Hon börjar morgonen med att ringa till försäkringsbolaget och reda upp de praktiska detaljerna kring bilolyckan. Sedan tar hon en taxi till en bilfirma i utkanterna av Helsingborg och kvitterar ut en lånebil och kör till sjukhuset. När hon kommer in på Agnes rum möts hon av en oväntad syn.
Agnes sitter upp i sängen med en uppspelt Milo i famnen som hela tiden slickar henne på varenda bit hud han kan komma åt. Jätten Mats står intill ena väggen och myser. På bordet bredvid honom står en blombukett som måste ha varit mycket dyr, och det är inte förrän hon ser de andra två personerna i rummet som hon får bilden att stämma. Elisabet Vidje sitter i besöksstolen och intill henne står Bror Klein.
”Hej mamma!” säger Agnes med en glädje i rösten Anna inte hört på flera år och som omedelbart skingrar alla dystra tankar på polismästaren, jobbet och andra oväsemtligheter. ”Titta vilka fina blommor jag fick av tant Elisabet och Klein!”
Agnes verkar njuta av att vara i centrum för allas uppmärksamhet och hon unnar henne verkligen det.
”Jättefina, älskling”, säger hon. Böjer sig fram för att pussa Agnes på kinden, och väntar på att Milo ska morra som han alltid gör i liknande situationer. Men hunden tittar bara på henne med huvudet på sned och viftar till och med lite på svansen.
Hon vänder sig mot Bror Klein och ska just till att tacka honom när Liza Savic sticker in huvudet i rummet. Precis som igår har hon vänsterhanden i en mitella, men hon ser ändå betydligt piggare ut.
”Hej Liza”, säger Agnes uppspelt och blir uppenbarligen gladare ju fler som kommer besök.
”Hej! Oj, här var det mycket folk”, säger Liza. Hon ler och nickar åt Elisabet Vidje och flyttar sedan blicken till Klein. Ansiktet blir allvarligt.
”Det var du som räddade mig ur vattnet”, säger hon.
Klein gör en liten jakande huvudrörelse. Liza tar några steg in i rummet, slår sin oskadade arm kring hans nacke och kramar honom hårt. Kleins stenansikte rör sig knappt, men det går att ana en liten ryckning i ena mungipan och ett kort blänk i hans ögon. Det är över på någon sekund och han har återställt sina drag långt innan Liza släppt honom.
”Mig också”, säger Anna. ”Om det inte varit för dig hade vi inte suttit här.”
Klein nickar kort, kniper sedan ihop munnen på nästan samma sätt som Elisabet Vidje brukar göra.
”Jag kom nerifrån byn”, säger han, ”såg sladdspåren på vägen och dammolnet bland träden, så jag förstod att det hade hänt något. Vem som helst hade gjort samma sak.”
”Du är alldeles för blygsam”, säger Elisabet Vidje och klappar Klein lite på ena armen. ”Njut av berömmet. Du har förtjänat det!”
Klein skruvar på sig och en svag rodnad syns över stenansiktet. Anna försöker avgöra om den har med gesten eller situationen att göra. Har Klein och Elisabet verkligen ett hemligt förhållande? Hon börjar i alla fall allt mer misstänka den saken.
”Du måste vara hans fru.” Lisa Savic sträcker fram handen mot Elisabet Vidje.
”Nej”, svarar den äldre kvinnan medan de skakar hand lite avigt. ”Klein och jag är bara gamla vänner. Eller livskamrater kanske man skulle kunna säga. Två personer som delar ett öde …” Hon klappar återigen Klein lite tillgivet på armen. Anna fortsätter att studera dem. Försöker avgöra om alltihop är ett spel.
”Du ser lite bekant ut”, säger Elisabet till Liza på sitt vanliga raka sätt. ”Men din dialekt är inte härifrån.”
Liza Savic skakar på huvudet. ”Nej, jag är bara på besök.”
”Jaha, där ser man. Mitt minne är inte vad det har varit. Hur är det med din arm?” Hon pekar på mitellan.
”Nyckelbenet är brutet. Men det kunde ha varit mycket värre.”
Först nu lägger Anna märke till hur trött Elisabet Vidje ser ut. Ansiktet är ännu blekare än sist och huden så genomskinlig att man på sina ställen kan ana ådrorna. Egentligen är hon fortfarande arg på Elisabet, men just nu har hon svårt att släppa fram sådana känslor.
”Jag ska inte störa längre”, säger Liza. ”Om det är okej med dig Agnes så kommer jag tillbaka lite senare istället.”
Agnes nickar. Liza tittar på Klein igen. ”Tack, igen”, säger hon innan hon försvinner ut genom dörren.
Det överfulla rummet känns märkligt nog lite tomt när Liza har gått så Anna anstränger sig för att få igång lite småprat. Hon tackar Elisabet Vidje för omtanken och de vackra blommorna, vilket precis som väntat får en munsnörpning och en viftning till svar. Agnes läser av stämningen och berömmer Mats för hur fin Milo är i pälsen och ber honom berätta vilket hundschampo han använt. Det fyller ut tomrummet en stund. Klein är tyst som vanligt och bidrar inte till samtalet.
Efter en stund reser sig Elisabet Vidje mödosamt ur stolen och tecknar åt Anna att följa med henne ut i korridoren. Klein ser ut att vilja komma med, men blir snabbt bortviftad.
”Jag är verkligen ledsen för hur allting slutade sist mellan oss”, säger Elisabet så fort de blivit ensamma. ”Klein och jag har pratat och jag förstår nu att jag framstod som …” Hon letar efter rätt ord. ”Känslokall. Det var inte alls min mening och jag hoppas du kan acceptera min ursäkt. Du har varit till stor hjälp för oss, Anna, och vi är mycket tacksamma.”
Anna svarar inte omedelbart och Elisabet Vidje ser lite obekväm ut. ”Faktum är …” fortsätter hon efter några sekunders tystnad, ”… att Klein och jag ska hälsa på Karl-Johan om en stund. Vårdhemmet han bor på ligger bara en knapp kvart med bil härifrån. Jag skulle bli glad om du vill följa med oss.”
Anna sitter i baksätet på Kleins välhållna gamla pickup. Mats har erbjudit sig att stanna kvar hos Agnes, och med både honom och Milo där fanns det inte något skäl att tacka nej till utflykten. Dessutom vill hon inte missa den. Hon har varit nyfiken på Karl-Jo sedan hon var liten och dessutom vill hon få en chans att studera Klein och Elisabet Vidje tillsammans. Inte för att hon tror att det har med något att göra, men tanken på att de två haft ett hemligt förhållande är fascinerande. En hemlighet, kanske till och med äldre än Simons tragiska öde, som fortfarande inte har avslöjats.
Klein kör precis som de flesta män över sjuttio lite för sakta. Varken han eller Elisabet Vidje säger något och även om Anna inte brukar ha något emot tystnad känner hon sig till sist tvungen att bryta den.
”Jag träffade några av polackerna utanför akuten igår”, säger hon. ”En av dem hade tydligen varit med om en olycka i skogen?”
Klein växlar en blick med Elisabet och verkar först inte vilja kommentera.
”Det var ingen olycka”, säger han efter en bra stund. ”Pawel råkade trampa i en av Mats fällor. Han vet att han inte får sätta ut saxfällor, men Mats har fått för sig att han ska fånga en varg. Han lyssnar inte på …”
Elisabet Vidje klappar försiktigt Klein på ena benet vilket får honom att tystna. Gesten är så förtrolig att Anna märker hur hon höjer på ögonbrynen.
”Nu är vi framme”, säger hon. ”Du kan väl parkera där borta.”
Vårdhemmet är omgivet av höga träd och gröna gräsmattor. En sköterska visar dem in i ett uppehållsrum och får något mjukt i rösten när hon pratar om Karl-Johan. Stora panoramafönster vetter ut mot parken där två trädgårdsarbetare i gula jackor räfsar löv. Arbetet går långsamt, parken är så stor och löven så många, att uppgiften verkar överväldigande.
Karl-Johan Vidje sitter med ryggen mot dem i en fåtölj med en filt över knäna, och ser ut att följa arbetet ute i parken. Anna och Klein dröjer kvar en bit bort medan Elisabet går fram och kysser honom på kinden. Karl-Johan rycker till, tar henne i armen som om han är glad att hon är där. Elisabet byter några ord med honom och vinkar sedan åt Anna att komma närmare.
”Det här är Anna Vesper som jag har berättat om. Hon och hennes dotter har flyttat in på Tabor. Anna har varit till stor hjälp för oss ska du veta.”
Karl-Johan Vidje är en bra bit över sjuttio år, men hans hår är fortfarande blont och inte vitt och han har förvånansvärt få rynkor. Ansiktet är vänligt, leendet milt. Ett par mörka glasögon sluter tätt kring hans ögon.
”Anna …”, säger han och skakar hennes hand på ett sätt som får Anna att tro att han upprepar hennes namn tyst för sig själv.
”Vi hade en av dina litografier därhemma när jag var liten”, säger hon. ”Jag tyckte mycket om den.”
Karl-Johan nickar, men något i hans ansikte säger henne att han troligen inte alls förstår vem hon är eller vad hon gör där. Hon fortsätter prata ändå och berättar vad litografin föreställde och var hennes pappa köpt den. Den gamle fortsätter att nicka. Trots glasögonen och demensen är det något tilldragande, inte bara i ansiktet och leendet, utan i hela energin kring Karl-Johan Vidje. Hon tänker på fotografierna hon sett, både på Änglaberga och i Kleins grindstuga. Hur attraktiv han var och samtidigt så sårbar. Hon har inga som helst problem att föreställa sig varför Elisabet Vidje föll pladask för honom. Karl-Johan gör, trots att han uppenbart är gravt senil och blind, fortfarande intryck på de människor han möter och Anna är inget undantag. Skulle Elisabet trots detta ha bedragit honom med Klein? Eller är det snarare så att de två har hittat stöd i varandra? Hon föredrar att tro att det är så det ligger till, och förebrår samtidigt sig själv för att hon spekulerar i rykten och byskvaller som hon inte har med att göra. Vare sig hon vill eller inte har familjen Vidje krupit under huden på henne och besöket här på vårdhemmet bekräftar bara den saken.
Hennes utläggning tar slut och hon vet inte riktigt vad hon ska säga mer.
”Anna”, säger Karl-Johan igen. ”Anna”.
”Vi bor på Tabor”, lägger hon till. ”I din gamla ateljé.”
Mannens leende är oförändrat.
”Jag hittade din gamla kah…” Hon sväljer bort upphakningen, passar på att göra sig mer bekant med det ovana ordet, ”… kasebana i ett av skjulen.”
Karl-Johan skiner upp. ”Kah-sebana”, säger han och hakar upp sig på exakt samma ställe som hon, vilket får henne att tycka ännu mer om honom.
”Vi åkte på den. Simon och jag, genom luckan i väggen.” Han nickar och ler lyckligt. ”Min lille påg.”
En plötslig klump i halsen tvingar Anna att svälja och hon vet inte alls vad hon ska säga. Elisabet kommer till hennes räddning.
”Anna och hennes dotter trivs så bra på Tabor. Det har blivit jättefint där, eller hur Anna?”
”Jättefint”, säger hon och försöker låta glad. Men det är plötsligt svårt. Allt hon kan tänka på är bilden på Karl-Johan och Simon som liten. Hur lyckliga de båda såg ut. Min lille påg …
Hon sväljer igen.
”Tabor”, säger Karl-Johan och ler inåtvänt som om hans trasiga hjärna letat fram en bild bara han kan se. Men efter ett par sekunder ändras hans ansiktsuttryck och han blir plötsligt orolig.
”Hjorten”, säger han och skruvar på sig i stolen. ”Hjorten som dog. Det var inte mitt fel. Inte mitt fel …”
Karl-Johan vrider ängsligt på huvudet som om hans blinda ögon ser saker i rummet som oroar honom. Utan förvarning greppar han tag i Annas handled och drar henne mot sig.
”Inte mitt fel”, upprepar han. ”Inte mitt fel …”
Anna vet inte riktigt vad hon ska göra. Greppet kring handleden är hårt, och det är svårt att komma loss. Karl-Johan fortsätter att upprepa orden, högre och högre. Rösten är förtvivlad, ansiktet vridet i plågor.
”Inte mitt fel. Inte mitt fel!”
Elisabet försöker prata med honom, men han verkar inte lyssna. Han drar istället Anna ännu närmare sig. Fingrarna borrar sig in i hennes handled och det gör nästan ont.
”Det var inte mitt fel”, flämtar han alldeles intill hennes ansikte, och hon kan se hur tårar sipprar fram nedanför glasögonkanten och fortsätter nedför hans kinder.
”J-jag …” Hon sväljer, känner sig illa berörd men vet fortfarande inte riktigt vad hon ska säga eller göra. Karl-Johan visar inga tecken på att släppa greppet, fortsätter bara att mässa samma ord medan tårarna rinner.
”Inte mitt fel. Inte mitt fel …”
Klein dyker upp från ingenstans och lossar Karl-Johans grepp kring hennes handled. Knuffar därefter nästan undan henne innan han böjer sig ner och viskar något i Karl-Johans öra. Hon hinner uppfatta en glimt av Kleins ansikte. Stenmasken är borta, och istället har det samma spända uttryck som hon skymtade vid deras första möte uppe i prediksalen.
Hon hör inte vad Klein säger, men vad det än är får det Karl-Johan att lugna ner sig. Klein drar fram en stol och sätter sig. Tar den andre mannen i handen medan han fortsätter att viska åt honom. Anna står kvar, försöker uppfatta vad det är han säger, men allt hon hör är ljud utan urskiljbara stavelser. Som om Klein nynnade istället för att prata.
”Kom”, säger Elisabet försiktigt och leder iväg henne.
”Jag är verkligen ledsen”, börjar hon då de kommit en bit bort men Elisabet viftar bort hennes ursäkter.
”Det är inte ditt fel”, säger hon trött. ”Karl-Johans tankar lever sitt eget liv och idag verkar han inte ha någon bra dag. Klein har bra hand med honom. Vi låter dem prata i fred en stund, så åker vi tillbaka till sjukhuset sen.”
När de lite senare kommer ut på framsidan av byggnaden får vinden det att susa illavarslande i träden. Himlen ovanför sundet skiftar i blygrått och sporadiska regnstänk har börjat falla.
”Här kommer ovädret”, säger Klein. Stenansiktet är tillbaka, utan minsta spår av vad som nyss inträffat. ”De har lovat storm i natt.”