Jordbruksrevolutionen är en av de mest kontroversiella händelserna i historien. Vissa hävdar att den ledde in mänskligheten på vägen mot välstånd och framåtskridande. Andra vidhåller att den ledde mot fördärvet. Den var en vändpunkt, säger de, där sapiens bröt sin symbios med naturen och rusade mot girighet och alienation. Åt vilket håll vägen än ledde fanns ingen återvändo. Jordbruket gjorde det möjligt för befolkningar att växa så snabbt att inget komplext agrarsamhälle någonsin mer hade kunnat överleva om det hade återgått till jakt och samlande. Cirka 10 000 f.Kr., före övergången till jordbruk, levde 5–8 miljoner jägare-samlare på jorden. Under det första århundradet e.Kr. fanns endast 1–2 miljoner jägare-samlare kvar (huvudsakligen i Australien, Amerika och Afrika), men däremot 250 miljoner jordbrukare.34
Det stora flertalet jordbrukare levde i permanenta bosättningar; bara ett fåtal var nomadiserande boskapsskötare. Genom att människor blev bofasta krympte deras territorium oftast dramatiskt. Tidiga jägare-samlare hade vanligen territorier som bredde ut sig över många hundra kvadratkilometer. ”Hemma” var hela detta territorium med dess kullar, bäckar, skogar och öppna himmel. Lantbrukarna tillbringade däremot större delen av tiden med att arbeta på ett litet fält eller i en liten fruktträdgård, och deras hemliv kretsade kring en liten byggnad av trä, sten eller lera på några dussin kvadratmeter: boningshuset. Den typiske bonden utvecklade en mycket stark bindning till denna byggnad. Detta var en långtgående revolution och den hade lika stor psykologisk som arkitektonisk betydelse. Hädanefter blev bindningen till ”mitt hus” och åtskillnaden från grannarna ett utmärkande psykologiskt drag för en mycket mer egocentrisk varelse.
De nya agrara territorierna var inte bara mycket mindre än de tidiga jägare-samlarnas, utan också mycket mer konstgjorda. Förutom att använda eld hade jägare-samlare gjort få avsiktliga förändringar i de trakter där de strövade omkring. Bönderna levde däremot på konstgjorda öar som de mödosamt frilade från den omgivande vildmarken. De högg ner skogar, grävde kanaler, röjde åkrar, byggde hus, plöjde fåror och planterade fruktträd i prydliga rader. Denna konstgjorda livsmiljö var bara avsedd för människor och ”deras” växter och djur, och var ofta inhägnad med gärdsgårdar och häckar. Bondefamiljerna gjorde allt de kunde för att hålla trilskande ogräs och vilda djur utanför. Sådana inkräktare drevs bort. Om de envisades med att komma tillbaka försökte deras mänskliga antagonister hitta på sätt att utrota dem. Särskilt starka försvarsverk uppfördes kring bostaden. Från jordbrukets barndom till i dag har miljarder människor beväpnade med grenar, flugsmällor, skor och växtgifter fört ett oupphörligt krig mot de flitiga myror, lömska kackerlackor, äventyrliga spindlar och vilsegångna skalbaggar som ständigt smyger sig in i människors boningar.
Under större delen av historien var dessa människoskapade enklaver mycket små och omgivna av stora vidder av otämjd natur. Jordens yta mäter drygt 510 miljoner kvadratkilometer, av vilka cirka 155 är land. Så sent som år 1400 var det stora flertalet bönder, tillsammans med sina växter och djur, hopträngda på bara 11 miljoner kvadratkilometer – 7 procent av jordens landmassa.35 Överallt annars var det för kallt, för hett, för torrt, för vått eller på annat sätt olämpligt för odling. Dessa ynka 7 procent av landytan utgjorde den scen på vilken historien utspelades.
Människor hade svårt att lämna sina konstgjorda öar. De kunde inte överge sina hus, åkrar och kornbodar utan att riskera stora förluster. Med tiden samlade de dessutom på sig fler och fler ting – svårtransporterade föremål som band dem vid platsen. För oss kan tidiga bönder framstå som utfattiga, men en typisk bondefamilj ägde fler föremål än en hel stam jägare-samlare.
Medan den agrara kulturens rum krympte utvidgades dess tid. Jägaresamlare brukade inte ödsla bort så mycket tid på att fundera över nästa vecka eller nästa månad. Bönderna kunde i sin fantasi försätta sig år och årtionden in i framtiden.
Jägare-samlare bortsåg från framtiden eftersom de levde ur hand i mun och hade svårt att förvara livsmedel och samla på sig ägodelar. Även de ägnade sig förstås åt en del planering. De som skapade grottkonsten i Chauvet, Lascaux och Altamira avsåg säkerligen att den skulle bestå i många släktled. Sociala förbund och politiska rivaliteter var långsiktiga angelägenheter. Det tog ofta år att återgälda en tjänst eller hämnas en oförrätt. Men i en subsistensekonomi som jägaresamlarnas fanns ändå uppenbara gränser för en sådan långsiktig planering. Detta besparade paradoxalt nog dem mycket ängslan. Det var meningslöst för dem att oroa sig för saker de inte kunde göra något åt.
Jordbruksrevolutionen gjorde framtiden mycket viktigare än den någonsin hade varit. Bönder måste alltid tänka på framtiden och arbeta i dess tjänst. Den agrara ekonomin byggde på en årstidscykel, där månader av odling följdes av korta toppar med skördearbete. På kvällen efter en rik skörd kunde bönderna festa allt de orkade, men inom loppet av en vecka var de åter uppe i gryningen för att arbeta hela dagen på fälten. Även om det fanns tillräckligt med mat för dagen, för den kommande veckan eller rent av den kommande månaden oroade de sig för det kommande året och året därefter.
Oron för framtiden hade inte bara sina rötter i produktionens årstidscykler utan också i jordbrukets grundläggande ovisshet. Eftersom de flesta byar var beroende av en mycket begränsad samling domesticerade växter och djur var de utlämnade åt torka, översvämningar och farsoter. Bönderna var tvungna att producera mer än de förbrukade för att bygga upp reserver. Utan spannmål i magasinet, krukor med olivolja i källaren, ost i skafferiet och korvar under visthusbodens tak kunde de svälta under ofärdsår. Och ofärdsår kom förr eller senare. En bonde som utgick från att ofärdsår inte skulle komma levde inte länge.
Från jordbrukets första början spelade alltså oro för framtiden en huvudroll i människors inre drama. På de håll där bönderna förlitade sig på att regn skulle bevattna deras åkrar, innebar början på regnsäsongen att de varje morgon blickade mot horisonten, sniffade på vinden och stirrade mot skyarna. Är det där ett moln? Skulle regnet komma i tid? Skulle det falla tillräckligt? Skulle våldsamma oväder spola bort fröna från åkrarna eller slå ner de spirande grödorna? I Eufrats, Indus och Gula flodens dalar följde bönderna inte mindre ängsligt vattennivåerna. Det var livsavgörande att floden steg och lämnade efter sig fruktbart slam från högländerna och fyllde deras bevattningssystem. Men översvämningar som blev för stora eller kom vid fel tidpunkt kunde bli lika förödande för åkrarna som en torka.
Böndernas oro för framtiden berodde inte bara på att de hade anledning att oroa sig, utan också på att de kunde göra något åt det. De kunde röja ett fält till, gräva ytterligare en bevattningskanal, så fler grödor. Den ängslige bonden slet frenetiskt som en arbetsmyra under sommaren, planterade i sitt anletes svett olivträd vilkas olja skulle pressas av hans barn och barnbarn och lade undan livsmedel han behövde äta i dag för vintern och för nästa år.
Stressen i jordbruket hade vittgående följder. Den lade grunden för storskaliga politiska och sociala system. De flitiga bönderna uppnådde dessvärre nästan aldrig den framtida ekonomiska trygghet de eftersträvade genom dagens hårda arbete. Överallt växte härskare och eliter fram som levde av böndernas överskott och lämnade bara så mycket kvar åt dem att de kunde överleva.
Dessa beslagtagna livsmedelsöverskott drev på politiken, krigen, konsten och filosofin. De skapade palats, borgar, monument och tempel. Långt in i modern tid var över 90 procent av mänskligheten bönder som varje morgon steg upp för att bruka jorden i sitt anletes svett. Det överskott som bönderna producerade gödde de små eliter – kungar, ämbetsmän, soldater, präster, konstnärer och tänkare – som fyller historieböckerna. Historia är något som väldigt få har ägnat sig åt medan alla andra plöjde åkrar och bar vatten.
De livsmedelsöverskott som bönderna producerade gjorde, tillsammans med ny transportteknik, det så småningom möjligt för fler och fler människor att tränga ihop sig i stora byar och sedan i småstäder och städer, som alla sammanlänkades i kungariken och handelsnätverk.
Men för att utnyttja dessa nya möjligheter räckte det inte med livsmedelsöverskott och förbättrade transporter. Blotta faktum att man kan livnära tusen personer i samma småstad eller en miljon i samma kungarike garanterar inte att man kan komma överens om hur jorden och vattnet ska delas upp, hur tvister och konflikter ska lösas och hur man ska agera i tider av torka eller krig. Och om ingen överenskommelse kan träffas uppstår split och söndring – även om magasinen skulle bågna av livsmedel. Det var inte livsmedelsbrist som orsakade de flesta av historiens krig och revolutioner. Franska revolutionen leddes av välbärgade advokater, inte av svältande bönder. Den romerska republiken nådde kulmen av sin makt under det första århundradet f.Kr., då skatter från hela Medelhavsområdet berikade romarna bortom deras förfäders vildaste drömmar. Men det var under denna tid av maximalt välstånd som den romerska politiska ordningen bröt samman i en rad blodiga inbördeskrig. Jugoslavien hade 1991 mer än tillräckliga resurser för att livnära alla sina invånare och bröts ändå sönder under ett fruktansvärt blodbad.
Sådana katastrofer har sin rot i att sapiens under miljontals år utvecklades i små grupper på några dussin individer. Det fåtal årtusenden som gick mellan jordbruksrevolutionen och uppkomsten av städer, kungariken och imperier var inte tillräckligt lång tid för att utveckla instinkter för samarbete i masskala.
Trots avsaknaden av sådana biologiska instinkter kunde hundratals främlingar samarbeta under jägar- och samlartiden i kraft av gemensamma myter. Men detta samarbete var lösligt och begränsat. Varje grupp av sapiens var självständig och tillfredsställde själv de flesta av sina behov. En sociolog som levde för 20 000 år sedan och inte kände till vad som skulle hända efter jordbruksrevolutionen skulle mycket väl ha kunnat dra slutsatsen att myter har en ganska begränsad räckvidd. Berättelser om anfädersandar och totemdjur var tillräckligt starka för att förmå 500 personer att handla med snäckskal, samlas till en högtid ibland och förena sina krafter för att utplåna en grupp neandertalare, men inte mer än så. Myter kan omöjligen, skulle den tidige sociologen ha tänkt, förmå miljontals främlingar att samarbeta dagligen.
Men det visade sig vara fel. Myter visade sig vara starkare än någon hade kunnat föreställa sig. När jordbruksrevolutionen skapade möjligheter att grunda städer och mäktiga imperier hittade folk på historier om stora gudar, fosterland och aktiebolag för att knyta de nödvändiga sociala banden. Medan människans evolution kröp vidare i sin sedvanliga snigelfart, skapade hennes föreställningsförmåga häpnadsväckande nätverk för samarbete i en skala som aldrig tidigare hade skådats.
Omkring 8500 f.Kr. var de största bosättningarna i världen byar som Jeriko, med några hundra bofasta. Framemot 7000 f.Kr. hade staden Çatal Höyük i Anatolien mellan 5 000 och 10 000 invånare, vilket mycket väl kan ha gjort den till världens största bosättning vid denna tidpunkt. Under femte och fjärde årtusendet f.Kr. sköt städer med tiotusentals invånare upp i Bördiga halvmånen, och var och en av dem kontrollerade många intilliggande byar. 3100 f.Kr. enades hela den nedre Nildalen i det första egyptiska riket. Dess faraoner härskade över tusentals kvadratkilometer och hundratusentals undersåtar. Omkring 2250 f.Kr. skapade Sargon den store det första imperiet, det akkadiska. Det hade över en miljon invånare och en stående armé på 5 400 soldater. Mellan 1000 och 500 f.Kr. uppstod de första jätteimperierna i Mellanöstern: det nyassyriska riket, det babyloniska riket och perserriket. De hade många miljoner invånare och tiotusentals soldater.
År 221 f.Kr. enade Qindynastin Kina, och strax därefter enade Rom Medelhavsområdet. Beskattningen av 40 miljoner kineser betalade för en armé med hundratusentals soldater och en omfattande byråkrati med över 100 000 ämbetsmän. Under sin höjdpunkt beskattade romarriket upp till 100 miljoner undersåtar. Denna skatteuppbörd finansierade en stående armé på 250 000–500 000 soldater, ett vägnät som ännu används 1 500 år senare och teatrar och amfiteatrar där det ges föreställningar än i dag.
Imponerande onekligen, men vi får inte hysa några rosenröda illusioner om ”nätverken för samarbete i masskala” i det faraoniska Egypten eller i romarriket. ”Samarbete” låter altruistiskt, men det var inte alltid frivilligt och sällan jämlikt. Flertalet nätverk för samarbete har byggt på förtryck och exploatering. Bönderna betalade för de svällande nätverken för samarbete med sina kostbara livsmedelsöverskott, och förtvivlade när skatteindrivaren raderade ett helt års arbete med ett enda penndrag. De berömda romerska amfiteatrarna byggdes ofta av slavar för att de välbärgade och sysslolösa romarna skulle få se andra slavar uppträda som gladiatorer i fruktansvärda strider. Fängelser och koncentrationsläger är också nätverk för samarbete och fungerar endast för att tusentals främlingar på något sätt lyckas koordinera sina handlingar.
* * *
Alla dessa nätverk för samarbete – från det gamla Mesopotamiens städer till Qindynastins Kina och romarriket – var ”uppdiktade ordningar”. De sociala normer som bar upp dem byggde varken på djupt rotade instinkter eller personliga bekantskaper, utan på gemensamma myter.
Hur kan myter bära upp ett helt imperium? Vi har redan diskuterat ett sådant exempel, nämligen Peugeot. Låt oss undersöka två av historiens mest kända myter: Hammurabis lagar från cirka 1776 f.Kr., som tjänade som samarbetsmanual för hundratusentals forntida babylonier, och Förenta staternas självständighetsdeklaration 1776, som än i dag tjänar som samarbetsmanual för hundratals miljoner amerikaner.
1776 f.Kr. var Babylon världens största stad. Det babyloniska riket var förmodligen världens största, med långt över en miljon undersåtar. Det bredde ut sig över det mesta av Mesopotamien och delar av dagens Syrien och Iran. Den i dag mest kände babyloniske kungen var Hammurabi, huvudsakligen för lagsamlingen som bär hans namn. Den var en samling lagar och domslut som syftade till att framställa Hammurabi som en förebildligt rättvis kung, lägga grunden för ett mer enhetligt rättsväsende över hela det babyloniska riket och lära framtida generationer vad rättvisa är och hur en rättvis kung handlar.
De kommande generationerna anammade lagsamlingen. Den intellektuella och administrativa eliten i det gamla Mesopotamien kanoniserade texten och skrivarlärlingar fortsatte att kopiera den långt efter att Hammurabi hade dött och hans rike lagts i ruiner. Hammurabis lagar är därför en god källa när man försöker förstå den gamla mesopotamiska föreställningen om en idealisk samhällsordning.36
Texten inleds med att gudarna Anu, Enlil och Marduk – de främsta gudarna i mesopotamiernas gudavärld – har utsett Hammurabi ”till att få rättvisa att råda i landet, att avskaffa det usla och det onda, att hindra de starka från att förtrycka de svaga”.37 Den anger sedan omkring 300 exempel på domar, i den fasta formen: ”Om det eller det händer, lyder domen”. Domarna 196–199 och 209–214 lyder till exempel:
196.Om en välboren man skulle förblinda en annan välboren mans öga, skall de förblinda hans öga.
197.Om han skulle bryta ett ben på en annan välboren man, skall de bryta ett ben på honom.
198.Om han skulle förblinda en friboren mans öga eller bryta något ben på en friboren, skall han väga upp och överlämna 60 silversiklar.
199.Om han skulle förblinda ena ögat på en välboren mans slav eller bryta något ben på en välboren mans slav, skall han väga upp och överlämna halva slavens värde (i silver).38
209.Om en välboren man slår en kvinna av välboren klass och därigenom orsakar missfall, skall han väga upp och överlämna 10 silversiklar för hennes foster.
210.Om kvinnan skulle dö, skall de döda hans dotter.
211.Om han skulle förorsaka missfall för en kvinna av friboren klass, skall han väga upp och överlämna 5 silversiklar.
212.Om kvinnan skulle dö, skall han väga upp och överlämna 30 silversiklar.
213.Om han slår en välboren mans slavkvinna och därigenom orsakar missfall, skall han väga upp och överlämna 2 silversiklar.
214.Om slavkvinnan skulle dö skall han väga upp och överlämna 20 silversiklar.39
Efter att ha förtecknat sina domar förklarar Hammurabi återigen:
Detta är de rättvisa beslut som Hammurabi, den duglige kungen, har slagit fast och därmed styrt landet mot sanning och rätt levnadssätt … Jag är Hammurabi, den ädle kungen. Jag har inte varit vårdslös eller försumlig mot mänskligheten, som överlämnats i min vård av guden Enlil och till vars herde guden Marduk utsett mig.40
Hammurabis lagar hävdar att den babyloniska samhällsordningen bygger på allmängiltiga och eviga rättviseprinciper som har dikterats av gudarna. Helt central är den hierarkiska principen. Enligt lagsamlingen är befolkningen indelad i två kön och tre klasser: välborna, friborna och slavar. Medlemmarna av olika kön och klass har olika värde. En friboren kvinnas liv är värt 30 silversiklar och en slavinnas 20, medan en friboren mans öga är värt 60 silversiklar.
Lagsamlingen upprättar också en strikt hierarki inom familjen, så att barn inte är självständiga personer utan sina föräldrars egendom. Så om en välboren man dödar en annan välborens dotter, ska dråparens dotter avrättas som straff! För oss kan det tyckas märkligt att dråparen kommer oskadd undan medan hans oskyldiga dotter dödas, men för Hammurabi och babylonierna var det rättvist. Hammurabis lagar utgick från premissen att om alla kungens undersåtar godtar sin ställning i hierarkin och handlar i överensstämmelse med den, kommer rikets miljontals invånare att samverka effektivt. Då kan deras samhälle producera tillräckligt med livsmedel för alla medlemmar, distribuera dem effektivt, skydda sig mot sina fiender och utvidga sina territorier för att uppnå större välstånd och säkerhet.
Omkring 3 500 år efter Hammurabis död tyckte invånarna i tretton brittiska kolonier i Nordamerika att kungen av England behandlade dem orättvist. Deras representanter samlades i staden Philadelphia, och den 4 juli 1776 förklarade kolonierna att deras invånare inte längre var den brittiska kronans undersåtar. Deras självständighetsförklaring proklamerade allmängiltiga och eviga rättviseprinciper som, i likhet med Hammurabis, var inspirerade av en gudomlig makt. Men den viktigaste principen som den amerikanska guden förestavade var raka motsatsen till den som de babyloniska gudarna hade dikterat. I Förenta staternas självständighetsförklaring heter det:
Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter.
I likhet med Hammurabis lagar lovar den amerikanska urkunden att om människor handlar i enlighet med dess heliga principer, kommer miljontals av dem att kunna samarbeta effektivt, leva tryggt och fredligt i ett rättvist och blomstrande samhälle. I likhet med Hammurabis lagar var den amerikanska självständighetsförklaringen inte bara ett dokument med begränsad giltighet i tid och rum – kommande generationer accepterade den också. Amerikanska skolbarn har i över 200 år skrivit av den och lärt sig den utantill.
De båda texterna ställer oss inför ett uppenbart dilemma. Både Hammurabis lagar och den amerikanska självständighetsförklaringen gör anspråk på att utmejsla allmängiltiga och eviga rättviseprinciper, men enligt amerikanerna är alla människor lika, medan människor är avgjort olika enligt babylonierna. Amerikanerna skulle självfallet säga att de har rätt och Hammurabi fel. Hammurabi skulle naturligtvis replikera att han har rätt och amerikanerna fel. I själva verket har båda fel. Både Hammurabi och de amerikanska grundlagsfäderna föreställde sig en verklighet styrd av allmängiltiga och eviga rättviseprinciper, som jämlikhet eller hierarki. Men den enda plats där sådana allmängiltiga principer existerar är i sapiens livliga fantasi, och i de myter de hittar på och berättar för varandra. Dessa principer har ingen objektiv giltighet.
Det är lätt för oss att acceptera att indelningen i ”välborna” och ”friborna” är ett fantasifoster. Men idén att alla människor är lika är också en myt. I vilken mening är alla människor lika? Finns det en objektiv verklighet, utanför den mänskliga föreställningsvärlden, där vi verkligen är lika? Är alla människor lika biologiskt sett? Låt oss översätta de mest berömda raderna i den amerikanska självständighetsförklaringen till biologiska termer:
Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter.
Enligt den biologiska vetenskapen har människor inte ”skapats”. De har utvecklats under evolutionen. Och de har definitivt inte utvecklats för att vara ”lika”. Föreställningen om likhet är oskiljaktigt förbunden med föreställningen om Skapelsen. Amerikanerna hämtade likhetsidén från kristendomen, som hävdar att varje människa har en gudomligt skapad själ och att alla själar är lika inför Gud. Men om vi inte tror på de kristna myterna om Gud, skapelsen och själar, vad betyder det då att alla människor är ”lika”? Evolutionen bygger på skillnad, inte på likhet. Varje människa har en något annorlunda genetisk kod, och exponeras från födseln för olika former av miljöpåverkan. Detta leder till utvecklandet av olika egenskaper som medför olika chanser till överlevnad. ”Skapade lika” borde därför översättas till ”utvecklats olika”.
Precis som människor aldrig har skapats finns det heller inte, enligt den biologiska vetenskapen, någon ”skapare” som ”utrustar” dem med något. Det finns bara en blind evolutionär process, helt i avsaknad av syfte, som leder till att individer föds. ”Av sin skapare har utrustats” borde helt enkelt översättas med ”fötts”.
Det finns inte heller något sådant som ”rättigheter” i biologin. Det finns bara organ, förmågor och egenskaper. Fåglar flyger inte för att de har rätt att flyga utan för att de har vingar. Och det stämmer inte att dessa organ, förmågor och egenskaper är ”oförytterliga”. Många av dem genomlöper ständiga mutationer och kan med tiden gå helt förlorade. Strutsen är en fågel som förlorat förmågan att flyga. Så ”oförytterliga rättigheter” bör översättas med ”egenskaper som kan mutera”.
Och vilka egenskaper har utvecklats hos människor. ”Liv”, javisst. Men ”frihet”? Något sådant finns inte i biologin. Precis som likhet, rättigheter och aktiebolag är frihet något människor har hittat på och som bara finns i deras föreställningar. Ur ett biologiskt perspektiv är det meningslöst att säga att människor i demokratiska samhällen är fria och människor i diktaturer är ofria. Och hur förhåller det sig med ”lycka”? Hittills har den biologiska forskningen varken lyckats ge en tydlig definition av lycka eller kommit på ett objektivt sätt att mäta den. De flesta biologiska studier erkänner bara njutningens existens; den kan lättare definieras och mätas. Så ”liv, frihet och strävan efter lycka” bör översättas med ”liv och strävan efter njutning”.
Dessa rader från den amerikanska självständighetsförklaringen lyder alltså översatta till biologiska termer:
Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor har utvecklats olika, att de har fötts med vissa egenskaper som kan mutera; att liv och strävan efter njutning finns bland dessa egenskaper.
Förkämpar för jämlikhet och mänskliga rättigheter kan bli djupt indignerade över denna argumentationslinje. De kommer förmodligen att genmäla: ”Vi vet att människor inte är lika biologiskt sett! Men om vi tror att vi alla väsentligen är lika kommer det att göra oss i stånd att skapa ett stabilt och blomstrande samhälle.” Jag har inget problem med det. Det är just det jag menar med ”uppdiktad ordning”. Vi tror inte på en viss bestämd ordning för att den är objektivt sann, utan för att vår tro på den gör oss i stånd att samarbeta mer effektivt och bygga ett bättre samhälle. Uppdiktade ordningar är inte ondskefulla sammansvärjningar eller meningslösa hägringar. De är snarare det enda som gör det möjligt för ett stort antal människor att samarbeta effektivt. Men kom ihåg att Hammurabi skulle ha kunnat försvara sin hierarkiska princip med samma logik: ”Jag vet att välborna, friborna och slavar inte i sig är olika slags människor. Men om vi tror att de är det blir vi i stånd att skapa ett stabilt och blomstrande samhälle.”
Många läsare skruvade troligen på sig när de läste föregående avsnitt. De flesta av oss är i dag fostrade att reagera så. Det är lätt att acceptera att Hammurabis lagar var en myt, men vi vill inte höra att mänskliga rättigheter också är en myt. Om människor skulle inse att mänskliga rättigheter bara existerar i vår föreställningsvärld, finns det då inte en risk för att samhället faller samman? Voltaire sade om Gud: ”Gud existerar inte, men berätta inte det för min tjänare på det att han inte ska mörda mig om natten.” Hammurabi skulle ha sagt detsamma om sin hierarkiska princip och Thomas Jefferson om mänskliga rättigheter. Homo sapiens har inga naturliga rättigheter, precis som spindlar, hyenor och schimpanser inte har det. Men berätta inte det för våra tjänare på det att de inte ska mörda oss om natten.
Sådana farhågor är välmotiverade. En naturlig ordning är en stabil ordning. Gravitationen kommer inte att sluta fungera i morgon, ens om människor slutar tro på den. Däremot löper uppdiktade ordningar ständigt risken att kollapsa eftersom de bygger på myter, och myter går upp i rök så snart människor slutar tro på dem. För att trygga en uppdiktad ordning krävs kontinuerliga ansträngningar. En del av dessa antar formen av våld och tvång. Militär, polis, domstolar och fängelser är oupphörligen i arbete för att tvinga människor att handla i enlighet med den uppdiktade ordningen. Om en forntida babylonier stack ut ett öga på sin granne behövdes vanligen ett visst våld för att upprätthålla lagen ”öga för öga”. När en majoritet av de amerikanska medborgarna 1860 beslöt att afrikanska slavar är människor och därmed måste ha rätt till frihet krävdes ett blodigt inbördeskrig för att få Sydstaterna att foga sig.
En uppdiktad ordning kan emellertid inte upprätthållas enbart med våld. Det behövs också några rättrogna. Fursten och hertigen Talleyrand, som inledde sin kameleontiska bana under Ludvig XVI, sedan tjänade under den revolutionära och napoleonska regimen och hann byta lojaliteter i tid för att sluta sina dagar i den återupprättade monarkins tjänst, sammanfattade sina årtionden av erfarenheter som ämbetsman med: ”Man kan göra många saker med bajonetter, men det är ganska obekvämt att sitta på dem.” En enda präst kan ofta utföra hundra soldaters arbete – billigt och effektivt. Och hur effektiva bajonetter än är måste någon vifta med dem. Varför skulle soldater, poliser, domare och fångvaktare upprätthålla en uppdiktad ordning de inte tror på? Våld är den kollektiva verksamhet som är svårast av alla att organisera. Om man säger att en samhällsordning upprätthålls med militärmakt, infinner sig genast frågan: Vad upprätthåller den militära ordningen? Det är omöjligt att organisera en armé uteslutande med tvång. Åtminstone några befälhavare och soldater måste verkligen tro på något – oavsett om det nu är Gud, ära, fosterlandet, manlighet eller pengar.
En ännu mer intressant fråga rör dem i toppen av samhällspyramiden. Varför skulle de vilja upprätthålla en uppdiktad ordning om de inte själva trodde på den? Det är en vanlig uppfattning att eliten gör det av cynisk girighet. Men det är osannolikt att en cyniker som inte tror på något är girig. Det behövs inte mycket för att tillfredsställa sapiens biologiska behov. När de behoven är tillfredsställda kan ytterligare pengar läggas på att uppföra pyramider, resa jorden runt, finansiera en valkampanj, skicka bidrag till den terroristorganisation man tycker bäst om eller investera på börsen och tjäna ännu mer pengar. En sann cyniker tycker att alla dessa alternativ är helt meningslösa. Diogenes, den grekiske filosof som grundade den kyniska skolan, bodde i en tunna. När Alexander den store en gång besökte Diogenes när denne slappnade av i solen frågade han om det fanns något han kunde göra för honom. Kynikern svarade den allsmäktige erövraren: ”Ja, det finns något du skulle kunna göra för mig. Flytta dig lite åt sidan, du skymmer solen.”
Detta är skälet till att cyniker inte bygger imperier och att en uppdiktad ordning endast kan upprätthållas om stora delar av befolkningen – och framför allt stora delar av eliten och säkerhetsstyrkorna – verkligen tror på den. Kristendomen hade inte bestått i två årtusenden om flertalet biskopar och präster inte hade trott på Gud. Den amerikanska demokratin hade inte bestått i 250 år om flertalet presidenter och kongressledamöter inte hade trott på mänskliga rättigheter. Det moderna ekonomiska systemet hade inte bestått en enda dag om flertalet investerare och bankmän inte hade trott på kapitalismen.
Hur får man människor att tro på en uppdiktad ordning som kristendom, demokrati eller kapitalism? För det första erkänner man aldrig att ordningen är uppdiktad. Man insisterar alltid på att den ordning som håller ihop samhället är en objektiv realitet som har skapats av stora gudar eller naturens lagar. Människor är olika, inte för att Hammurabi sade det utan för att Enlil och Marduk har kungjort det. Människor är jämlika, inte för att Thomas Jefferson sade det utan för att Gud har skapat dem sådana. Fria marknader är det bästa ekonomiska systemet, inte för att Adam Smith sade det utan för att sådana är naturens oföränderliga lagar.
Man fostrar också människor på djupet. Från födseln ska de påminnas om den uppdiktade ordningens principer, som är förkroppsligade i allt, överallt. De förkroppsligas i sagor, dramer, målningar, sånger, etikettsregler, politisk propaganda, arkitektur, recept och mode. Om exempelvis dagens människor tror på jämlikhet är det moderiktigt för rika ungdomar att bära jeans, som ursprungligen var arbetarkläder. Under medeltiden trodde människor på klassamhället, så ingen ung adelsman hade tagit på sig en arbetsblus. På den tiden var titulatur viktig, medan alla tilltalas likadant i dag.
Humaniora och samhällsvetenskap lägger ner det mesta av sin energi på att förklara exakt hur uppdiktade ordningar vävs in i livets väv. Här kan vi bara skrapa på ytan. De tre viktigaste faktorerna som hindrar människor från att inse att den ordning som organiserar deras liv bara finns i deras föreställningar är:
1. Den uppdiktade ordningen är inbäddad i den materiella verkligheten. Även om den uppdiktade ordningen bara finns i våra medvetanden kan den vävas in i den materiella verkligheten och till och med huggas i sten. De flesta västerlänningar tror i dag på individualism. De tror att varje människa är en individ med ett värde som är oberoende av vad andra anser om henne. Var och en av oss har en stråle av ljus inom oss som ger vårt liv värde och mening. I väst får barnen av lärare och föräldrar höra att om deras klasskamrater retas med dem ska de strunta i det. Endast de själva och ingen annan känner deras verkliga värde, förklarar vi.
I den moderna arkitekturen lämnar denna myt fantasin och tar form i sten och murbruk. Den idealiska moderna bostaden är uppdelad på många små rum så att varje barn kan ha ett eget rum, där det kan vara utom synhåll och utveckla maximal självständighet. De privata rummen har nästan alltid en dörr, och i många familjer är det accepterat att barnen stänger eller rent av låser den. Föräldrarna får inte gå in utan att ha knackat först, och fått tillåtelse. Rummet är inrett efter barnens smak, med idolbilder på väggen och smutsiga strumpor på golvet. Den som växer upp i ett sådant rum måste uppfatta sig själv som ”en individ”, med ett värde som har en inre och inte en yttre upprinnelse.
Den medeltida adeln trodde inte på individualism. Människors värde bestämdes av deras plats i den sociala hierarkin och vad andra ansåg om dem. Att bli utskrattad var en fruktansvärd vanära. Adeln lärde sina barn att försvara sitt goda namn, kosta vad det kosta vill. Precis som den moderna individualismen lämnade det medeltida värdesystemet fantasin och kom till uttryck i medeltida slott och borgar. Borgen hade sällan egna rum för barn (eller för någon annan heller). Tonårssonen till en medeltida friherre hade inte ett eget rum på ovanvåningen med affischer med Rikard Lejonhjärta och kung Artur på väggarna och en stängd dörr som föräldrarna inte fick öppna. Han sov tillsammans med många andra ungdomar i en stor sal. Han befann sig alltid i andras åsyn och måste alltid räkna med vad andra såg och sa. Den som växte upp under sådana omständigheter drog naturligt slutsatsen att en mans värde bestäms av hans plats i den sociala hierarkin och vad andra människor anser om honom.41
2. Den uppdiktade ordningen formar våra begär. De flesta människor vill inte acceptera att den ordning som styr deras liv är uppdiktad, men i själva verket föds varje människa in i en redan existerande uppdiktad ordning, och hennes begär formas från dag ett av de förhärskande myterna. Våra personliga önskningar blir därigenom den uppdiktade ordningens viktigaste försvarsverk.
Västerlänningarnas mest omhuldade begär i dag är exempelvis formade av romantiska, nationalistiska, kapitalistiska och humanistiska myter som har varit i svang under århundraden. Vänner ger varandra ofta rådet: ”Följ ditt hjärta.” Men hjärtat är en dubbelagent som brukar få instruktioner från de förhärskande myterna, och själva rekommendationen att ”följa sitt hjärta” är ett mantra som inpräntas i våra medvetanden genom en kombination av romantiska myter från 1800-talet och konsumistiska myter från 1900-talet. Coca-Cola har exempelvis världen över marknadsfört Diet Coke under följande slogan: ”Diet Coke. Do what feels good.”
Till och med det som människor betraktar som sina mest personliga önskningar är vanligtvis förprogrammerade av den uppdiktade ordningen. Ta till exempel den utbredda önskan om att semestra utomlands. Det finns inget naturligt eller självklart med den. En alfahanne bland schimpanserna skulle aldrig komma på tanken att använda sin makt till att semestra på en angränsande schimpansgrupps territorium. Eliten i det gamla Egypten spenderade sina förmögenheter på att bygga pyramider och få sina kroppar mumifierade, men ingen tänkte på att åka och shoppa i Babylon eller ta en skidsemester i Fenicien. Människor spenderar i dag mycket pengar på semesterresor för att de är rättrogna anhängare av romantiska konsumtionsmyter.
Den romantiska föreställningen säger att vi, för att få ut det mesta av vår mänskliga potential, måste göra så många olika erfarenheter vi kan. Vi måste öppna oss för ett brett spektrum av känslor; vi måste testa olika typer av relationer; vi måste pröva på olika nationella kök; vi måste lära oss uppskatta olika musikstilar. Ett av de bästa sätten att göra allt detta är att bryta upp från de dagliga rutinerna, lämna den förtrogna omgivningen bakom oss och resa till fjärran länder där vi kan ”uppleva” andra folks kulturer, dofter, smaker och normer. Vi får gång på gång höra romantiska myter om hur ”en ny erfarenhet öppnade mina ögon och förändrade mitt liv”.
Konsumismen säger att vi för att bli lyckliga måste konsumera så många varor och tjänster som möjligt. Om vi känner att något saknas eller inte riktigt stämmer behöver vi förmodligen köpa en vara (en bil, nya kläder, ekologisk mat) eller en tjänst (städning, äktenskapsrådgivning, yogalektioner). Varje tevereklamsnutt är en liten saga om hur konsumtionen av en viss vara eller tjänst gör livet bättre.
En romantisk syn som uppmanar till mångfald passar perfekt ihop med konsumism. Sammansmältningen av de två har skapat ”upplevelseindustrin”, av vilken den moderna turistindustrin är en gren. Turistindustrin säljer inte flygbiljetter och hotellrum; den säljer upplevelser. Paris är inte en stad och Indien är inte ett land, utan båda är upplevelser, och konsumtionen av sådana upplevelser antas vidga våra horisonter, förverkliga vår mänskliga potential och göra oss lyckligare. Så när det har uppstått en fnurra mellan en miljonär och hans fru tar han med henne på en lyxsemester till Paris. Resan avspeglar inte en självständig önskan, utan snarare en enveten tro på den romantiska konsumismens myter. En förmögen man i det gamla Egypten hade aldrig drömt om att lösa en relationskris genom att ta med hustrun på semester till Babylon. I stället hade han kunnat uppföra den överdådiga grav som hon alltid önskat sig.
I likhet med eliten i det gamla Egypten ägnar människor i de flesta kulturer sina liv åt att bygga pyramider. Det är bara namnet, formen och storleken på pyramiderna som varierar från den ena kulturen till den andra. De kan till exempel anta formen av en förortsvilla med swimmingpool och perfekt gräsmatta, eller av en glänsande takvåning med fantastisk utsikt. Bara ett fåtal ifrågasätter de myter som får oss att åstunda pyramiden över huvud taget.
3. Den uppdiktade ordningen är intersubjektiv. Även om jag genom en övermänsklig ansträngning skulle lösgöra mina personliga önskningar från den uppdiktade ordningens grepp är jag bara en enda person. För att förändra den uppdiktade ordningen måste jag övertyga miljontals främlingar att samarbeta med mig. Den uppdiktade ordningen är ju inte en subjektiv ordning som finns i min egen föreställningsvärld – den är en intersubjektiv ordning som finns i tusentals och miljontals människors gemensamma föreställningsvärld.
För att förstå detta måste vi inse skillnaden mellan ”objektiv”, ”subjektiv” och ”intersubjektiv”.
Ett objektivt fenomen existerar oberoende av människors medvetande och trosövertygelser. Radioaktivitet är till exempel inte en myt. Radioaktiv strålning förekom långt innan människan upptäckte den, och den är farlig även för människor som inte tror på den. Marie Curie, en av radioaktivitetens upptäckare, studerade radioaktiva material under många år utan att veta att de var skadliga för kroppen. Fast hon inte trodde att radioaktivitet kunde döda henne dog hon av aplastisk anemi, en sjukdom som orsakas av stor exponering för radioaktiv strålning.
Subjektivt är något som existerar beroende på en enda individs medvetande och vad hon eller han betraktar som sant. Det försvinner eller förändras om denna individ ändrar uppfattning. Många barn tror på en låtsaskompis som är osynlig och ohörbar för resten av världen. Låtsaskompisen existerar bara i barnets subjektiva medvetande, och när barnet växer upp och slutar tro på den bleknar låtsaskompisen bort.
Intersubjektivt är något som existerar i det kommunikationsnätverk som förbinder många individers subjektiva medvetanden med varandra. Huruvida en enstaka individ ändrar uppfattning om vad som är sant eller om hon eller han rent av dör är av föga betydelse. Men om de flesta individerna i nätverket dör eller ändrar sig kommer det intersubjektiva fenomenet att mutera eller försvinna. Intersubjektiva fenomen är varken illvilliga bedrägerier eller betydelselösa charader. De existerar på ett annat sätt än radioaktivitet, men de kan ändå ha enorma konsekvenser för världen. Många av historiens viktigaste drivkrafter är intersubjektiva: lagar, pengar, gudar, nationer.
Peugeot är exempelvis inte vd:ns låtsaskompis. Företaget existerar i miljontals människors gemensamma föreställningsvärld. Vd:n tror på företagets existens för att bolagsstyrelsen också gör det, liksom företagets advokater, sekreterarna på kontoret, tjänstemännen på banken, mäklarna på börsen och bilhandlare från Europa till Australien. Om vd:n ensam plötsligt slutar tro på Peugeots existens skulle han snart hamna på närmaste mentalsjukhus och någon annan inta hans chefsstol.
På liknande sätt existerar dollarn, mänskliga rättigheter och USA i miljardtals människors gemensamma föreställningsvärld, och ingen ensam individ kan hota deras existens. Det skulle inte spela någon större roll om enbart jag slutar tro på dollarn, på mänskliga rättigheter eller USA. Sådana uppdiktade ordningar är intersubjektiva, för att förändra dem måste vi samtidigt förändra miljardtals människors medvetanden samtidigt, vilket inte är en lätt match. En förändring av en sådan storleksordning kan endast åstadkommas av en komplex organisation som ett politiskt parti, en ideologisk rörelse eller ett religiöst trossystem. Men för att skapa sådana organisationer måste man övertala många främlingar att samarbeta med varandra. Och det kommer endast att ske om dessa främlingar tror på några gemensamma myter. För att förändra en existerande uppdiktad ordning måste vi följaktligen först tro på en alternativ uppdiktad ordning.
För att demontera Peugeot exempelvis behöver vi föreställa oss något mäktigare, som det franska rättsväsendet. För att demontera det franska rättsväsendet behöver vi föreställa oss något ännu mäktigare, som den franska staten. Och om vi skulle vilja demontera den också måste vi föreställa oss något ännu mäktigare.
Det finns ingen utväg ur den uppdiktade ordningen. När vi bryter oss ut ur fängelset och springer mot friheten springer vi i själva verket ut på den rymligare rastgården i ett ännu större fängelse.