Maya Haile kom motvilligt med på en inflyttningsfest som jag ordnade i mars det året. Hon hade ingen lust att gå till någon hon aldrig hade träffat och där hon inte kände en enda gäst, men en modellagent som hon hade jobbat med tjatade på henne att komma och lovade att hon skulle få roligt och träffa några andra etiopier i förskingringen. Hon började bombardera Maya med sms om festen klockan åtta på kvällen. ”Det är hur kul som helst! Massor av etiopier här! Kom bara!” Maya dök äntligen upp vid halvtolvtiden och för att åtminstone känna någon hade hon en flicka i släptåg som hon delade lägenhet med.
Jag ordnar inte många egna fester – med alla välgörenhetstillställningar och premiärer blir det tillräckligt många ändå – men när jag gör det ser jag till att det blir något rejält. Den våren hade jag just flyttat från en flott men själlös lägenhet i Time Warner Center vid Columbus Circle till en flott och själfull våning i Harlem, och det var mycket mer än bara ett bostadsbyte. Jag var äntligen redo att slå mig ner någonstans, och den tanken hade aldrig fallit mig in under alla år som jag levde i kappsäck. Jag bjöd alla jag kände och några jag inte kände. Jag hade ett band som spelade, fat med allt från gravlax till sushi och två barer med servitörer, den ena på min nya terrass och den andra på undervåningen i min etagelägenhet. Det var ovanligt varmt på kvällen och stämningen var hög med folk överallt. Då kom två långa flickor in, längre än någon annan där, till och med Mes, som är lång. Den ena var till hälften asiat, till hälften vit, den andra var svart. Jag svär på att allt frös i en minut; folk slutade prata och äta och bara stirrade. Den svarta var fantastisk, med stora runda ögon och höga fina kindknotor och inte ett spår makeup. Absolut en modell, tänkte jag, fast jag aldrig hade träffat henne tidigare. I så fall skulle jag ha kommit ihåg henne.
Jag är inte lång, 1,67 om det vill sig väl. Men jag har alltid fått självförtroende av att laga mat, och om det är min mat som står på bordet är jag minst två meter lång. Vi var hemma hos mig, det var min fest, så jag gick raka vägen fram till henne.
”Selam”, sa hon. Det är fan inte sant, tänkte jag. Är hon habesha?
”Ge mig ditt telefonnummer innan jag blir full”, sa jag. ”Och har du lust att äta frukost med mig i morgon?”
”Kanske, om jag är uppe då”, log hon.
Dagen därpå möttes vi och åt frukost på M & G Diner. Jag satt där med mina polare och var säker på att hon inte skulle komma, och så kom hon och då visste jag. Som Common rappade: ”It doesn’t take a whole day to recognize sunshine.”
M & G låg i hörnet av One-hundred-twenty-fifth Street och St. Nick. Den är nerlagd nu, och det är väldigt sorgligt. För mig, född i Etiopien och uppvuxen i Sverige, var en måltid där den kulinariska motsvarigheten till att höra Marian Anderson sjunga på trappan till Lincoln Memorial i Washington. M & G förverkligade en otroligt rik svart amerikansk kulinarisk historia. Logon var lysande röd och gul och neonskylten talade om för tre generationers grannar att kycklingen stekt på sydstatsvis var färsk, varm och delikat. Man kunde alltid lita på att gästerna var trevliga och maten mer än god.
Det var på M & G som jag fick klart för mig hur mycket Maya och jag hade gemensamt. Hon hette egentligen Gate Haile och hade vuxit upp i Etiopien som nummer tio i en familj med tolv barn. Hennes släkt hör hemma i två minoriteter i och med att den tillhör guragestammen och bekänner sig till den katolska läran i ett land där den stora majoriteten är habesha och ortodoxa. Hon växte upp mellan Addis och byn Gofrer i en familj som ingick i landets lilla bildade övre medelklass, som brukar kallas diasporan eftersom många flyttar utomlands för att bo och studera.
För att Maya skulle få en europeisk uppfostran skickades hon när hon var tolv år till sin äldste bror Petrus, som var präst i Holland. Liksom två systrar gick hon i sjuksköterskeskola, men folk frågade så ofta om hon var modell att hon bestämde sig för att pröva på. Hon lämnade skolan och stack i väg till en skönhetstävling i Frankfurt, och när hon vann berättade hon det inte för någon i familjen. Den första agentur hon sökte upp skrev kontrakt med henne, och när vi träffades hade hon bara bott några månader i New York och visat couturekollektioner.
Maya är tio år yngre än jag men har på många sätt levt ett rikare liv. Hon talar amariska, nederländska, franska och engelska och har bott långa perioder i Etiopien, Europa och USA. Jag tyckte om henne från början delvis därför att hon inte var blasé på New York eller restaurangvärlden. Jag brukade ta med henne på olika evenemang, och sedan kunde hon tala om ”den trevlige franske killen Daniel” eller ”den stilige Eric med grått hår”. Och precis som jag var obesvärad med kvinnor därför att jag hade systrar hade hon en massa bröder och var utan vidare med på att vi gick och spelade basket med mina kompisar. Om vi var bjudna på smokingmiddag visste hon hur hon skulle uppträda och småprata med de andra gästerna och förstås hur hon skulle posera för kamerorna. Någon så lång och vacker som hon skulle lätt kunna skrämma bort folk, men Maya är så vänlig och hjärtlig att alla genast trivs i hennes sällskap. I min värld, där relationer är viktiga, är hennes förmåga att ta folk en stor tillgång. Hon förstår att restaurangbranschen egentligen handlar om mat och konversation.
Steg för steg presenterade jag Maya för det New York jag älskade. Vi gick och åt överallt – hon var öppen för allting, från dim sum i Chinatown till sena middagar på Nobu, men hon tyckte bäst om Floyd Cardoz Tabla, antagligen för att hans indiska kryddor låg närmast dem hon var van vid hemifrån. Maya bekantade mig i sin tur med den etiopiska kulturen på ett sätt som mina blattekompisar aldrig hade kunnat. Jag vet kanske mer om afrikansk matlagning i allmänhet, men Maya lagar bättre etiopisk mat än jag själv. Hon vet mer om den mat man äter på stora helger och i vissa regioner och om man tillhör en viss stam. Hon förklarar varför etiopisk couscous är tjockare och mer lik havre än mannagryn, och hur man äter den till frukost med honung ringlad ovanpå. Hon torkar injera i ugnen och bryter sönder den till chips som vi dippar i diverse röror, och hon har lärt mig att dricka kaffe med smör och salt i stället för mjölk och socker.
Nästan hela mitt vuxna liv hade jag undvikit riktiga relationer och intalat mig att de skulle komma i vägen för min matlagning, eller att mamma och systrarna i Sverige behövde mig som mannen i familjen, eller att jag inte hade tid att binda mig. Det fanns alltid någon ursäkt, men den verkliga anledningen var att jag inte var färdig för sådana relationer förrän jag träffade Maya.
Den inflyttningsfesten var det bästa jag någonsin har ordnat. Den förändrade mitt liv för alltid.
Vår pappa levde. Inte Lennart, den som hade älskat och fostrat oss, utan Tsegie, den som hade gett Linda och mig livet. Det var Linda som upptäckte det. Hon hade hållit på i många år med att forska om våra etiopiska rötter. Hon var en flitig detektiv, och nästan varje år hittade hon en ny viktig bit av vårt förflutnas pussel. Ett år fick hon tag i blanketterna som hade fyllts i när vi togs in på sjukhuset i Addis, och då blev det klart att vi hade haft fel om vår ålder. Jag var ett år yngre och hon ett år äldre. Det låter nog barnsligt men mina tankar flög genast tillbaka till den gången när jag blev utesluten ur fotbollslaget för att jag var för liten till växten. Att få veta att jag faktiskt hade varit ett år yngre än mina vikingar till klasskamrater gav mig en liten kick, också efter alla dessa år. Lite löjligt, visst. Men sant.
Sedan lyckades Linda spåra upp en morbror till oss. Hon skrev till honom och han svarade med ett brev som innehöll ofattbara nyheter. Vår biologiska pappa Tsegie hade inte dött i kriget med Eritrea, som vi alltid hade trott. Han levde och hade hälsan och bodde i en by med tjugofem hyddor som hette Abragodana, ungefär tio mil söder om Addis.
Jag skulle just resa till Etiopien för andra gången några veckor senare. Jag arbetade på en artikel om Addis för tidskriften Travel & Leisure och reste tillsammans med två journalister, bröderna Matt och Ted Lee. Vi skulle förstås gå till Merkato alla tre och likaså ta en titt på nöjeslivet i Addis med fjärrassistans av Mes, som hade kvar en farbror där. Men ända sedan jag hade fått veta att Tsegie levde kunde jag inte tänka på något annat. Jag skulle få träffa min pappa. Jag var inte det föräldralösa barn jag hade trott i trettio år. Det är en märklig upplevelse att få reda på att en grundläggande sanning om en själv, som man har accepterat för länge sedan, inte är någon sanning. Som om man hade vuxit upp i tron att man var vit och sedan plötsligt insett att man var svart. Veckorna före den andra resan till Etiopien skymtade jag mitt ansikte i speglar här och där, och det var en fantastisk tanke att jag snart skulle få se en äldre version av det – inte bildligt, som jag hade på den första resan där jag tyckte att jag såg mitt äldre jag i habeshamännens ansikten, utan bokstavligt, så som barn gör när de ser in i en förälders ansikte och känner igen släktdragen i benbyggnad och muskulatur.
Innan jag lämnade New York var jag på banken. Alla som har rest omkring i Afrika kan rutinen. Kontanter är vad folk vill ha, inte kreditkort, inte resecheckar. Lika viktig som bankärendet var den runda jag gjorde i sportaffären där jag köpte två dussin splitter nya fotbollar. Det är den valuta jag delar med barn och ungdomar som jag träffar.
På planet till Addis var jag starkt medveten om att jag för första gången i mitt vuxna liv inte reste som en kock som jagar smaker utan som ett föräldralöst barn som jagar sin historia. Men jag hade också arbete att uträtta på resan, tillsammans med bröderna från Travel & Leisure. När jag ser tillbaka på den inser jag att den sysselsättningen var en buffert mot alla de frågetecken och eventuella besvikelser som väntade i Etiopien. Om jag inte träffade min pappa, om han på något sätt blev en besvikelse, kunde jag lägga om kursen och enbart gå in för matlagning och den artikel om mat som vi skulle leverera. Men just då var allt inte på långt när så klart, och jag intalade mig att den dag jag skulle möta min biologiske far bara var en utvikning, ungefär som den där eftermiddagen jag hade tillbringat med de gamla kvinnorna i hyddan och lärt mig baka injera.
Jag satt i flygplanet och gick igenom detaljerna i min levnadshistoria – åtminstone dem jag kände till.
Jag fick heta Kassahun Tsegie när jag föddes. Jag var det tredje barnet till en bonde och hans hustru och vi bodde i en liten by i bergstrakterna utanför Addis Abeba. De flesta etiopier var bönder eller födde upp boskap, och min far gjorde bådadera. Han odlade linser och chili och hade kor. Deras första barn, en pojke, hade dött, och sedan kom Fantaye, min syster Linda, med stora runda ögon och breda ögonbryn som vår pappas. Efter Fantaye kom jag. Vi tillhörde amarafolket, inte lika stort som oromo, som dominerade i vårt område men ändå en av de största av de otaliga etniska grupper som befolkningen utgörs av. Jag föddes 1971 – inte 1970 som jag hade trott – när stora omvälvningar och oroligheter pågick. Eritreas självständighetskrig hade rasat i tio år och kejsar Haile Selassies fyrtioåriga regeringstid stapplade mot sitt slut medan hans potentiella efterträdare trängdes omkring honom. Frånsett de politiska stridigheterna hade landet härjats av undernäring och en tuberkulosepidemi som hade smittat närmare åttahundratusen personer. Om sjukdomen inte behandlas dör mer än hälften av patienterna. På amariska kallas TB samba necarsa, lungcancer.
Jag hade fått tuberkulos redan innan jag fyllde ett år, liksom min syster. Mamma hade också smittats och var allra sjukast. I vår by fanns ingen sjukvård av något slag, så vi tre gav oss av till fots till Addis, där det fanns läkare och moderna sjukhus. På något mirakulöst vis lyckades mamma lotsa oss genom köerna av sjuka utanför sjukhuset så att vi fick den vård vi behövde.
Mamma dog på det sjukhuset och ingen visste något om pappa utom att han påstods ha dött i kriget. Fantaye och jag måste ha fått en mild form av TB eller också fick vi kanske medicin innan sjukdomen hade gått för långt för att kunna hejdas. Vi blev inlagda och botade. Hur lång tid det än tog hade vi besegrat urusla odds. Några månader senare, när vi var så friska att vi kunde skrivas ut, stod personalen där och undrade hur de skulle ordna allting åt oss. En sköterska som hette Ayem Alem – det betyder ”världens öga” – steg fram.
”Jag tar med dem hem till mig”, sa hon. Vi fick bo hos henne och hennes fyra flickor i ett litet hus byggt på en tomt stor som ett frimärke som staten hade delat ut. ”Jag ska hitta en adoptionsagentur som placerar dem någonstans.” Sagt och gjort. Ayem hittade ett svenskt fältsjukhus som ordnade adoptionsplaceringar, och hon övertalade personalen där att sätta upp oss på sin lista. Medan hon väntade på att vi skulle få ett hem måste hon ha fått ligga i för att kunna ge oss tak över huvudet och mätta två extra munnar. Hennes flickor kanske tyckte att vi var till besvär när deras mamma var på arbetet, eller också lekte de med oss och blev glada i Fantaye som hade så lätt för att skratta och i mig som tultade omkring. Min svenska mamma har behållit Ayems brev – hon fortsatte att skriva till oss genom åren, långt efter att vi hade blivit vuxna – och där står det att hennes flickor inte har glömt oss och att hon hoppas att vi kommer ihåg våra amariska namn. Alltsammans visar hur varmt Ayem kände för Fantaye och mig.
Och jag funderade över mammas vandring. Gick vår mamma Ahnu verkligen den där långa vägen ensam? Med två små och sjuka barn? Pappa kanske gick med henne eller också var han kvar på gården och lät en bror eller farbror följa med oss. Jag får aldrig veta säkert. Vi gick troligen till fots – det måste ha tagit flera dagar – och säkert i aftonsvalkan. På dagarna vilade vi i den skugga vi kunde hitta. Som matsäck hade vi antagligen med oss torkad injera och quanta, strimlor av kött kryddat med peppar och salt, som fått torka i upp till en vecka. Vatten måste vi ha burit med oss. Att vi ens tog oss fram till Addis förvånar mig, men det var förstås ingen garanti för räddning. Sjukhusen var så överfulla att människor sov på gatorna i veckor bara för att komma innanför dörrarna. Lyckades Ahnu någonsin ta sig in på sjukhuset? Blev hon undersökt eller behandlad av någon läkare? Jag vet inte. Det enda jag vet är att hon tog med sig oss och lämnade byn och att hon dog. Och att hon var tjugoåtta år.
När vi landade i Addis lämnade jag fotografen och bröderna Lee – jag ville inte att mötet skulle förvandlas till en cirkus – och lejde en chaufför. Mes farbror Workasef var vår tolk på resan och han var villig att följa med till Abragodana. Vi körde genom hela staden till ett gammalt barnhem där vi skulle träffa pappa och kvinnan som hade ordnat mötet. Det var rena kaoset på vägen – det är alltid kaos överallt i Addis. Vallpojkar springer över gatan och försöker hålla ihop en hjord magra getter. Man får damm i ögonen. En Mercedes rusar förbi. En hand sträcks fram och tigger. Samtidigt ser man otroligt tjusiga ambassader och villor där de förmögna invånarna och eliten som har kommit tillbaka från utlandet bor. Och så alla som springer, både män och kvinnor som rusar fram utefter gatan ungefär som i New York-maran. Men det här är inget maraton, det är bara en helt vanlig dag och Addis pulserar i rytmen av tre miljoner fötter, många utan skor.
Vi åkte i en gammal Toyota Landrover. Det är vad alla de återvändande kör, men inte ens en Landrover skyddar mot vågorna av damm. Efter en timme var vi framme. Vid grinden stod en vakt klädd i gamla militärpersedlar från något krig för länge sedan. Det var trettioåtta grader varmt men han var i full mundering: byxor, vapenrock, schal, kängor. Det är så alla vakter i Addis visar hur mäktiga och betydelsefulla de är.
Jag gick in och den första jag träffade var Rahel, kvinnan som hade skaffat fram upplysningarna om pappa. Hon arbetade på den förmedling som hade skött Lindas och min adoption. Men i ett land med sjuttiofem procents arbetslöshet tog hon en stor risk att mista sitt jobb när hon bekräftade för oss det vi hade fått veta av vår morbror, alltså att pappa levde; regeln var att ett bortadopterat barn inte skulle ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Hon och Linda hade haft kontakt i många år innan vi äntligen fick veta sanningen. Rahel väntade tills hon bara hade tre månader kvar till pensioneringen med att ordna så att jag fick träffa honom.
En äldre man satt bredvid henne. Rahel gjorde en gest mot honom. ”Det här är din pappa.”
Min pappa. Inte Lennart, ljushyad, svensk, muskulös, född av havet, med kärlek till marken. Denne man hade mörk hy och grått, tjockt, långt hår. Jag blev genast imponerad. Att vara åttio år gammal i ett land där de flesta män har tur om de hinner fylla fyrtio innan de dör är helt enkelt ett mirakel. ”Han är bonde och präst”, berättade Rahel. Jag satt där tyst medan han började be till Gud i underbart melodiska kadenser. Allt överväldigade mig. Jag behärskade mig så mycket jag orkade men plötsligt började jag gråta. När tårarna väl kom upphörde de egentligen aldrig.
Pappa följde med mig ut, vi satte oss i bilen och gav oss i väg till hans by. Bilfärden tog många timmar mer än den skulle ha gjort om vi inte hade åkt på gropiga och dammiga obelagda vägar och gång på gång stannat för att släppa förbi hjordar av nötboskap eller åsnor med berg av träkol bundna på ryggen. Det var på den bilresan vi måste lära känna varandra. Vi visste båda att hans fru och hans andra barn skulle stå där och ta emot oss så fort vi var framme. Tiden i bilen var vår enda riktiga stund tillsammans.
Vad säger man i en sådan situation?
Jag visste att jag inte ville börja med: ”Varför lät du oss bli bortadopterade? Varför lät du oss tro att du var död?” Det fick inte bli en serie anklagelser. Och det var svårt att hålla samtalet undan det spåret. En del av mig ville hoppa ut ur bilen och springa bort från honom, från mysteriet, från alla de frågor som jag nog inte skulle få några riktiga svar på.
Vi passerade Haile Selassies palats. Där fanns ett splitter nytt torn. Som alltid slogs jag av kontrasten mellan de lyxiga Mercedesarna och de utfattiga barnen på gatan. Det är Harlem tjugo gånger om. Jag tittade ut genom fönstret på gatuförsäljarna som sålde bilder av Usher och Tupac. Det luktade berbere överallt. Vi susade förbi ett Starbuckks, stavat på det sättet. Vi susade förbi ett Mariotthotel, med ett r. Folk åt ute på en restaurang som hette Burger Double King. Jag stirrade ut genom fönstret för att slippa se på pappa.
Han började med att ställa frågor: ”Hur mår Anne Marie? Hur mår Fantaye?”
Han visste att Linda mindes mer av Etiopien än jag. Han mindes också henne bättre. ”Jag har en mycket tydlig bild av henne.”
I nervositeten började jag ställa frågor som inte hade med oss att göra: ”Hurdan var skörden i år? Är det svårt att få fram vatten?”
Jag har talat med andra svensketiopier som träffat sina föräldrar. ”Det är ett krig om pengar, ingenting annat”, säger de. ”De vill bara ha pengar av dig.” Men jag ville vara öppen, jag ville bygga upp en relation. Jag ville sopa undan dammet och vifta bort flugorna och hitta något vackert i min nyfunna familj. Jag visste bara inte hur.
Jag tittade ut genom fönstret och efter en stund tog vägen slut. Den röda leran fastnade i ansiktet och jag hostade. Jag såg fler giraffer och färre människor. Barn kom springande mot oss, lyckliga över att se en bil. Torkad lera överallt. Vi var på den afrikanska savannen och alla längtade efter skugga. Djuren rullade ihop sig under träden, familjerna låg och sov under träden, alla människor och alla djur viftade bort flugor.
Var det på den här vägen som vår mamma gick med oss? undrade jag inom mig.
När kan jag börja fråga honom om mamma?
Jag brann av iver att berätta allting för Linda. I allt som rör vår etiopiska tillvaro är Linda den som vet och den som gör allt verkligt. Hon personifierar begreppet sanning för mig. Först när jag berättar saker och ting för henne blir de på riktigt. Hon berättar saker och ting för mig och jag vet att det hon säger är sant.
Lindas pojke Petrus skulle bli alldeles till sig om han vore här, tänkte jag. Han är väldigt lik sin mamma. Han längtar till Etiopien, han med.
Tsegie talade om sin förstfödde, min äldre bror som dog som spädbarn. Han grät öppet. Jag kan inte avgöra, eller ens föreställa mig, vad han har känt när han tänkt på Linda och mig som han förlorade för länge sedan.
Just när jag märkte att återseendet blev en alltför stark känsloupplevelse var vi lyckligtvis framme i pappas by. Marken var samma torkade lera som vi hade åkt över i timmar, men pappa visste var han var någonstans. Han sa åt föraren att ta av åt höger.
Jag kom att tänka på alla gånger på Smögen när jag var ute på sjön med farbröderna. De brukade säga: ”Stanna här”, och så hittade vi all fisken. Som barn undrade jag hur farbröderna kunde veta precis var de var på det stora öppna havet. Pappa såg vägmärken i den röda leran på exakt samma sätt.
Vi svängde in en gång till på en ännu mindre väg och ungefär sextio barn kom springande mot oss. Alla traktens ungar hoppade upp på bilen. Pappa viftade undan dem med en käpp. Vi steg ur.
En kvinna kom emot mig och ylade av glädje. Det var Kasech, pappas andra hustru, fick jag veta efter en stund. Hon var närmare min ålder än hans. Hon tog mitt ansikte mellan båda händerna och kysste mig gång på gång på kinderna, och sedan tog hon mig i handen och drog mig genom åskådarskocken och in på gården. Hon förde mig till deras hydda och gjorde en gest åt oss alla att sitta ner på bänkarna utefter väggen medan hon och en annan kvinna genomförde kaffeceremonin. Det är ett av de stora tecknen på gästfrihet i Etiopien att rosta, mala och brygga färskt kaffe åt gästerna. Att bränna virak ingår i ritualen, liksom att strö ett täcke av gräs på golvet, en liten skymt av lyx som mjukar upp den förbrända jorden. Medan man väntar tuggar man på osaltade popcorn från grytan rakt framför en.
Pappas bostad bestod av två lerhyddor, en med tak, en utan.
Den utan tak var avträdet. Två oxar vandrade omkring på gården. En enda mager get.
Hyddan med tak var hela fyra kvadratmeter med en liten injeraugn. Väggarna var prydda med rena vackra bilder av Jesus, Petrus, mig, Anne Marie, Linda, till och med Zoe. Syskonskaran uppgick till åtta och även utan oss fyra gäster var det omöjligt för alla att vara inne samtidigt. Jag såg de hoprullade mattorna i hörnet och förstod att några barn sov utomhus på nätterna med djuren.
Lerhyddorna berörde mig djupare än något annat jag hade sett i Etiopien därför att de inte var vilka byggnader som helst: de var min familjs hem. Jag kunde ha vuxit upp här, i denna fattigdom – och då hade mitt liv varit totalt annorlunda. Jag vill gärna tro att jag skulle ha levt lycklig trots umbärandena med krig och svält och det påfrestande klimatet, så som mina syskon har funnit sina egna glimtar av glädje och lycka. Men hur starkt bunden jag än är till Etiopien – människorna, historien, kulturen – har jag svårt att se förbi bilderna i välgörenhetsorganisationernas broschyrer. Jag distraheras av flugorna. Det är flugor överallt. De sitter så tätt på barnens ansikten att ingen ens bryr sig om att vifta undan dem. Och det är de små barnens ansikten täckta av flugor som till sist får mig att svälja hårt. Om min kärlek ändå vore ett nät som höll flugorna borta. Om min kärlek ändå vore ett nät fyllt med mat åt alla hungriga magar. Jag förstår varför så många har gett upp hoppet om Afrika – ingen vill säga att vi lämnar en kontinent av människor bakom oss att härda ut i ett månghundraårigt överlevnadskrig, men det gör vi, och det beror på att det skulle behövas en gigantisk förändring för att det ska bli någon effekt, att läka gamla sår och röja en ny väg är en mastodontuppgift, omöjlig att föreställa sig. Men något jag har lärt mig under min tid i USA är ett gammalt afrikanamerikanskt uttryck: Dela med dig av dina kunskaper så räddar du åtminstone någon. Jag vill tro att jag är här för att dela med mig av det jag kan och att det finns någon som delar med sig av det han kan till mig. Och om vi lär av varandra kan vi påverka. Jag kan inte ge upp hoppet om min familj, om den här byn, om det här landet eller om den här kontinenten. Trots att jag känner dem komma – en västerlännings medlidsamma tårar – släpper jag inte fram dem. I stället sträcker jag ut armarna efter min lilla syster Ashou, som är fem år men ser ut som om hon vore tre. Jag drar henne närmare intill mig och sätter henne i mitt knä. Jag låter flugorna som kryper över hennes ansikte krypa över mitt också. Och jag viftar inte undan dem.
Jag har varit tillbaka i Etiopien minst en gång om året sedan dess, ibland med Linda, ibland med Maya, ibland ensam. Jag har mött alla mina åtta syskon, fyra pojkar och fyra flickor, som var mellan tjugotvå och tre år när jag var där första gången. Jag känner mig starkt bunden till dem och engagerar mig djupt i att hjälpa dem till ett bättre liv, och det har blivit ett av de mest komplicerade företag jag har stått inför. Vi är släkt och ändå är vi åtskilda inte bara av en ocean. Vi är åtskilda av språk, kultur, religion och klass. När jag upptäckte att dessa tio personer levde på tvåhundra dollar om året – vi ska komma ihåg att detta är ett land med sjuttiofem procents arbetslöshet – började jag skicka pengar. Först var det etthundrafemtio dollar i månaden, en struntsumma. De pengarna har helt klart förändrat deras liv. De har gett mer mat och bättre utbildning. Men ibland, särskilt i de stunder när jag är rädd att de ska bli som många andra och lita på att deras förbindelser i väst ska lösa alla deras problem och försörja dem helt och hållet, undrar jag om det egentligen har varit så bra för dem.
När jag träffade Tsegie första gången gick ingen av mina halvsystrar – Zebeney, Salam, Ashou och Tigist – i skolan. På Etiopiens landsbygd är det lyx att låta flickor gå i skolan, de som arbetar så flitigt i jordbruket och gifts bort tidigt. Jag blev tvungen att köpslå med honom för att flickorna skulle få gå i skolan. Jag måste inte bara bekosta deras uppehälle på internatskolan i Addis utan också ersätta Tsegie för den inkomstförlust som blev följden av att de inte arbetade i jordbruket.
”Då säger vi det”, sa jag. Jag skulle betala.
Han vägrade ändå. Även om jag skickade extra pengar skulle han förlora för mycket.
”En kan få gå i skola”, sa han. ”Men inte den äldsta, hon ska snart giftas bort.”
Trettonåriga Zebeney och elvaåriga Salam tränades redan för äktenskapet. Brudköpspengarna från brudgummarnas familj skulle ge Tsegie anseende och välstånd.
”Jag vill att Zebeney ska gå i skolan”, sa jag och förhandlade så som Lennart hade lärt mig att köpslå med fiskhandlarna när jag var pojke. Men här var det inte fråga om fisk och Tsegie var ingen fiskare som sålde sina varor. Jag gjorde mitt bästa för att inte se kritisk ut och låta tillrättavisande. Om jag överskred mina gränser och kritiserade honom för hans sätt att leva skulle han avbryta förhandlingarna, bara för att visa vem som bestämde. Jag måste hålla i minnet att han älskade mina systrar och enligt sin egen uppfattning utbildade dem till duktiga jordbruksarbetare, en garanti för framtida lycka. Det var ett underligt, obehagligt parti schack där systrarna var pjäserna. Hur skulle jag kunna hjälpa åtminstone en av dessa små flickor hela vägen över brädet så att hon fick gå i skola?
Till sist gav han med sig. Zebeney skulle få gå i skola.
Jag anade en öppning. ”Det är inte lämpligt att skicka henne till Addis alldeles ensam. Jag tycker att Salam borde få följa med.”
Han smålog lite. Det gladde honom att se att jag trots alla år utomlands fortfarande hade lite av den förslagenhet i mig som en äkta habesha ska ha.
”Nej, nej.” Han skakade på huvudet. ”Salam måste uträtta Zebeneys arbete.”
Jag visste att det var en god idé att båda flickorna gick i skolan tillsammans. De skulle behöva varandras stöd, sa jag, och till sist gav Tsegie vika.
Lika glada som de båda äldsta systrarna blev över denna sällsynta chans, lika förkrossade blev de båda yngsta. Tigist var inte ens fem år, och fast också hon arbetade på gården och var uppe i ottan hade hon en vag förnimmelse av de möjligheter hon gick miste om. Sjuåriga Ashou var otroligt intelligent, och när jag såg hennes min då hon fick veta att hon skulle bli kvar hemma, hur besvikelsen hängde ovanför henne som ett moln, hade jag svårt att blinka tillbaka tårarna. Hur många föräldralösa barn såg ut på det sättet när de fick veta att Linda och jag hade adopterats bort och rest till ett fantastiskt land, där varmt vatten rann i badkaret och kallt vatten rann i köket och mat låg och väntade i en skattkista varenda gång man fällde upp locket?
Jag höll Ashou tätt intill mig och viskade: ”Var inte orolig, det blir din tur snart.” Hon verkade inte tro mig. För det första skulle hon få bli kvar hemma, för det andra skulle hennes liv snart gå från att vara svårt till att bli nästan omöjligt trots de extra pengarna, nu när Zebeney och Salam snart försvann till Addis. Hon skulle få stiga upp klockan fyra och gå flera kilometer och hämta vatten i byns brunn, och sedan skulle hon få slita till långt efter mörkrets inbrott, när maten var uppäten och allt undanställt. Hon var sju år och hennes skift var längre än någons i min personal.
Det tog mig ytterligare två år att få Ashou i skolan och ännu ett år därefter att övertala Tsegie att släppa ifrån sig Tigist, den yngsta. Nu är Tigist den gladaste av alla mina systrar. Hon har gått i skolan sedan hon var sju år och för varje dag känns livet på gården alltmer som ett avlägset minne. Ashou, som nu ska börja sjätte klass, blommar också. Hon hade ju aldrig riktigt trott mig när jag lovade att hon också skulle få komma bort från gården, och hennes misstro, och även de år hon fick arbeta när de båda äldsta hade börjat skolan, har gjort henne mogen långt över hennes år. Hon är den som liknar mig mest. Ashou kommer alltid att arbeta dubbelt upp för varje gång hon gynnas av turen.
Det extra ekonomiska ansvaret för systrarna är ingenting jämfört med hur Tsegies avslöjanden har komplicerat mitt eget känsloliv. I brist på äkta kommunikation är det svårt att veta vad man ska tro. Övergav han mamma? Övergav han oss? Vid ett besök berättade han för Maya att han hade kommit till Addis och letat efter oss några veckor efter Ahnus död men fått veta att det var för sent, trots att vi var kvar i landet och bodde hos Ayem. Om det är sant, var det bara ett missförstånd eller tyckte den han talade med att Linda och jag skulle få det bättre i Sverige? I sin sorg begav han sig till bergen i norr och levde som eremit i tio år, har han sagt. När han kom tillbaka fick han en religiös uppenbarelse och blev präst.
Var det verkligen så det hade gått till?
Det märks tydligt att Tsegie är stark och uthållig. Han har levt dubbelt så länge som genomsnittet för etiopiska män i hans generation, han har hämtat sig från förluster som skulle ha brutit ner andra och han har en gnista av ledarskap som lyser upp alla rum han stiger in i. Det står ett kraftfält runt honom som kommer av att han har mist allt och överlevt. Och samtidigt som jag alltid tänker på Lennart som min pappa och Anne Marie som min mamma har Tsegie gett mig något jag aldrig trodde att jag skulle få – ett levande familjeträd i Etiopien och ännu en plats att kalla hemma.