutsats hennes hjärna just kommit fram till. Istället hör hon hur Milo gläfser till, en annat sorts skall den här gången.
”Mamma”, säger Agnes och avbryter hennes tankar. ”Det kommer någon.”
De hör ljud i sluttningen, ser ett par figurer röra sig mellan träden. Två stora schäferhundar är på väg rakt emot dem.
Milo börjar skälla ilsket och ser ut att vilja rusa rakt emot de två hundarna, men i sista ögonblicket får Agnes tag i hans halsband och lyfter upp honom i famnen. Milo fortsätter att skälla som en galning medan han sprattlar och försöker ta sig loss. Hundarna rusar rakt emot dem och ser ut att ha siktat in sig på Milo. Hon knuffar in Agnes bakom sig och tar ett steg framåt och försöker komma ihåg hur Friberg hanterade rottweilern på bilfirman. Hundarnas svansar står rakt upp medan de springer, men inte på något vänligt sätt. Milos skall har nästan slagit över i ett vrål, han sprattlar vilt, hugger i luften och ser ut att till varje pris vilja ta sig ner för att försvara Agnes.
Hundarna har bara fem–sex meter kvar.
”Mamma”, säger Agnes.
Anna siktar in sig på den första hunden och märker att hon inte ens hunnit bli rädd. Inte förrän nu. Tre meter kvar, två.
Plötsligt hörs en gäll visselsignal mellan träden. Båda hundarna tvärbromsar, snurrar runt och springer utan ett ljud tillbaka åt samma håll som de kom ifrån. Milo fortsätter att skälla tills de inte längre syns till.
Anna, Agnes och Liza tittar lättade på varandra. Efter en stund hör de prasslet av löv och skymtar någon mellan träden. Två personer i långa rockar och kepsar med var sin schäfer i koppel. Det är Bruno och Marie Sordi. Milo börjar morra igen.
”Jaha, det är ni”, säger Marie. ”Vi hörde en hög smäll, nästan som en explosion.”
”Jag råkade köra ner i en grop på timmervägen”, svarar Anna.
”Aj då. Ja, man får passa sig på de här gamla vägarna. Pappa körde ner i ett hål häromåret, när de letade efter en bortsprungen jakthund, och knäckte en stötdämpare. Han fick bärgas därifrån. Jag hoppas förresten att pojkarna inte skrämde er?” Hon gör en gest mot hunden intill sin vänstra sida. ”Det brukar inte vara någon häruppe, så här års. För kallt och blåsigt för picknickar.”
”Ingen fara”, säger hon. ”Du verkar ha bra pli på dem.”
”Castor här är lydnadschampion. Pollux också.”
Båda hundarna iakttar dem med vaksamma blickar. Agnes håller fortfarande Milo i famnen. Den lilla hundens ragg står upp och hans tänder är blottade. Så fort någon av de andra hundarna rör på sig morrar han.
”Det här måste vara din dotter”, säger Marie och nickar vänligt mot Agnes. ”Vilken fin liten terrier du har. Och modig. Hur gammal är han?”
”Två”, säger Agnes. ”Han heter Milo.”
”Har du gått någon lydnadskurs med honom?”
”Nej. Det var meningen att min pappa och jag skulle gå men …” Agnes tystnar, kastar en snabb blick åt Annas håll. ”Det blev aldrig av”, mumlar hon.
Marie nickar, lägger huvudet lite på sned.
”Tråkig historia det där med din pappa”, säger hon och sneglar samtidigt mot Anna. Blicken och tonfallet talar om att hon egentligen syftar på tidningsartikeln och internutredningen.
”Om ni är intresserade är både du och din mamma hjärtligt välkomna ner till brukshundsklubben”, fortsätter Marie. ”Vi har en nybörjarkurs på måndagar och torsdagar. Bruno och jag är instruktörer.”
Agnes skiner upp en aning. ”Ja, det låter bra. Eller hur mamma?”
Anna nickar och försöker föreställa sig exakt hur välkommen hon kommer att vara efter måndagens förhör.
”Och vem är du?” Marie vänder sig mot Liza. Tonfallet är artigt nyfiket.
”Jag heter Liza Savic.” Liza ser ut att överväga om hon ska gå fram och skaka hand, men schäferhundarna verkar avskräcka henne.
”Hej Liza. Jag heter Marie Sordi och det här är min man Bruno. Du är inte härifrån, hör jag.”
Liza skakar på huvudet. ”Nej, jag är bara på besök. Det var min pappa som …” Den unga kvinnan sneglar åt Annas håll. ”… omkom här”, avslutar hon.
”Jaha, så tråkigt. Vi beklagar verkligen sorgen.”
”Tack.”
”Har ni fått klart för er vad som hände med stackars Rylander?”
Anna drar på svaret. Marie har i åratal balanserat på slak lina. På ena sidan har hon haft sin moster och Änglaberga, på den andra sina vänner, sin pappa och Henry Morell. Men nu är balansakten över, tack vare Anna.
”Inte ännu”, svarar hon. ”Men vi arbetar vidare på det.”
”Jaha.” Marie ler och försöker se lugn ut, men lyckas inte riktigt.
De blir stående några sekunder och ingen verkar veta vad de ska säga.
”Hur går det med bygget?” frågar Anna och vänder sig mot Bruno, mest som ett sätt att dra in honom också i samtalet.
”Framåt”, säger han lite för snabbt.
”När är invigningen planerad?”
Bruno tittar på sin fru. ”Det är nog för tidigt att säga. Det är ju ett stort projekt … Nej men, vi måste väl dra oss hemåt, älskling? Barnen väntar.”
”Ja”, säger Marie. ”Hör av er om ni vill gå nybörjarkursen. Vi har kört ett par veckor redan, men ni kan hoppa in ändå.”
En av schäfrarna rör på sig och Milo morrar igen.
”Det var trevligt att träffas.” Marie nickar åt Liza.
”Marie och Bruno”, säger Liza som om hon plötsligt kommit på något viktigt.
”Jaa?”
”Ni var med när Simon Vidje förolyckades. Ni har träffat min mamma och pappa. Joe och Tanja.”
Bruno och Marie växlar en ny blick.
”Jo, det stämmer”, säger Bruno avvaktande.
”Vi är på väg till stenbrottet”, säger Liza och hennes tonfall avslöjar att hon inte läst av hur spänd stämningen blivit.
”Jaha”, säger Marie och rösten har blivit ängslig.
”Jag växte inte upp med mina föräldrar, så jag försöker ta reda på mer om dem”, fortsätter Liza. ”Var de bodde, vilka de träffade och så. Det kanske är en konstig fråga, men minns ni något om Joe och Tanja från den kvällen?”
Marie ser väldigt liten ut, blicken irrar och ansiktet har blivit vitt. Bruno tar ett steg framåt, släpper ut en meter koppel så att den stora schäfern tar ett par steg och Milo gläfser till igen.
”Nej det gör vi inte”, säger Bruno. ”Nu måste vi tyvärr gå. Ha en bra dag.” Han tar Marie i armen och styr både henne och de två stora djuren därifrån.
”Jag pratar för mycket ibland, eller hur?” säger Liza.
De åker mot stenbrottet. Till en början är de tysta men efter en stund återupptar Agnes och Liza sitt samtal om väggmålningen. Anna överväger om hon ska berätta om Alex Morells bekännelse för dem. Hon har redan gjort det en gång, men Elisabet Vidje är målsägare och då är sekretessbrottet någorlunda försvarbart. Hon bestämmer sig för att behålla det för sig själv, i alla fall ett tag till.
När de närmar sig vägen in till stenbrottet ser de en stor mörk suv stå parkerad alldeles vid vägbommen. Hon kör upp bredvid den och stannar. Det sitter två personer i bilen men de tonade rutorna gör att hon inte ser vilka de är förrän hon själv klivit ur och föraren hissat ner sidorutan. På förarplatsen sitter Caia Bianca.
”Jaså, det är du”, säger hon. ”Står vi i vägen?”
”Nej, inte alls.” Hon böjer sig fram och tittar mot passagerarsätet. Där sitter Alexander Morell.
”Vi satt bara och pratade”, säger han, som om han var skyldig henne en förklaring. ”Gamla minnen och så.”
”Jaha. Jag trodde inte du gillade att älta det förflutna”, säger hon till Caia.
”Det gör jag inte heller.”
Alex och Caia ser båda besvärade ut, som om hon nyss ertappat dem på något sätt. Agnes och Liza ställer sig bredvid henne.
”Jag känner igen dig”, säger Caia och ler mot Liza, troligen i ett försök att byta samtalsämne. ”Vi har träffats förr, eller hur?”
Liza skakar på huvudet. ”Det tror jag inte.”
”Är du säker? Du ser så bekant ut?”
Liza skakar på huvudet igen. ”Jag har sett dig på TV, men vi har aldrig träffats. Inte vad jag minns i alla fall.”
”Nej, där ser man vad fel man kan ha. Jag träffar så mycket folk så ibland går det runt lite i huvudet.”
Caia ler tillgjort.
”Har ni varit däruppe?” säger Anna och nickar bort mot stenbrottet. Caia svarar inte utan kastar istället en sidoblick mot Alex.
”Nej”, säger han. ”Vi kom aldrig så långt.”
”Vi är på väg dit nu, om ni vill hänga på.” Hon vet egentligen inte varför hon föreslår det. Det är mest ett skott från höften. Förslaget får i alla fall både Alex och Caia att skaka på huvudet nästan samtidigt.
”Nej tack, vi måste nog åka tillbaka mot byn.” Caia startar motorn.
”Det var trevligt att träffas igen”, säger hon innan hon hissar upp sidorutan.
Anna står kvar och tittar efter dem, medan Caia backar ut bilen. Precis innan de åker möter hon återigen Alex Morells blick. Han ler snett, men ser ändå plågad ut.
De promenerar genom skogen bort till stenbrottet och tar stigen upp till hällen där de stått sist. Stenbrottet är tyst och ödsligt och den olycksbådande känslan hon uppfattat tidigare hänger kvar över det svarta vattnet.
Liza hjälper Agnes att rigga upp kameran på fotostativet borta vid kanten och ser ut att lyssna intresserat medan Agnes förklarar vilka olika linser hon har att välja mellan, och vilka effekter de har på bilderna.
Anna utforskar hällen med nya ögon. Den är inte särskilt stor, kanske fyrtio–fyrtiofem kvadratmeter, som mestadels består av berg, stenblock och små fläckar gräs. En ring svartbrända stenar utgör den gamla eldstaden, och hon försöker med utgångspunkt från den räkna ut ungefär var bråket utspelade sig. Det finns ett par lite större gropar i hällen alldeles intill, och hon gissar att det är i en av dem som Alex Morell tryckt ner Simon Vidjes ansikte.
Hon föreställer sig att Alex blockerar stigen ner mot vändplanen och att Bruno och Carina ”Caia Bianca” Pedersen spärrar vägen mot tälten. Då återstår bara ett håll för Simon att fly. Rakt upp i skogen, precis som Alex berättat. Hon försöker återskapa hans väg, men upptäcker att det är lättare sagt än gjort. Mellan skogen bakom stenbrottet och platån hon står på finns några meter brant sluttning, som mestadels består av lösa stenar och rullgrus, och det krävs flera försök innan hon är uppe. Träden längst ut är björkar, men bara en bit in står granskogen så tät att hon måste böja sig ner för att kunna ta sig fram. Hon försöker röra sig åt höger bort mot vattnet, och letar utan framgång efter en viltstig som gör det lättare att ta sig fram. Marken sluttar uppåt och är till större delen en matta av multnade barr, men här och där sticker det upp vassa stenar. Hon snavar på en av dem, och slår knäet i en rot. Hon svär till och kravlar sig upp till sittande. Agnes och Lizas röster hörs fortfarande bortifrån hällen. Hon försöker föreställa sig hur det skulle låta i ösregn, och tänker att hon i så fall troligen inte skulle behöva gå särskilt mycket längre innan hon var helt utom hörhåll. Hon tar sig upp och försöker kämpa sig runt stenbrottets baksida. Den opålitliga marken sluttar fortfarande uppåt, fler och fler lömska stenar tittar fram, och efter en stund inser hon att hon har två val. Antingen kan hon gå längre ut i granskogen för att undvika sluttningen och stenarna, eller så kan hon fortsätta i samma riktning och riskera att behöva tackla de höga klipporna på stenbrottets bortre sida.
Hon väljer klipporna och kämpar på uppåt i en bra stund tills det plötsligt blir nerförsbacke och hon kommer ut i en liten öppning alldeles bakom en av de högsta klippavsatserna.
Hon kan se Agnes och Liza på hällen snett mittöver, vinkar åt dem för att visa att allt är okej, och går sedan försiktigt fram till kanten. Klippan är högre än hon trott. Åtta meter, kanske ännu mer. Vattnet nedanför är svart, men en svag liten krusning rakt nedanför fångar hennes blick. Det finns en klippa därnere, precis under vattenytan. Om Simon valde samma väg som hon har gått, om han kom snubblande nerför den lilla backen mellan träden i regn och mörker, utmattad från brottningsmatchen med Alex och dessutom arg, ledsen och förnedrad, och full och hög, är det inte svårt att tänka sig att han kan ha gått över kanten. Krossat huvudet på klippan därnere, och sedan flutit ut i vattnet precis så som han avbildats på väggmålningen. På rygg, med armarna utsträckta bakom huvudet.
”Nej då, det är ingen fara”, säger Agnes borta på hällen, troligen som svar på något Liza frågat henne. Hennes klara röst färdas ut över stenbrottet. Studsar mot klipporna och förvrängs tills allt som återstår är ett sorgset eko.
”fara …”
”fara …”
”ara …”
Anna tittar ner mot det mörka vattnet och ryser till.
Sluttningen på bortre sidan är mindre brant och träden står glesare så det tar henne bara fem minuter att ta sig ner till vändplanen. Lägger hon samman allt – den knapphändiga utredningen, Alex Morells bekännelse och hennes egna iakttagelser uppe i skogen – talar allt för att Simons död var en olyckshändelse. Visserligen en som framkallats av bråket mellan dem som lovat varandra att vara ”friends forever”. Men ändå. En tragisk händelse där de eventuella brotten sedan länge är preskriberade. Hon borde nöja sig med det, nöja sig med att händelsen såsom Alex beskrivit den är allvarlig nog. Att bråket är den hemlighet som någon av de fyra vännerna, eller en person i deras närhet, skulle vara beredd att döda för.
Caia Bianca har sitt varumärke att tänka på och så de gamla ryktena om hennes första man. Bruno Sordi är mitt i ett stort byggprojekt med troligen ganska skakig ekonomi. Marie är involverad i samma projekt, hon är kommunalråd och vill dessutom inte riskera att hennes man eller pappa får reda på att hon redan har berättat sanningen för Elisabet Vidje. Bengt Andersson verkar vara besatt av Nedanås kommun och dess rykte och Alex Morell, som visserligen har erkänt sin del och verkar ha alibi för tiden då Rylander dog, har ett förfärligt temperament och är bevisat våldsbenägen. Och sist men inte minst Henry Morell som har klamrat sig fast på samma jobb i tjugosju år för att se till att hela den här sorgliga historien aldrig blev känd.
Det är fullt tillräckligt för henne att sysselsätta sig med. Hon borde göra precis som hon sagt till Jens Friberg; fokusera på Joe Rylanders död. Ändå är det något annat som slår henne när hon står här nere på vändplanen. Den lösa tråden hon tidigare anat, men inte riktigt kunnat få tag på. Nu vet hon vad den handlar om. Orden hon skrivit ner i sitt block under förhöret med Alex. Simons cykel.
För om nu Simon verkligen snubblat runt däruppe i mörkret och regnet, fallit över kanten och slagit ihjäl sig, varför stod hans cykel då inte kvar härnere på morgonen? Varför är den inte tagen i beslag eller ens nämnd i polisutredningen?
De går tillbaka till bilen. Solen har gått i moln och stämningen mellan dem har ändrats. Anna går i sina egna tankar och varken Agnes eller Liza säger något. Det är som om vistelsen i det mörka lilla stenbrottet gjort dem alla tankfulla. Agnes har fått den där minen hon ibland får när hon tänker på Håkan, och Anna kommer på sig själv med att för säkert femtionde gången försöka sätta igång en konversation med honom, bara för att återigen inse att han fortsätter att plåga henne med sin surmulna tystnad.
Jag vet att jag gjort fel, okej? mumlar hon utan att röra läpparna. Skäll ut mig för fan, tala om för mig att jag är en idiot som inte kan hålla mina löften. Säg vad som helst, bara du säger något!
Precis som de senaste dagarna tiger Håkan.
De kommer fram till bilen och lastar in Agnes grejer i bakluckan. Mitt bland all höstdoft tycker hon sig känna något annat. En vass lukt hon inte känt tidigare. Milo verkar också ha uppfattat den, han står med huvudet lyft och nosen vänd mot vinden. Anna får för sig att det kan vara bensin, att smällen tidigare kanske har spräckt bensintanken. Hon böjer sig ner, drar handen över gräset under bilen och sniffar på den. Ingenting. Hon provar i luften igen men nu är lukten borta.
De hoppar in i bilen, Liza sitter fram den här gången och Agnes och Milo där bak.
”Jaha, vad gör vi nu?” säger Anna överdrivet hurtigt när tystnaden i bilen börjat bli jobbig.
”Om det är okej med dig åker jag gärna tillbaka till Gästis”, säger Liza bredvid henne. Hennes röst låter trött. ”Tåget går tidigt imorgon bitti så jag tänkte packa.”
”Visst, inga problem.”
De passerar Änglaberga och hon skymtar Kleins stuga. Tänker återigen på hur märkligt opersonlig den är. Så rensad på allt som antyder att det lilla huset är någons hem. Men det är väl så Klein vill ha det. Kanske föredrar han att leva sitt liv som en munk med en enda bok på nattduksbordet. En bok som han vårdat i över fyrtio år. Men Den gudomliga komedin är knappast någon nybörjarläsning och Kleins sätt att tala och föra sig ger ett bildat intryck. Han är en människa som läser, ändå fanns det inga bokhyllor. Om det nu inte ligger till på det sätt som hon redan snuddat vid. Att stugan bara är en fasad och att Klein i själva verket bor uppe på Änglaberga.
Anna tar fram mobilen och letar upp Simon Vidjes låt och trycker på play. Hans mjuka röst fyller högtalarna. Vägen svänger höger och börjar sedan snirkla sig ner för branten.
”Så vackert”, säger Liza om musiken och Anna ska precis förklara vem det är som sjunger när hon märker att något är fel. Bromspedalen som fungerat alldeles utmärkt i den första hårnålskurvan känns svampig, och trots att hon trycker hårt på den minskar inte farten alls så mycket som hon tänkt sig. Nästa kurva närmar sig snabbt och hon fortsätter att pressa foten mot pedalen. Reser sig nästan upp i sätet.
Plötsligt hörs en metallisk smäll och pedalen far rakt ner i golvet. Anna blir så överraskad att hon rycker i ratten och bilen svajar ut över vägbanan. Alla lamporna i instrumentpanelen tänds och en varningssignal börjar tjuta.
”Mamma!” säger Agnes oroligt från baksätet men Anna har fullt upp med att försöka hålla bilen kvar på vägen och inte tid att svara.
Hon återfår kontrollen precis innan vänster hjulpar går över vägkanten. Hör hur Liza flämtar till bredvid henne. Bromspedalen är nere i golvet och har ingen effekt alls. Hon frikopplar, drämmer i en lägre växel och motorn vrålar ilsket och överröstar nästan varningssignalen från instrumentpanelen. Samtidigt trevar hon reflexmässigt bakom växelspaken efter handbromsen, men hittar den inte. Farten ökar, nästa hårnålskurva kommer allt närmare och hon försöker fortfarande dra i en handbroms som inte finns.
”Mamma!” säger Agnes igen. Hon låter räddare nu och i samma ögonblick minns Anna att bilen har en elbroms. En knapp man trycker på och som sitter … som sitter? Var fan sitter bromsjäveln?
Hon släpper ratten med vänsterhanden och trevar längs undersidan av instrumentpanelen. Motorn vrålar allt högre, farten fortsätter att öka och den snäva kurvan kommer allt närmare. Hon tittar upp, möter Lizas vettskrämda blick.
”Mamma!” skriker Agnes. ”Bromsa, mamma!”
Fingrarna letar vilt och trycker in alla knappar de stöter på, men inget händer. Kurvan kommer rusande mot dem och Liza flämtar till. Anna greppar ratten med båda händerna igen och vrider den så hårt hon kan. Däcken skriker mot asfalten och hon styr in i kurvan precis som hon lärt sig på utryckningsförarkursen för många år sedan, och är ytterst nära att klara det. Tror att hon gjort det. Men mitt i den tvära svängen tappar bakhjulen greppet. Redan innan bakvagnen kommer farande och rycker loss fästet från framhjulen fattar hon att det är kört.
”Håll i er!” skriker hon. Bilen far ut i sidled över vägkanten. En hård stöt går genom karossen, motorvrålet stegras och i ett kort ögonblick känns det återigen som om tiden saktat in. Alla detaljer inne i bilen blir oerhört tydliga. Lizas chockade ansiktsuttryck, lamporna som får instrumentpanelen att lysa upp som en ljusorgel. Känslan av det släta skinnet i ratten som pressas mot hennes handflator. Varningssignalen som blandas med ljudet från Simon Vidjes mjuka röst i högtalarna.
”… dark and lonely waters.”
Bilen roterar långsamt i luften och hon ser marken närma sig genom sidorutan. Hon hinner till och med blunda och förbereda sig innan smällen får tiden att växla från slow-motion till dubbel hastighet.
Agnes och Liza skriker. Rösterna överröstas av Milos skall som mest låter som ett ylande, innan alltihop dränks av ljudet från metall som trycks ihop och glas som krossas. Bilen rullar ner för branten, varv efter varv, uppe blir nere, och hela världen är suddig. De stöter emot ett träd, ändrar riktning, träffar ett nytt träd.
En ny stöt trycker in taket ovanför henne och hon kastar sig ner över växelspaken för att inte få huvudet krossat. Plötsligt är de viktlösa igen och Anna uppfattar att något glittrar utanför fönstren. I samma ögonblick som bilen med en kraftig smäll går med nosen före rakt ner i ån fattar hon vad det är.
Helvete, hinner hon tänka innan den sönderslagna vindrutan ger vika, vattnet rusar in och världen förvandlas till mörkt, ensamt vatten.