Pappa ville ha en son. Det var därför jag hamnade i Sverige av alla ställen. Fantaye och jag lämnades ensamma i Etiopien 1972 i den tuberkulosepidemi som kostade mamma livet. Och Lennart och Anne Marie Samuelsson i Göteborg ville ha en son.
De hade redan en dotter, ett sjuårigt fosterbarn som hette Anna, med en svensk mor och en jamaikansk far. Det skulle dröja årtionden innan en våg av internationella och etniskt blandade barn adopterades i USA, men i Sverige hade dessa adoptioner pågått sedan 1950-talet. På den tiden var det nästan omöjligt att hitta ett svenskt barn att adoptera. Ensamstående svenskor som blev gravida gjorde abort, vilket blev alltmer accepterat, eller också tog de hand om sitt barn och ingen lyfte på ögonbrynen för det. I mitten av 1960-talet fick den femton månader gamla Anna ett hem hos Lennart och Anne Marie. Det var inte någon formell adoption men de avgudade henne, överlyckliga över att deras dröm att bli föräldrar äntligen hade besannats.
Innan ett par adopterar ett barn har de gjort en resa. För mina föräldrar var det tio långa, sorgesamma år av längtan: ”Vi vill ha barn men kan inte få något.” Nu för tiden kan läkarna göra allehanda test och i de flesta fall ställa en diagnos ganska fort, emellanåt också inge ett visst hopp. På den tiden satt Anne Marie i köket med sin egen mamma och undrade hur hon utan ett barn skulle kunna bli den kvinna hon ville vara. Hon ville helt enkelt ha barn. I det avseendet var hon mycket traditionell. När hon och Lennart tog emot Anna som sin egen dotter blev hon äntligen mamma, trettiosju år gammal, och brydde sig inte om hudfärgen. Anna var inte svart eller vit, hon var lyckan.
I familjen går adoptionskedjan ännu längre bakåt. Alldeles efter andra världskriget öppnade mina morföräldrar sin dörr för en judisk flicka som flyttade in i deras tvårummare. Mamma var femton år och talade flytande tyska. Sverige hade varit neutralt under kriget, och liksom många av sina jämnåriga gick hon ner till hamnen och tolkade åt de tusentals judar som kom med båt från Danmark efter att ha befriats ur koncentrationslägren. På kajen träffade hon en sextonårig flicka som hette Frieda. Hon var från Tjeckoslovakien och hade suttit i läger. Hon var alldeles ensam i världen. De båda flickorna blev goda vänner, och en dag gick Anne Marie till morfar och bad att Frieda skulle få bo hos dem. ”En enda människa kan vi väl rädda?” Morfar och mormor hade inga pengar, men Frieda var välkommen i deras hem. Den lycka som hon förde in i mammas liv ledde till den lycka som Anna förde in i mina föräldrars liv, och den banade vägen för oss.
Pappa ville ha en pojke. Hudfärgen brydde han sig inte om. Han ville bara ha en pojke som han kunde vandra och fiska med. Han fyllde i adoptionsblanketter i tre exemplar och övervägde erbjudanden från alla möjliga håll i världen där föräldralösa små pojkar sökte efter ett hem: Grekland, Vietnam, Korea, Ryssland, den afrikanska kontinenten. Alla ställen som hade drabbats av hungersnöd eller krig, alla ställen som var så fattiga att de var beredda att släppa ifrån sig ett föräldralöst barn.
Jag hade legat på sjukhus i Addis Abeba i sex månader men var på bättringsvägen när Anne Marie och Lennart fick besked om att jag snart skulle vara klar för adoption. Men jag var inte ensam: jag hade min fyraåriga syster som också hade legat på sjukhus, och vår etiopiska socialsekreterare ville inte skilja oss åt. Vi hade redan mist vår mamma i tuberkulos, och det bästa vore om vi inte miste varandra nu. Kunde Anne Marie och Lennart tänka sig att ta emot oss båda?
De tänkte efter en liten stund och sedan var saken klar. Ja, varför inte båda två?
Det tog närmare ett år innan Fantaye och jag reste från Addis Abeba till Göteborg.
Tisdagen den 1 maj 1973 dog min farmor Lissie på Smögen, där pappa och hans syskon hade vuxit upp. Nästa dag stod den gamle prästen vid altaret i kyrkan av tegel med vitmenade innerväggar och mörka bänkar. Han följde Svenska kyrkans ceremoniel och alla gick fram och lade en blomma på kistan, som sedan fördes med båt till fastlandet och begravdes på en kyrkogård bredvid farfar och fyra generationer av släkten Samuelsson. På torsdagen samlades alla de anhöriga till gravöl, och man åt och drack och berättade minnen i flera timmar.
På fredagen fick mina föräldrar telefon i huset på Smögen. Det var våra morföräldrar som ringde. Den svenska adoptionsförmedlingen hade inte fått tag i dem utan ringt till Anne Maries föräldrar och berättat att Fantaye och jag var på väg från Etiopien. Anne Marie och Lennart skyndade tillbaka till Göteborg och stannade någonstans på vägen och köpte en våningssäng och sängkläder, och sedan beställde de tre flygbiljetter till Stockholm och fem tillbaka till dagen därpå. Som våra föräldrar alltid sa med både sorg och tacksamhet hade de aldrig förr sett så tydligt att ett liv börjar när ett annat tar slut.
Mamma födde ju aldrig barn själv, men som alla adoptivmödrar vet är resan man gör för att möta det barn man hoppas få kalla sitt eget ett förlossningsarbete av ett eget slag. När mamma, pappa och Anna kom till Arlanda fick de besked om att planet var flera timmar försenat. Pappa, som var forskare, och Anna, hans skugga, satt tysta och läste medan mamma nervöst packade upp deras matsäck i ankomsthallen. En stor termos med kaffe för henne och pappa, en liten termos med röd vinbärssaft för Anna. Sedan två sorters smörgåsar, båda på fullkornsbröd med ett tjockt lager margarin på. Den ena hade västerbottenost och några strimlor grön paprika som pålägg, den andra grovmalen leverpastej. Mormor Helga hade lagat pastejen och lagt tunna skivor inlagd gurka och grovstött senap på. Till efterrätt serverades äppelkaka som hade varit mycket godare med vaniljsås, men eftersom det hade varit jäktigt och de måst ta flyg fick hon kompromissa, berättade mamma för alla som ville höra på.
Minst tio gånger i veckan blir jag hejdad på gatan i New York av någon, för det mesta en kvinna, som berättar att hon har ett adoptivbarn. I allt större utsträckning kommer dessa barn från Etiopien och kvinnorna har läst om mig eller sett mig på tv och kan mitt livs historia. De vill tala om för mig hur det kändes när de träffade sitt barn för första gången. Jag försöker vara artig, men efter att ha hört så många berättelser, som varierar ganska lite, har jag svårt att hålla isär deras historia från min egen. Vad är äkta och vad är inbillning? Var det min adoptivmamma som grät när hon tog mig i famnen första gången, eller var det kvinnan jag mötte för några veckor sedan utanför min restaurang? Var det jag som fick ett äpple och spottade ut det för att det var första gången jag hade en frukt i munnen, eller var det min syster? Var det jag som log blygt och rart, eller försökte jag gömma mig? Det jag får höra av dessa adoptivföräldrar blir kvar inom mig långt efter våra möten, så för att vara säker måste jag lita till min syster Linda, så som jag alltid har gjort. Hon var fem år och jag var tre och hon minns den stund när vi mötte våra adoptivföräldrar mycket klarare än jag någonsin skulle kunna. Så här beskriver hon den:
När planet äntligen landade steg vår eskort Seney av först. Hon var lång och mager med mellanbrun hudfärg. Mycket söt habesha, det vill säga hon var som vi och talade amariska. Hon bar dig på ena höften och hade min hand i ett stadigt grepp. Jag ville bort därifrån. En bärare körde en kärra med vårt ”bagage”, en resväska som var Seneys och en liten ryggsäck av tyg med våra saker i. Seney räckte över dig till Anne Marie och sedan öppnade hon sin väska och tog fram presenter till våra nya föräldrar, etiopisk hemslöjd som mamma fortfarande stolt har framme i vardagsrummet. Seney hade inga egna pengar så hon måste ha räknat noga på hur mycket det kostade att ta oss till flygplatsen och sedan betala flygbiljetterna och sett till att hon hade så pass att hon kunde köpa mat åt oss på flygplatsen, om Samuelssons var försenade. Men ingen etiopier skulle ha lämnat över två moderlösa barn rakt av till dessa båda utlänningar. För Seney var det viktigt att vi kom med mer än den bleka huden i våra öppna handflator.
På flyget från Göteborg till Stockholm hade våra föräldrar valt ut våra svenska namn. Jag hette Kassahun från början men skulle få heta Marcus. Min syster Fantaye blev Linda. De började genast kalla oss vid de namnen. Pappa böjde sig ner för att hälsa på Linda, men hon försvann bakom Seneys kjol.
Med sina fem år var Linda tillräckligt stor för att minnas allting: vår by utanför Addis, mamma, sjukhuset där hon dog och salarna där vi konkurrerade om mat, uppmärksamhet och överlevnad. Hon var tyst hela vägen till Göteborg. Det enda som tröstade henne var en liten tygtrasa som hon hade med sig från Etiopien. Hon grät inte, för tårar och den sårbarhet de stod för var en alldeles för fin gåva att ge Anne Marie och Lennart, det par hon nu betraktade som potentiella fiender. I bilen hem från flygplatsen fick hon sitta bredvid Anna i baksätet, medan jag låg och sov i vår nya mammas famn i framsätet.
I sin adoptionsansökan lovade Lennart att låta sina adoptivbarn växa upp i en god familj, som hade en hund och en katt, ”båda mycket snälla mot barn”. I hans och Anne Maries bostadsområde, Puketorp, bodde ungefär trehundra familjer och i skogen runt omkring ”vandrar vi på sommaren och åker skidor och pulka på vintern”. Han utlovade små sjöar med kristallklart vatten perfekta för skridskoåkning och simning, och ett anspråkslöst hus med lekstuga och plan gräsmatta, där barn kunde springa omkring och leka med bollar.
Villan, området och omgivningarna var precis som han beskrev dem, men det skulle behövas mer än Göteborgs relativa välstånd innan Lindas motstånd besegrades. Den enda hon litade på var Anna. Linda var min beskyddare. Om vår nya mamma lutade sig ner för att ta upp mig utan att först ha fått nådigt tillstånd slet Linda mig ur hennes famn och grälade på henne på amariska. När mamma försökte sätta mig i badkaret, en för oss totalt främmande och skräckinjagande anordning där vattnet forsade vilt, höll Linda mig så hårt att pappa fick lyfta oss båda, tätt sammanslingrade som siamesiska tvillingar, och sätta ner oss i karet tillsammans.
Mamma lärde sig att be Linda om lov varenda gång hon ville ta i mig. Hon talade svenska med Linda och uttalade varje ord tydligt och höjde rösten ett par snäpp, som om det hjälpte. Med en mimares talang för gester och ansiktsuttryck gjorde hon sig mer förstådd för varje dag, och efter många månader lossade Linda på sitt grepp.
Det finns en etiopisk folksaga som handlar om lejonets morrhår. En kvinna lever i ett olyckligt äktenskap. Hennes man kommer hem sent från arbetet varje dag och ibland kommer han inte alls. I sin bedrövelse går hon till byäldsten, som försäkrar henne att han kan ordna saken. ”Jag ska laga till en medicin och när din man får den kommer han att älska dig gränslöst.”
Kvinnan är utom sig av glädje. ”Abba” – tilltalsordet för den som är en far för hela byn – ”laga genast till drycken.”
Byäldsten skakar på huvudet. ”Jag behöver en viktig ingrediens och den är svår att få tag i”, förklarar han. ”Du måste skaffa mig ett morrhår som har tagits från ett levande lejon.”
Kvinnan är förälskad och modig: ”Det ska jag skaffa dig.”
Byäldsten ville inte vålla kvinnan något ont. Tvärtom hade han levt länge och trodde att det var ett smidigt sätt att säga nej när han bad henne om en ingrediens som var lika overklig som ett trollspö. Somligt var som det alltid hade varit. Äkta män blev uttråkade och ibland kom de hem sent eller inte alls. Livet hade lärt byäldsten att hans främsta uppgift inte var att blanda till trolldrycker utan att lyssna. För en orolig kvinna som kände sig övergiven var en äldre mans lugnande ord som balsam.
Men den här kvinnan var annorlunda. Hennes kärlek var flammande intensiv.
Dagen därpå tog hon ett stycke rått kött och gick ner till floden där hon många gånger hade sett ett lejon dricka på morgonen. Hon var rädd men närmade sig ändå stranden och kastade köttet till lejonet. Hon kom tillbaka varje morgon och matade vilddjuret och flyttade sig allt närmare, tills hon en dag vågade sätta sig intill det och dra ut ett morrhår. Lejonet lät det ske. När hon kom tillbaka till byäldsten blev han alldeles häpen över att hon hade klarat en sådan omöjlig uppgift.
”Hur gick du till väga?”
Hon berättade, och byäldsten svarade med aktning och respekt: ”Du gav dig inte förrän du med mod och uthållighet och vänlighet gjorde ett lejon till din vän. Du behöver ingen kärleksdryck för att vinna tillbaka din man.”
Den sagan kan alla etiopiska barn, men för mig är det också sagan om min första tid i Sverige och om hur min syster och jag inlemmades i familjen Samuelsson. Den modiga kvinnan var Anne Marie och lejonet var Linda.