Vi bör anförtro oss åt själen ända till slutet, ty så sköna och tilldragande ting som kärleksförbindelser kan icke undanträngas eller ersättas annat än av ännu skönare ting och ting av en högre ordning.
Emerson
Salongen som hölls av madame Seaune, född prinsessa av Galaise-Orlandes, om vilken vi har talat i första delen av denna berättelse under hennes förnamn, Françoise, är ännu i dag en av de mest eftersökta i Paris. I en societet, där en hertiginnetitel skulle ha kommit henne att försvinna bland så många andra, är hennes borgerliga namn lika iögonenfallande som en skönhetsfläck i ett ansikte, och i utbyte mot titeln som hon förlorat genom sitt giftermål med monsieur Seaune har hon fått allas aktning därför att hon frivilligt har avstått från en ära som för en välboren inbillning skänker sådan glans åt vita påfåglar, svarta svanor och drottningar i landsflykt.
Madame Seaune har haft öppet hus både i år och i fjol, men hennes salong var stängd under de tre föregående åren, det vill säga åren som följde på Honoré de Tenvres död.
Honorés vänner gladde sig över att se hur han så småningom återfick sin friska färg och sitt glada lynne från förr och eftersom de nu ständigt och jämt såg honom tillsammans med madame Seaune tillskrev de hans återvunna hälsa denna förbindelse, som de trodde var av färskt datum.
Det var knappt två månader efter Honorés fullkomliga tillfrisknande som olyckan hände på avenue du Bois-de-Boulogne, då han fick båda benen krossade under en skenande häst.
Olyckan inträffade den första tisdagen i maj och bukhinneinflammation konstaterades på söndagen. På måndagen mottog Honoré nattvarden och han avled samma dag klockan sex på kvällen. Men ända från tisdagen då olyckan skedde och till söndag kväll var han den ende som trodde att han var förlorad.
Vid sextiden på tisdagen, sedan de första förbanden hade lagts, bad han att få vara ensam, men att man först skulle bära till honom visitkorten från de personer som redan hade kommit för att förhöra sig om hans tillstånd.
Samma morgon, högst åtta timmar tidigare, hade han till fots gått nerför avenue du Bois-de-Boulogne. I djupa, rytmiska andedrag hade han insupit en ren och stark glädje tillsammans med luften som blandade sig med vinden och solen, samma glädje hade han känt igen i djupet av de kvinnoögon som beundrande följde hans snabba skönhet, hade förlorat den ett ögonblick genom sin egen nyckfulla glädjes krokvägar men utan ansträngning återfunnit den och snabbt hunnit ifatt den bland rykande hästar i galopp, han hade smakat den i sin hungriga mun som svalkades av den milda brisen; det var samma djupa glädje som denna morgon förskönade livet, med solsken och med skugga, med himmel och med stenar, med östanvinden och med träd, med träd lika ståtliga som högresta män och lika fridfulla i sin glittrande orörlighet som sovande kvinnor.
I ett visst ögonblick hade han sett på sin klocka, vänt sig om för att gå tillbaka och då ... då hade det hänt. På en sekund hade hästen, som han inte sett, krossat båda hans ben. Och det föreföll honom som om denna sekund lika gärna kunde ha varit annorlunda. I denna samma sekund kunde han ha varit litet längre borta, eller tvärtom inte fullt så långt borta, eller också kunde hästen ha blivit tvingad åt ett annat håll; om det hade regnat skulle han ha gått hem tidigare, och om han inte hade sett på klockan, skulle han inte ha vänt utan fortsatt ända till vattenkonsten. Men detta som hade hänt, men hade varit så nära att inte hända att han för ett ögonblick kunde låtsas att det endast var en dröm, detta var nu verklighet, det var nu en del av hans liv och hela hans vilja kunde inte ändra det. Båda hans ben var krossade och magen söndertrampad. Å, olyckan var i och för sig inte så märkvärdig. Han kom ihåg att man för mindre än en vecka sedan under en middag hos doktor S. hade talat om C. som på samma sätt hade blivit skadad av en skenande häst. Då man frågade doktorn hur det stod till med honom, hade han svarat: »Han är mycket dålig.» Honoré hade varit envis och fortsatt att fråga om skadorna, och doktorn hade med en viktig, pedantisk och melankolisk min svarat: »Men det är ju inte bara de yttre skadorna det rör sig om; det är ett helt samspel av olika orsaker: hans söner gör honom bekymmer, hans ställning är inte längre densamma som den har varit, tidningarnas angrepp har varit ett hårt slag för honom. Jag skulle önska att jag tog fel, men jag tror verkligen att han är ganska illa däran.» Och eftersom doktorn själv däremot befann sig ytterst väl, friskare, intelligentare och mera uppskattad än någonsin, eftersom Honoré visste att Françoise älskade honom mer och mer och att man erkände deras förbindelse och böjde sig lika mycket för deras lycka som för Françoises storsinta karaktär; eftersom slutligen doktor S:s hustru, upprörd av tanken på C:s hjälplöshet och eländiga slut, av hygieniska skäl förbjöd både sig själv och sina barn såväl att tänka på sorgliga händelser som att övervara en begravning, så sade alla en sista gång: »Stackars C., han är illa däran», medan de tömde ett sista glas champagne och kände att med dem stod nog allt väl till, att döma av nöjet de hade av att dricka.
Men nu var det inte alls samma sak. Nu kände sig Honoré översvämmad av tanken på sin egen olycka, liksom han ofta förr hade varit det av tanken på andras, och nu kunde han inte längre som då återvinna jämvikten inom sig själv. Han kände den goda hälsans fasta mark gunga under sina fötter, denna mark på vilken våra högsta beslut och våra ljuvligaste nöjen växer, liksom ekar och violer har sina rötter i den svarta, fuktiga myllan, och han snubblade vid varje steg han tog inom sig själv. Då doktorn hade talat om C. under den där middagen som han nu tänkte tillbaka på, hade han sagt: »Jag mötte ibland C. redan innan olyckshändelsen, men efter tidningarnas anfall, och jag tyckte redan då att han såg förfärligt dålig ut, gul i ansiktet och med insjunkna ögon — han såg verkligen eländig ut.» Och doktorn hade strukit med handen, som var berömd för sin skönhet och sin skicklighet, över sitt skära, fylliga ansikte och ner över sitt fina, välvårdade skägg och alla hade med välbehag sett för sig i tankarna sitt eget friska utseende, på samma sätt som en husägare förnöjd betraktar sin hyresgäst, ung ännu, fredlig och välhavande. Nu, då Honoré betraktade sig i spegeln, blev han förskräckt när han såg hur lidande och tärd, hur »eländig han såg ut». Och genast skrämde honom tanken att doktorn nu skulle säga samma ord om honom själv som förut om C.... och med samma likgiltighet. Till och med de som nu kom till honom fulla av medlidande skulle snart nog vända sig bort från honom som om han vore farlig för dem; till slut skulle de lyssna till sin goda hälsas föreställningar, till sitt begär att vara lyckliga och att leva. Då tänkte han igen på Françoise och mot sin vilja drog han ihop axlarna och sänkte huvudet som om Guds straffdom varit över honom, och med ett oändligt och undergivet vemod förstod han, att han måste avstå från henne. Han blev medveten om ödmjukheten i sin kropp som med sjuklingens resignation böjts i barnslig svaghet under denna oändligt stora sorg, och han greps av medlidande med sig själv, liksom så ofta förr under loppet av hela sitt liv då han sett sig själv i ett litet barns gestalt, och han fick lust att gråta.
Han hörde någon knacka på dörren. Portvakten kom med visitkorten som han hade bett om. Han visste mycket väl att man skulle komma och höra hur han mådde, ty han förstod att hans tillstånd var allvarligt, men han hade ändå aldrig trott att det skulle vara så många visitkort och han blev förskräckt över att se, att så många människor hade kommit som han knappast kände, i varje fall alltför obetydligt för att de skulle göra sig besvär att komma annat än vid hans bröllop eller begravning. Det var ett helt litet berg av kort och portvakten bar dem försiktigt på en stor bricka, där de alldeles höll på att svämma över. Men då han hade alla korten bredvid sig tyckte han plötsligt att berget hade krympt ihop till någonting mycket litet, löjligt litet i själva verket, mycket mindre än stolen eller kakelugnen. Och han blev ännu mera förskräckt över att det var så få kort och kände sig så ensam att han febrilt började läsa alla namnen för att förströ sig; ett kort, två kort, tre kort, å, han ryste till och såg efter en gång till: »Greve François de Gouvres.» Han borde ju ändå ha väntat sig att M. de Gouvres skulle komma för att höra hur han mådde, men det var så länge sedan han hade tänkt på honom och genast hörde han på nytt i minnet de Buivres’ ord: »Det fanns någon där i kväll som lär ha roat sig ganska tappert med henne, jag menar François de Gouvres. — Han påstår att hon har ett härligt temperament! Men hon lär ha en förfärlig kropp och han ville inte fortsätta längre.» Han kände hur hela hans gamla lidande på en sekund steg upp igen till ytan ur djupet av hans medvetande, och han tänkte: »Nu är jag glad om det är slut med mig. Hur förfärligt det skulle vara att inte dö, att ligga här fastnaglad och alltid se henne med någon annan, år efter år, varje minut som hon inte tillbringade hos mig, en stor del av dagen och hela natten! Då skulle det inte längre vara av sjukliga fantasier som jag såg henne på det viset, det skulle vara verklighet. Hur skulle hon väl kunna älska mig längre? En krympling!» Plötsligt hejdade han sig: »Och om jag dör, vad skall ske efter mig?»
Hon var trettio år gammal och han tog i tankarna ett språng över den längre eller kortare tid då hon ännu skulle minnas honom och vara honom trogen. Men det skulle komma en dag... han sade ju »att hon hade ett härligt temperament...» Jag vill leva, jag vill leva och jag vill gå på mina ben, jag vill följa henne överallt, jag vill vara vacker, jag vill att hon skall älska mig!
Plötsligt blev han rädd då han hörde sin andedräkt rossla, han hade ont i sidan och det kändes som om hans bröst hade pressats ner mot ryggraden, han kunde inte längre andas som han ville, han försökte få luft men kunde inte. Varje sekund kände han hur han andades och aldrig andades tillräckligt. Doktorn kom. Honoré hade bara ett lätt anfall av nervös astma. Då doktorn hade gått var han ännu sorgsnare; han skulle ha föredragit att det varit någonting allvarligt och att man hade tyckt synd om honom. Ty han kände tydligt att även om detta sista inte var allvarligt, så var någonting annat det så mycket mer och han visste att han snart skulle dö. Nu tänkte han tillbaka på alla de fysiska lidanden som han haft i sitt liv och han blev allt dystrare; aldrig hade de som älskade honom högst någonsin skänkt honom sitt medlidande, under förevändning att han bara var nervös. Det hände ibland under de fruktansvärda månaderna efter hans promenad med Buivres, då han vid sjutiden klädde på sig efter att ha gått fram och tillbaka hela natten, att hans bror, som kunde ligga vaken en kvart i nätter som följde på alltför rikliga middagar, sade till honom:
— Du tänker för mycket på dig själv; det händer mig också att jag inte kan sova på nätterna. Förresten tror man bara att man inte sover, alltid får man någon sömn.
Det var sant att han tänkte för mycket på sig själv; längst inne i djupet av sitt liv lyssnade han alltid till döden, som aldrig helt hade lämnat honom och som utan att helt och hållet förstöra hans liv likväl undergrävde det än här, än där. Nu tilltog hans astma, han kunde inte längre få någon luft, hela hans bröst hävdes i en smärtsam ansträngning att andas. Och han kände hur slöjan som döljer livet och döden som vi bär inom oss drogs åt sidan, och han blev varse vilken skrämmande sak det var att andas, att leva.
Sedan fann han sig åter i sina tankar förflyttad framåt i tiden, till det ögonblick då hennes sorg hade gått över. Och då, vem skulle det bli då? Hans svartsjuka stegrades till raseri vid tanken på denna ovissa och samtidigt ofrånkomliga händelse. Han skulle kunna förhindra den om han levde, men han kunde inte leva, och vad så? Hon kanske skulle säga honom att hon tänkte gå i kloster men sedan, då han väl var död, skulle hon ändra sig. Nej, han föredrog att inte bli bedragen två gånger, han föredrog att veta. — Vem skulle det bli? Gouvres, Alériouvre, Buivres, Breyves? Han såg dem alla för sig och då han hårt bet ihop tänderna kände han inom sig det ursinniga uppror som säkert i detta ögonblick måste avspeglas i hans harmsna drag. Han lugnade sig. Nej, så fick det inte bli, inte en njutningsmänniska, det måste vara en man som verkligen älskade henne. Varför vill jag månne inte att det skall vara en njutningsmänniska? Jag måste vara galen som kan fråga mig något sådant, det är ju så självfallet. Därför att jag älskar henne för hennes egen skull, därför att jag vill att hon skall vara lycklig. — Nej, det är inte heller så, det är därför att jag inte vill att någon skall reta hennes sinnen, att någon skall giva henne större njutning än jag har givit henne, att en annan man skall giva henne någon njutning överhuvudtaget. Jag vill nog gärna att man skall giva henne lycka, jag vill att man skall giva henne kärlek, men jag vill inte att man skall giva henne vällust. Jag är svartsjuk på den andres vällust, på hennes egen vällust. Jag kommer inte att vara svartsjuk på deras kärlek. Hon måste gifta sig, hon måste välja omsorgsfullt ... Det blir sorgligt nog ändå.
Och han greps på nytt av en av de önskningar han haft som barn, då han var sju år gammal och måste gå och lägga sig varje kväll klockan åtta. När hans mor någon gång skulle gå bort vid elvatiden på kvällen och innan dess måste göra toalett, i stället för att som vanligt stanna ända till midnatt i sitt rum som låg bredvid hans eget och sedan gå till sängs, bönföll han henne att hon skulle kläda om sig före middagen och sedan gå ut någonstans, vart som helst, eftersom han inte kunde stå ut med tanken att någon i huset gjorde sig i ordning att gå på en bjudning, eller bara att gå ut, medan han själv försökte somna. Och för att göra honom till viljes och lugna honom kom hans mor in och sade god natt vid åttatiden, redan färdigklädd och dekolleterad, och for sedan bort till någon av sina väninnor för att vänta där tills det skulle bli tid att gå till balen. Endast på det sättet kunde han sorgsen men lugn somna in dessa bedrövliga kvällar då hans mor skulle gå på bal.
Och samma bön som han förr riktade till sin mor, samma bön steg nu upp på hans läppar till Françoise. Han skulle vilja be henne gifta sig utan dröjsmål, be henne göra sig färdig så att han äntligen kunde somna för alltid, förtvivlad men lugn och inte längre orolig för vad som skulle hända sedan han hade somnat in.
Under dagarna som följde försökte han tala med Françoise, men då hon liksom läkaren själv inte trodde att han var förlorad, avvisade hon med mild men oböjlig energi hans förslag.
De hade blivit så vana vid att alltid säga varandra sanningen, att ingen av dem dolde ens de sanningar som kunde göra den andre illa, som om de hade känt närvaron av en Gud djupt inne i deras nervösa och känsliga själar vilka måste behandlas med varsamhet, en Gud som var överlägsen och likgiltig för alla barnsliga försiktighetsåtgärder och som fordrade och gav sanningen. Och båda hade alltid känt sig ha plikter gentemot guden som var i den andre, plikter inför vilka varje önskan att inte göra varandra bedrövade, att inte såra varandra, dessa ömhetens och medlidandets ärligaste lögner, måste vika.
Då Françoise nu sade till Honoré att han skulle leva, kände han alltså tydligt att hon verkligen trodde det och han lyckades så småningom övertala sig själv att tro det.
»Om jag måste dö», sade han till sig själv, »kommer jag inte längre att vara svartsjuk när jag väl är död; men hur skall det bli till dess? Så länge min kropp lever, ja, då lever också min svartsjuka. Men jag är ju bara svartsjuk på hennes vällust, det är bara min kropp som är svartsjuk, det är varken hennes hjärta eller hennes lycka som jag är svartsjuk på eftersom jag ingenting högre önskar än att hon måtte finna den man som bäst kan göra henne lycklig. Då min kropp dragit sig tillbaka och själen vunnit seger över den, då jag småningom blivit frigjord från världsliga ting, liksom jag redan varit det en gång när jag låg svårt sjuk, och jag inte längre oförnuftigt åtrår kroppen utan älskar själen så mycket mer, då först skall jag bli fri från min svartsjuka. Då skall jag verkligen älska. Jag kan inte helt fatta hur det kommer att kännas, nu då min kropp ännu är levande och upprorisk, men jag skymtar det svagt som i en dröm när jag tänker på de stunder då jag med Françoises hand i min fann förlösning för mina lidanden och min svartsjuka i en oändlig ömhet utan begär. Visst blir det svårt att lämna henne, men min sorg blir lik den som förr i världen så ofta förde mig närmare mitt eget jag och som en ängel kom för att lindra i mitt hjärta, lik den sorg som uppenbarat för mig den hemlighetsfulle vännen från olyckans dagar — min själ; samma lugna sorg som skall hjälpa mig att träda inför Gud i en skönare gestalt och inte den hemska sjukdomen som så länge har pinat mig utan att förädla mitt hjärta, på samma sätt som en skärande fysisk smärta förnedrar och förringar. Samtidigt som jag befrias från min egen kropp, från begäret till hennes kropp, blir jag också befriad från denna sjukdom. — Ja, men vad skall det bli av mig tills den stunden kommer? Jag är ju svagare, mera oförmögen att motstå detta begär än någonsin, slagen till marken med mina två krossade ben, och då jag vill springa till henne för att se efter att hon inte är där jag trodde hon skulle vara, då måste jag stanna kvar här utan att kunna röra mig, hånad av alla dem som nu kan ‘roa sig med henne’ så mycket de vill mitt framför näsan på mig — en krympling som de inte längre behöver frukta.»
Natten mellan söndag och måndag drömde han att han kvävdes och kände en fruktansvärd tyngd över bröstet. Han bad om nåd, hade inte längre styrka nog att vräka av sig tyngden, och känslan av att den redan hade vilat över honom mycket länge var honom oförklarlig, han kunde inte stå ut med den en sekund till, han kvävdes. Plötsligt kände han sig på något underbart sätt befriad från hela denna börda som gled allt längre och längre bort och försvann för alltid. Och han tänkte: »Nu är jag död!»
Och han såg hur allt det som så länge hade tyngt honom att han nästan hade kvävts därav höjde sig i luften över honom; först trodde han att det var Gouvres’ ansikte, sedan att det bara var hans egna misstankar, sedan att det var hans begär, sedan att det var denna långa väntan från förr i tiden, när han ända från morgonen blott hade sett fram mot det ögonblick då han skulle få återse Françoise, och sist trodde han att det var tanken på Françoise. Varje minut tog det en ny form, liksom ett moln, det växte och växte sig ständigt allt större och nu förstod han inte längre hur detta ting, som han tyckte måste vara lika oändligt stort som hela världen, hade kunnat vila över honom, över hans lilla svaga människokropp, över hans stackars kraftlösa människohjärta utan att han blivit krossad till stoft. Och han förstod också att han hade blivit krossad av det och att det var ett förkrossat liv han hade fört. Och han förstod att detta ofantliga ting som hade vilat över hans bröst med all världens tyngd var hans kärlek.
Sedan upprepade han: »Ett förkrossat liv!» Och han kom ihåg att han i samma ögonblick som hästen kastade omkull honom hade tänkt: »Jag kommer att bli krossad.» Han kom ihåg sin promenad och att han just den dagen skulle ha ätit lunch med Françoise, och genom denna omväg kom så tanken på hans kärlek tillbaka till honom och han tänkte: »Var det verkligen min kärlek som tyngde över mig? Vad skulle det kunna vara om det inte var min kärlek? Min karaktär kanske? Eller jag själv? Eller rent av livet?» Och sedan tänkte han: »Nej, det är inte min kärlek jag blir fri från då jag dör, utan från mina köttsliga begär, från min köttsliga lusta, från min svartsjuka.» Och han sade: »Min Gud, låt timmen komma, låt den komma snart, min Gud, så att jag må känna den fulländade kärleken.»
På söndag kväll konstaterade läkaren bukhinneinflammation; på måndag morgon vid tiotiden fick han feber, ville se Françoise, ropade på henne med brinnande ögon: »Jag vill att dina ögon också skall lysa, jag vill göra dig så tillfredsställd som jag aldrig förr har gjort... jag vill göra dig... jag vill göra dig illa.» Sedan bleknade han plötsligt av raseri. »Jag förstår nog varför du inte vill, jag vet nog vad du lät honom göra med dig i morse, och var det hände och vem som gjorde det, och jag vet också att han ville låta hämta mig och gömma mig bakom dörren för att jag skulle få se er utan att kunna kasta mig över er, eftersom jag inte längre har några ben, utan att kunna hindra er eftersom ni skulle ha njutit ännu mer om ni hade sett mig där under tiden; han vet så väl allt vad man skall göra för att giva dig tillfredsställelse, men jag skall döda honom innan dess, innan dess skall jag döda dig, och mig själv skall jag döda allra först. Se, nu har jag redan dödat mig själv.» Och han föll kraftlöst tillbaka mot kudden.
Han blev så småningom lugnare och hela tiden sökte han i tankarna efter någon lämplig man som hon skulle kunna gifta sig med efter hans död, men det var alltid de bilder som plågade honom och som han försökte skjuta undan, François de Gouvres’ ansikte, de Buivres’ ansikte och många andra, som ständigt kom tillbaka. Vid middagstiden mottog han nattvarden. Läkaren hade sagt att han inte kunde leva över eftermiddagen. Hans krafter minskades ytterst snabbt, han kunde inte längre intaga någon föda och hade nästan förlorat all hörsel. Men hans huvud förblev klart och då han såg Françoises förtvivlan sade han ingenting för att inte öka hennes smärta, utan tänkte blott tyst på hur hon skulle vara efter hans död då han inte längre visste någonting, då han inte längre visste någonting om henne, då hon inte längre kunde älska honom.
Ännu på morgonen hade han mekaniskt upprepat namnen på dem som kanske skulle äga henne, och de började nu på nytt draga fram genom hans huvud medan hans ögon följde en fluga som närmade sig hans finger liksom för att sätta sig på det, men flög sin väg igen och kom tillbaka fortfarande utan att vidröra fingret; och då François de Gouvres’ namn på samma sätt kom tillbaka och väckte hans för ett ögonblick slumrande uppmärksamhet till liv igen, tänkte han att denne man kanske verkligen skulle komma att äga henne och på samma gång tänkte han: »Den här gången kanske flugan sätter sig på lakanet? Nej, inte nu heller!» Då vaknade han plötsligt upp ur sitt drömmeri: »Men vad nu då, den ena saken förefaller mig ju inte viktigare än den andra! Skall Gouvres äga Françoise — skall flugan sätta sig på lakanet? Å, naturligtvis är frågan om han skall äga Françoise en smula viktigare.» Men själva den tydlighet med vilken han såg skillnaden mellan dessa båda händelser visade honom att den ena inte betydde mycket mer för honom än den andra. Och han tänkte: »Jaså, är det hela mig verkligen så likgiltigt? Så tråkigt.» Sedan märkte han att han bara sade »så tråkigt» av gammal vana och att han inte längre var ledsen över att ha förändrat sig, eftersom han hade blivit helt och hållet förändrad. Ett svagt leende skilde hans läppar. »Här har jag ju min rena kärlek till Françoise. Jag är inte svartsjuk längre, då måste jag vara mycket nära döden. Men vad gör det, eftersom det nu en gång var nödvändigt för att jag äntligen skulle få känna den verkliga kärleken till henne.»
Men då lyfte han ögonen och såg Françoise bland tjänarna, läkaren och två gamla släktingar som alla var försänkta i bön vid hans säng. Och han märkte att hans kärlek som renats från all egoism, från all sinnlighet och som han velat känna så mild, så oändlig och så gudomlig inom sig, denna kärlek omfattade de gamla släktingarna, tjänarna, ja till och med läkaren med samma värme som Françoise, och att han inte längre hade någon annan kärlek att skänka henne eftersom han redan inneslöt henne i sin kärlek till alla skapade varelser med vilka själsfrändskapen nu förenade honom. Han kunde inte ens känna någon smärta över detta, så fullständigt var nu varje känsla för henne allenast, varje tanke på henne allenast, tillintetgjord i hans hjärta.
Knäböjande vid sängfoten viskade hon under tårar de vackraste orden från förr: »Mitt fädernesland, min bror.» Men han, som varken hade vilja eller kraft nog att taga henne ur hennes villfarelse, han log helt stilla och tänkte att nu var hans fädernesland inte längre hos henne, utan i himlen och på jorden. Och han viskade i sitt hjärta: »Mina bröder», och såg han längre på henne än på de andra så var det endast av medlidande, det var för hennes tårars skull som han såg rinna bort i strömmar för sina ögon, dessa ögon som snart skulle slutas och som redan upphört att gråta. Men han älskade henne inte mer och inte på annat sätt än han älskade läkaren, de gamla släktingarna och tjänarna. Och detta var slutet på hans svartsjuka.