La chair est triste, hélas.1
Stéphane Mallarmé
Dagen efter Alexis’ besök reste greven de Sylvanie till ett slott i grannskapet där han skulle tillbringa tre eller fyra veckor tillsammans med många andra gäster, vars sällskap kanske kunde skingra dysterheten som ofta följde på hans kriser.
Snart nog inskränkte sig alla dessa förströelser till samvaron med en ung kvinna, som gjorde hans glädje dubbelt stor genom att dela den med honom. Han trodde sig förstå att hon älskade honom, men var trots detta ganska reserverad mot henne: han visste att hon var en renhjärtad kvinna och att hon dessutom otåligt väntade på sin man, som snart skulle komma. Och själv var han inte heller säker på att han verkligen älskade henne och kände dunkelt vilken svår synd det skulle vara att förleda henne till någonting orätt. Han kunde efteråt aldrig komma ihåg i vilket ögonblick deras förhållande hade spårat ur. Men liksom efter en tyst överenskommelse, som han inte visste var och när de hade ingått, kysste han nu hennes handled och lade sin arm om hennes hals. Detta föreföll att göra henne så lycklig, att han en kväll gick ännu längre: han började med att kyssa henne, sedan smekte han henne länge och kysste henne återigen på ögonen och på kinderna, på läpparna, på halsen och på näsvingarna. Den unga kvinnans mun kom leende hans smekningar till mötes, och hennes ögon strålade ur sina dunkla djup som solblänk på ett ljumt vatten. Baldassares smekningar hade blivit allt djärvare; men då han ett ögonblick såg på henne blev han slagen av hennes blekhet, av det oändliga svårmod som vilade över hennes döda panna och lyste ur de trötta och sorgsna ögonen, vars gråtande blick var mer bedrövad än tårar, som om hon blivit pinad och korsfäst eller för alltid hade förlorat en älskad varelse. Han betraktade henne undrande; och med en sista kraftansträngning lyfte hon då sin bönfallande blick mot honom. Ögonen bad om nåd medan samtidigt hennes giriga mun med en omedveten och krampaktig rörelse krävde nya kyssar.
Och åter greps de båda av den vällust som svävade kring dem i doften av deras kyssar och i minnet av deras smekningar, och de tryckte sig häftigt intill varandra med slutna ögon, dessa grymma ögon som avslöjade för dem deras själars vånda. De ville inte se sin sorg, och han i synnerhet slöt hårt sina ögon likt en bödel som gripits av samvetskval och vet att hans arm kanske skulle darra i det ögonblick han skall utdela dödsstöten åt sitt offer om han blott såg det i ansiktet och för en sekund kunde känna dess smärta i stället för att blint hetsa upp sig själv och tvinga sig att tillfredsställa sitt raseri.
Natten hade kommit, och hon var fortfarande kvar i hans rum; hennes ögon var tomma och tårlösa. Hon lämnade honom utan att säga ett ord, sedan hon först hade kysst hans hand med lidelsefull sorgsenhet. Men han kunde inte sova och om han för ett ögonblick domnade bort, vaknade han strax med en rysning och tyckte sig känna sitt ljuva offers bönfallande och förtvivlade ögon fästade på sig. Plötsligt såg han för sig hur hon måste vara nu, sömnlös liksom han själv och mycket ensam. Han klädde på sig och gick tyst bort till hennes rum men vågade inte göra något buller för att inte väcka henne om hon sov, vågade inte heller gå tillbaka till sitt rum, där himlen och jorden och hans egen själ kvävde honom med hela sin tyngd. Han stannade på tröskeln till den unga kvinnans rum och trodde varje ögonblick att han inte skulle kunna behärska sig längre, utan gå in till henne; men så blev han förskräckt vid tanken på att störa denna milda glömska som hon sjunkit hän i, denna sömn vars jämna, lätta andedrag kan kunde höra genom dörren. Han ville inte grymt utlämna henne till den ånger och förtvivlan som hon undkommit i en stunds vila, och han stannade kvar på tröskeln, ibland sittande, ibland på knä, ibland liggande raklång på golvet. Då det blev morgon, återvände han till sitt rum, frusen, men lugn. Han sov länge och vaknade med en känsla av välbefinnande.
De gjorde båda två allt vad de kunde för att lugna sina samveten, de vande sig vid självförebråelserna som blev allt färre, vid njutningar som också blev svagare och när greven återvände till sitt slott medförde han, liksom hon själv, endast ett ljuvt och ganska kyligt minne av dessa brinnande och smärtfyllda timmar.
1 Ack, köttet är sorgset.