För omkring 13,5 miljarder år sedan uppstod materia, energi, tid och rum i och med det vi kallar Big Bang. Berättelsen om dessa grundläggande egenskaper hos universum kallas fysik.
Omkring 300 000 år efter att materia och energi hade uppstått började de förena sig i komplexa strukturer som kallas atomer, som sedan förenade sig till molekyler. Berättelsen om atomer och molekyler och deras samspel kallas kemi.
För omkring 3,8 miljarder år sedan, på en planet kallad jorden, förenade sig vissa molekyler och bildade stora och invecklade strukturer, som kallas organismer. Berättelsen om organismer kallas biologi.
För omkring 70 000 år sedan började organismer tillhörande arten Homo sapiens bilda ännu mer invecklade strukturer, som kallas kulturer. Dessa kulturers följande utveckling kallas historia.
Tre viktiga revolutioner har format vår historia. Den kognitiva revolutionen kickstartade historien för omkring 70 000 år sedan. Jordbruksrevolutionen satte fart på den för omkring 12 000 år sedan. Den vetenskapliga revolutionen, som inleddes för bara 500 år sedan, kan mycket väl sätta punkt för historien och inleda något helt annat. Denna bok handlar om hur dessa tre revolutioner har påverkat människan och andra organismer som hon lever tillsammans med.
* * *
Det fanns människor långt innan det fanns historia. Djur som var mycket lika den moderna människan uppträdde på jorden för 2,5 miljoner år sedan. Men under oräkneliga generationer skilde de sig inte från en myriad andra organismer i samma miljö.
Under en vandring i Östafrika för 2 miljoner år sedan hade vi kunnat träffa på en välbekant ensemble av mänskliga rollfigurer: oroliga mödrar med spädbarn i famnen och klungor av sorglösa barn som lekte i leran, upproriska ungdomar som protesterade mot samhällets normer och trötta åldringar som bara ville bli lämnade ifred, machomän som slog sig för bröstet för att imponera på traktens snygging och visa gamla matriarker som redan hade sett allt. Dessa tidiga människor älskade, lekte, knöt vänskapsband och stred om makt och status – men det gjorde också schimpanser, babianer och elefanter. Det var inget särskilt med dem. Ingen, allra minst människorna själva, hade en aning om att deras ättlingar en gång skulle gå på månen, klyva atomen, knäcka den genetiska koden och skriva historieböcker. Det viktigaste att känna till om de tidiga människorna är att de var betydelselösa djur som inte påverkade sin omgivning mer än gorillor, eldflugor eller maneter.
Biologer delar in organismerna i arter. Djur sägs tillhöra samma art om de kan para sig med varandra och få fertil avkomma. Hästar och åsnor har en gemensam anfader och är ganska lika. Men de har inget större sexuellt intresse av varandra. De kan förmås att para sig, men deras avkomma, som kallas mula eller mulåsna, är steril. Mutationer i åsnans DNA kan därför aldrig överföras till hästar och vice versa. De båda slagen av djur anses därför vara två olika arter, som rör sig längs olika evolutionslinjer. Bulldoggar och spanielar däremot ser mycket olika ut men tillhör samma art med en gemensam DNA-uppsättning. De parar sig gärna, och när deras valpar växer upp parar de sig med andra hundar och producerar fler valpar.
Arter som har en gemensam anfader buntas ihop under rubriken ”släkte” (genus). Lejon, tigrar, leoparder och jaguarer är olika arter som tillhör släktet Panthera. Biologer ger organismerna ett tvådelat latinskt namn bestående av släktnamnet och artnamnet. Lejon heter till exempel Panthera leo, arten leo av släktet Panthera. Förmodligen tillhör alla som läser denna bok Homo sapiens – arten sapiens (vetande) av släktet Homo (människa).
Släktena sammanförs i sin tur i familjer, som kattdjur (lejon, geparder, tamkatter), hunddjur (vargar, rävar, sjakaler) och elefantdjur (elefanter, mammutar, mastodonter). Alla medlemmar av en familj härstammar från en enda matriark eller patriark. Exempelvis har alla kattdjur, från den minsta tama kattunge till det mest vildsinta lejonet, en gemensam kattdjursanfader eller -moder som levde för omkring 25 miljoner år sedan.
Homo sapiens tillhör också en familj. Detta banala faktum var förr en av historiens mest välbevarade hemligheter. Under lång tid föredrog Homo sapiens att betrakta sig som en varelse som var skild från djuren och inte hade några syskon eller kusiner, och viktigast av allt, inte några föräldrar. Men så är det inte. Oavsett om vi gillar det eller inte tillhör vi en stor och ganska stojig familj som kallas människoapor. Våra närmaste levande släktingar är schimpanser, gorillor och orangutanger. Schimpanserna står oss närmast. För bara 6 miljoner år sedan fick en aphona två döttrar. Den ena blev anmoder till alla schimpanser, den andra är vår egen urmormor.
Homo sapiens har dolt en ännu mer besvärande hemlighet. Inte nog med att vi har en uppsjö ociviliserade kusiner – en gång i tiden hade vi ganska många bröder och systrar också. Vi har vant oss vid att tänka att vi är de enda människorna, eftersom vår art under de senaste 10 000 åren faktiskt har varit den enda människoart som traskat omkring på planeten. Men den egentliga innebörden av ordet ”människa” är ”ett djur som tillhör släktet Homo”, och förr fanns många arter av detta släkte vid sidan av Homo sapiens. Det är vidare, som vi kommer att se i bokens sista kapitel, möjligt att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att få att göra med människor som inte är sapiens. För att klargöra denna punkt kommer jag ofta att använda termen ”sapiens” (plural ”sapiens”) för att beteckna medlemmar av arten Homo sapiens, medan termen ”människor” reserveras för alla existerande medlemmar av släktet Homo.
Människor utvecklades i Afrika för omkring 2,5 miljoner år sedan ur det tidigare apsläktet Australopithecus, som betyder ”sydapa”. För ungefär 2 miljoner år sedan lämnade en del av dessa tidiga män och kvinnor sitt hemland och vandrade ut över och bosatte sig i stora delar av Nordafrika, Europa och Asien. Eftersom det krävdes andra egenskaper för att överleva i norra Europas snöiga skogar än för att klara sig i Indonesiens ångande djungler utvecklades de olika människogrupperna i olika riktningar. Resultatet blev olika arter, som var och en har tilldelats ett fint latinskt namn av vetenskapsmännen.
Människorna i Europa och västra Asien utvecklades till Homo neanderthalensis, ”människan från Neanderdalen”, som oftast helt enkelt kallas ”neandertalare”. Neandertalarna, som var grövre byggda och mer muskulösa än vi sapiens, var väl anpassade till kylan i istidens västra Eurasien. Områdena längre österut i Asien befolkades av Homo erectus, ”den upprättgående människan”, som överlevde där i nästan 2 miljoner år, vilket gör den till den mest långlivade människoarten någonsin. Att vår art skulle slå det rekordet är osannolikt. Det är tveksamt om Homo sapiens kommer att finnas om tusen år, så en levnadsperiod på 2 miljoner år betyder att de spelade i en helt annan division än vår.
På ön Java i Indonesien levde Homo soloensis, ”människan från Solodalen”, som var bättre anpassad för livet i tropikerna. På en annan indonesisk ö – den lilla ön Flores – genomgick människan en förkrympningsprocess. Människor kom till Flores när havsnivån var låg och ön kunde nås från fastlandet. När havsytan steg blev en del människor strandsatta på ön, med knappa resurser. Stora människor, som behövde mycket mat, dog först. Mindre överlevde bättre. Efter ett antal generationer var människorna på Flores dvärgväxta. Denna unika art, med det vetenskapliga namnet Homo floresiensis, blev bara en meter långa och vägde inte mer än 25 kilo. De tillverkade ändå stenverktyg och lyckades ibland fälla några av öns elefanter – fast elefanterna tillhörde i och för sig också en dvärgart.
Våra syskon, enligt moderna hypotetiska rekonstruktioner. Från vänster till höger: Homo rudolfensis (Östafrika), Homo erectus (Östasien) och Homo neanderthalensis (Europa och västra Asien). Alla är människor.
År 2010 räddades ännu ett av våra syskon från glömskan när forskare som gjorde utgrävningar i Denisovagrottan i Sibirien hittade ett fossiliserat fingerben. Genetisk analys visade att fingret tillhörde en dittills okänd människoart, som fick namnet Homo denisova. Vem vet hur många fler okända släktingar som väntar på att upptäckas i andra grottor, på andra öar och i andra trakter?
Medan dessa människor utvecklades i Europa och Asien upphörde inte evolutionen i Östafrika. Mänsklighetens vagga fortsatte att ge upphov till många nya arter, som Homo rudolfensis, ”människan från Rudolfsjön”, Homo ergaster, ”den arbetande människan”, och så småningom vår egen art, som vi ogenerat har döpt till Homo sapiens, ”den visa människan”.
Medlemmarna av en del av de här arterna var storvuxna och andra var dvärgväxta. En del var djärva jägare och andra livnärde sig på att samla växter. En del lämnade aldrig ön där de bodde, medan andra rörde sig över hela kontinenter. Men alla tillhörde släktet Homo. Alla var människor.
Det är ett vanligt misstag att tro att dessa arter ingår i en rak utvecklingslinje där ergaster gav upphov till erectus, erectus gav upphov till neandertalarna och neandertalarna utvecklades till oss. Denna linjära modell ger felaktigt intrycket att de olika arterna bebodde jorden bara en i taget, och att alla de tidigare arterna bara var äldre modeller av oss. Sanningen är att från omkring 2 miljoner år före nutid till ungefär 10 000 år före nutid befolkades världen samtidigt av flera människoarter. Och varför skulle det inte ha varit så? I dag finns det ju många arter av rävar, björnar och grisar. Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter. Att vi nu är unika, medan vårt förflutna var artrikt, är det anmärkningsvärda – och kanske komprometterande. Som vi snart ska se har vi sapiens goda skäl att undertrycka minnet av våra syskon.
Trots många skillnader har alla människoarter ett antal gemensamma utmärkande egenskaper. Det mest påfallande är att människan har betydligt större hjärna än andra djur. Däggdjur med en vikt på 60 kilo har en genomsnittlig hjärnstorlek på 200 kubikcentimeter. De tidigaste männen och kvinnorna, för 2,5 miljoner år sedan, hade hjärnor på cirka 600 kubikcentimeter. Moderna sapiens ståtar med en hjärna på mellan 1 200 och 1 400 kubikcentimeter. Neandertalarnas hjärnor var ännu större.
Att evolutionen skulle främja större hjärnor kanske framstår som självklart. Vi är så förtjusta i vår höga intelligens att vi tror att när det handlar om tankekraft måste mer vara bättre. Men om det hade varit så skulle kattfamiljen också ha gett upphov till katter som kunde räkna. Varför är Homo det enda släktet i hela djurriket som har fått sådana rymliga hjärnkontor?
Faktum är att en stor hjärna tar en mycket stor del av kroppskrafterna i anspråk. Den är inte lätt att bära omkring, särskilt inte när den är innesluten i en tjock skalle. Och det kostar en hel del att hålla igång den. Hos Homo sapiens står hjärnan för bara 2–3 procent av den totala kroppsvikten, men den förbrukar 25 procent av kroppens energi när kroppen är i vila. Som jämförelse kräver apors hjärnor bara 8 procent av den energi som går åt vid vila.
Tidiga människor betalade för sina stora hjärnor på två sätt. Dels fick de ägna mer tid åt att leta föda, dels förtvinade deras muskler. Likt en regering som omfördelar pengar från försvar till utbildning omfördelade människan energi från biceps till nervceller. Det är långt ifrån självklart att detta är en bra strategi för att överleva på savannen. En schimpans kan inte vinna en diskussion med en Homo sapiens, men den kan slita sönder människan som en trasdocka.
I dag ger våra stora hjärnor god avkastning eftersom vi kan producera bilar och gevär som gör att vi kan röra oss mycket snabbare än schimpanser och skjuta dem på säkert avstånd – i stället för att gå i närkamp med dem. Men bilar och gevär är sentida företeelser. I över 2 miljoner år fortsatte människans neurala nätverk att växa och växa, men trots det lyckades hon inte åstadkomma mycket mer än några flintknivar och spetsiga pinnar. Vad var det då som drev på utvecklingen av den stora människohjärnan under dessa 2 miljoner år? Vi vet uppriktigt sagt inte.
En annan egenskap som är unik för människan är att hon går upprätt på två ben. När man står upp är det lättare att spana efter villebråd eller fiender på savannen, och armar som inte behövs för förflyttning kan användas till annat, som till att kasta sten eller signalera. Ju mer dessa händer kunde göra, desto mer framgångsrika blev deras ägare, och därför ledde evolutionstrycket till en allt större koncentration av nerver och finjusterade muskler i handflatan och fingrarna. Det har resulterat i att människor kan utföra mycket invecklade uppgifter med händerna. Framför allt kan de framställa och använda sofistikerade redskap. Det första beviset för redskapstillverkning är 2,5 miljoner år gammalt, och arkeologer använder tillverkningen och användandet av redskap som kriterier för att identifiera tidiga människor.
Men det finns också nackdelar med att gå på två ben. Under miljontals år utvecklades våra primatförfäders skelett för att bära upp en varelse som gick på alla fyra och hade ett relativt litet huvud. Att anpassa sig till en upprätt kroppsställning var en tuff utmaning, särskilt när skelettet skulle bära upp ett extra stort kranium. Sin upphöjda blick och sina flitiga händer fick mänskligheten betala med ryggont och stela nackar.
Kvinnor betalade extra mycket. En upprätt gång krävde smalare höfter, vilket gjorde bäckenet trängre – och detta just när barnens huvud blev allt större. Kvinnor löpte därför stor risk att dö i samband med förlossningar. De som födde tidigare, när barnets hjärna och huvud fortfarande var relativt små och mjuka, klarade sig bättre och levde därför längre och födde fler barn. Detta ledde till att det naturliga urvalet främjade tidig födsel. Och jämfört med andra djur föds människor faktiskt bara ”halvfärdiga”, alltså när många av deras livsnödvändiga system ännu inte är färdigutvecklade. Ett föl kan trava omkring kort efter födelsen, och en kattunge lämnar sin mor för att söka föda på egen hand när den bara är några veckor gammal. Människobarn föds hjälplösa och är i många år beroende av de äldre när det gäller näring, skydd och inlärning.
Detta faktum bidrog i hög grad till både människans extraordinära sociala förmåga och hennes unika sociala problem. Ensamma mödrar kunde knappast få ihop tillräckligt med mat till sin avkomma och sig själva med en kull småbarn i släptåg. Att ta hand om barn krävde ständig hjälp från andra familje- och gruppmedlemmar. Det stämmer faktiskt att det krävs en by för att uppfostra en människa. Därför gynnade evolutionen dem som hade förmåga att knyta starka sociala band. Eftersom människan inte är färdigutvecklad när hon föds kan hon dessutom uppfostras och socialiseras i mycket högre utsträckning än alla andra djur. De flesta däggdjur kommer ut ur livmodern som glaserat stengods som tas ut ur en brännugn – om man försökte förändra dess form skulle det repas eller gå sönder. Människor kommer ut ur livmodern som smält glas ur en hytta. De kan snurras, sträckas ut och formas med en överraskande hög grad av frihet. Det är därför vi i dag kan fostra våra barn till kristna eller buddhister, kapitalister eller socialister, krigshetsare eller fredsälskare.
* * *
Vi utgår från att en stor hjärna, bruket av redskap, överlägsen inlärningsförmåga och komplexa sociala strukturer är enorma fördelar. Det verkar självklart att det är allt detta som har gjort människan till det mäktigaste djuret på jorden. Men trots dessa fördelar förblev människorna svaga och underordnade varelser under hela 2 miljoner år. För 2 miljoner år sedan var alltså människorna, trots sina stora hjärnor och skarpa stenverktyg, ständigt rädda för rovdjur, jagade sällan stora villebråd och överlevde framför allt på att samla växter och insekter, fånga små djur och äta kadaver som andra, mäktigare rovdjur hade lämnat efter sig.
Ett av de vanligaste användningsområdena för tidiga stenredskap var att krossa ben för att komma åt märgen. En del forskare tror att detta var vår ursprungliga nisch. Precis som hackspettar har specialiserat sig på att plocka insekter ur trädstammar specialiserade sig de första människorna på att få fram märg ur ben. Varför märg? Tja, föreställ dig att du ser en lejonflock döda och hugga in på en giraff. Du väntar tålmodigt tills de är mätta. Men det är fortfarande inte din tur, för nu kommer hyenorna och sjakalerna – som du inte gärna vill mucka gräl med – för att kalasa på resterna. Först när de är klara vågar du och din grupp närma er kadavret medan ni vaksamt ser er om åt höger och vänster – och sedan mumsar ni i er det enda ätbara som finns kvar.
Detta är en nyckel till förståelsen av vår historia och psykologi. Tills helt nyligen låg Homo stadigt parkerad i mitten av näringskedjan. Under miljontals år jagade människor smådjur och samlade det de kunde hitta, medan de hela tiden jagades av större rovdjur. Det var först för 400 000 år sedan som flera människoarter regelbundet började jaga större villebråd, och först de senaste 100 000 åren – under Homo sapiens uppgång – som människan tog språnget upp i toppen av näringskedjan.
Det spektakulära språnget från mitten till toppen hade enorma konsekvenser. Andra djur överst i pyramiden, som lejon och hajar, hade under miljontals år mycket långsamt utvecklats i riktning mot den platsen. Därmed kunde ekosystemet utveckla kontroller för att hindra lejon och hajar att ställa till med alltför stor förödelse. När lejonen blev dödligare blev gasellerna snabbare, hyenorna bättre på att samarbeta och noshörningarna ilsknare. Mänskligheten däremot, steg upp till toppen så snabbt att ekosystemet inte hann anpassa sig. Och människorna lyckades inte heller anpassa sig. De flesta rovdjur på planeten är majestätiska uppenbarelser. Miljontals år av herravälde har fyllt dem med självförtroende. I jämförelse framstår sapiens mer som en diktator i en bananrepublik. Vi, som nyligen var underdogs på savannen, är fulla av farhågor och ängslas över vår ställning, vilket gör oss dubbelt så grymma och farliga. Mycket historiskt elände, från blodiga krig till ekologiska katastrofer, är en följd av detta alltför snabba språng.
Ett betydelsefullt steg på vägen mot toppen var tämjandet av elden. Vissa människoarter kan emellanåt ha använt eld så tidigt som för 800 000 år sedan. För omkring 300 000 år sedan använde Homo erectus, neandertalare och förfäderna till Homo sapiens eld varje dag. Nu hade människorna en pålitlig källa till ljus och värme, och ett dödligt vapen mot jagande lejon. Ganska snart efter det kan människorna medvetet ha börjat sätta eld på omgivningen. En omsorgsfullt kontrollerad eld kunde förvandla ogenomträngliga snår till grönskande grässlätter med ett överflöd av villebråd. När elden brunnit ut kunde stenåldersentreprenörerna dessutom gå genom de rykande resterna och samla ihop grillade djur, nötter och rötter.
Men det bästa med elden var att man kunde laga mat med den. Råvaror som människan inte kan smälta om de inte har tillagats – som vete, ris och potatis – blev så småningom stapelgrödor för oss. Elden förändrade maten inte bara kemiskt utan också biologiskt genom att tillagningen dödade bakterier och parasiter. Det blev också mycket lättare för människan att tugga och smälta gamla favoriter som frukt, nötter, insekter och kadaver, om dessa tillagades. Medan schimpanser ägnade fem timmar om dagen åt att tugga rå föda räckte en enda timme för människor som åt tillredd föda.
När människorna började tillaga sin mat kunde de äta flera sorters föda, ägna mindre tid åt att äta och klara sig med kortare tarmar och mindre tänder. En del forskare tror att det finns en direkt koppling mellan matlagningens uppkomst, mag-tarmkanalens förkortning och hjärnans tillväxt. Eftersom både långa tarmar och stora hjärnor slukar mycket energi är det besvärligt att ha bägge. Genom att korta av tarmarna och minska energiförbrukningen banade tillagningen av föda oavsiktligt väg för neandertalarnas och sapiens jättehjärnor.1
Användningen av eld öppnade också den första betydelsefulla klyftan mellan människan och de andra djuren. Nästan alla andra djur är beroende av sin muskelstyrka, storleken på tänderna, bredden på vingspannet. Även om de kan utnyttja vindar och strömmar kan de inte kontrollera dessa naturkrafter, och de begränsas alltid av sin fysik. Örnar, exempelvis, kan urskilja termikvindar som stiger från marken, breda ut sina väldiga vingar och låta den varma luften lyfta dem uppåt. Men de har ingen kontroll över var termikvindarna uppstår, och deras maximala bärkraft är alltid strikt proportionell mot deras vingspann.
När människan tämjde elden fick hon kontroll över en lydig och potentiellt obegränsad kraft. Till skillnad från örnar kunde människor välja när och var de skulle tända en eld, och de kunde använda den till en rad olika uppgifter. En avgörande aspekt var att eldens kraft inte begränsades av människokroppens form, byggnad eller styrka. En enda kvinna med en flintsten eller drillpinne kunde bränna ner en hel skog på bara några timmar. Tämjandet av elden var ett förebud om vad som komma skulle.
Trots eldens välsignelser var människor fortfarande marginella figurer för 150 000 år sedan. Nu kunde de skrämma bort lejon, värma sig under kalla nätter och bränna ner en och annan skog. Men om vi räknar ihop alla arter fanns det fortfarande inte fler än kanske en miljon människor som levde i området mellan den indonesiska övärlden och Iberiska halvön. De var bara ett blipp på den ekologiska radarn.
Vår egen art, Homo sapiens, hade redan gjort entré på världsscenen, men höll än så länge bara på med sitt, i en vrå av Afrika. Vi vet inte exakt var och när djur som kan klassificeras som Homo sapiens först utvecklades ur en tidigare form av människor, men de flesta forskare är överens om att Östafrika för 150 000 år sedan var befolkat av sapiens som såg ut precis som vi. Om en av dessa individer hade dykt upp i ett nutida bårhus skulle obducenten inte lägga märke till något egendomligt. Tack vare eldens välsignelser hade de mindre tänder och käkar än sina förfäder, men de hade lika stora hjärnor som vi.
Forskarna är också överens om att Homo sapiens kom till Arabiska halvön från Östafrika för omkring 70 000 år sedan, och att denna population snabbt spred sig till större delen av den eurasiska landmassan.
När Homo sapiens kom till Arabiska halvön var större delen av Eurasien redan befolkat av andra människor. Vad hände med dem? Det finns två motstridiga hypoteser. Den första, som vi kan kalla korsningshypotesen, berättar en historia om attraktion, sex och umgänge. När de afrikanska utvandrarna spred sig över världen parade de sig med individer ur andra populationer, och dagens människor är ett resultat av dessa korsningar.
Homo sapiens erövrar jordklotet.
När sapiens kom till Mellanöstern och Europa stötte de exempelvis på neandertalare. Dessa människor var mer muskulösa än sapiens, hade större hjärnor och var bättre anpassade till kalla klimat. De använde redskap och eld, var skickliga jägare och tog uppenbarligen hand om sina sjuka och orkeslösa. (Arkeologer har hittat ben från neandertalare som i många år levt med svåra handikapp, ett bevis för att deras släktingar tagit hand om dem.) I karikatyrteckningar framställs neandertalare ofta som arketypen för djuriska och dumma ”grottmänniskor”, men nyare fynd har förändrat bilden av dem.
När sapiens spred sig in på neandertalarnas områden korsades de, enligt korsningshypotesen, med neandertalare tills de båda populationerna hade smält samman. Om det stämmer skulle dagens eurasier inte vara rena sapiens utan en blandning av sapiens och neandertalare. När sapiens kom till Östasien beblandade de sig med den människoart som fanns där, Homo erectus, så att dagens kineser och koreaner är en korsning av dessa två.
Det motsatta synsättet, som vi kan kalla undanträngningshypotesen, berättar en mycket annorlunda historia: om genetisk oförenlighet, avsky och kanske rent av folkmord. Enligt denna teori hade sapiens och andra människor olika anatomi, och förmodligen också olika parningsbeteenden och till och med olika kroppslukt. De var antagligen inte särskilt intresserade av varandra sexuellt. Och även om en neandertal-Romeo och en sapiens-Julia blev förälskade skulle deras barn inte ha blivit fertila eftersom den genetiska klyftan mellan de båda populationerna redan var omöjlig att överbrygga. De två populationerna skulle ha förblivit åtskilda, och när neandertalarna dog ut, eller utrotades, skulle deras gener ha dött med dem. Enligt detta synsätt avlöste sapiens samtliga tidigare populationer människor, utan att korsas med dem. I så fall kan alla levande människors härstamning spåras tillbaka till Östafrika för 70 000 år sedan. Vi är alla ”rena sapiens”.
Mycket hänger på denna debatt. Ur ett evolutionärt perspektiv är 70 000 år en ganska kort tidsperiod. Om undanträngningshypotesen stämmer har alla levande människor ungefär samma genetiska bagage, och rasskillnaderna mellan dem är försumbara. Men om korsningshypotesen stämmer kan det mycket väl finnas genetiska skillnader mellan afrikaner, européer och asiater som går hundratusentals år tillbaka. Detta är politisk dynamit, som skulle kunna erbjuda material till explosiva rasteorier.
Under de senaste årtiondena har undanträngningshypotesen varit den gängse på området. Den hade starkare arkeologiskt stöd, och den var mer politiskt korrekt (forskarna ville inte öppna en rasismens Pandoras ask genom att hävda att det finns en betydande genetisk skillnad mellan nutida folkgrupper). Men allt förändrades år 2010, när resultatet av ett fyraårigt projekt för att kartlägga neandertalarnas genom publicerades. Genetiker hade lyckats få fram tillräckligt med intakt neandertal-DNA från fossila fynd för att göra en bred jämförelse mellan det och nutida människors DNA. Resultatet förbluffade forskarvärlden.
En hypotetisk rekonstruktion av ett neandertalbarn. Genetiska belägg antyder att åtminstone en del av neandertalarna hade ljust hår och ljus hy.
Det visade sig att 1–4 procent av de unika mänskliga generna hos dagens populationer i Mellanöstern och Europa är neandertalgener. Det är inte mycket, men det är inte heller betydelselöst. En andra chock kom några månader senare, när DNA som utvunnits ur det fossiliserade fingret i Denisova visade att denisovamänniskan delade upp till 6 procent av sina unika gener med moderna melanesier och aboriginer.
Om dessa resultat är korrekta – och det är viktigt att komma ihåg att det pågår forskning som kan stödja eller modifiera slutsatserna – har anhängarna av korsningshypotesen åtminstone delvis rätt. Men det innebär inte att undanträngningshypotesen skulle vara helt felaktig. Eftersom neandertalarna och denisovamänniskorna bara bidrog med en liten mängd DNA till vårt nutida genom kan man inte tala om en ”sammansmältning” mellan sapiens och andra människoarter. Även om skillnaderna mellan dem inte var stora nog för att helt förhindra parning med fertil avkomma var de tillräckliga för att sådana kontakter skulle bli sällsynta.
Hur ska vi då förstå den biologiska släktskapen mellan sapiens, neandertalare och denisovamänniskor? De var uppenbarligen inte helt olika arter, som hästar och åsnor. Men å andra sidan var de inte bara olika populationer av samma art, som bulldoggar och spanielar. I den biologiska verkligheten är inte allt svart eller vitt, utan det finns också gråzoner. Två arter som utvecklats från en gemensam förfader, som hästar och åsnor, var vid någon tidpunkt bara två populationer av samma art, som bulldoggar och spanielar. Det måste ha funnits en tidpunkt då de båda populationerna redan var ganska annorlunda, men ändå vid sällsynta tillfällen kunde para sig med varandra och få fertil avkomma. Sedan klippte en ny mutation av denna sista tråd, och populationerna slog in på olika evolutionära vägar.
Det verkar som om sapiens, neandertalare och denisovamänniskor befann sig vid denna gränspunkt för cirka 50 000 år sedan. De var nästan, men inte helt, olika arter. Som vi kommer att se i nästa kapitel var sapiens redan mycket annorlunda än neandertalare och denisovamänniskor, inte bara till utseendet och genetiskt utan också genom sina kognitiva och sociala förmågor. Ändå verkar det fortfarande nätt och jämnt ha varit möjligt för sapiens och neandertalare få fertil avkomma vid sällsynta tillfällen. Populationerna sammansmälte alltså inte, men några få tursamma neandertalargener lyckades lifta med sapiens-expressen. Det är förvirrande – och kanske spännande – att tänka sig att vi sapiens vid en tidpunkt kunde ha sex med ett djur av en annan art och avla gemensamma barn.
Men om neandertalarna, denisovamänniskorna och andra människoarter inte helt enkelt sammansmälte med Homo sapiens, varför försvann de? En möjlighet är att Homo sapiens drev dem till utrotning. Föreställ dig att en grupp sapiens nådde fram till en dal på Balkan där neandertalare hade levt i hundratusentals år. Nykomlingarna började jaga de hjortar och samla de nötter och bär som var neandertalarnas traditionella stapelföda. Sapiens var effektiva jägare och samlare – tack vare bättre teknologi och överlägsen social förmåga – därför förökade de sig och spred sig. De mindre skickliga neandertalarna fick allt svårare att livnära sig. De minskade alltmer i antal och dog långsamt ut, förutom kanske en och annan som anslöt sig till sina grannar sapiens.
En annan möjlighet är att kampen om resurserna ledde till våld och folkmord. Tolerans är inget utmärkande drag hos Homo sapiens. I modern tid har små skillnader när det gäller hudfärg, dialekt eller religion varit tillräckliga för att få en grupp sapiens att utrota en annan grupp. Skulle tidiga sapiens ha varit mer toleranta mot en helt annorlunda människoart? Det kan mycket väl vara så att sapiens möte med neandertalarna ledde till den första och mest betydelsefulla etniska rensningen i historien.
Vad som än hände står neandertalarna (och de andra människoarterna) för ett av historiens mest intressanta ”tänk om”. Föreställ dig hur det kunde ha blivit om neandertalarna eller denisovamänniskorna också hade överlevt, jämte Homo sapiens. Vilka kulturer, samhällen och politiska strukturer skulle ha uppstått i en värld där flera människoarter levde sida vid sida? Hur skulle exempelvis religionerna ha utvecklats? Skulle Första Moseboken hävda att neandertalarna härstammade från Adam och Eva, skulle Jesus ha dött för denisovamänniskornas synder, och skulle Koranen ha bokade platser i himlen för alla rättfärdiga människor, oavsett vilken art de tillhörde? Skulle neandertalarna ha kunnat tjänstgöra i de romerska legionerna eller det kejserliga Kinas väldiga byråkrati? Skulle den amerikanska självständighetsförklaringen ha fastslagit att alla medlemmar av släktet Homo hade skapats lika? Skulle Karl Marx ha uppmanat proletärer av alla arter att förena sig?
Under de senaste 10 000 åren har vi blivit så vana vid att vara den enda människoarten att det är svårt för oss att tänka oss någon annan möjlighet. Avsaknaden av bröder och systrar gör det lättare för oss att föreställa oss att vi är skapelsens krona och att en avgrund skiljer oss från resten av djurriket. När Charles Darwin hävdade att Homo sapiens bara är ett djur bland andra blev folk rasande. Än i dag är det många som vägrar att tro på det. Om neandertalarna hade överlevt, skulle vi då fortfarande ha ansett att vi hade en särställning? Kanske var det just därför våra förfäder utplånade neandertalarna. De var alltför lika oss för att vi skulle ignorera dem, men alltför olika för att vi skulle tolerera dem.
* * *
Oavsett om det var deras fel eller inte hann Homo sapiens knappt komma till en ny plats förrän de infödda där försvann. De sista kvarlevorna av Homo soloensis daterar sig till ungefär 50 000 år före nutid. Homo denisova försvann kort därefter, för omkring 40 000 år sedan. Neandertalarna dog ut för cirka 30 000 år sedan. De sista dvärglika människorna försvann från ön Flores för runt 12 000 år sedan. De lämnade efter sig en del ben, stenredskap, några gener i vår arvsmassa – och många obesvarade frågor. De lämnade också oss, Homo sapiens, kvar som den sista människoarten.
Vilken var hemligheten bakom sapiens framgång? Hur lyckades vi så snabbt kolonisera så många avlägsna och olikartade miljöer? Hur trängde vi undan alla andra människoarter, så att de försvann för gott? Hur kom det sig att inte ens de starka, intelligenta, köldtåliga neandertalarna överlevde vår invasion? Diskussionens vågor går fortfarande höga. Det mest sannolika svaret är just det som gör denna diskussion möjlig: Homo sapiens erövrade världen framför allt tack vare sin unika språkförmåga.