Bruno har kört fram familjen Sordis minibuss och parkerat den intill Annas bil på framsidan. De två stora schäfrarna sitter i lastutrymmet och hoppar inte ut förrän Marie gett dem ett kommando.
”Hoppa in”, säger hon sedan till Anna och Liza och tecknar med pistolen mot lastutrymmet. ”Ryggen mot baksätet och dra upp benen så hon där får plats i ditt knä.”
Hon gör som Marie säger. Liza sätter sig mellan hennes ben med ryggen och nacken mot hennes bröst. Anna kan känna hur den unga kvinnan darrar, hör hur hon flämtar till av smärta då hon tvingas dra åt sig armen på sin skadade sida.
”Ta det bara lugnt”, viskar hon i hennes öra.
Hon har svårt att lyda sitt eget råd när de båda hundarna återigen hoppar in. Djuren verkar irriterade över att behöva dela det trånga utrymmet med dem.
”Pojkarna rör er inte så länge ni sitter still”, säger Marie och stänger sedan luckan. Den största av hundarna morrar lågt.
Hon blundar, lutar huvudet mot Lizas nacke. ”Ta det bara lugnt”, viskar hon igen, den här gången lika mycket till sig själv.
Marie hoppar in i bilen, startar och börjar köra ner längs allén. Den närmaste hunden har lagt sig ner och trycker sin sida mot Anna. Hon känner dess andhämtning mot sitt ben. Det är nästan helt svart ute. Regnet trummar mot taket och vinden hugger emellanåt tag i bilen och får den att svaja över vägbanan. Anna lyfter på huvudet för att försöka orientera sig, men en av hundarna börjar genast morra. Liza kvider till tyst och Anna känner hennes hjärtslag rakt igenom sin kropp och hur de blandar sig med hennes egna. Marie tar vänster in på en välbekant grusväg. Hon kör sakta och efter en stund kommer en annan bil ifatt. Det är Annas lånebil som Bruno kör.
Bruno och Marie parkerar bilarna framför Tabor och låser upp med nyckelknippan de tagit ur hennes jacka. Ingen av dem verkar bry sig om att vakta henne och Liza. Det behövs inte heller. Så fort någon av dem rör sig eller säger något börjar hundarna morra. Käftarna är i samma höjd som deras ansikten, så nära att de kan känna luften röra sig när djuren andas.
Efter en stund immar bilrutorna igen och de ser inte vad Marie och Bruno håller på med. Liza har sjunkit ihop och reagerar knappt när Anna försiktigt trycker sitt vänstra knä mot hennes sida.
”Ge inte upp”, viskar hon. ”Vi fixar det här. Allt kommer att bli bra.”
Bakluckan öppnas och hundarna lyfter på huvudet.
”Ut”, kommenderar Marie. Hundarna lyder direkt och sätter sig vid Maries fötter med blickarna fixerade på Anna och Liza.
Hon tittar över Maries axel och ser hur Bruno lagt ut en presenning i bakluckan på lånebilen. Försiktigt flyttar han över två stora halmbalar från den och in i farstun. Marie märker hennes blick.
”Visst kan man spåra tändvätska och bensin i efterhand?” säger hon. ”Det har jag sett på TV.”
Hon väljer att inte bekräfta att Marie har rätt. Bensin och tändvätska lämnar kemiska spår även efter en brand. Halmbalar däremot är organiskt material som inte lämnar mycket efter sig.
”Då så, framåt.” Marie vinkar med pistolen. Liza rör sig inte. ”Sätt fart, annars ber jag pojkarna hjälpa till.”
Anna ger Liza en mild knuff i ryggen så att hon vaknar till. De tar sig mödosamt ut ur bilen. Även om bilresan varit kort är deras kroppar stela och Lizas ena arm är dessutom uppbunden i en mitella.
Marie vinkar med pistolen igen. ”Upp i prediksalen.”
Anna tittar mot vapnet, avståndet är kort och kanske skulle hon hinna ta tag i det, men det räcker med att snegla på hundarna för att förstå att de omedelbart skulle kasta sig över henne. Tanken på att bli hundbiten känns nästan värre än tanken på att bli skjuten.
”Sätt fart!”
Liza har redan börjat gå mot farstun och Anna måste ta ett par snabba steg för att komma ikapp. Innanför dörren har Bruno staplat halmbalarna på varandra. Han ställer sig mot väggen och låter dem passera.
”Du behöver inte göra det här, Bruno”, säger Anna. ”Rylander var en olycka, men det här är kallblodigt mord. Marie är gah-len …”
”Tyst!” Något hårt träffar henne i bakhuvudet, får käkarna att slå ihop hårt. Hon vacklar framåt, men stoppar fallet med hjälp av Lizas rygg och vänder sig snabbt om för att försvara sig mot nästa anfall.
Marie står med pistolen riktad mot henne. Käkarna är sammanbitna, överläppen upprullad så att tänderna blottats. Ögonen är svarta och buktar ut. En kort sekund är Anna övertygad om att Marie tänker skjuta henne rakt i ansiktet. Brunos skräckslagna ansikte visar att han tror samma sak.
”Marie”, säger han lågt. Hans fru svarar inte. Knogarna på fingrarna kring pistolkolven vitnar. En del av Anna vill blunda, skärma av sig från smällen och smärtan, men hon tvingar sig att hålla ögonen öppna. Hundarna vid Maries ben morrar hotfullt och visar tänderna på samma sätt som sin ägarinna.
”Du har ingen jävla aning”, väser Marie åt henne. ”Ingen aning om vad det innebär att alltid vara den som måste hålla samman allt. Bära på alla förväntningar, allt ansvar. Allt …” Hon höjer pistolen ytterligare några centimeter. Pekfingret kramar avtryckaren.
”Älskling”, säger Bruno igen, högre den här gången. ”Det var inte så vi bestämde. Vi måste följa planen, eller hur?”
Marie står kvar i samma ställning i ett par sekunder och sänker sedan långsamt vapnet något. Det vansinniga uttrycket i hennes ansikte mildras en aning.
”Säg aldrig så igen”, väser Marie åt henne. ”Aldrig, fattar du!”
Anna nickar långsamt.
”Var vänliga att gå uppför trappan”, säger Bruno. Hans röst låter så artig att det nästan är skrattretande.
När de kommit upp gör Marie en gest mot väggmålningen.
”Sätt er borta i hörnet.”
”Tror du verkligen att det här kommer att fungera?” försöker Anna. ”Att polisen kommer gå på att det bara började brinna utan anledning?”
Marie ler lite. ”Jag är ju inte polis men jag är ganska säker på att utredningen kommer att visa att de utländska hantverkarna som tant Elisabet anlitade inte har följt svensk standard vad gäller elledningarna. Ett överslag orsakat av stormen blir till en brand med tragisk utgång.” Ögonen har kvar lite av det galna uttrycket. ”Inte minst eftersom jag är nära bekant med den som kommer att hålla i utredningen.”
Anna märker att hon tappar hakan men hinner inte stänga munnen.
”Aha”, säger Marie hånfullt. ”Du visste inte? Polismästaren har bett farbror Henry att vikariera tills man hittat en ersättare för dig. Jens Friberg visade sig vara en nästan lika stor besvikelse som du, så det blir Henry som håller i utredningen. Och du vet ju redan vad han tycker om tant Elisabet och hennes polska hantverkare som konkurrerar ut hans älskade Alexander.”
Hon vinkar igen med pistolen.
”Då så”, säger hon. ”Jag tänker av förklarliga skäl inte binda er. Till och med farbror Henry skulle få svårt att bortse från den typen av bevis. Som ni säkert vet finns det bara två vägar ut. Om ni väljer att hoppa ut genom fönstret eller dö av röken är upp till er.”
Marie backar bort från dem med hundarna efter sig och försvinner nerför trappan. En sekund senare hör de en duns, ett prasslande och sedan hur dörren därnere stängs. Anna kommer på fötter och tar ett par snabba steg fram till trappan. Två antända halmbalar ligger fastkilade längst därnere intill dörren. Lågorna är redan en halvmeter höga och sprider sig snabbt genom den torra halmen och bildar svart rök som söker sig rakt upp i prediksalen. Det finns ingen chans att ta sig ut den vägen, och även om de mot förmodan skulle lyckas väntar Marie, Bruno och hundarna på dem.
Anna springer nerför den andra trappan, den som leder till stora entrén. Hon minns mycket väl den kraftiga järnbommen på utsidan, men gör ändå ett försök. Dörren rör sig inte mer än någon millimeter.
”Anna!” ropar Liza och hon skyndar tillbaka upp till prediksalen. Lågorna från halmen har redan fått fäste i trappan, ledstången och väggarna. De slickar chockerande snabbt i sig det torra träet medan de söker sig vidare uppåt. Röken får henne att hosta. Hon springer fram till kyrkfönstret, river åt sig en av Agnes kameraväskor och slår den så hårt hon kan mot glaset och de vackra, vita spröjsarna. Hålet hon får upp är stort som en fotboll. Hon slår igen och igen. Glas och träflisor yr omkring henne och hon känner vinden och regnet rusa in. Hon tar några djupa andetag samtidigt som hon hör hur elden bakom henne girigt suger åt sig syret. Anna sticker ut huvudet genom hålet i fönstret och tittar längs fasaden. Letar efter något som går att klättra på eller klamra sig fast vid och försöker undvika att titta ner i djupet. Men det finns inget, inte ens en hängränna, utan bara ett brant tak och tegelpannor som är blanka och såphala av hällregnet.
”Anna!”
Hon vänder sig om och en värmevåg slår mot hennes ansikte. Elden har tagit sig upp för trappan, och rest sig längs ena långsidan som en stor orange pelare – hög nog att slicka takstolarna. Ljudet från lågorna blandas med knastret från gammalt trä som brinner allt fortare. Röken får ögonen och näsan att svida.
Hon sticker ut huvudet igen, drar in ny frisk luft och försöker bedöma hur högt det är att hoppa. Joe Rylanders sönderslagna kropp dyker genast upp för hennes inre blick. Branten här är högre än den vid Glarea. Sjuttio, åttio meter, kanske ännu mer, och definitivt för högt för att man skulle överleva om man hoppade.
Ljudet från lågorna bakom henne har övergått i ett dån, och när hon vänder sig in mot rummet är det svårt att se för all rök. Hon hostar och flyttar sig bort mot hörnet intill väggmålningen där Liza sitter. Efter bara någon meter måste hon stanna och gå ner på knä. Röken tätnar så det blir svårt att andas. Ögonen rinner så mycket att hon knappt kan urskilja Liza borta vid väggen. Hon fortsätter krypande, trevar sig fram över golvet. Värmen bakom henne blir allt intensivare.
”Anna.” Lizas röst är alldeles intill henne. De kryper ihop och slår armarna om varandra och trycker sig mot väggpanelen. Glaset i kyrkfönstret börjar explodera av värmen och Anna har inga fler idéer. Allt de kan göra är att krypa så långt upp i hörnet de kan och vänta på det oundvikliga slutet. Röken gör henne tung i huvudet och hon ser Agnes framför sig. Agnes som kommer att bli föräldralös redan när hon är sexton.
Det knakar i byggnaden, elden har fått fäste i taket men röken är så tät att hon bara skymtar lågorna. Hon kniper ihop ögonen, försöker blinka bort tårarna och hostar häftigt. Trycker sig själv och Liza hårt mot hörnet. Plötsligt känner hon en rörelse mot sin axel. Väggpanelen till höger om henne skakar till och försvinner sedan utåt. Hon tror att byggnaden redan håller på att rasa, men förstår samtidigt inte varför den gör det allra längst bort från elden. Frisk luft väller in och skingrar röken omkring dem. Det blir lättare att både se och andas. Ett hål har öppnats i väggen, ett perfekt hål, så symmetriskt att det i själva verket måste röra sig om en väl dold lucka. En lucka som sågats upp i väggen åt en rutschkana. Hon anar en rörelse i hålet och ett stort huvud tittar in. Det är Mats Andersson.
Utan ett ord tar jätten tag i hennes arm och drar henne till sig. Rycket är så snabbt och så kraftfullt att hon inte hinner reagera förrän hon är ute genom luckan och hänger över Mats axel. Hennes ögon rinner fortfarande, men hon ser en gammal järnstege som ställts mot byggnadens kortsida. Vid foten av stegen står en vit liten skepnad med raggen rest och svansen rakt upp. Mats släpper ner henne på marken alldeles intill Milo, men hunden tittar knappt åt henne. Han är fullt upptagen med att spana mot hörnet närmast gårdsplanen. Det gurglar svagt i hans hals. Kylan från hällregnet får henne snabbt att kvickna till, hon hostar och pekar mot övervåningen för att tala om att det finns en person till däruppe, men Mats är redan halvvägs uppe på stegen. Han sträcker sig in och efter bara ett par sekunder landar Lizas till synes livlösa kropp över hans axel. Anna tar sig upp på fötter, gnuggar bort regnet och sotet från ansiktet och hjälper Mats att lägga ner Liza på marken. Hennes ansikte är fläckigt av tårar och sot och ögonen är slutna, men efter bara ett par sekunder på rygg i regnet fladdrar ögonlocken till och hon börjar hosta. Ovanför dem slår eldsflammor upp genom taket och fräser irriterat när de möter hällregnet.
”H-hur?” säger hon till Mats utan att riktigt få fram fortsättningen.
”Jag såg att du ringde från mosters telefon så jag gick upp till huset. Ni var på gården och Marie hade morfars pistol. Hon och Bruno satte in er till hunnarna därbak fasten du inte tycker om hunnar. Hörde att hon pratade om Tabor. Att det skulle brinna.” Han pekar på luckan ovanför dem. ”Jag har tatt mig in genom kasebaneluckan några gånger om nätterna och tittat på tavlan efter Simon.”
Jätten ser trots situationens allvar skamsen ut och Anna förstår varför. Det är honom hon hört uppe i prediksalen på nätterna. Han som tagit sig in utan lov och smugit runt däruppe. Men det är knappast läge att bli förbannad på honom för det nu.
Milo morrar igen, högre den här gången. Över dånet från elden och vinden uppfattar de röster. Marie och Bruno är fortfarande kvar på gårdsplanen, vilket betyder att faran långt ifrån är över.
”Vi måste härifrån”, väser hon och hjälper Liza på fötter. ”Kan du springa?”
Liza nickar, ser oväntat beslutsam ut.
”Kom”, säger Mats och börjar lufsa mot skogsbrynet. Hon tar Liza i högerhanden och drar med sig henne.
De stapplar mellan trädstammar och snubblar allt oftare över rötter och ojämnheter i takt med att ljuset från branden blir allt svagare. Anna är just på väg att säga åt Mats att han måste sakta in eftersom hon och Liza inte kan hålla hans och Milos tempo när ett högt rop hörs från Tabor.
”Fan”, mumlar Mats. ”Dom har sett stegen. Jag skulle ha lagt den ner.”
Han viftar åt dem att fortsätta.
”Skynda er, Marie kommer att skicka hunnarna på oss. Dom lyder inte mig.”
Han ökar farten och hon gör sitt bästa för att följa efter. Men Mats är en van skogsmänniska som känner till markerna och själv måste hon dessutom hjälpa Liza vars ena arm är uppbunden i en mitella. Efter ungefär femtio meter snubblar Anna och faller raklång utan att kunna ta emot sig. Hon får lera i munnen och känner hur pannan skrapas upp mot något hårt.
”Är du okej?” säger Liza. Anna ställer sig upp, känner efter och nickar.
”Vi måste fortsätta.”
Hon tittar efter Mats men han och Milo är försvunna. Ett hundskall hörs från skogen bakom dem. Det får genast sällskap av ett till. Hon vänder sig om och ser ljuset från ficklampor mellan trädstammarna. Liza tar tag i hennes hand och de börjar springa igen.
Efterhand vänjer sig deras ögon vid mörkret och Anna tycker sig känna igen den lilla bäcken som hon och Agnes följde en gång. Det känns som flera år sedan nu, men grävlingincidenten är bara ett par veckor gammal.
Hundskallen hörs igen, närmare den här gången och hon kan föreställa sig de båda stora schäfrarna storma fram bakom dem och knappa in på dem meter efter meter. Hon försöker springa fortare, men kroppen är mörbultad och hon har andats in en hel del rök. Blodsmaken växer och hon känner paniken öka. Ännu ett hundskall, nära den här gången. Kanske inte mer än hundra meter. Stigen är brant och mjölksyran bränner i hennes lår.
”Vänta!”
Liza sackar efter och Anna drar henne med sig över krönet innan hon låter henne stanna. Nere till vänster skymtar hon en liten sänka. På ett av träden bara någon meter bort hänger något vars konturer inte alls stämmer in med omgivningen. Hon tar ett par steg framåt och ser att det är en fyrkantig, hemmatextad skylt. Tuschbokstäver så stora att de går att läsa i mörkret. Stilen är rund och aningen barnslig.
FARA! FÄLLOR!
Det måste vara Mats som satt upp den. Hon tänker efter i bråkdelen av en sekund, och sliter sedan ner skylten och kastar iväg den.
”Kom”, säger hon. ”Vi måste fortsätta.”
Hon drar med sig Liza runt den lilla sänkan och tänker sig att Mats hoppats att en varg ska följa den skyddande terrängen, och därför har gillrat sina förfärliga saxfällor nere i sänkans botten. Varg eller hund spelar knappast någon större roll. Allt hon behöver göra är att locka ner djuren i sänkan.
Liza har krängt av sig mitellan och verkar ha återfått lite energi, eller så är det Annas egen som tagit slut, för nu är det Liza som drar henne med sig istället för tvärtom.
Benen blir allt tyngre och blodsmaken ger hennes nästan kväljningar. Lungorna känns som om de håller på att explodera.
”Kom Anna!” Liza fortsätter att dra henne men de saktar ändå ner. Ett nytt hundskall hörs, inte mer än femtio meter bort. Ficklampsljus tittar då och då fram mellan träden.
”Jag orkar inte längre”, flämtar hon. ”Fortsätt du. Bara rakt fram!”
Hon gör en gest med armen i den riktning Änglaberga borde ligga. Kväver samtidigt en ny kväljning.
”Nej!” säger Liza och fortsätter dra henne med sig.
Hon lösgör sin hand. Lutar sig över knäna och kräks upp en laddning magsafter.
”Fortsätt du”, flämtar hon igen. ”Jag uppehåller dem.”
Hon tittar sig om efter ett vapen och hittar en träkäpp som borde varit både längre och grövre, men som helt enkelt får duga. Sänkan ligger mellan henne och förföljarna och med lite tur kan hon locka hundarna att springa ner i den.
Liza står kvar.
”Stick”, säger hon. ”Jag klah-hrar mig.”
De fem stavelserna är precis vad hennes syre räcker till. Pulsen har flyttat upp till svalget, maginnehållet är halvvägs genom halsen. Hon vänder ryggen mot Liza, håller upp käppen framför sig som ett spjut.
”Spring!” säger hon igen.
Ficklamporna kommer närmare.
Hon hör prasslet av löv när Liza börjar springa. Så skymtar hon något mellan träden framför sig. En svart siluett på fyra ben som kommer fort. Tio meter bakom den finns ytterligare en.
För långt till vänster, tänker hon och förstår att de båda schäfrarna rundat sänkan, istället för att springa rakt ner i den. Den första hunden har fått syn på henne och ser ut att öka farten.
Hon vänder sig mot den, drar undan hår, smuts och vatten från pannan. Greppar sedan käppen med båda händerna igen. Pulsen dundrar mot trumhinnorna, blandas med dånet från vinden genom trädkronorna. Hunden störtar rakt mot henne. Tio meter, fem.
Hon ser ett öppet gap, öron som står upp, en kropp som samlar sig för ett språng. Höjer den alldeles för klena käppen och spänner hela kroppen för att vara beredd på smärtan.
Hon hör ett ljud, ett vrål lika mycket som ett skall, men inte rakt framifrån utan från vänster och plötsligt kommer en vit projektil farande mellan träden. Den träffar schäfern mitt i språnget med sådan kraft att det stora djuret kastas omkull. Vrålet blir ännu högre och avbryts av ljudet från käkar som slås ihop. Det är Milo.
Den lilla terriern har bitit sig fast i schäferns nacke och de båda hundarna rullar nerför slänten till sänkan. Schäfern ger ifrån sig ett gällt skall och försöker vrida sig runt för att komma åt Milo, men terriern släpper inte taget.
Den andra hunden kommer farande och ser helt ut att strunta i henne nu. Istället störtar den ner för slänten för att hjälpa sin kamrat.
”Milo!” skriker hon men det är för sent. Den andra schäfern kastar sig över den lilla terriern. Hon hör morranden, vrål av ilska och av smärta.
Hon tänker inte ens efter, vräker sig bara utför slänten med den klena käppen i högsta hugg. Rappar den över ryggen på den närmaste schäfern och sparkar den andra så hårt i sidan att det känns hela vägen upp i hennes sammanbitna tänder.
Djuret gnyr till och stapplar undan och för en sekund tror hon faktiskt att hon vunnit. Men schäfern hon träffat med käppen har bara snurrat runt, och innan hon hunnit reagera har den huggit henne högt uppe på vänsterlåret.
Märkligt nog känner hon inte smärtan. Kanske är hon helt enkelt så fullpumpad av adrenalin att impulserna inte går fram. Hon hinner till och med studera hundens ansikte. De svarta ögonen, överkäken som borrat sig in i hennes lår. Förvånas själv över hur iskallt hon drämmer till hunden mitt mellan ögonen med kortändan på käppen. Hunden släpper taget och backar någon meter. Tänderna är fortfarande blottade, men den verkar inte sugen på att göra ett nytt utfall. Hon känner en rörelse intill sitt högra ben. Milo har kommit på fötter. Han är tilltufsad, ena örat hänger och den vita pälsen är fläckig av blod. Men raggen är fortfarande rest och tänderna blottade. Schäfern hon sparkat kommer in i synfältet från höger. Djuret haltar, ena örat ser trasigt ut precis som Milos. Hunden visar visserligen tänderna och morrar, men inte heller den verkar särskilt sugen på att fortsätta striden. Hon riktar käppen mot den närmaste hunden och gör ett litet utfall. Rörelsen släpper fram en del av smärtan från bettet i låret och får henne att flämta till, men hunden backar omedelbart någon meter.
”Just det!” säger hon. ”Backa du bara, din jävel!”
Hon gör ett nytt utfall mot den andra hunden och den här gången hänger Milo på. Resultatet blir detsamma. Den stora schäfern backar någon meter och tittar frågande mot sin kamrat, som om den inte riktigt vet vad den ska göra. Blicken och det trasiga örat får den nyss så farliga hunden att nästan se lite eländig ut.
”Precis. Så går det när man jävlas med familjen Vesper!” säger hon, utan att egentligen veta varför. Schäfrarna fortsätter att titta på varandra. Milo tar ett steg fram och gläfser till och de båda djuren backar ytterligare någon meter.
Hon vänder sig om, tittar uppför slänten efter en väg därifrån. De har inte mycket tid på sig. Smärtan från hundbettet är på god väg att ta sig igenom adrenalinpåslaget. En ficklampssstråle letar sig plötsligt över den bortre kanten på sänkan, fortsätter längs marken, stryker förbi hundarna innan den förblindar henne.
”Bra pojkar!” hör hon Marie ropa. ”Buss på!”
Båda schäfrarna får nytt mod. Deras morranden blir högre men det bländande ljuset gör dem svåra att uppfatta och Anna måste skugga ögonen med ena handen för att kunna se djuren ordentligt.
”Buss på!” ropar Marie ivrigt medan hon springer nerför slänten i sänkans andra ände. Ficklampan börjar fladdra vilket gör det lättare att uppfatta hotet. De båda hundarna närmar sig från var sitt håll. Milo gläfser till igen, men den här gången skrämmer han dem inte.
Hon ser Marie komma rusande genom sänkan med pistolen i ena handen och ficklampan i den andra. Ljuset far runt, lyser för någon sekund upp kvinnans ansikte. Uttrycket i det är triumferande och samtidigt upphetsat. Bakom henne syns ännu en ficklampsstråle, som måste vara Brunos.
Det är kört, tänker Anna och känner hur alla hennes muskler bestämmer sig för att ge upp.
Marie fortsätter att springa med pistolen riktad rakt mot henne. Ficklampans ljus reflekteras i regndropparna i luften och blir till vita små blixtar.
”Buss …”, skriker Marie och samtidigt är det något som rör sig bland de blöta löven alldeles vid hennes fötter. En av Mats vargfällor slår med en fasansfull smäll ihop sina taggiga käftar kring Maries fot och förvandlar det andra kommandoordet till ett gallskrik.
Maries kropp fortsätter framåt. Kedjan som är fäst i fällan sträcks ut till en svart orm som reser sig bland löven. Den blir rakare och rakare när Marie stapplar framåt, tills den är fullt utsträckt och rycker omkull henne. Marie stupar framlänges, händerna håller fortfarande i pistolen och ficklampan och hon hinner inte ta emot sig.
Millisekunden innan hon träffar lövtäcket med ansiktet, upptäcker Marie vad som döljer sig nedanför henne. Hennes ögon spärras upp, skriket ändrar tonart och klipps tvärt av när en andra vargfälla slår igen kring hennes hals.
Pistolen far iväg ur Maries hand, men ficklampan blir liggande intill henne. Lyser upp den fasansfulla scenen som utspelar sig bara några meter från Anna. Maries ögon är uppspärrade, det rycker i hennes armar och ben och ett svagt gurglande kommer från det som återstår av hennes luftstrupe.
”Marie!” Bruno vrålar rakt ut och störtar genom sänkan och fram till sin fru. ”Marie! Älskling! Nej, nej!”
Han kastar sig ner på knä och försöker bända upp metalltänderna men lyckas inte. Blod färgar lövtäcket, blandas ut av hällregnet som vräker ner över Bruno medan han fortsätter att skrika sin frus namn, tills hennes rörelser upphör och hans röst övergår i ett enda sorgset vrål.
De båda schäferhundarna snor runt och linkar bort till Maries livlösa kropp och sätter sig på var sin sida av den. Efter några sekunder stämmer först den ena, sedan den andra hunden in i Brunos ylande.
Anna stapplar försiktigt iväg till platsen där pistolen landat. Hon tar upp vapnet, borstar bort löven och riktar det sedan mot Bruno.
”Det är över”, säger hon.