”Giv oss det goda, vare sig vi begär det eller icke, och håll det onda fjärran från oss även om vi skulle begära det.” — Denna bön förefaller mig vacker och riktig. Om du har någonting att invända mot den skall du inte dölja det.
Platon
Mitt träd, min lilla åsna, min mor, min lilla bror, mitt fädernesland, min lilla Gud, min lilla främling, min lotusblomma, min lilla snäcka, min egen älskling, min lilla planta, gå din väg nu och låt mig kläda på mig. Vi träffas igen klockan åtta på rue de la Baume. Men kom inte senare än en kvart över åtta så är du snäll, jag är verkligen mycket hungrig.
Hon försökte stänga dörren bakom Honoré, men han ropade ännu en gång: »Hals!» och hon räckte genast fram sin hals med en överdriven foglighet och tjänstvillighet som kom honom att brista i skratt.
— Även om du inte tycker om det, sade han, så finns det ändå små privata, vänskapliga förhållanden mellan din hals och min mun, mellan dina öron och mina mustascher, mellan dina händer och mina händer. Jag är säker på att det inte skulle upphöra även om vi slutade älska varandra, på samma sätt som jag inte kan hindra min betjänt att varje kväll gå och prata med min kusin Paulas kammarjungfru, fast jag för länge sedan har brutit med Paula. Min mun söker sig till din hals av egen fri vilja och utan mitt medgivande.
De stod nu på ett stegs avstånd från varandra. Plötsligt möttes deras blickar och båda sökte i varandras ögon upptäcka den tanken att de älskade varandra. Hon blev stående orörlig en sekund och sjönk sedan ner på en stol, andlös som hade hon sprungit. Och nästan samtidigt, med allvarlig hänförelse i rösten och läpparna formade som till en kyss, sade de:
— Älskling!
Hon skakade på huvudet och upprepade i trumpen och dyster ton:
— Ja, älskling.
Hon visste att han inte kunde stå emot denna lilla huvudskakning; han kastade sig över henne för att kyssa henne och sade sakta: »Din fuling!» men han sade det så ömt, att hennes ögon blev fuktiga. Klockan slog halv åtta. Han gick.
Då Honoré kommit hem upprepade han tyst för sig själv: »Min mor, min lilla bror, mitt fädernesland» — han hejdade sig ett ögonblick — »jo, mitt fädernesland, min lilla snäcka, mitt lilla träd», och han kunde inte låta bli att skratta då han uttalade dessa ord som de så snabbt hade skapat för sitt eget bruk, dessa små ord som kunde förefalla tomma men som de själva fyllde med oändlig mening. Därför att de utan att tänka hade anförtrott sig själva åt sin kärleks uppfinningsrika och fruktsamma genius, hade han så småningom givit dem i gåva ett eget språk, egna vapen, egna lekar och egna lagar som om de hade varit ett folk för sig.
Medan han klädde om sig till middagen, sträckte sig redan hans tanke utan möda mot ögonblicket då han skulle få se henne igen, på samma sätt som en gymnast rör vid den ännu avlägsna trapetsen mot vilken han flyger, och på samma sätt som en fras inom musiken tycks nå fram till ackordet som skall upplösa den och som drager den till sig genom hela avståndet som skiljer dem åt med begärets makt som kallar på den och ger löften. Det var på detta snabba sätt Honoré sedan ett år tillbaka färdades genom livet; från morgonen skyndade han mot eftermiddagstimmen då han skulle få se henne. Och hans dagar bestod i själva verket inte av tolv eller fjorton olika timmar, utan av fyra eller fem halvtimmar, av den tid han tillbringade i väntan på dem och av minnet de efterlämnade.
Honoré hade redan varit några minuter hos prinsessan d’Alériouvre då madame Seaune kom in. Hon hälsade först på värdinnan och på några av gästerna; sedan vände hon sig till Honoré och det verkade inte alls som om hon hälsade på honom utan bara tog hans hand, lika naturligt som hon kunde ha gjort det mitt i ett samtal. Om deras förhållande hade varit känt, skulle man kunnat tro att de kommit tillsammans och att hon hade väntat några minuter utanför porten för att de inte skulle komma in på samma gång. Men det föreföll lika troligt att de inte hade sett varandra på två dagar (vilket inte hade hänt dem en enda gång på ett helt år) och att de inte alls kände denna glada överraskning över att träffas som ligger under varje vänlig hälsning, ty eftersom de inte kunde leva fem minuter utan att tänka på varandra, lämnade de varandra aldrig och kunde därför aldrig råkas på nytt.
Varje gång de talade med varandra under middagen var deras sätt långt mildare och livligare än som är vanligt mellan vän och väninna, men på samma gång präglat av en självklar och värdig högaktning som man inte ofta finner hos älskande. De tycktes därför likna dessa gudar som enligt fabeln förklädda hade gått omkring bland människorna eller två änglar, vilkas glädje ökades av deras broderliga förtrolighet utan att denna på något sätt minskade den ömsesidiga aktning som deras ädla ursprung och hemlighetsfulla blod ingav dem. Liksom luften kände makten av de liljor och rosor som trånande härskade över bordet, fylldes den också långsamt av doften från den ömhet som enligt naturens ordning strömmade ut från Honoré och från Françoise. Stundom tycktes deras kärlek dofta med en styrka mera hänförande än dess vanliga mildhet, en styrka som naturen inte mera hade tillåtit dem att mildra än heliotropen i sol eller blommande syrener i regn.
Och just därför att deras kärlek inte var någon hemlighet, blev den desto mera gåtfull. Var och en kunde närma sig den på samma sätt som man kan betrakta dessa outgrundliga och försvarslösa armband kring en älskande kvinnas handled, vilka bär inristade med synliga men okända bokstäver det namn som skänker henne livet eller som skänker henne döden, och vilka ständigt tycks avslöja dess mening för de nyfikna och besvikna blickar som inte kan fatta den.
»Hur länge skall jag ännu älska henne?» tänkte Honoré då han reste sig från bordet. Han kom ihåg hur kort tid många av hans förhållanden hade varat, fastän han vid deras födsel hade ansett dem odödliga, och vissheten om att också detta förhållande en dag skulle sluta kastade en mörk skugga över hans ömhet.
Då kom han ihåg att han samma morgon hade varit i mässan och att han, medan prästen som läste evangeliet sade: »Men Jesus sträckte ut handen och talade och sade: Denne är såsom min broder och min moder och alla i min släkt», att han då själv ett ögonblick hade lyft sin själ mot Gud, darrande men lika högt som palmen lyfter sin krona mot himlen, och att han bad: »Min Gud! Min Gud! Lova mig att jag skall älska henne alltid. Min Gud, det är den enda nåd jag ber dig om, du som förmår allt, lova mig att jag skall få älska henne alltid.»
Men nu i en av dessa timmar som helt tillhör kroppen, då själen inom oss gömmer sig bakom vår fyllda mage, bakom huden som njuter av att vara nybadad och av rent linne, bakom munnen som röker och ögat som frossar på ljus och nakna skuldror, nu upprepade han en smula håglöst sin bön. Han tvivlade redan på att ett underverk skulle kunna rubba de psykologiska lagarna för hans obeständighet, lika omöjliga att bryta som de fysiska lagarna för tyngden eller för döden.
Hon såg att hans ögon var tankfulla, reste sig och gick förbi honom utan att han lade märke till henne, och eftersom de var ganska långt från de andra frågade hon med ett släpande, gråtmilt tonfall, detta småbarnsaktiga tonfall som alltid narrade honom att skratta, och på ett sätt som om han just hade sagt någonting till henne:
— Vad då för något?
Han började skratta och svarade:
— Säg inte ett ord till, hör du det, annars kysser jag dig, jag kysser dig mitt för näsan på alla människor.
Hon skrattade först, men sedan tog hon återigen på sig sin lilla sorgsna, missbelåtna min för att roa honom och sade:
— Ja, ja, jag visste det nog, du tänkte naturligtvis inte alls på mig.
Han såg leende på henne och svarade:
— Vad du kan ljuga bra.
Och han tillade milt:
— Din fuling! Din fuling!
Hon lämnade honom för att gå och tala med de andra. Honoré tänkte: »Då jag känner att mitt hjärta börjar frigöra sig från henne, då skall jag försöka hålla det kvar så försiktigt att hon inte ens kommer att märka det. Jag skall alltid vara lika öm och lika aktningsfull. Jag skall dölja den nya kärlek som ersatt kärleken till henne i mitt hjärta lika omsorgsfullt som jag nu döljer de njutningar min kropp allenast smakar här och där utan henne.» Hans blick sökte sig bort mot prinsessan d’Alériouvre. Och han skulle å andra sidan låta henne få ordna sitt liv på annat håll, binda sig med andra band. Han skulle inte vara svartsjuk utan i stället själv peka ut för henne de män, som föreföll honom kunna erbjuda henne en hederligare eller mera lysande hyllning. Ju tydligare han tyckte sig se i Françoise en annan kvinna, som han inte skulle älska men vars spirituella charm han till fullo skulle njuta, ju ädlare och lättare föreföll det honom att skiljas ifrån henne. Och över hans slappa läppar började en ström av ord stilla flyta fram, ord som talade om en fördragsam och mild vänskap, om ett vackert kärleksverk att göra mot andra, som är mera värda, med det bästa man äger inom sig.
Françoise såg i detta ögonblick att klockan var tio, sade god afton och gick. Honoré följde henne ut till vagnen, kysste henne oförsiktigt nog i mörkret och gick tillbaka in.
Tre timmar senare var Honoré på hemväg till fots i sällskap med M. de Buivres, vars återkomst från Tonkin man just hade firat den kvällen. Honoré frågade honom om prinsessan d’Alériouvre, som blivit änka ungefär vid samma tidpunkt som Françoise, men var mycket vackrare än hon. Fastän han inte var förälskad i henne skulle Honoré ändå gärna vilja äga henne, om han bara vore säker på att kunna göra det utan att Françoise hörde talas om det och blev ledsen.
— Man vet just ingenting om henne, sade M. de Buivres, eller man visste i varje fall inte någonting då jag for och sedan jag kom tillbaka har jag inte träffat någon människa.
— På det hela taget fanns det inte något vidare lättfånget byte där i kväll, sade Honoré.
— Nej, det har ni rätt i, svarade M. de Buivres och eftersom Honoré nått fram till sin port höll samtalet just på att avstanna då M. de Buivres tillade:
— Utom madame Seaune förstås, som ni säkert blivit presenterad för eftersom ni var med på middagen. Om ni har lust med henne, så är det mycket lätt. Men mig frestar hon då verkligen inte det ringaste!
— Men jag har aldrig hört något sådant om henne, sade Honoré.
— Ni är ung, svarade Buivres, och vet ni vad, det fanns för övrigt någon där i kväll som lär ha roat sig ganska tappert med henne, det tror jag nog inte kan bestridas. Jag menar den där lille François de Gouvres. Han påstår att hon har ett härligt temperament! Men hon lär inte ha någon vacker kropp; han ville inte fortsätta längre. Jag slår vad om att hon är ute och festar om någonstans just i detta ögonblick.
— Ja, men sedan hon blev änka bor hon ju i samma hus som sin bror och jag kan inte tro att han skulle vilja utsätta sig för risken att portvakten talade om för honom hur sent hon kom hem.
— Min käre unge vän, från klockan tio på kvällen till ett på natten har man tid att göra en hel del. Och för övrigt vet man ju inte om det är sant. Men klockan är ju snart ett nu och jag måste låta er få gå till sängs.
Han drog själv i klocksträngen; efter ett ögonblick gick porten upp. Buivres räckte fram handen och Honoré sade mekaniskt adjö till honom varpå han gick in, endast för att i samma ögonblick gripas av ett vanvettigt behov att gå ut igen. Dörren hade emellertid tungt slagit igen bakom honom, och utom hans ljusstake, som otåligt flämtande väntade på honom vid foten av trappan, var det alldeles mörkt överallt. Han vågade inte väcka upp portvakten igen för att be honom öppna utan gick upp för trappan till sin egen våning.