Då monsieur van Blarenberghe den äldre dog för några månader sedan påminde jag mig att min mor hade känt hans fru mycket väl. Efter mina föräldrars död har jag mera varit deras son än mig själv (i ett avseende som det inte finns någon anledning att närmare gå in på här). Utan att vända mig från mina egna vänner har jag hellre vänt mig mot deras. Och breven som jag skriver nu är för det mesta sådana som jag tror att de skulle ha skrivit, sådana som de inte längre kan skriva och som jag skriver i deras ställe, lyckönskningar, kondoleansbrev, i synnerhet till deras vänner, som jag ofta knappast känner. Då nu madame van Blarenberghe förlorade sin man, ville jag alltså gärna att hon skulle få ett vittnesbörd om den sorgsenhet som mina föräldrar säkert skulle ha känt vid detta tillfälle. Jag kom ihåg att jag redan för åtskilliga år sedan hade ätit middag tillsammans med hennes son hos gemensamma bekanta. Det var till honom jag skrev, så att säga i mina föräldrars namn mycket mer än i mitt eget. Och jag fick till svar detta vackra brev, präglat av stor sonlig kärlek. Jag anser att ett sådant vittnesmål måste offentliggöras, med hänsyn till den betydelse det sedan fick genom det drama som följde så tätt efter, och i synnerhet på grund av den betydelse det gav åt detta drama. Här följer detta brev:

»Les Timbrieux, via Josselin (Morbihan), 24 september 1906.

Jag beklagar livligt att jag inte ännu har kunnat tacka er för den medkänsla ni visat mig i min smärta. Ni måste förlåta mig, men denna smärta har varit så stor att jag på min doktors order under fyra månader oavbrutet har befunnit mig på resa. Jag börjar först nu och med oändlig svårighet återupptaga mitt vanliga liv.

Hur sent det än är, vill jag i dag säga er att jag blev mycket glad över att ni bevarat vår gamla och vänskapliga förbindelse i så troget minne och djupt rörd över den känsla som inspirerat er att skriva till mig och min mor i edra alltför tidigt bortgångna föräldrars namn. Jag själv hade inte äran att känna dem mer än högst obetydligt men jag vet hur mycket min far uppskattade er och hur glad min mor alltid var över att få träffa madame Proust. Jag finner det vara ytterst finkänsligt och ömsint av er att ha sänt oss en hälsning från dem från andra sidan graven.

Jag kommer snart tillbaka till Paris och om jag inom kort lyckas övervinna det behov av ensamhet som hittills helt behärskat mig sedan den människa försvunnit, som var medelpunkten för mitt livs hela intresse och utgjorde hela min glädje, skulle jag mycket gärna vilja trycka er hand och tala med er om det förgångna.

Med de vänligaste hälsningar,

H. ven Blarenberghe»

Detta brev rörde mig djupt, jag tyckte synd om mannen som led så mycket, jag tyckte synd om honom, men jag avundades honom: han hade fortfarande sin mor och kan kunde trösta sig själv genom att trösta henne. Och om jag inte kunde besvara hans försök till närmanden, så var det därför att yttre händelser hindrade mig att göra det. Men detta brev ändrade i fördelaktig riktning den minnesbild som jag hade erhållit av honom. De vänskapliga förbindelser som han hade talat om i sitt brev var i själva verket ingenting annat än högst banala mondäna relationer. Jag hade aldrig haft tillfälle att tala med honom vid bordet, där vi någon gång åt middag tillsammans, men vårt värdfolks själsadel och snille var för mig en säker borgen för att Henri van Blarenberghe under sitt en smula konventionella yttre, som kanske var mera representativt för den miljö han levde i än betecknande för hans egen personlighet, dolde en mera levande och egendomlig natur. Om jag för övrigt söker bland dessa minnets besynnerliga ögonblicksbilder som vår hjärna, så liten men ändå så rymlig, magasinerar i ett oerhört antal, om jag bland de ögonblicksbilder vilka avbildar Henri van Blarenberghe letar efter den som tycks mig ha förblivit klarast är det alltid ett leende ansikte jag ser, i synnerhet hans leende blick, som var utomordentligt skarp, och munnen som fortfarande stod halvöppen efter att ha slungat ut ett fyndigt svar. Behaglig och ganska distingerad, det är på det sättet jag ser honom för min inre blick, som man med all rätt brukar säga. Våra ögon har större del än man tror i detta aktiva utforskande av det förflutna som man kallar minnet. Om ni betraktar ögonen på en person som anstränger sig att minnas i samma ögonblick som hans tanke går för att hämta någonting ur det förgångna för att hålla fast det och återföra det en stund till livet, då skall ni få se att de genast tömts på de skepnader som omgiver dem och som de avspeglade ett ögonblick tidigare. »Ni har en frånvarande blick, ni är långt borta härifrån», säger vi och dock ser vi inte någonting annat än avigsidan av det under som just håller på att fullbordas i tanken. De vackraste ögon i världen rör oss inte längre genom sin skönhet, de är nu inte längre något annat än »maskiner för utforskande av tiden» för att ändra en smula på meningen i ett uttryck av Wells, teleskop riktade mot det osynliga, vilka får allt längre räckvidd ju äldre vi blir. Då man ser en blick som anspänner sig för att minnas, en blick som redan är trött av att anpassa sig efter så många olika tider, ofta så avlägsna, åldringens skumma blick, då känner man tydligt att dess bana sedan den färdats genom skuggan av alla lidna nederlag kommer att landa på några stegs avstånd från dem som det tycks, men i själva verket femtio eller sextio år tillbaka i tiden. Jag kommer ihåg hur prinsessan Mathildas vackra ögon växlade i skönhet allt eftersom de fästes på de olika bilder som en eller annan stor man, ett eller annat lysande skådespel från seklets början själva hade lämnat i förvar på hennes näthinna och i hennes minne och det var denna bild, utgången från dem, som hon såg och som vi aldrig skall se. Jag fick en känsla av någonting övernaturligt vid de tillfällen då min blick mötte hennes, denna blick som med en kort och hemlighetsfull linje tycktes förbinda forntid med nutid genom att återuppväcka den till livet.

Behaglig och ganska distingerad, sade jag, det var på det sättet jag återsåg Henri van Blarenberghe i en av de tydligaste bilder som mitt minne har bevarat av honom. Men sedan jag fått hans brev, retuscherade jag denna bild i djupet av min hågkomst genom att inlägga en annan mening i riktning mot en djupare känslighet, ett mindre ytligt tänkesätt i min tolkning av vissa utmärkande kännetecken hos hans blick eller hans anletsdrag, som verkligen kunde tillåta en fördelaktigare och generösare uppfattning av honom än den som jag först hade stannat vid. Nåja, sedan jag nyligen hade bett honom om upplysningar angående en tjänsteman vid Östbana (M. van Blarenberghe var ordförande för styrelsen i bolaget) som en av mina vänner intresserade sig för, fick jag följande svar vilket, fastän skrivet den 12 januari, på grund av en adressförändring som han inte kände till nådde mig den 17 januari, dvs. för knappa fjorton dagar sedan och mindre än en vecka före tragedin.

»48, rue de la Bienfaisance, 12 januari 1907.

Bäste herr Proust.

Jag har hört mig för hos Östbanan om X. möjligen skulle vara anställd där och om hans adress. Man har inte kunnat upptäcka någonting. Om ni är säker på hans namn, måste den som bär det ha försvunnit från Bolaget utan att lämna några spår efter sig; han kan nog bara ha varit knuten dit på ett mycket provisoriskt och underordnat sätt.

Det gör mig verkligen mycket ont att få så dåliga nyheter från er om ert hälsotillstånd sedan edra föräldrars alltför tidiga och grymma död. Om det kan vara någon tröst för er, så kan jag tala om att också jag har haft mycket svårt såväl fysiskt som psykiskt att återhämta mig efter sammanbrottet som min fars död förorsakade mig. Men man måste alltid hoppas... Jag vet inte vad året 1907 har i beredskap åt mig, men låt oss hoppas att det skall föra med sig en ljusning för oss båda två så att vi kanske kan träffas om några månader.

Jag ber er mottaga mina hjärtligaste hälsningar.

H. van Blarenberghe»

Då jag vaknade en morgon fem eller sex dagar efter att ha fått detta brev kom jag ihåg att jag ville besvara det. Vi hade just blivit överraskade av en av dessa starka, oväntade köldvågor, vilka liksom himlens väldiga tidvatten strömmar fram över alla fördämningar som de stora städerna bygger upp mellan oss och naturen, slår emot våra stängda fönster och tränger ända in i våra rum där de genom sin friska, livgivande beröring låter våra frusna skuldror känna de elementära makternas stormande återkomst. Dagar som oroades av häftiga väderleksombyten, som skakades av ännu allvarligare händelser. Hela denna kraftutveckling bringade för övrigt ingen glädje. Man sörjde i förväg över snön som skulle falla, och liksom i André Rivoires vackra dikt tycktes tingen själva »vänta på snön». Så fort ett »lågtryck rör sig mot Balearerna», som tidningarna säger, så fort Jamaica endast börjar darra, i samma ögonblick förvärras tillståndet hos personer i Paris som lider av huvudvärk, reumatism, astma, antagligen hos vansinniga också, i så hög grad är nervösa människor förenade med universums mest avlägsna hörn genom band, vars styrka de säkert ofta beklagar. Om himlakropparnas inflytande på åtminstone en del av dem skulle bliva erkänd en dag (Framery, Pelletean, som omnämnts av M. Brissaud), på vem skulle man då bättre kunna tillämpa poetens ord än just på en av dessa nervösa personer:

»Och långa silkestrådar förenar honom med stjärnorna.»

Så fort jag hade vaknat bestämde jag mig för att svara Henri van Blarenberghe. Men innan jag gjorde det ville jag först kasta en blick på Figaro, taga itu med den avskyvärda men likväl vällustiga handling som kallas »läsa tidningen», genom vilken alla världsalltets olyckor och katastrofer under de senaste tjugofyra timmarna, strider som kostat femtio tusen man livet, förbrytelser, strejker, konkurser, eldsvådor, giftmord, självmord, skilsmässor, statsmannens och skådespelarens smärtsamma sinnesrörelse, allt detta vilket för oss som inte har någon del i det har förvandlats för vårt personliga bruk till en morgontidig festmåltid, som på ett alldeles särskilt uppiggande och stärkande sätt utmärkt låter sig förenas med intagandet av de klunkar café au lait som blivit oss anbefallda. Så fort man med en likgiltig handrörelse lossat det bräckliga bandet kring Figaro som ännu skilde oss från jordklotets hela elände, så fort man läst de första sensationella nyheterna i vilka så många varelsers smärta ingår som beståndsdel, dessa uppseendeväckande nyheter som vi om en stund med sådan förtjusning skall vidarebefordra till dem som ännu inte läst tidningen, känner man sig plötsligt åter knuten till livet, vilket för en stund sedan då vi vaknade tycktes oss ganska onödigt att vinna på nytt. Och om någon gång en tår skulle fukta våra tillfredsställda ögon är det alltid då vi läser en mening som denna: »Den gripande tystnaden snörde samman alla hjärtan, trumvirvlarna dånar, trupperna skyldrar gevär, ett väldigt rop skallar! Leve Fallières!» Det är sådant som pressar fram tårar ur våra ögon, tårar som vi skulle vägra att fälla för en olycka som ligger oss närmare. Vi är ingenting annat än usla komedianter som bara kan gråta över en Herkules’ smärta, eller möjligen då republikens president skall företaga en resa! Men denna morgon hade jag inte något nöje av att läsa Figaro. Jag hade just betagen ögnat igenom vulkaniska utbrott, ministerkriser och apachedueller och jag började lugnt läsa en notis som enligt dess titel: »Ett vansinnesdrama» borde kunna ägna sig synnerligen väl till att livligt stimulera de morgontrötta krafterna, då jag plötsligt såg att offret var madame van Blarenberghe, att mördaren, som sedan hade tagit livet av sig, var hennes son Henri van Blarenberghe vars brev fortfarande låg bredvid mig för att jag skulle besvara det: »Man måste alltid hoppas... Jag vet inte vad året 1907 har i beredskap åt mig, men låt oss hoppas att det skall föra med sig en ljusning», osv. Man måste alltid hoppas! Jag vet inte vad 1907 har i beredskap åt mig! Livet hade inte dröjt länge med att svara honom. 1907 hade inte ens låtit en månad av sin framtid sjunka ner i det förflutna förrän det kom med sin gåva till honom — gevär, revolver och dolk — och band för hans förnuft samma bindel som Atena hade knutit kring Aias’ ögon för att han skulle hugga ner herdarna och boskapshjordarna i grekernas läger utan att veta vad han gjorde. »Det är jag som har kastat lögnaktiga bilder i hans ögon. Och han rusade i väg, högg omkring sig åt alla håll, han trodde att han dödade Atriderna med sin hand och kastade sig över än den ene, än den andre. Och jag hetsade upp mannen som var besatt av ett rasande vanvett och jag drev honom in i bakhåll; och nu har han just på nytt gått in i ett bakhåll med huvudet badande i svett och blodbetäckta händer.» Så länge galningen hugger och slår vet han inte vad han gör, men när krisen väl har gått över, vilken smärta griper honom inte då! Aias’ hustru Tekmassa säger: »Hans vanvett har lämnat honom, hans raseri har stillats liksom sunnanvinden. Men sedan han fått tillbaka sitt förstånd plågas han nu av en ny smärta, ty ingenting kan vara bittrare än att begrunda sina egna olyckor då man själv ensam bär ansvaret för dem. Alltsedan han fått veta vad som hänt fyller han luften med sina dystra, klagande rop, han som alltid har brukat säga att det inte är värdigt en man att gråta. Han blir sittande på marken, orörlig, tjutande, och förvisso välver han svarta planer mot sig själv i sitt sinne.» Men då krisen hade gått över för Henri van Blarenberghe var det inte slaktade boskapshjordar och herdar som han såg framför sig. Smärtan dödar inte genast, eftersom han inte dog då han såg sin mor ligga mördad framför sina fötter, eftersom han inte dog då han hörde sin döende mor säga till honom, liksom prinsessan Andrée hos Tolstoj: »Henri, vad har du gjort med mig!» Då tjänarna hunnit till trappavsatsen som hejdar trappans långa svep från första till andra våningen, säger le Matin (tjänarna som man i denna beskrivning aldrig såg annat än flyende upp och ner för trapporna med fyra steg i taget), såg de madame van Blarenberghe som med ansiktet förvridet av fasa vacklande tog två eller tre steg nerför trappan medan hon ropade: »Henri! Henri! Vad har du gjort.» Täckt av blod sträckte sedan den olyckliga varelsen armarna upp i luften och föll framlänges på ansiktet... Tjänarna sprang skräckslagna ut för att hämta hjälp. Kort därefter sprängde fyra poliskonstaplar som man hämtat den låsta dörren in till mördarens rum. Förutom såren som han tillfogat sig själv med sin dolk var hela vänstra sidan av ansiktet söndertrasat av ett revolverskott. Ögat hängde ner på huvudkudden. Här är det inte längre Aias som jag tänker på. I detta öga som »hänger ner på huvudkudden» känner jag igen själva den olycklige Oidipus’ öga som han slet ur sitt huvud i den mest fruktansvärda handling historien om det mänskliga lidandet har lämnat oss i arv! »Under höga skrik bröt Oidipus i borgen in och våra blickar följde i skräck hans irrande gång. Han rusar av och an och ber att få ett svärd av oss... Han ryter till och liksom ledd av någon han kastar sig med kraft mot dubbeldörren och spränger riglarna och tumlar in. Där ser vi makan dingla i ett rep. Vid denna anblick ger han till ett skri, ett avgrundsskri och löser snaran upp. Och när den arma låg på golvet utsträckt, då vidtar ett ohyggligt skådespel. Han rycker till sig från sin makas dräkt det gyllne spänne, som den sammanhöll, och borrar det i sina ögonglober och ropar ut att nu får de ej mera bevittna vad av ont han gjort och lidit; i evigt mörker må de nu betrakta dem som de aldrig, aldrig har sett, men icke känna dem han ville känna. Med sådan låt han lyfter ögonlocken och stinger gång på gång, och blodet rinner ur stungna ögon på hans kinder ned — men ej i lätta droppar endast, nej, ett regn av dunkelt blod, en skur av blod. Han ropar högt att man må öppna porten och visa folket fadermördaren. Han vill sig själv till landsflykt döma, icke stanna här, en smittokälla som han själv förbannat.» Och när jag föreställer mig Henri van Blarenberghes smärta då han såg sin döda mor kommer jag också att tänka på en annan stackars olycklig galning, på Kung Lear som omfamnar sin dotter Cornelias lik. »Min stackars flicka strypt: — Nej, intet liv! Vi skall en hund, en häst, en råtta leva och du ej andas alls? Nej, aldrig mera kommer du igen! Nej, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig! Knäpp denna knappen upp! — Hav tack, min vän! — Ha, ser ni ej? — Se där. — Se hennes läppar! — Se där, se där!»

Trots sina fruktansvärda sår dog inte Henri van Blarenberghe genast. Och jag kan inte låta bli att tycka att poliskommissarien var väl grym (fastän detta kanske var nödvändigt; visste man i själva verket vad som hade förorsakat tragedin? Tänk på bröderna Karamasov). »Den olycklige mannen var ännu vid liv. Kommissarien tog honom i axeln och sade: Kan ni höra mig? Svara! Mördaren öppnade sitt oskadade öga, blinkade några gånger och förlorade så på nytt medvetandet.» Jag skulle ha lust att upprepa för denne grymme kommissarie de ord med vilka Kent hejdar Edgar som ville väcka upp den redan medvetslöse Lear i just den scenen av Kung Lear som jag citerade för ett ögonblick sedan: »Kvälj ej hans ande; fare den i frid! Den älskar honom ej som längre vill på världens hårda pinbänk sträcka honom.»

Det är naturligtvis uppenbart för var och en som läser detta, varför jag med sådan enträgenhet har upprepat dessa stora tragiska namn, i synnerhet Aias’ och Oidipus’ namn, och även varför jag har offentliggjort breven och skrivit dessa blad. Jag har velat visa i vilken ren, i vilken nästan religiös atmosfär av moralisk skönhet detta våldsamma anfall av vansinne bröt ut som stänkte ned den med strömmar av blod utan att dock lyckas fläka den. Jag har velat lufta ut rummet där brottet begicks med en fläkt som kommer från himmelen, visa att denna tidningsnotis inte var någonting annat än ett av dessa grekiska sorgespel vars uppförande nästan hade blivit en religiös ceremoni och att den arme modermördaren inte var ett brottsligt odjur, en varelse bortom mänsklig gemenskap, utan i stället ett ädelt exemplar av mänskligheten, en man med upplyst förstånd, en öm och kärleksfull son, olyckligast bland dödliga, som ett oundvikligt öde — låt oss säga patologiskt öde, för att tala som alla andra — drev in i ett brott och en försoning värda evig berömmelse.

»Jag har svårt att tro på döden», säger Michelet på något ställe. Det är visserligen sant att han här talar om maneten, vars död föga skiljer sig från dess liv och inte på något sätt är otrolig, och man kan därför fråga sig om inte Michelet i denna fras helt enkelt har använt sig av en av dessa standardformuleringar som stora författare så snabbt lär sig behärska och med hjälp av vilka de när som helst och utan någon särskild förberedelse kan servera sitt klientel de särskilda livrätter som det kräver. Men även om jag utan svårighet kan tro på manetens frånfälle, går det inte lika lätt för mig att tro på en mänsklig varelses död, ja, inte ens på det gradvis fortskridande förfallet av hennes förstånd. Vår känsla av själens kontinuitet är starkast. Skulle verkligen detta intellekt som nyss från sina utsiktspunkter behärskade livet, behärskade döden, som ingav oss sådan djup aktning, skulle det nu plötsligt i stället vara behärskat av livet, av döden, skulle det vara svagare än vårt eget intellekt, vilket, hurudant det än må vara, inte längre kan böja sig inför någonting som så snabbt blivit reducerat till nästan ingenting! I det fallet är det på samma sätt med vanvettet som det är med försvagandet av själsförmögenheterna hos åldringen och som det är med döden. Skulle verkligen mannen som i går skrev det brev jag nyss citerade, ett brev så upphöjt, så fyllt av vishet, skulle den mannen i dag...? Och om vi tager i betraktande det oändligt lilla, vilket är viktigt just här, så var det just denne man som på ett mycket förnuftigt sätt intresserade sig för de små tingen i livet, som så elegant besvarade ett brev, så noggrant fullgjorde ett uppdrag, som satte pris på andra människors uppskattning och gärna ville verka, om än inte inflytelserik, så åtminstone älskvärd i deras ögon, som med sådan finess och redlighet skötte sitt spel på den sociala schackbrädan!... Jag sade nyss att detta var mycket viktigt här, och om jag citerat hela första delen av brevet, vilken sanningen att säga skenbart inte tycktes kunna intressera någon annan än mig själv, så var det därför att detta praktiska förstånd föreföll vara ännu mera oförenligt med det som sedan hände än de sista radernas vackra och djupa vemod. Oftast är det de största grenarna, själva kronan, som lever kvar i ett redan ödelagt sinne sedan alla de lägre förgreningarna kapats av det onda. I det här fallet är däremot den andliga plantan orörd. Och nyss då jag skrev av hans brev önskade jag att jag hade kunnat meddela också till andra känslan av den ytterst stora förfiningen och samtidigt den otroliga fastheten hos handen som dragit upp dessa bokstäver, så klara och så känsliga...

— Vad har du gjort med mig! Vad har du gjort med mig! Det finns kanske när allt kommer omkring, om vi bara vågade tänka på det, inte en enda verkligt kärleksfull moder som inte på sin sista dag, ofta mycket tidigare, skulle kunna rikta den förebråelsen mot sin son. Efter hand som vi åldras dödar vi allt det inom en annan människa som älskar oss genom de bekymmer som vi vållar henne, genom själva den oroliga ömhet som vi uppväcker och som vi ständigt håller kvar i ett tillstånd av ängslan. Om vi bara i en älskad kropp kunde se det långsamma förstörelseverk vilket själva den smärtfyllda ömhet som den besjälas av fullbordar inom den, om vi kunde se de matta ögonen, håret som länge okuvligt förblivit svart men som till slut besegrats som allt det andra och grånat, de förhårdnade pulsådrorna, de tilltäppta njurarna, det ansträngda hjärtat, om vi kunde se livsmodet som besegrats av livet, gången som blivit långsam och tung, själen som vet att den inte längre har någonting att vänta medan den nyss fylld av oövervinnligt hopp outtröttligt sprang upp igen då den låg slagen till marken, om vi kunde se glädjen som sinat, denna medfödda glädje som tycktes vara odödlig, som var en sådan älskvärd följeslagare till sorgen — om någon kunde se allt detta i en senkommen stund av klarsyn vilken även de av inbillningsfoster mest trollbundna liv kan rymma, eftersom till och med don Quijote hade sin, då skulle han kanske liksom Henri van Blarenberghe när han dödat sin moder med dolkstötar rygga tillbaka inför fasan i sitt liv och störta sig över en gevärsmynning för att genast dö. För de flesta människor försvinner en så smärtsam syn (om man antager att de kunnat höja sig upp till den) fort nog vid de första strålarna av en pånyttfödd livsglädje. Men vilken glädje, vilken livets mening, vilket liv kan väl hålla stånd emot en sådan syn? Och vilken är sannast, denna syn eller glädjen, vilken är »Sanningen»?