Françoise drog sig för varje dag allt mera undan alla förströelser. Till de nöjen som förut hade varit henne kärast och som hon brukat njuta av i hemmet tillsammans med sin mor eller med Geneviève, musikstunderna, böckerna, promenaderna, till dem lånade hon nu blott ett hjärta, besatt av en härsklysten sorg som inte ett ögonblick lämnade henne. Hon pinades lika svårt av omöjligheten att resa till Biarritz som av sitt fasta beslut att inte göra det, även om det hade varit möjligt, för att inte genom en vanvettig handling kompromettera den värdighet som hon möjligen kunde ha i monsieur de Laléandes ögon. Hon var ett stackars offer för en tortyr, vars orsak hon inte kände, och hon skrämdes av tanken att detta onda kanske skulle komma att fortfara på samma sätt i månader innan botemedlet kom och hon på nytt kunde sova lugnt och drömma fritt. Hon oroades också av att inte veta om han möjligen, och kanske till och med snart, skulle resa genom Paris utan att hon fick reda på det. Rädslan för att en andra gång låta lyckan gå så nära förbi sig gjorde henne djärv, och hon skickade sin betjänt till monsieur de Laléandes portvakt för att skaffa sig upplysningar hos honom. Portvakten visste ingenting. Hon förstod då, att aldrig mer skulle ett hoppets segel skymta fram vid randen av detta hav av sorg, som bredde ut sig i oändlighet och bortom vars horisont världen tycktes taga slut. Hon kände sig i stånd att begå de mest dåraktiga handlingar, hon visste inte vad, skriva till honom kanske. Och eftersom hon nu hade blivit sin egen läkare, tillät hon sig själv för att få en smula ro att försöka meddela honom hur gärna hon hade velat träffa honom. Hon skrev därför följande brev till monsieur de Grumello:
»Monsieur,
Madame de Buivres har framfört till mig er vänliga tanke. Vad jag blev tacksam och rörd! Men en sak oroar mig. Monsieur de Laléande tycker väl inte att jag varit alltför påträngande? Om ni inte vet det så skriv till honom och fråga, och tala om hela sanningen för mig då ni fått svar. Jag är mycket nyfiken på vad han kommer att säga och ni gör mig en stor tjänst. Tack än en gång!
Mina bästa hälsningar.
Françoise Breyves»
En timme senare kom en betjänt med följande brev till henne:
»Ni behöver inte vara orolig. Monsieur de Laléande fick aldrig veta att ni gärna ville höra honom. Jag frågade honom bara vilka dagar han kunde komma och spela hemma hos mig utan att säga för vem. Han svarade mig från Biarritz, att han inte skulle komma tillbaka förrän i januari månad. Tacka mig inte. Min största glädje skulle vara om jag kunde få göra er en glädje osv.
Grumello»
Det fanns ingenting att göra. Hon gjorde heller ingenting, blev bara mer och mer sorgsen, fick samvetskval över att hon var så sorgsen och över att hon beredde sin mor så många bekymmer. Hon reste bort för att tillbringa några dagar på landet och for sedan till Trouville. Där hörde hon talas om monsieur de Laléandes äregiriga strävan efter framgångar i sällskapslivet, och då en prins sökte ställa sig in hos henne och frågade: »Vad kan jag göra för att glädja er?» blev hon nästan munter av att föreställa sig hur förvånad han skulle ha blivit, om hon hade svarat honom ärligt, och för att riktigt kunna njuta av den samlade hon inom sig all den berusande bitterhet som låg i den ironiska kontrasten mellan alla de stora och svåra saker folk alltid hade gjort för att behaga henne och den lilla lätta och ändå så omöjliga sak, som ensam skulle kunna återskänka henne hälsa, lugn och lycka och glädja hennes närmaste. Hon trivdes nu endast bland sina tjänare, som beundrade henne gränslöst och passade upp henne utan att våga tala, eftersom de förstod att hon var bedrövad. Deras vördnadsfulla och sorgsna tystnad talade till henne om monsieur de Laléande. Hon lyssnade till den med njutning och lät dem servera frukosten mycket långsamt för att fördröja det ögonblick, då hennes väninnor skulle komma och hon måste förställa sig. Hon ville länge bevara den bittra och ljuva smaken av vemod i sin mun, allt detta vemod som omgav henne för hans skull. Hon önskade att hon hade härskat över ännu flera varelser, ty hon skulle ha känt sig tröstad om det som tog upp så stor plats i hennes hjärta också finge en viss betydelse för hennes omgivning, och hon önskade att hon hade hos sig några livskraftiga djur för att se dem tyna bort av hennes sjukdom. Ibland greps hon av förtvivlan och ville skriva till honom eller låta någon annan skriva till honom; hon ville vanära sig själv eftersom »ingenting längre hade något värde för henne». Men i hennes kärleks eget intresse var det bättre att hon behöll sin ställning i sällskapslivet, den kunde giva henne större auktoritet över honom en dag — om den dagen någonsin kom. Och om en kortvarig förbindelse med honom skulle bryta förtrollningen som han hade kastat över henne (något som hon inte ville, inte kunde tro eller ens för ett ögonblick föreställa sig; men hennes själ var mera klarsynt och såg detta grymma öde tvärs igenom hennes hjärtas förblindelse) så skulle hon efteråt vara utan ett enda stöd i hela världen. Och om hon oförmodat mötte en annan kärlek, skulle hon inte längre vara i besittning av de möjligheter, som trots allt ännu stod henne till buds och som säkert skulle kunna underlätta hennes förbindelse med monsieur de Laléande så fort de båda två hade återvänt till Paris. Hon försökte skilja sig från sina egna känslor och betrakta dem som döda ting, och hon sade till sig själv: »Jag vet att han är obetydlig och har alltid funnit honom vara det. Det är min uppriktiga mening om honom och den har inte förändrats. Oron har sedan dess kommit smygande in i mitt hjärta, men den har inte kunnat ändra detta omdöme. Så litet är det saken rör sig om, och det är för denna smula jag lever. Jag lever för Jacques de Laléande.» Men så snart hon hade uttalat hans namn återsåg hon honom, denna gången genom en ofrivillig och oanalyserad association, och hon kände sig så lycklig och så sorgsen att hon förstod hur föga hans obetydlighet i själva verket betydde, eftersom han kunde få henne att känna en smärta och en glädje bredvid vilka allt annat var utan värde. Och fastän hon tänkte att allt detta nog skulle gå över om hon lärde känna honom närmare gav hon liv åt hägringen genom att skänka den hela sin smärta och vällust. En fras ur Mästersångarna, som hon hört på soarén hos prinsessan A., hade förmågan att med den största tydlighet frammana för henne monsieur de Laléandes bild (Dem Vogel der heut sang dem war der Schnabel hold gewachsen). Utan att vilja det hade hon gjort den till monsieur de Laléandes verkliga Leitmotiv, och då hon en dag hörde den i Trouville på en konsert brast hon i gråt. Tid efter annan, men inte alltför ofta för att inte tröttna, stängde hon in sig på sitt rum dit hon hade låtit bära in pianot och satte sig till att spela melodin med slutna ögon för att bättre kunna se honom; även om det bara ledde till ett bittert uppvaknande var det hennes enda berusande glädje, ett opium som hon inte kunde undvara. Ibland slutade hon spela för att lyssna till sin egen sakta flödande smärta, på samma sätt som man böjer sig ner för att höra en källas milda, oavbrutna klagan. Och hon tänkte på det grymma valet mellan skammen som skulle bringa förtvivlan till hennes närmaste och sorgen som hon själv för evigt måste bära om hon inte gav efter för sin lidelse. Och hon förbannade sig själv för att hon så skickligt hade avvägt smärta och njutning i sin kärlek, att hon varken från början hade kunnat kasta den ifrån sig som ett outhärdligt gift eller efteråt kunnat kurera sig själv. Hon förbannade sina egna ögon och kanske ännu mer den avskyvärda lust till koketteri och nyfikenhet som hade fått dem att öppna sig som blommor för att fresta den unge mannen och sedan hade blottställt henne för hans blickar — dessa blickar som var lika träffsäkra som pilkast och mer obönhörligt milda än morfinstygn. Och hon förbannade sin inbillning, som så ömt hade vårdat hennes lidelse att hon ibland frågade sig om den inte även utan honom skulle ha framfött den — denna kärlek som nu helt behärskade och pinade sin mor. Hon förbannade också sin egen fyndighet, som så skickligt och väl, men samtidigt så illa, hade arrangerat långa romaner för att hon skulle få återse honom, romaner som inte gick att utföra i verkligheten men som kanske just genom den besvikelse de vållade henne hade fäst henne ännu mer vid deras hjälte. Hon hatade sin godhet och sitt känsliga hjärta som skulle förpesta hennes brottsliga kärlek med samvetskval och blygsel om hon gav sig åt honom — hon hatade sin vilja som var så okuvlig, så djärv och beredd att taga alla hinder då hennes begär drev henne mot någonting omöjligt, men så svag, så mjuk och bruten, inte bara då det gällde att motstå dessa begär, utan också då hon leddes av en annan känsla. Och till slut förbannade hon sin tanke i dess högsta form, den största gåva som livet hade skänkt henne, en gåva vars verkliga namn ingen känner och som därför har nämnts vid dem alla: intuition hos poeten, extas för den troende, den djupa känslan för natur och musik. Denna tanke hade spärrat vägen för hennes kärlek med höga bergskedjor och oändliga vidder som den hade låtit bada i det övernaturliga ljuset av sin förtrollning och i utbyte hade den skänkt hennes kärlek en del av sin egen lidelse, som hade gjort hela hennes högsta och intimaste inre liv delaktigt i denna kärlek och ansvarigt för den, som hade helgat alla hennes hjärtas och hennes tankars dyrbarste klenoder åt den, liksom kyrkans skatter helgas åt madonnan, detta hjärta som hon hörde klaga under de långa kvällarna eller ute på havet vars vemod nu var syster till hennes sorg över att inte få se honom. Hon förbannade den outsägliga känslan av mystik i tingen där vårt förstånd går under i en strålekrans av skönhet som den sjunkande solen i havet, förbannade den för att den hade fördjupat hennes kärlek och gjort den översinnlig, gjort den vid och oändlig utan att ha förminskat dess smärta, »ty (som Baudelaire säger då han talar om höstens skymningsstunder) det finns känslointryck vars obestämdhet inte utesluter intensiv upplevelse, och det finns ingen nålspets som är vassare än oändlighetens».