”Last one”, säger den av polackerna som presenterat sig som Pawel och verkar vara chef, medan han viker ihop den sista flyttkartongen.
”Are you sure I can’t offer you something?” frågar Anna. Hon pratar avsiktligt långsamt, vet att stamningen alltid dyker upp oftare när hon pratar andra språk än svenska.
Mannen håller upp händerna och skakar på huvudet. ”No thank you. Mister Klein told us go back when finish.”
”Okay. Thank you so much then.”
Pawel tecknar åt sina tre kollegor att tränga in sig i den lilla lastbilen med de polska registreringsskyltarna. Anna står kvar på trappan och tittar när bilens baklyktor slukas av lövskogen.
”Vilken service”, säger Agnes bakom henne. Hon låter oväntat uppåt fast på det där aningen ironiska sättet hon alltid garderar sig med.
”Jo, det där var inte illa.” Anna tittar på klockan. ”Möbler och mattor på plats, alla kartonger uppackade och bortforslade innan lunch. På en lördag dessutom.”
När Kalla-mig lämnat över nycklarna under gårdagseftermiddagen tog de emot flyttbilen och fick sängarna och det allra nödvändigaste på plats utan att prata mer än nödvändigt. Efter att bilen åkt och de ätit kvällsmat med alla ouppackade flyttkartonger och möbler omkring sig stängde Agnes in sig på sitt rum med laptoppen och Milo, och tittade inte ut förrän Kleins polacker knackade på dörren i morse. Men trots att hon blivit väckt har Agnes hjälpt till att packa upp utan att sura eller gnälla. Verkar till och med snudd på kontaktsökande. Kanske är det önsketänkande, men efter bara en natt på Tabor tycker Anna att deras förhållande redan blivit i alla fall lite bättre. Som om det gamla huset har en lugnande inverkan.
”Plus att de skruvade ihop alla Ikea-grejerna”, lägger Agnes till. ”Utan att det blev en massa skruvar över som när pappa …” Hon tystnar, tittar bort. Leendet slocknar. En dold mina ingen av dem lagt ut, ändå tar den död på samtalet.
”Är du hungrig?” säger Anna och försöker hålla kvar det glada tonfallet. ”Jag tänkte sticka och handla.” Hon låter frågan bli hängande. Agnes svarar inte, går bara in på sitt rum och stänger dörren bakom sig.
Anna stannar till med bilen uppe vid stora vägen. Tar hon till vänster har hon drygt tjugofem minuters körning till Ica nere i centralorten Nedanås. Tar hon istället till höger är det enligt Kalla-mig-Lasse en knapp kvart till den betydligt mindre orten Mörkaby mitt uppe på åsen, där han har lovat att det ska finnas en lanthandel. Ordet låter så pittoreskt och lockande att hon beslutar sig för att vara äventyrlig och svänger höger.
Det har regnat under natten, asfalten är mörk och kring träden hänger en grå filt av fuktig höstdimma. Landsvägen fortsätter att slingra sig mjukt genom landskapet och efter ungefär en kilometer öppnar skogen upp sig till en platå med öppna fält på båda sidor om vägen och skogsbrynet går bara att ana genom dimman.
Framme till höger ser hon en lång pilallé och skymtar konturerna av byggnader vid dess slut. Hon passerar samtidigt en skylt med texten Änglaberga. Det är alltså där hennes hyresvärdinna bor. Och tydligen hennes förvaltare Klein, som hon inte alls lyckats bli klok på. Mannen verkade tvär, på gränsen till fientlig. Frågan är varför?
Slätten fortsätter några minuter, hon skymtar ytterligare några mindre gårdar innan hon kommer in i en tät lövskog. Asfaltsvägen slingrar sig allt snävare i både höjd- och sidled och här och där dyker små avtagsvägar upp ur diset nästan utan förvarning. De flesta av dem är knappt mer än ett par hjulspår med en grön sträng i mitten. Vägarna, dimman och de snäva kurvorna gör att hon tar det försiktigt. Blir flera gånger omkörd av lokalbor som håller en bra bit över den tillåtna hastigheten och inte verkar bry sig om siktförhållandena. Den siste av dem tutar till och med irriterat på henne när han sveper förbi.
Nästan på pricken femton minuter efter att hon lämnat sin egen grusväg ser hon ett vitt kyrktorn titta fram ur dimman. Kort därefter en liten samling hus och en skylt som dels talar om att hon har kommit till Mörkaby, dels att detta är Skånes högst belägna kyrka.
Själva byn är i princip bara en samling hus, hopfösta kring en T-korsning. Ett av dem har en knagglig asfaltsremsa, ett par löpsedelstavlor och en glassgubbe på framsidan. Det motsvarar inte riktigt den bild av en lanthandel hon målat upp i sitt inre. Vad hade du egentligen väntat dig, flinar Håkan. Bullerbyn?
Ytterdörren är låst men en handtextad skylt säger att man ska trycka på en ringklocka för att få hjälp. Efter någon minut dyker det upp en äldre kvinna i en noppig kofta med en företagslogo på.
”Hej hej!” hälsar kvinnan glatt medan hon släpper in henne.
Butiken är inte mycket större än vardagsrummet på Tabor. En gammalmodig kyldisk, ett par hyllor med torrvaror, diverse tobaksprodukter samt ett tidningsställ. Luften därinne luktar plastgolv.
”Är det något särskilt du är ute efter?” säger den äldre kvinnan. Glasögonen hon hissat upp i pannan har fastnat i håret och fått frisyren att luta lite åt höger. Kvinnan drar i några akrylblanka lockar vid motsatta sidan för att rätta till den.
”Bara lite lunch.”
”Vi har färska ägg. Direkt från hönshuset.” Kvinnan justerar peruken ännu en gång innan hon verkar nöjd.
”Min dotter är vegan”, mumlar Anna. För ett kort ögonblick överväger hon att förklara vad det innebär. Vilka begränsningar som Agnes diet lägger på alla måltider. För att inte tala om alla konflikter.
”Vi har färska rödbetor om det kan vara något?” säger kvinnan. ”Gott att baka i ugnen och sedan servera med ädelost. Eller nej, vad dum jag är. En vegan äter ju inte ost, eller hur? Inga animaliska produkter överhuvudtaget.”
”Nej.” Anna skakar förvånat på huvudet.
”Mitt barnbarn är vegan”, säger perukkvinnan och blinkar samtidigt åt henne. ”Vi fixar ihop något ska du se.”
Efter tio minuter har de fått ihop en hög med olika rotfrukter och grönsaker, de allra flesta säkert odlade alldeles i närheten. Dessutom färska ägg och en bit bacon som doftar lockande.
”Jag heter Gunnel”, säger perukkvinnan. ”Det är du som hyr av Änglaberga, borta på Tabor?”
Hon nickar. ”Hur visste du det?”
”Vi ser inte så många nya ansikten häruppe. Hör nästan aldrig Stockholmsdialekt.” Gunnel ger henne en nyfiken blick. ”Du är polis, var det så?”
Anna nickar igen, förvånas samtidigt över hur fort djungeltrumman gått. Jobbet och flytten till Nedanås blev klart för bara en knapp månad sedan.
”Ja, vi blev nog alla lite förvånade när vi hörde att Elisabet Vidje skulle hyra ut Tabor. Och till en polis dessutom”, fortsätter den andra kvinnan medan hon packar ner hennes varor. ”Tabor är ju helig mark för Elisabet och hon är inte direkt förtjust i poliser, om man säger så.”
”Varför inte?”
Den äldre kvinnan stannar upp, leendet stelnar.
”Jaha, jag trodde att du visste? Har ingen berättat?”
”Nej.” Hon rynkar pannan. ”Berättat vadå?”
”Om Simon. Elisabets och Karl-Johans påg. Han som slog ihjäl sig härborta i det gamla stenbrottet.” Gunnel gör en gest ut mot vägen. ”Det är snart trettio år sedan. En hemsk historia.”
”Jaha”, säger hon nyfiket. ”Nej, det är inget jag känner till.”
Kvinnan skakar sorgset på huvudet.
”Stackars Simon. Han var en fin påg och så begåvad. Sjöng och spelade som en ängel. Nitton år gammal, bortryckt precis när han skulle ta klivet ut i världen.”
”Så tragiskt”, säger hon och speglar den äldre kvinnans minspel. ”Vad var det som hände?”
”De var ett gäng barndomsvänner som tältade borta i stenbrottet. Precis i början av hösten 1990 måste det ha varit. Jag minns det fortfarande som igår.”
Kvinnan sänker rösten.
”Jag och Åke vaknade av att det bankade på vår ytterdörr. Klockan var strax innan fem på morgonen. Det var Bruno, krögarens påg. Han var vit som ett lakan och ville låna telefonen. Sa att det hade hänt en olycka.”
Gunnel skakar på huvudet, drar samtidigt ut mungiporna som om det sista ordet inte ligger rätt i munnen. Hon lutar sig fram över disken, är just på väg att säga något mer när ytterdörren öppnas och en man i fleecetröja och arbetsbyxor kliver in.
”Hallå Gunnel”, hälsar han och går med vana steg mot den lilla snuskylen i ena hörnet. Glor samtidigt nyfiket på Anna.
Gunnel rätar på sig och stryker handflatorna ett par gånger mot framsidan på den noppiga koftan som om hon försöker borsta bort något obehagligt från dem.
”Är det något mer jag kan hjälpa dig med, Anna?” säger hon lite för högt.
Tillbaka på Tabor lagar hon mat medan Agnes surmulet dukar köksbordet. Efter en stund blir tystnaden för mycket och Anna berättar om besöket i butiken. Drar anekdoten om hur överraskad hon blivit av att Gunnel var insatt i vegansk mat, men får inte reaktionen hon hoppats på. Innan hon ens hunnit tänka efter har hon löpt linan ut, återgett hela samtalet, från den sneda peruken till Simon Vidjes dödsolycka.
”Tror du att målningen i prediksalen föreställer stenbrottet?” Agnes tittar upp. Rösten låter oväntat intresserad.
”Jag vet faktiskt inte.” Anna försöker att inte visa hur glad det gör henne att de pratar om något, vadsomhelst, som inte har med Håkan eller flytten att göra. Ett säkert ämne, befriat från sprängladdningar.
”Men om du vill kan vi leta upp det. Enligt Gunnel ligger det nära.”
”Jag kan kolla på Google maps. Men vi kanske ska vänta tills imorgon så det är mindre dimmigt. Jag vill ta bilder så att vi kan jämföra med målningen.”
”Visst!”
Agnes reser sig, hjälper henne att plocka undan, ställer sig till och med och diskar ugnsformen utan att någon bett henne.
Milo ser förbryllad ut, trampar i hälarna på Agnes och verkar inte riktigt veta hur han ska bete sig. Som om den ändrade stämningen gör honom förvirrad. Efter en stund hoppar han upp i kökssoffan och sätter tassarna i smygen till ett av fönstren mot gården. Morrar svagt, som om han ser något därute. Anna stannar upp och tittar ut, men allt som syns är den stora gårdsplanen, tillfartsvägen och dimman som slingrar sig inne bland träden.
”Dumma hund”, muttrar hon. Får en sur blick till svar.
När disken är avklarad försvinner Agnes upp i prediksalen och hon hör henne plocka med sin fotoutrustning. Tripoden till kameran, det felvända paraplyet med blixten, skärmarna, väskorna med olika linser. Hon vet att sakerna är svindyra, minns hur hon och Håkan bråkat om dem.
Du köper hennes kärlek, fattar du det? Placerar mig i en omöjlig situation. Och hur fan har du råd?
Allt det där känns så futtigt nu.
Efter en stund går hon uppför trappan. Stannar till ett ögonblick som om hon väntar på att Agnes ska snäsa åt henne att hon vill vara ifred. När det inte händer går hon långsamt fram till det stora kyrkfönstret. Utsikten är fortfarande svår att slita sig från, även om den är helt annorlunda jämfört med gårdagen. Dimman ligger som ett lock ovanför träden, topparna går bara att ana som grå siluetter. Hon ser en rad röda ljus skymta långt borta, och förstår efter en stund att de är positionsljusen från vindkraftverken ute på slätten. Urtidsdjur av metall som blinkar i takt med varandra.
Agnes har riggat upp kameran framför väggmålningen.
”Mamma, kan du hämta det andra lampstativet?”
Anna försöker att inte visa hur glad hon blir över att Agnes inkluderar henne.
Små steg, tänker hon. Försöker få med sig Håkan på tåget, men just nu håller han tyst. Ett gott tecken, egentligen. Ändå kommer hon på sig med att sakna hans röst.
Hon räcker Agnes stativet, ser på medan hennes dotter med vana händer monterar upp det. Tittar på väggmålningen igen. Samma mörka himmel, klippor och tysta ruvande skog. Höstregnet som stör vattenytan och förvränger spegelbilderna.
”Visst är den vacker!” säger Agnes. ”Färgerna, stämningen, regnet, alltihop. Jag får hela tiden känslan av att vattnet ruvar på en hemlighet. Att det finns något där under ytan. Det ska bli spännande att se om det verkligen är stenbrottet den föreställer. Hur det ser ut på riktigt.”
”Mm.” Anna lägger huvudet på sned, studerar skiftningarna över den mörka ytan.
”Jag har googlat på Karl-Jos tavlor”, fortsätter Agnes. ”Jag har inte hittat en enda som liknar den här, så ingen verkar har fotograferat den tidigare. Jag kanske är den första. I så fall kan jag lägga bilderna i min portfolio.” Hon börjar återigen plocka med lamporna. Snabba, målmedvetna rörelser. Känslan från matbordet håller i sig och gör Anna varm inombords. Vi kommer att fixa det här, tänker hon. Allt kommer att bli bra. Håkan säger fortfarande ingenting.
På eftermiddagen går de en sväng med Milo. Korsar gårdsplanen och tar till höger in i skogen precis innan skjulet där det finns en liten stig. Marken är full av nyfallna löv. En brandgul, mjuk matta som tillsammans med dimslöjorna sväljer ljudet av deras steg, den dämpar till och med Milos upphetsade skall då han far runt mellan de mörka trädstammarna och jagar dofter och intryck som bara hundar kan uppfatta.
Agnes har självklart kameran med sig. Tar bilder på Milo, på träden, på det brandgula lövtaket ovanför dem. Hon tvingas stanna till var tredje minut för att rengöra kameralinsen från duggregnet som är så fint att det knappt går att se.
Stigen leder dem fram till en grund bäck. Milo dricker av det klara vattnet samtidigt som han ivrigt vadar nedströms. Agnes följer honom längs stranden, skjuter långa smattrande serier med kameran.
”Milo, titta hit! Milo!”
Anna trampar fel, plumsar ner med ena foten i en stillastående pöl vid sidan av bäcken och skrämmer nästan livet ur en groda. Hon huttrar till, bestämmer sig för att hon måste köpa ett par gummistövlar.
”Vart tror du att bäcken leder?”
Agnes kinder är röda, blicken närvarande. Anna skulle ge vad som helst för att se henne så varje dag.
”Nedför åsen säkert.” Hon pekar in i dimman åt det håll hon tror sluttningen ligger. ”Det rinner en å därnere någonstans.”
”Eller så leder den kanske bort mot det där stenbrottet.”
”Kanske det. Hittade du inget på Google maps?”
Agnes skakar på huvudet. ”Nej, det finns inget stenbrott utsatt på kartan.”
”Är inte det lite konstigt?”
”Kanske.” Agnes ser fundersam ut. ”Ska vi följa bäcken en bit och se vart den leder?”
Anna sneglar lite på sin blöta sko. Strumpan är genomblöt och vattnet har klättrat en bra bit upp på byxbenet. Men Agnes pratar med henne, är äntligen engagerad i något annat än telefonen och hunden. Dessutom är hon själv nyfiken på det där mystiska stenbrottet.
”Ja, varför inte.”
Bäcken ringlar sig fram mellan träden, blir efterhand bredare och högljuddare i takt med att den fylls på av andra små rännilar. Agnes och Milo är fullt upptagna med sitt, Anna stannar upp var tvåhundrade meter för att orientera sig. Försöka avgöra om de är på väg att komma för nära branten. Hon ser den inte på grund av dimman, men vet att den finns därute, inbäddad. Trots dimman tror hon sig ha ganska bra koll på väderstrecken. Själva samhället Nedanås ligger alldeles nedanför åsens nordvästra spets. Det är en dryg mil från byns utkant upp till deras hus och de går just nu längs med åsen och bort från Nedanås vilket innebär att de rör sig i sydostlig riktning. Hon försöker läsa av naturen som Håkan lärt henne. Mossa och lavar på norrsidan av trädstammarna, fler neråtlutande grenar på trädens sydsidor. Hon vet att myrstackar nästan alltid ligger på sydsidan av träd, men hon hittar inga och begriper efter en stund att det inte är särskilt märkligt. Det finns inte ett enda barrträd, bara höga lövträd med stammar som gröngrå pelare. Överallt tätt intill varandra, tills de försvinner in bland de svepande dimslöjorna. Intrycket är kusligt, nästan spöklikt.
De kommer att hitta dig, viskar Håkan utan förvarning. Inte ens härute är du säker. Du måste berätta för henne. Du lovade mig det.
Hon ryser till, skakar av sig känslan och rösten och lyckas efter en stund återgå till glädjen av att hon och Agnes gör något tillsammans.
De följer stigen längs med bäcken. Det lilla vattendraget gräver efter hand ner sig i den mjuka marken och skapar en brant strandbank. Hon sneglar på klockan. Lite över fem och fortfarande en dryg timme kvar till skymning, ändå tycker hon att ljuset redan börjar mattas av. Marken sluttar svagt nedåt, men de ser inte en skymt av några klippor eller terrängförändringar som stämmer in med dem på målningen. Hon är just på väg att föreslå att de ska vända, när Milo plötsligt börjar skälla högt och upphetsat.
Hunden har upptäckt ett stort hål i strandbanken och innan de hinner stoppa honom har han redan krupit in med mer än halva kroppen. Skallet fortsätter därinne och blir trots den dämpande effekten från jorden allt mer uppjagat.
”Milo, kom hit!” ryter Agnes men hunden struntar i henne. Baktassarna spjärnar vilt mot den branta banken, och plötsligt har han försvunnit in i hålet. Skallet blir ännu högre. Blandas med ett annat ljud där inifrån. Ett grymtande ljud som övergår i ett högt väsande som inte kommer från den lilla hunden. ”Milo!” skriker Agnes. Hon försöker ta sig ner till hålet men tappar balansen i branten och faller omkull. Sluttningen är så brant att hon rullar ett varv och landar på knäna rakt i bäcken. ”Fan!”
Milo fortsätter att skälla. Högt, gällt. Som om han är rädd, arg och upphetsad på samma gång. Anna tar några kliv ner längs branten. Sträcker ut ena handen för att hjälpa Agnes på fötter, när en rörelse plötsligt skymtar till i ena ögonvrån. En grön siluett som störtar över bäcken och vräker sig mot hålet. Det är en storvuxen, skäggig man i kamouflagekläder. Hans uppdykande är så överraskande att både hon och Agnes blir helt paralyserade. Mannen dyker in i hålet med armarna före, sparkar med benen tills nästan halva överkroppen är inne. Sand och stenar rasar ner över hans rygg, ljuden därinne fortsätter några sekunder och plötsligt är mannen ute igen. Skägget är fullt av jord och han håller en vilt sprattlande och skällande Milo i bakbenen, slänger undan hunden på marken och drar från ingenstans fram en svart revolver. Milo reser ragg, gör ett utfall mot mannens ben. Reflexmässigt knuffar Anna in Agnes bakom sig.
”Nej!” skriker Agnes, men mannen riktar inte vapnet varken mot dem eller mot hunden. Istället dyker han återigen in i hålet. Väsandet där inifrån hörs på nytt, därefter en vass knall. Så blir allt tyst.
Mannen tar spjärn med knäna mot banken och ålar sig långsamt ut. I ena handen håller han revolvern, i den andra ett stort grått bylte. Han stoppar undan vapnet under kamouflagejackan och lyfter upp byltet med båda händerna. Ramar, klor, ett svartvitt, trekantigt huvud. Blottade huggtänder i ett dödsgrin.
”Grävling”, säger mannen med bred dialekt medan han borstar av sig jorden. ”Kan bida ihjäl en hunn om det vill sig illa.”
Ur bältet tar han fram en bredbladig fällkniv och börjar snabbt och vant att ta ur djuret, när han hittat en plan yta ovanför strandbanken. Håkan har visat henne hur man gör, till och med fått henne att prova en gång på en hare. Men den här mannen är i en helt annan division. Det tar honom bara någon minut att plocka ut hela innanmätet på grävlingen, och när han väl är färdig har han knappt blodat ner händerna. Hans fingrar är förvånansvärt korta, naglarna nerbitna halvvägs till nagelbanden.
Agnes har satt sig ner intill Milo, håller honom i halsbandet för att hindra honom från att undersöka slaktresterna, samtidigt som både hon och hunden fascinerat följer mannens rörelser. Anna har fullt upp med att samla sig. För ett kort ögonblick trodde hon verkligen att kamouflagemannen hade tänkt rikta pistolen mot dem.
”Han är modig.”
Kamouflagemannen pekar på Milo medan han med andra handen stryker svetten ur pannan. Håret och skägget är krulligt, näsan är platt och ögonen sitter brett isär vilket får honom att se märklig ut, lite som en figur i en Harry Potter-film. Sagointrycket förstärks av att han talar en nästan obegriplig skånska.
”Det är inte alla hunnar som vågar krypa in i ett grävlingsgryt.” Mannen pekar med kniven över axeln och in i dimman. ”Jag heter Mats Andersson, bor på Änglaberga.” Han torkar omsorgsfullt av kniven på byxbenet innan han sticker tillbaka den i slidan.
”Jaha, hej Mats. Jag heter Anna Vesper och det här är Agnes och Milo. Vi bor …” Hon känner en upphakning komma och pausar en sekund. Heter det på eller i?
”På Tabor”, säger mannen och löser hennes dilemma. ”Jo, jag vet. Ni flyttade in i går. Ni hyr av moster. Elisabet Vidje på Änglaberga. Min far är Bengt Andersson.”
Han säger namnet på ett sätt som antyder att hon borde känna till det, vilket hon inte gör.
”Vad är han för ras? Skånsk terrier?” Mats har vänt sig mot Agnes och Milo.
”En blandning mellan Jack Russel och Foxterrier”, säger Agnes.
”Han liknar fan i mig en skånsk terrier.”
Mats sträcker fram handen mot Milo som sitter mellan Agnes knän. Hunden lyfter överläppen och visar tänderna, men Mats verkar inte rädd av sig, och efter en stund tar Milos nyfikenhet över. Han nosar på Mats hand, börjar sedan slicka den.
”Det är blodlukten. En bra jakthunn kan inte motstå den.” Mats kliar Milo under hakan medan hunden fortsätter att slicka hans handled.
”Får jag ta en bild på dig?” säger Agnes. Lyfter lite i kameran hon har kring halsen.
”Varför då?” säger Mats. Något i tonfallet blir vaksamt, som om han misstänker att Agnes driver med honom.
”Jag tycker om att fotografera bara. Jag vill jobba som fotograf. Dessutom räddade du ju min hund.” Agnes slår på det där leendet som alltid brukade fungera på Håkan. Det gör det på Mats också.
”Visst.”
Den store mannen rodnar. Ser plötsligt ut som en blyg tonåring istället för en man runt fyrtio. Trots kamouflagekläderna, det yviga skägget, grytpistolen och kniven är det något barnsligt över honom.
Kamouflage-Mats poserar lydigt med grävlingen. Håller till och med upp läppen på sitt byte för att visa de grova huggtänderna.
”Dom kan knäcka ben”, säger han medan Agnes kamera rasslar. ”Förr i tiden sa man att man skulle ha äggskal i stövlarna när man jagade grävling. Ifall dom hugg. Man trodde att grävlingen släppte när den hörde krasandet. Jävla dumheter.” Han flinar och får med sig Agnes.
”Äter man grävlingskött?” frågar Anna.
Mats vänder sig om. Ser förvånad ut, som om han glömt bort att hon är där. Ler sedan ännu lite bredare över den uppenbart dumma frågan.
”Nej, fy fan. Dom kan ha trikiner. Jag brukar koka köttet till min systers hunnar. Grävlingarna är feta nu på hösten. Mättar bra.”
Han vänder sig återigen mot Agnes.
”Skinnet säljer jag. Men det här är en fin galt så jag gör nog i ordning den istället.”
”Gör i ordning?” säger Agnes. Hon låter intresserad på riktigt.
”Stoppar upp den. Jag har en hel samling hemma på Änglaberga. Kom förbi och titta. Du kan ta fler bilder om du vill?”
”Gärna.”
Anna tittar på klockan. ”Vi måste nog gå hem nu. Det blir snart mörkt.”
Agnes himlar med ögonen men protesterar för ovanlighetens skull inte högt.
”Vet du förresten om det ligger ett stenbrott här någonstans?” säger Agnes. Hennes tonfall är lika glatt och vänligt som tidigare, ändå mulnar Mats ansikte.
”Ente här”, mumlar han dovt. ”I skogen på andra sidan Änglaberga. Men ge er ente dit.”
”Varför inte?”
Mats skakar på huvudet. ”Ett räligt ställe. Farligt.” Han tystnar, ser ut att ha pratat färdigt om ämnet.
”Okej, tack för varningen!”
De tar adjö och börjar gå tillbaka längs stigen. Mats står kvar med fötterna på var sin sida om den döda grävlingen medan han tittar efter dem. När Agnes vänder sig om höjer han handen och vinkar.