O, där brast
ett ädelt hjärta! — Dyre prins, god natt!
Må änglaskaror sjunga dig till ro! —
Shakespeare: Hamlet
En våldsam feber åtföljd av yrsel lämnade nu inte längre greven någon ro; man hade flyttat in hans säng i den stora, runda sal, där Alexis sett honom på sin trettonde födelsedag, hade sett honom medan han ännu var glad. Där kunde den sjuke på samma gång se ut över havet och hamnpiren och åt andra hållet över betesmarker och skogar. Då och då sade han några ord; men dessa ord bar inte längre spår av de högstämda tankar, som under de sista veckorna hade renat honom med sin närvaro. Han utslungade våldsamma förbannelser mot en osynlig person, som skämtade med honom, och upprepade oupphörligt att han var århundradets störste musiker och den mäktigaste fursten i världen. Sedan blev han plötsligt lugn och befallde sin kusk att köra honom till en kabaret eller att sadla hästarna till jakt. Han bad om brevpapper för att inbjuda alla Europas krönta huvuden till bröllopsmiddag med anledning av hans förmälning med hertigens av Parma syster; förskräckt över att inte kunna betala en spelskuld grep han en papperskniv som låg bredvid hans säng och siktade med den framför sig som om den varit en revolver. Han skickade bud för att fråga om polismannen som han pryglade upp föregående natt inte hade dött, och skrattande med full hals sade han osedligheter till en person som han trodde sig hålla i handen. De beskärmande änglarna Vilja och Tanke var inte längre där för att sända tillbaka hans sinnens onda andar och hans minnes dåliga dunster ner i mörkret. Den tredje dagen vid femtiden på eftermiddagen vaknade han upp som ur en ond dröm, för vilken man inte själv bär något ansvar, men som man minns helt dunkelt. Han frågade om hans vänner och släktingar hade varit hos honom under dessa timmar, då han blott hade varit en bild av den lägsta, den äldsta och den dödaste delen av sitt jag, och han bad att man genast skulle föra dem ut om han åter började tala i yrsel, och att man inte skulle låta dem få komma tillbaka förrän han återfått medvetandet.
Han såg sig omkring i rummet och betraktade leende sin svarta katt som hade hoppat upp på en kinesisk vas. Den satt där och lekte med en krysantemum och luktade på blomman med riktig skådespelarmin. Han bad alla de närvarande gå ut och talade länge med prästen som vakade hos honom. Men han vägrade att mottaga nattvarden och bad sin läkare säga att hans mage inte längre var i stånd att tåla hostian. Efter en timmes förlopp sände han bud efter sin svägerska och Jean Galéas. Han sade:
— Jag har resignerat, jag är lycklig över att dö och stå inför min Gud.
Luften var så mild att man öppnade fönstren som blickade ut över havet utan att se det, men det blåste häftigt och man måste hålla fönstren framför honom som vette utåt betesmarkerna och skogarna stängda.
Baldassare lät flytta fram sin säng till de öppna fönstren. En båt var just segelklar och släpades ut ur hamnen av sjömän som gick på piren och halade i repen. En vacker femtonårig skeppsgosse böjde sig långt ut över relingen; vid varje våg trodde man att han skulle falla i vattnet, men han stod lugnt och säkert på sina stadiga ben. Han drog i nätet för att hala in fisken och höll en varm pipa mellan sina läppar, som var salta av havsvinden. Och samma vind som fyllde seglet kom farande för att svalka Baldassares kinder och dansade runt med ett pappersblad i hans rum. Han vände bort huvudet för att slippa se denna lyckomättade bild av de fröjder, som han själv så lidelsefullt hade älskat och aldrig mer skulle få smaka. Han såg ut över hamnen: en tremastare höll på att lätta ankar.
— Det är skeppet som skall segla till Indien! sade Jean Galéas.
Baldassare kunde inte urskilja människorna som stod på däcket och viftade med sina näsdukar, men han anade den längtan efter okända länder som kom deras ögon att vidgas; dessa människor hade ännu långt kvar att leva, de skulle erfara mycket, känna mycket. Ankaret lyftes, man hörde ett rop och fartyget gungade ut över det mörka havet mot väster, där ljuset i en gyllene dimma blandade de små vita båtarna med molnen och viskade oemotståndliga men vaga löften i de resandes ögon.
Baldassare lät stänga fönstren på den sidan av salen och i stället öppna dem som vette mot betesmarkerna och skogarna. Han såg ut över fälten, men avskedsropet från tremastaren ljöd fortfarande i hans öron, och han såg skeppsgossen som halade och drog i sina nät med pipan i munnen.
Baldassares hand rörde sig feberaktigt. Plötsligt hörde han ett litet silverklingande ljud, omärkligt och djupt som ett hjärtas slag. Det var klockklangen från en by långt, långt borta, som tack vare kvällens klara luft och de gynnsamma vindarna hade färdats över milsvida slätter och mångfaldiga floder innan den nådde fram till honom och mottogs av hans trogna öra. Den var en röst av nutid och forntid. Nu hörde han sitt hjärta slå i takt med klockornas harmoniska flykt. Det var stilla ett ögonblick, medan klockorna tycktes andas in sin egen klang, för att sedan länge och sakta andas ut tillsammans med den. Så snart han hörde det fjärran ljudet av klockor hade han alltid, liksom mot sin vilja, kommit ihåg hur milt de klingat genom kvällsluften, då han som barn vandrade hem till slottet över markerna.
I detta ögonblick kallade läkaren fram alla de närvarande till sängen och sade:
— Nu kommer slutet.
Baldassare vilade med slutna ögon och hans hjärta hörde klockorna, som hans av dödens närhet förlamade öra inte längre kunde uppfatta. Han återsåg sin mor då hon kysste honom vid hemkomsten, och sedan då hon klädde av honom på kvällen, värmde hans fötter i sina händer och satt vid hans säng när han inte kunde somna. Han kom ihåg sin Robinson Crusoe och aftnarna i trädgården då hans syster sjöng, han mindes sin lärare, som hade spått att han en dag skulle bli en stor musiker, och sin mors rörelse, som hon förgäves sökte dölja. Nu hade han inte längre tid att infria sin mors och sin systers lidelsefulla förväntningar, som han så grymt hade svikit. Han återsåg den stora linden under vars grenar han hade förlovat sig, och han mindes dagen då förlovningen blev uppslagen och endast hans mor hade kunnat trösta honom. Han trodde att han kysste sin gamla barnjungfru och att han höll sin första fiol i handen. Om han såg allt detta i ett solbelyst fjärran, lika milt och sorgset som det landskap fönstren åt markerna blickade ut över utan att se.
Han återsåg allt detta, och ändå hade inte två sekunder förflutit sedan doktorn hade lyssnat på hans hjärta och sagt:
— Nu kommer slutet!
Han reste sig upp och sade:
— Nu är det slut!
Alexis, hans mor och Jean Galéas föll på knä med hertigen av Parma som just hade kommit. Tjänstefolket snyftade utanför den öppna dörren.
(Oktober 1894)