Försöken att förstå den mänskliga historien under årtusendena efter jordbruksrevolutionen kan koncentreras i en enda fråga: Hur organiserade människor sig i nätverk för samarbete i massskala när de saknade biologiska instinkter att upprätthålla sådana nätverk? Det korta svaret är att människor skapade uppdiktade ordningar och uppfann skriftsystem. Dessa båda företeelser fyllde luckorna i det biologiska arvet.
Men uppkomsten av nätverk för samarbete var för många knappast en välsignelse. De uppdiktade ordningar som vidmakthöll sådana nätverk var varken neutrala eller rättvisa. De delade in människor i påhittade grupper som placerades i en hierarki. De övre nivåerna njöt av privilegier och makt, medan de lägre drabbades av diskriminering och förtryck. Hammurabis lagar upprättade exempelvis en hackordning med välborna, friborna och slavar. De förstnämnda fick allt livets goda, medan de friborna fick resten och slavarna fick spö om de klagade.
Trots proklamationen att ”alla människor är skapade lika” upprättar den uppdiktade ordning som amerikanerna skapade 1776 också en hierarki, nämligen mellan män, som tjänade på den, och kvinnor, som förblev maktlösa. Den upprättade en hierarki mellan vita, som åtnjöt frihet, och svarta och indianer, som betraktades som varelser av ett lägre slag och som inte delade människors lika rättigheter. Många av dem som undertecknade självständighetsförklaringen var slavägare. De gav inte sina slavar frihet efter att ha undertecknat den, men de ansåg sig inte vara hycklare. Enligt deras synsätt hade ”människor” och deras rättigheter föga med svarta att göra.
Den amerikanska ordningen välsignade också hierarkin mellan rik och fattig. De flesta amerikaner på den tiden hade inga problem med den ojämlikhet som orsakades av att välbärgade föräldrar lät pengar och företag gå i arv till sina barn. Enligt deras synsätt innebar likhet helt enkelt att samma lagar gällde för både fattig och rik. Det hade inget att göra med arbetslöshetsersättning, enhetlig skola eller sjukförsäkring. Även ”frihet” hade helt andra konnotationer än i dag. År 1776 betydde det inte att maktlösa (definitivt inte svarta eller indianer eller, Gud förbjude, kvinnor) kunde erövra och utöva makt. Det betydde bara att staten inte annat än i undantagsfall kunde konfiskera en medborgares privata egendom eller bestämma vad han skulle göra med den. Den amerikanska ordningen upprätthöll därmed en rikedomshierarki, som vissa menade var påbjuden av Gud och andra menade representerade naturens oföränderliga lagar. De senare påstod att naturen belönade flit och bestraffade lättja.
Alla ovan nämnda åtskillnader – mellan fria och slavar, mellan vita och svarta, mellan rika och fattiga – är rotade i fiktioner. (Hierarkin mellan män och kvinnor diskuteras senare.) Men det är en historisk lag att alla påhittade hierarkier frånsäger sig sitt uppdiktade ursprung och utger sig för att vara naturliga och ofrånkomliga. Många som har uppfattat hierarkin med fria män och slavar som naturlig har exempelvis menat att slaveri inte är ett mänskligt påfund. Hammurabi ansåg det vara påbjudet av gudarna. Aristoteles menade att slavar har en ”slavnatur” medan fria män har en ”fri natur”. Deras ställning i samhället är bara en avspegling av deras inneboende väsen.
Om man frågar en vit makt-anhängare om rashierarki får man en pseudovetenskaplig föreläsning om de biologiska skillnaderna mellan raserna. Man får antagligen höra att det finns något i de vitas blod som naturligt gör dem mer intelligenta, moraliska och arbetsamma. Om man frågar en övertygad kapitalist om rikedomshierarkin får man förmodligen höra att den är den ofrånkomliga följden av skillnader i förmåga. De rika har mer pengar för att de är dugligare och flitigare. Därför bör ingen uppröras över att de förmögna får bättre sjukvård, bättre utbildning och bättre näring. De rika förtjänar sannerligen varenda förmån.
Hinduiska anhängare av kastsystemet tror att kosmiska krafter har gjort en kast överlägsen en annan. Enligt en berömd hinduisk skapelsemyt skapade gudarna världen av en urvarelse, Purusha. Solen skapades av Purushas öga, månen av dess hjärna, brahminerna (prästerna) av dess mun, kshatriyas (krigarna) av dess armar, vaishyas (bönderna och köpmännen) av dess lår och shudras (tjänarna) av dess underben. Om man godtar denna förklaring framstår de sociopolitiska skillnaderna mellan brahminer och shudras som lika naturliga och eviga som skillnaderna mellan solen och månen.46 De forntida kineserna trodde att när gudinnan Nüwa skapade människorna knådade hon fram adelsmän av fin gul mylla och vanligt folk av brun lera.47
Men såvitt vi vet är alla dessa hierarkier produkter av människans föreställningsförmåga. Brahminer och shudras är egentligen inte skapade av gudar som har styckat en urvarelse. Åtskillnaden mellan de båda kasterna har i stället skapats av lagar och normer som människor i norra Indien utformade för cirka 3 000 år sedan. Trots vad Aristoteles säger finns det inga kända biologiska skillnader mellan slavar och fria män. Mänskliga lagar och normer har gjort vissa människor till slavar och andra till herrar. Det finns några objektiva biologiska skillnader mellan svarta och vita, som hudfärg och hårtyp, men det finns inga belägg för några skillnader i intelligens och moral.
De flesta människor hävdar att den sociala hierarkin i deras samhälle är naturlig, medan den i andra samhällen bygger på falska och löjliga kriterier. Moderna västerlänningar har fått lära sig att hånskratta åt föreställningar om rashierarki. Vi är djupt indignerade över lagar som förbjuder svarta att bo i vita stadsdelar eller studera i vita skolor eller behandlas på vita sjukhus. Men en hierarki med rika och fattiga, som gör att rika bor i särskilda och finare stadsdelar, studerar i särskilda och mer prestigefyllda skolor och får läkarbehandling på särskilda och mer välutrustade kliniker, framstår som helt rimlig för många. Ändå är det bevisat att de flesta rika är rika av det enkla skälet att de har fötts in i en rik familj, medan de flesta fattiga förblir fattiga hela livet helt enkelt för att de föddes in i fattiga familjer.
* * *
Komplexa samhällen tycks dessvärre kräva påhittade hierarkier och orättvis diskriminering. Alla hierarkier är naturligtvis inte moraliskt likställda, och vissa samhällen har plågats av mer extrema former av diskriminering än andra, men det finns inget känt samhälle som helt har klarat sig undan diskriminering. Gång på gång har människor skapat samhällsordningar som klassificerat befolkningen i påhittade kategorier som välborna, friborna och slavar, vita och svarta, patricier och plebejer, brahminer och shudras, rika och fattiga. Dessa kategorier har reglerat relationerna mellan miljontals människor genom att rättsligt, politiskt eller socialt ställa vissa över andra.
Hierarkier har en viktig funktion. De gör att fullständiga främlingar vet hur de ska behandla varandra utan att kasta bort tid och energi på att bli personligen bekanta. I George Bernard Shaws Pygmalion behöver Henry Higgins inte bli närmare bekant med Eliza Doolittle för att veta hur han ska förhålla sig till henne. För honom räcker det att höra henne tala för att förstå att hon tillhör underklassen och att han därmed kan göra vad han vill med henne – till exempel använda henne som en bricka i ett vad om att kunna få en blomsterflicka att passera som hertiginna. En modern Eliza som arbetar i en blomsteraffär måste veta hur stor möda hon ska lägga ner på att sälja rosor och gladioler till alla de människor som kommer in i butiken varje dag. Hon kan inte utförligt undersöka varje kunds smak och plånbok. I stället använder hon sociala ledtrådar – kläder, ålder, och, om hon inte är politiskt korrekt, hudfärg. Så skiljer hon omedelbart mellan en delägare i en revisionsbyrå som mycket väl kan beställa dyra rosor och ett kontorsbud som bara har råd med en bukett prästkragar.
Naturliga skillnader i förmågor spelar givetvis också en roll i utvecklandet av sociala åtskillnader. Men sådana skillnader i begåvning och karaktär förmedlas vanligen genom påhittade hierarkier. Det sker på två viktiga sätt. Först och främst måste de flesta talanger få näring och utvecklas. Även om någon skulle födas med en viss talang förblir den latent utan uppmuntran, övning och finslipning. Alla får inte samma chans att odla och förfina sina talanger. Huruvida de får denna möjlighet är vanligen beroende av deras ställning i samhällshierarkin. Harry Potter är ett bra exempel. Efter att ha skilts från sin framstående trollkarlsfamilj och fostrats av okunniga mugglare kommer han till Hogwarts utan erfarenhet av magi. Det tar sju böcker innan han fullt ut behärskar sina krafter och sina unika förmågor.
För det andra, även om människor i olika samhällsklasser utvecklar exakt samma förmågor kommer de sannolikt inte att ha samma framgång eftersom de måste spela efter andra regler. Om en oberörbar, en brahmin, en katolsk irländare och en protestantisk engelsman hade utvecklat exakt samma affärssinne i det brittiskstyrda Indien, hade de inte haft samma chanser att bli rika. Det ekonomiska spelet var riggat med juridiska restriktioner och inofficiella glastak.
Alla samhällen bygger på påhittade hierarkier, men inte nödvändigtvis desamma. Hur ska skillnaderna förklaras? Varför klassificerade det traditionella indiska samhället människor efter kast, det ottomanska efter religion och det amerikanska efter ras? I de flesta fall uppstod hierarkin som ett resultat av en uppsättning tillfälliga historiska omständigheter och förevigades och förfinades sedan över många generationer när olika grupper fick hävdvunna intressen i den.
Många forskare antar exempelvis att det hinduiska kastsystemet tog form när indoariska folk invaderade den indiska subkontinenten och kuvade den inhemska befolkningen för cirka 3 000 år sedan. Inkräktarna skapade ett stratifierat samhälle, i vilket de själva – vilka annars? – intog de ledande positionerna (som präster och krigare), medan de infödda fick leva som tjänare och slavar. Inkräktarna var få till antalet och rädda för att förlora sin privilegierade ställning och unika identitet. För att förebygga detta delade de in befolkningen i kaster, som alla behövdes för att utöva ett visst yrke eller fylla en särskild funktion i samhället. Dessa hade alla olika juridisk status, olika privilegier och olika förpliktelser. Kastblandning – äktenskap, socialt umgänge och till och med gemensamma måltider – förbjöds. Och åtskillnaderna var inte bara juridiska, de kom även att ingå i religiösa myter och bruk.
Härskarna påstod att kastsystemet avspeglade en evig kosmisk verklighet snarare än en slumpmässig historisk utveckling. Begreppen renhet och orenhet var centrala i hinduismen och användes för att understödja samhällspyramiden. Fromma hinduer fick lära sig att kontakter med medlemmar av en annan kast inte bara förorenade dem personligen utan samhället i dess helhet och att dessa människor därför måste skys som pesten. Sådana föreställningar är knappast unika för hinduer. Under hela historien och i nästan alla samhällen har uppfattningar om renhet och orenhet spelat en ledande roll i grundmurandet av sociala och politiska uppdelningar, och otaliga härskande klasser har använt dem för att kunna hålla fast vid sina privilegier. Men rädslan för orenhet och smitta är inte enbart ett prästerligt och furstligt påfund. Den har förmodligen sina rötter i biologiska överlevnadsmekanismer, som får människor att känna en instinktiv avsky för potentiella smittobärare som sjuka människor och döda kroppar. Om man vill hålla en viss grupp – kvinnor, judar, romer, homosexuella, svarta – isolerade är det bästa sättet att övertyga alla om att de där människorna är en smittokälla.
Det hinduiska kastsystemet och motsvarande renhetslagar blev djupt inbäddade i den indiska kulturen. Långt efter att den indoariska invasionen hade glömts bort fortsatte indierna att tro på kastsystemet och sky den smitta som kastblandning förorsakade. Kasterna var dock inte immuna mot förändring. Med tidens gång delades stora kaster upp i underkaster. Så småningom hade de fyra ursprungliga kasterna blivit till 3 000 olika grupperingar som kallades jati (som bokstavligen betyder ”födelse”). Men kasternas mångfaldigande förändrade inte systemets grundläggande princip, enligt vilken alla föds med en viss rang och alla överträdelser av reglerna smittar överträdaren och samhället i dess helhet. En människas jati bestämmer hennes yrke, vilken mat hon kan äta, hennes bostadsort och hennes tänkbara äktenskapspartner. Vanligen kan man bara gifta sig inom sin kast, och barnen ärver samma ställning.
Så snart ett nytt yrke uppstod eller en ny grupp uppträdde på scenen skulle det eller den erkännas som en kast för att få en legitim plats i det hinduiska samhället. Grupper som inte lyckades bli erkända som en kast blev bokstavligen utstötta, i detta stratifierade samhälle fick de inte ens den lägsta rangen. De kom att kallas oberörbara. De var tvungna att bo för sig själva och tillsammans hanka sig fram på förödmjukande och vidriga sätt, som att leta igenom soptippar i jakt på något användbart. Till och med medlemmarna av de lägsta kasterna undvek att beblanda sig med dem, äta tillsammans med dem, röra vid dem och verkligen att gifta sig med dem. I det moderna Indien är äktenskap och arbete alltjämt mycket påverkade av kastsystemet, trots alla försök av demokratiska indiska regeringar att bryta upp sådana åtskillnader och övertyga hinduerna om att kastblandning inte alls är smittosamt.48
En liknande ond cirkel vidmakthöll rashierarkin i det moderna Amerika. Från 1500-talet och genom hela 1700-talet importerade de europeiska erövrarna miljontals afrikanska slavar för att arbeta i gruvor och på plantager i Amerika. Att de valde att importera slavar från Afrika i stället för från Europa eller Östasien berodde på tre ganska tillfälliga faktorer.
För det första låg Afrika närmare, så det var billigare att importera slavar från Senegal än från Vietnam.
För det andra fanns det redan en välutvecklad slavhandel i Afrika (som huvudsakligen exporterade slavar till Mellanöstern), medan slaveri var mycket sällsynt i Europa. Det var självfallet betydligt lättare att köpa slavar på en existerande marknad än att skapa en ny från ingenting.
För det tredje, och viktigast, de amerikanska plantagerna på platser som Virginia, Haiti och Brasilien härjades av malaria och gula febern, alltså av farsoter härrörande från Afrika. Afrikaner hade under generationernas lopp förvärvat en partiell genetisk immunitet mot dessa sjukdomar, medan européer var helt försvarslösa och dog i drivor. Det var följaktligen klokare för en plantageägare att investera sina pengar i en afrikansk än i en europeisk slav eller en kontraktsanställd arbetare. Paradoxalt nog omvandlades genetisk överlägsenhet (i termer av immunitet) till social underlägsenhet: just på grund av att afrikanerna var bättre anpassade till tropiska klimat än européer blev de slavar under europeiska herrar! Dessa tillfälliga faktorer ledde till att de växande nya samhällena i Amerika delades upp i en härskande kast bestående av vita européer och en kuvad klass bestående av svarta afrikaner.
Men människor tycker inte om att säga att de håller slavar av en viss ras eller ett visst ursprung för att det är ekonomiskt lämpligt. I likhet med de ariska erövrarna av Indien ville vita européer på de amerikanska kontinenterna inte bara uppfattas som ekonomiskt framgångsrika utan också som fromma, rättvisa och objektiva. Religiösa och vetenskapliga myter skulle rättfärdiga den sociala uppdelningen. Teologer hävdade att afrikaner härstammar från Ham, Noas son som av sin far belades med förbannelsen att hans ättlingar skulle bli slavar. Biologer hävdade att svarta var mindre intelligenta än vita och att deras moraliska sinne var mindre utvecklat. Läkare påstod att svarta levde i smuts och spred sjukdomar, att de alltså var en smittokälla.
Dessa myter slog an en sträng i den amerikanska kulturen och den västerländska kulturen i allmänhet. De fortsatte att spela en roll långt efter att de förhållanden som skapade slaveriet hade försvunnit. I början av 1800-talet förbjöd det brittiska imperiet slaveri och stoppade den atlantiska slavhandeln, och under de följande årtiondena förbjöds slaveriet steg för steg i Amerika. Det är värt att notera att detta var den första och enda gången i historien som slavägande samhällen frivilligt avskaffade slaveriet. Men även om slavarna frigavs levde de rasistiska myter som rättfärdigade slaveriet kvar. Rasistisk lagstiftning och sociala sedvänjor upprätthöll rasåtskillnaden.
Resultatet blev en självförstärkande rundgång av orsak och verkan, en ond cirkel. Ta till exempel Sydstaterna omedelbart efter amerikanska inbördeskriget. År 1865 förbjöds slaveri i det Trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen, och det Fjortonde tillägget stadgade att ingen på grund av ras kan förvägras medborgarskap eller lika rättsligt skydd. Men två århundraden av slaveri innebar att de flesta svarta familjer var mycket fattigare och hade mycket sämre utbildning är de flesta vita familjer. En svart man som föddes i Alabama 1865 hade därför mycket mindre chans att få en bra utbildning och ett välavlönat arbete än sina vita grannar. Hans barn, som föddes på 1880- och 1890-talen, började sina liv under samma ogynnsamma förhållanden: även de var födda i en lågutbildad, fattig familj.
Men ekonomisk eftersatthet var inte allt. I Alabama fanns också många fattiga vita som saknade de möjligheter som deras mer välbeställda rasbröder och -systrar hade. Dessutom gjorde den industriella revolutionen och invandringsvågorna Förenta staterna till ett extremt rörligt samhälle där trashankar snabbt kunde bli rikemän. Om pengar hade varit det enda som spelade någon roll hade den skarpa skiljelinjen mellan raserna snart nog blivit suddig, inte minst genom blandäktenskap.
Men så blev det inte. År 1865 ansåg vita, och många svarta, det vara ett välkänt faktum att svarta var mindre intelligenta, mer våldsamma och liderliga, latare och mindre angelägna om personlig hygien än vita. De bar alltså med sig våld, stöld, våldtäkt och sjukdom, kort sagt förorening. Om en svart man i Alabama 1895 genom ett under hade lyckats få en god utbildning och sedan ansökte om en anställning som bankkassör hade hans chanser att bli anställd varit mycket sämre än en vit sökande med samma kvalifikationer. Stigmat att svarta av naturen är opålitliga, lata och mindre intelligenta verkade emot dem.
Man skulle kunna tro att människor undan för undan insåg att dessa stigman var myter och inte fakta, och att de svarta med tiden skulle visa sig vara lika dugliga, laglydiga och rena som vita. I verkligheten skedde det motsatta: fördomarna blev allt djupare rotade över tid. Eftersom alla de bästa positionerna intogs av vita blev det lättare att tro att svarta verkligen var underlägsna. ”Se”, sade den genomsnittlige vite medborgaren, ”de svarta har varit fria i generationer, men det finns nästan inga svarta professorer, advokater, läkare eller ens bankkassörer. Är inte det ett bevis för att svarta helt enkelt är mindre intelligenta och hårt arbetande?” I denna onda cirkel anställdes svarta inte i manschettyrken eftersom de ansågs vara ointelligenta, och beviset för deras underlägsenhet var fåtalet svarta i manschettyrken.
Den onda cirkeln slöts inte där. När antisvarta fördomar blev starkare omvandlades de i ett system av ”Jim Crow”-lagar och normer som skulle upprätthålla rasordningen. Svarta fick inte rösta, studera i vita skolor, handla i vita affärer, äta på vita restauranger, bo på vita hotell. Allt detta rättfärdigades med att de svarta var smutsiga, lata och ondskefulla, varför de vita måste skyddas mot dem. Av rädsla för sjukdomar ville vita inte bo på samma hotell som svarta eller äta på samma restaurang. Av rädsla för brutalitet och dåligt inflytande ville de inte att deras barn skulle gå i samma skola. De ville inte heller att svarta skulle få rösta eftersom de var okunniga och omoraliska. Dessa farhågor underbyggdes med vetenskapliga studier som ”bevisade” att svarta verkligen hade lägre utbildning, att olika sjukdomar var vanligare bland dem och att deras brottslighet var långt högre (studierna bortsåg från det faktum att dessa ”fakta” var en följd av diskrimineringen).
Den onda cirkeln: En tillfällig historisk situation blir fastlåst i ett samhällssystem.
Vid mitten av 1900-talet var segregeringen i de tidigare Konfederationsstaterna förmodligen värre än mot slutet av 1800-talet. Clennon King, en svart student som sökte in till University of Mississippi år 1958, tvångsintogs på mentalsjukhus. Domaren beslöt att en svart man måste vara galen om han trodde att han kunde bli antagen vid detta universitet.
Inget var mer motbjudande för sydstatare (och många nordstatare) än sexuella relationer och äktenskap mellan svarta män och vita kvinnor. Sex mellan raserna blev ytterst tabubelagt och varje överträdelse, eller misstänkt överträdelse, ansågs förtjäna ett omedelbart och summariskt straff i form av lynchning. Ku Klux Klan, ett hemligt sällskap för vit överhöghet, gjorde sig skyldigt till många sådana avrättningar. Det hade haft ett och annat att lära de hinduiska brahminerna om renhetslagar.
Med tiden spreds stigmatiseringen av svarta till fler och fler kulturella områden. Den amerikanska estetiken byggde på vita skönhetsnormer. Den vita rasens fysiska attribut – som ljus hud, rakt och ljust hår, en liten uppnäsa – kom att anses vara vackra. Typiskt svarta drag – mörk hud, svart och krulligt hår, bred och platt näsa – ansågs vara fula. Sådana förutfattade meningar gjorde att den påhittade hierarkin slog rot ännu djupare i medvetandet.
Denna typ av onda cirklar kan bestå i århundraden och årtusenden och föreviga en påhittad hierarki som en gång uppstod under tillfälliga historiska omständigheter. Orättvis diskriminering blir med tiden ofta värre, inte mildare. Pengar läggs till pengar, fattigdom till fattigdom. Utbildning läggs till utbildning, och okunnighet till okunnighet. De som en gång blivit offer i historien kan lätt bli det igen. Och de som har privilegierats under historien blir det ofta igen.
De flesta sociopolitiska hierarkier saknar all logisk och biologisk grund – de är inget annat än ett förevigande av tillfälliga händelser med stöd av myter. Detta är ett gott skäl att studera historia. Om uppdelningen i svarta och vita eller brahminer och shudras hade varit grundad på biologiska realiteter – det vill säga om brahminer verkligen hade haft bättre hjärnor än shudras – hade biologi varit tillräcklig för att förstå det mänskliga samhället. Men eftersom de biologiska skillnaderna mellan olika grupper av Homo sapiens faktiskt är försumbara kan biologi inte förklara det intrikata indiska samhället eller amerikansk rasdynamik. Vi kan endast förstå sådana fenomen genom att studera de händelser, omständigheter och maktrelationer som omvandlade fantasifoster till grymma – och mycket verkliga – samhällsstrukturer.
Olika samhällen har olika påhittade hierarkier. Ras är mycket viktigt för moderna amerikaner, men var relativt betydelselöst för medeltida muslimer. Kast var en fråga på liv och död i det medeltida Indien, men praktiskt taget obefintligt i det moderna Europa. En hierarki har emellertid varit av yttersta vikt i alla kända samhällen: könshierarkin. Människor har överallt delat upp sig i män och kvinnor. Och nästan överallt har männen dragit det längsta strået, åtminstone sedan jordbruksrevolutionen.
Några av de äldsta kinesiska texterna är orakelben från 1200 f.Kr. som användes för att förutsäga framtiden. På ett av dem finns frågan inristad: ”Kommer välborna fru Haos havandeskap att bli lyckligt?” Svaret var: ”Om barnet föds på en ding-dag, lyckligt; på en geng-dag mycket lovande.” Men Hao födde på en jiayin-dag. Texten avslutas med den buttra notationen: ”Tre veckor och en dag senare föddes barnet på en jiayin-dag. Inte lyckligt. Det blev en flicka.”49 Mer än 3 000 år senare, när det kommunistiska Kina lanserade ”ett barn”-kampanjen, såg många kinesiska familjer fortfarande födseln av en flicka som en olycka. Föräldrar övergav eller mördade nyfödda flickor för att få en ny chans att få en pojke.
I många samhällen var kvinnor helt enkelt mäns egendom, oftast deras fäders, makars eller bröders. I många rättssystem faller våldtäkt under kränkande av äganderätt, så att offret inte är den våldtagna kvinnan utan mannen som äger henne. När så var fallet blev den rättsliga gottgörelsen ett överförande av ägandet: våldtäktsmannen måste betala brudpenning till kvinnans man eller bror, varefter hon blev våldtäktsmannens egendom. I Bibeln heter det: ”Om en man träffar en orörd flicka som inte är trolovad och förgriper sig på henne och de ertappas när han ligger med henne, skall mannen som låg med henne ge femtio siklar silver till flickans far. Han skall sedan gifta sig med henne, eftersom han har lägrat henne …” (5 Mos. 22:28f.). De forntida hebréerna tyckte att detta var ett rimligt arrangemang.
Våldtäkt av en kvinna som inte tillhörde någon man ansågs över huvud taget inte vara ett brott, precis som det inte anses vara stöld att plocka upp ett tappat mynt på en myllrande gata. Om en man våldtog sin hustru hade han inte heller begått något brott. Föreställningen att en man kunde våldta sin hustru uppfattades som helt befängd. Att vara äkta make innebar att ha total kontroll över hustruns sexualitet. Att säga att en man hade ”våldtagit” sin hustru kunde jämställas med att säga att han stulit sin egen plånbok. Ett sådant sätt att tänka var inte begränsat till Mellanöstern. Så sent som 2006 fanns det fortfarande 53 länder i världen där män inte kunde åtalas för våldtäkt på sin hustru. Till och med i Tyskland ändrades lagstiftningen först 1997 så att inomäktenskaplig våldtäkt blev en möjlig brottsrubricering.50
* * *
Är uppdelningen i män och kvinnor en fantasiprodukt, som kastsystemet i Indien eller rassystemet i Amerika, eller är det en naturlig uppdelning med djupa biologiska rötter? Och om det verkligen är en naturlig uppdelning, finns det då också biologiska förklaringar till mäns företräde framför kvinnor?
En del av de kulturella, rättsliga och politiska skillnaderna mellan män och kvinnor avspeglar de uppenbara biologiska skillnaderna mellan könen. Barnafödande har alltid varit ett kvinnogöra eftersom män saknar livmoder. Men kring denna hårda allmängiltiga kärna har alla samhällen lagt lager på lager av kulturella föreställningar och normer som har föga med biologi att göra. Samhällen förknippar en mängd egenskaper med maskulinitet och femininitet som mestadels saknar fast biologisk grund.
I det demokratiska Athen under 400-talet f.Kr. hade exempelvis en person med livmoder ingen självständig rättsstatus och var förbjuden att delta i folkförsamlingar eller bli domare. Med få undantag kunde en sådan person inte skaffa sig en god utbildning, ägna sig åt affärer eller delta i filosofiska diskussioner. Ingen av Athens politiska ledare, ingen av dess stora filosofer, talare, konstnärer eller köpmän hade en livmoder. Skulle egenskapen att ha en livmoder göra en person biologiskt olämplig för dessa yrken och sysselsättningar? De antika athenarna menade det. Moderna atenare håller inte med. I dagens Aten får kvinnor rösta, väljs till offentliga ämbeten, håller tal, formger allt från smycken till byggnader och mjukvara och går på universitetet. Deras livmödrar hindrar dem inte från att göra något av detta lika bra som män. De är visserligen fortfarande underrepresenterade inom politik och näringsliv – bara 12 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor. Men det finns inga rättsliga hinder för deras deltagande i politiken, och de flesta moderna greker tycker att det är ganska normalt att kvinnor innehar offentliga ämbeten.
Många moderna greker tycker också att det i att vara man ingår att vara sexuellt attraherad enbart av kvinnor och att uteslutande ha sexuella relationer med det motsatta könet. De uppfattar inte detta som en kulturell fördom, utan snarare som en biologisk realitet. Relationer mellan två personer av motsatt kön är naturliga och mellan två personer av samma kön onaturliga. Men i själva verket har Moder natur inget att invända mot att män är attraherade av varandra. Det är bara mänskliga mödrar präglade av vissa kulturella mönster som ställer till en scen om deras son har en affär med grannpojken. Moderns raserianfall är inte ett biologiskt imperativ. Ett betydande antal kulturer har uppfattat homosexuella relationer som inte bara legitima utan också som socialt konstruktiva, där det antika Grekland är det mest anmärkningsvärda exemplet. I Iliaden sägs inget om att Thetis hade något att invända mot att hennes son Akilles hade en relation med Patroklos. Drottning Olympias av Makedonien var en av de mest temperamentsfulla och kraftfulla kvinnorna i den antika världen och lär ha legat bakom mordet på sin make, kung Filip. Men hon fick inget utbrott när hennes son, Alexander den store, tog med sig sin älskare Hephaestion hem på middag.
Hur kan vi skilja mellan det som är biologiskt bestämt och det som människor försöker rättfärdiga med biologiska myter? En bra tumregel är: ”Biologi möjliggör; kultur förbjuder.” Biologin tolererar ett mycket brett spektrum av möjligheter. Det är kulturen som tvingar människor att förverkliga vissa möjligheter samtidigt som den förbjuder andra. Biologin gör det möjligt för kvinnor att få barn – det är vissa kulturer som tvingar kvinnor att förverkliga denna möjlighet. Biologin gör det möjligt för män att ha sex med varandra – vissa kulturer förbjuder dem att förverkliga denna möjlighet.
Kulturen är benägen att hävda att den bara förbjuder sådant som är onaturligt. Men ur ett biologiskt perspektiv är inget onaturligt. Allt som är möjligt är per definition också naturligt. Ett i egentlig mening onaturligt beteende, alltså ett som strider mot naturens lagar, kan helt enkelt inte förekomma och behöver därmed inte förbjudas. Ingen kultur har någonsin förbjudit män att fotosyntetisera, kvinnor att springa fortare än ljusets hastighet eller negativt laddade elektroner att attrahera varandra.
Begreppen ”naturligt” och ”onaturligt” är i själva verket inte hämtade från biologin utan från den kristna teologin. Den teologiska innebörden av ”naturligt” är ”i överensstämmelse med Skaparens avsikter”. Kristna teologer menade att Gud skapade människokroppen med avsikten att varje lem och varje organ skulle tjäna ett visst syfte. Om vi använder våra lemmar och organ för det syfte som föresvävade Gud utför vi en naturlig aktivitet. Att använda dem annorlunda än Gud avsett är onaturligt. Men evolutionen har inget syfte. Organen har inte utvecklats med ett syfte, och deras användningssätt förändras ständigt. Inte ett enda organ i människokroppen utför enbart det arbete som dess föregångare gjorde när det uppträdde för första gången för hundratals miljoner år sedan. Organ utvecklas för att fylla en viss funktion, men när de väl finns kan de anpassas för andra syften också. Munnar uppträdde exempelvis för att de första flercelliga organismerna behövde ett sätt att föra in näring i sina kroppar. Vi använder fortfarande våra munnar för det syftet, men vi använder dem också för att kyssa med, tala med och – om vi är Rambo – dra ut sprintar ur handgranater med. Är någon av dessa användningar onaturlig bara för att våra maskliknande förfäder inte gjorde sådant med sina munnar för 600 miljoner år sedan?
Vingar framträdde på liknande sätt inte plötsligt i hela deras aerodynamiska härlighet. De utvecklades ur organ som tjänade ett annat syfte. Enligt en teori utvecklades insektsvingar för miljontals år sedan ur utsprång på skalbaggar som saknade flygförmåga. Skalbaggar med puckel hade större kroppsyta, vilket gjorde att de kunde absorbera mer solljus och hålla sig varmare. Under en långsam evolutionär process växte dessa solfångare sig större. Samma struktur som var bra för maximal värmeupptagning – stor yta, liten vikt – råkade också erbjuda insekten lite hjälp när den hoppade och skuttade. De som hade större utväxter kunde hoppa och skutta längre. Vissa insekter började använda sakerna till att glidflyga med, och därifrån var det ett litet steg till vingar som faktiskt kunde driva fram dem genom luften. Nästa gång en mygga surrar i ditt öra kan du därför anklaga den för ett onaturligt beteende. Om den hade varit välartad och nöjd med det Gud hade gett den skulle den bara ha använt sina vingar som solfångare.
Samma slags multifunktionalitet gäller våra könsorgan och vårt sexuella beteende. Sex utvecklades för fortplantning och uppvaktningsritualer för bedömning av lämpligheten i parning. Men många djur använder nu bäggedera för en mängd sociala syften som inte har mycket att göra med att avla små kopior av dem själva. Schimpanser använder till exempel sex för att cementera politiska allianser, skapa intimitet och dämpa spänningar. Är det onaturligt?
Det är alltså knappast meningsfullt att säga att kvinnors naturliga funktion är att föda barn eller att homosexualitet är onaturligt. De flesta av de lagar, normer, rättigheter och skyldigheter som definierar manlighet och kvinnlighet avspeglar snarare mänsklig föreställningsförmåga än biologiska realiteter.
Biologiskt sett är Homo sapiens indelad i hannar och honor. En människohanne har en X-kromosom och en Y-kromosom och en människohona har två X-kromosomer. Men ”man” och ”kvinna” är samhälleliga, inte biologiska, kategorier. Även om det stora flertalet män är hannar och kvinnor är honor i de flesta samhällen, har de sociala termerna en mängd konnotationer med svaga eller inga förbindelser med de biologiska. En man är inte en sapiens med vissa biologiska egenskaper som XY-kromosomer, testiklar och en mängd testosteron. Han passar snarare in i ett visst fack i sitt samhälles uppdiktade ordning. Myterna i hans kultur tilldelar honom vissa manliga roller (som att engagera sig i politiken), rättigheter (som att rösta) och skyldigheter (som att göra lumpen). På samma sätt är en kvinna inte en sapiens med XX-kromosomer, en livmoder och en mängd östrogen. Hon är i stället en del av en uppdiktad ordning. Myterna i hennes samhälle tilldelar henne unikt kvinnliga roller (barnavård), rättigheter (skydd mot våld) och skyldigheter (att lyda sin make). Eftersom det är myter och inte biologi som definierar mäns och kvinnors roller, rättigheter och skyldigheter har innebörden av ”manlighet” och ”kvinnlighet” varierat enormt från ett samhälle till ett annat.
För att göra det hela mindre förvirrande brukar forskare skilja mellan den biologiska kategorin ”kön” och den kulturella kategorin ”genus”. Könskategorierna är hannar och honor, och uppdelningens egenskaper är objektiva och har varit konstanta under historien. Genuskategorierna är män och kvinnor (vissa kulturer har fler). De så kallade manliga och kvinnliga egenskaperna är intersubjektiva och stadda i ständig förändring. Det finns exempelvis stora skillnader i vilket beteende, vilka begär, vilken klädedräkt och till och med vilken kroppshållning som förväntades av kvinnor i det antika Athen och kvinnor i det moderna Aten.51
Manlighet på 1700-talet: ett officiellt porträtt av Ludvig XIV av Frankrike. Notera den långa peruken, strumporna, de högklackade skorna, danspositionen – och det stora svärdet. I dag skulle allt detta (utom svärdet) anses markera kvinnlighet. Men på sin tid var Ludvig en europeisk förebild för manlighet och virilitet.
Manlighet på 2000-talet: Ett officiellt porträtt av president Barack Obama. Vad hände med peruken, strumporna, de höga klackarna – och svärdet? Dominanta män har aldrig sett så tråkiga ut som i dag. Under större delen av historien har män varit färgstarka och praktfulla, som indianhövdingar med fjäderskrud och indiska maharadjor med sidenkläder och diamanter. I hela djurriket tenderar hannarna att vara mer färgstarka och utstyrda än honorna, se exempelvis påfågelhannens stjärt eller lejonhannens man.
Kön är en barnlek, men genus är knepigt. Att bli en medlem av hankönet är den enklaste sak i världen: man behöver bara födas med en X- och en Y-kromosom. Att bli en hona är lika lätt; det räcker med ett par X-kromosomer. Att bli en man eller en kvinna är däremot ett mycket komplicerat och krävande företag. Eftersom de flesta manliga och kvinnliga egenskaper är kulturella och inte biologiska kröner inget samhälle automatiskt en hanne till en man eller en hona till en kvinna. Dessa beteckningar är inte heller lagrar som man kan vila på när de väl har förvärvats. Hannarna måste ständigt bevisa sin manlighet. Från vaggan till graven, i en ändlös rad riter och prestationer. Och en kvinnas arbete är aldrig avslutat – hon måste oavbrutet övertyga sig själv och andra om att hon är tillräckligt kvinnlig.
Framgång är inte garanterad. Särskilt hannarna lever under ständigt hot om att förlora sitt anspråk på manlighet. Under hela historien har hannarna varit villiga att riskera och rent av offra livet, bara för att folk skulle säga: ”Han är en riktig karl!”
Åtminstone sedan jordbruksrevolutionen har de flesta samhällen varit patriarkala och värderat män högre än kvinnor. Oavsett hur ett samhälle definierade ”man” och ”kvinna” var det alltid bättre att vara man. Ett patriarkalt samhälle fostrar män att tänka och handla på ett manligt sätt och kvinnor att tänka och handla på ett kvinnligt, och bestraffar alla som vågar korsa gränsen. Men de konforma belönas inte lika. Egenskaper som anses vara manliga värderas högre än de som anses vara kvinnliga, och de samhällsmedlemmar som personifierar det kvinnliga idealet får mindre än dem som personifierar det manliga. Mindre resurser satsas på kvinnors hälsa och utbildning; de har mindre ekonomiska möjligheter, mindre politisk makt och mindre rörelsefrihet. Genus är en kapplöpning där en del av löparna bara tävlar om bronsmedaljen.
En handfull kvinnor har visserligen nått fram till den högsta positionen, till exempel Kleopatra av Egypten, kejsarinnan Wu Zetian av Kina (omkring 700 e.Kr.) och drottning Elisabet I av England. Men de är undantagen som bekräftar regeln. Under Elisabets fyrtiofemåriga regeringstid var alla parlamentsledamöter män, alla riksämbetsmän och borgmästare män, alla officerare i flottan och armén män, alla domare och advokater män, alla biskopar och ärkebiskopar män, alla lärare och studenter vid universitet män, och nästan alla författare, läkare, arkitekter, diktare, filosofer, konstnärer, musiker och forskare män.
Patriarkatet har varit norm i nästan alla jordbruks- och industrisamhällen. Det har hårdnackat stått emot politiska resningar, sociala revolutioner och ekonomiska omdaningar. Egypten har exempelvis erövrats många gånger under århundradenas lopp. Assyrier, perser, makedonier, romare, araber, mameluker, turkar och britter ockuperade landet – och samhället förblev patriarkalt. Egypten styrdes under faraonisk lag, grekisk lag, romersk lag, islamisk lag, ottomansk lag och brittisk lag – och människor som inte var ”riktiga män” diskriminerades alltid.
Eftersom patriarkatet är universellt kan det inte vara resultatet av en ond cirkel som kickstartades av en tillfällig händelse. Det är särskilt värt att notera att redan före 1492 var de flesta samhällen i både Amerika och Afroasien patriarkala, trots att de inte hade varit i kontakt med varandra på tusentals år. Om patriarkatet i Afroasien var ett resultat av en tillfällig händelse, varför skulle då aztekerna och inkaindianerna vara patriarkala? Det är mer sannolikt att det finns någon allmän biologisk orsak till varför nästan alla kulturer har värderat manlighet högre än kvinnlighet, även om de exakta definitionerna av ”man” och ”kvinna” har varierat med kulturerna. Vi vet inte vilken denna orsak är. Det finns gott om teorier, men ingen av dem är övertygande.
Den vanligaste teorin pekar på det faktum att män är starkare än kvinnor och att de har använt sin fysiska styrka till att underkuva kvinnor. En mer subtil version av denna hypotes säger att männens styrka tillät dem att monopolisera uppgifter som krävde hårt kroppsarbete, som plöjning och skörd. Detta gav dem kontroll över livsmedelsproduktionen, som i sin tur omsattes i politisk makt.
Det finns två problem med denna betoning av muskelkraft. För det första stämmer påståendet ”män är starkare än kvinnor” bara i genomsnitt och endast med avseende på vissa sorters styrka. Kvinnor är i allmänhet mer motståndskraftiga mot hunger, sjukdom och trötthet än män. Det finns också många kvinnor som kan springa snabbare och lyfta tyngre föremål än många män. Vidare, och mycket problematiskt för denna teori, har kvinnor under historien huvudsakligen utestängts från uppgifter som kräver små fysiska ansträngningar (prästyrket, rättsväsende och politik), samtidigt som de har utfört hårt fysiskt arbete på fälten, inom hantverk och i hushållet. Om makten skulle ha delats upp i direkt proportion till fysiska insatser och uthållighet, hade kvinnorna fått lejonparten.
För det andra, och ännu mer problematiskt, finns det helt enkelt inget direkt förhållande mellan fysisk styrka och makt bland människor. Människor i 60-årsåldern har vanligen makt över människor i 20-årsåldern, fast de senare är mycket starkare än de förra. En typisk plantageägare i Alabama vid mitten av 1800-talet hade på några sekunder kunnat bli nedbrottad av vilken som helst av de slavar som odlade hans fält. Boxningsmatcher användes inte för att välja egyptiska faraoner eller katolska påvar. I jägar- och samlarsamhällen vilar den politiska makten hos den person som har de bästa sociala färdigheterna snarare än hos den med mest utvecklad muskulatur. Inom den organiserade brottsligheten är den store bossen inte nödvändigtvis den starkaste mannen. Han är ofta en äldre man som ytterst sällan använder sina egna nävar; han får yngre män i bättre kondition att göra det smutsiga arbetet åt honom. En mafioso som tror att det bästa sättet att ta över syndikatet är att spöa sin don lever sällan tillräckligt länge för att dra lärdom av sitt misstag. Till och med bland schimpanser erövrar alfahannen sin ställning genom att bygga en stabil koalition med andra hannar och honor, inte genom tanklöst våld.
I själva verket visar historien att det ofta finns ett omvänt förhållande mellan fysisk styrka och makt. I de flesta samhällen är det de lägre klasserna som utför kroppsarbete. Detta kan avspegla Homo sapiens position i toppen av näringskedjan. Om det enda som räknades var råstyrka och fysisk skicklighet hade sapiens befunnit sig på mellannivå. Men deras mentala och sociala färdigheter placerade dem på toppen. Det är därför naturligt att maktförhållandena inom arten också skulle bestämmas mer av mentala och fysiska färdigheter än av råstyrka. Det är därför svårt att tro att den viktigaste och mest stabila sociala hierarkin i historien skulle vara grundad på mäns förmåga att fysiskt tvinga kvinnor att göra vad de vill.
En annan teori förklarar den manliga dominansen inte med mäns styrka, utan med mäns aggression. Miljontals år av evolution har gjort män mycket våldsammare än kvinnor. Kvinnor kan tävla med män vad gäller hat, girighet och skymfningar, men när det börjar dra ihop sig är män, enligt teorin, mer benägna att tillgripa fysiskt våld. Det är skälet till att krig historien igenom främst har varit en manlig angelägenhet.
Under krigstid har männens kontroll över de väpnade styrkorna också gjort dem till herrar över det civila samhället. De använder då sin makt över det civila samhället till att utkämpa fler och fler krig, och ju fler krig, desto större makt har männen över samhället. Denna självförstärkande slinga förklarar både krigets och patriarkatets allestädes närvaro i historien.
Nyare studier av mäns och kvinnors hormonsystem och kognitiva system stärker antagandet att män av naturen har mer aggressiva och våldsamma tendenser och därför, i genomsnitt, är bättre lämpade att bli meniga soldater. Men även om alla meniga är män, följer därav att de som styr kriget och skördar frukterna av det också är män? Det är ingen rimlig slutsats. Det är som att tro att eftersom alla slavar på bomullsfälten är svarta måste plantageägarna också vara det. Om en helsvart arbetskraft mycket väl kan vara kontrollerad av en helvit ledning, varför skulle inte en helt manlig soldatkår kunna vara kontrollerad av en helt eller åtminstone delvis kvinnlig regering? I otaliga samhällen under historien har de högsta officerarna inte arbetat sig upp från menigs rang, utan de var adelsmän, rika och högutbildade och utsågs automatiskt till officerare – och de tjänstgjorde inte en dag som meniga.
När hertigen av Wellington, Napoleons nemesis, 18 år gammal enrollerades i den brittiska armén fick han omedelbart officersfullmakt. Han hade inga högre tankar om plebejerna under sitt befäl. ”I tjänst har vi världens avskum som meniga soldater”, skrev han till en annan adelsman under krigen mot Frankrike. Dessa meniga rekryterades vanligen bland de fattigaste eller bland etniska minoriteter (som irländska katoliker). Deras chanser att klättra i rangrullorna var försumbara. De högsta graderna var reserverade för hertigar, furstar och kungar. Men varför bara för hertigar och inte för hertiginnor?
Det franska imperiet i Afrika upprättades och försvarades med svett och blod av senegaleser, algerier och franska arbetare. Andelen adliga fransmän bland de meniga var försumbar. Men andelen adliga i den lilla elit som ledde den franska armén, styrde imperiet och skördade frukterna av det var mycket hög. Varför just fransmän och inte fransyskor?
I Kina fanns en lång tradition av att den civila byråkratin höll armén i strama tyglar, så att krig ofta leddes av mandariner som aldrig hade hållit i ett svärd. ”Slösa inte bra järn på att tillverka spik” löd ett kinesiskt talesätt med innebörden att verkligt talangfulla personer skulle finnas i förvaltningen, inte bland militären. Varför var då alla dessa mandariner män?
Det är inte rimligt att påstå att kvinnors fysiska svaghet eller låga testosteronnivå hindrade dem från att bli framgångsrika mandariner, generaler och politiker. För att leda ett krig behövs säkerligen uthållighet, men inte så mycket fysisk styrka eller aggressivitet. Krig är inte krogslagsmål! De är mycket komplicerade företag som kräver en utomordentlig förmåga till organisation, samarbete och diplomati. Förmågan att upprätthålla lugnet inom landet, vinna bundsförvanter utomlands och förstå vad som rör sig i huvudet på andra människor (i synnerhet fienderna) är vanligen nyckeln till framgång. Ett aggressivt muskelknippe är därför ofta det sämsta valet av krigsledare. Det är mycket bättre med en person som kan samarbeta, kompromissa, manövrera och se saker ur andra synvinklar. Detta är det stoff imperiebyggare är gjorda av. Den militärt oduglige Augustus lyckades upprätta en stabil kejserlig regim, något som gäckade både Julius Caesar och Alexander den store, som var mycket bättre härförare. Denna bedrift tillskriver såväl hans samtida beundrare som moderna historiker ofta hans clementia, dygden mildhet.
Enligt stereotypen är kvinnor bättre på att manövrera och kompromissa än män, och de är kända för sin överlägsna förmåga att se saker ur andras synvinkel. Om det ligger någon sanning i dessa stereotyper kunde kvinnor ha blivit utmärkta politiker och imperiebyggare och överlämna smutsgörat på slagfälten åt testosteronstinna men enkelspåriga machomän. Oaktat de folkliga myterna hände detta sällan i verkligheten. Det står inte alls klart varför.
En tredje typ av biologisk förklaring tillmäter råstyrka och våld mindre betydelse och antar att män och kvinnor under miljontals år av evolution har utvecklat olika strategier för överlevnad och reproduktion. När män tävlade om möjligheten att befrukta fruktsamma kvinnor hängde en individs chanser till reproduktion framför allt på hans förmåga att prestera bättre och besegra andra män. De manliga gener som fördes vidare till nästa generation kom med tiden att härröra från de mest äregiriga, aggressiva och tävlingsinriktade männen.
En kvinna hade å andra sidan inga problem med att finna en man som var villig att befrukta henne. Men om hon ville att hennes barn skulle skänka henne barnbarn behövde hon bära dem i sin livmoder i nio månader och sedan försörja dem i åratal. Under den tiden hade hon färre möjligheter att anskaffa föda och var i behov av mycket hjälp. Hon behövde en man. För att trygga sin egen och barnens överlevnad hade hon knappast något annat val än att gå med på vilka villkor som helst som mannen uppställde för att stanna kvar och åta sig en del av bördan. De kvinnliga gener som fördes vidare till nästa generation kom med tiden att härröra från de mest undergivna och vårdande kvinnorna. De kvinnor som lade ner alltför mycket tid på att strida om makten lämnade få sådana maktgener vidare till framtida generationer.
Följden av dessa olika överlevnadsstrategier är enligt teorin att männen har programmerats att vara äregiriga och tävlingsinriktade och briljera i politik och affärer, medan kvinnor har tenderat att gå ur vägen och ägna sina liv åt att ta hand om barn.
Även denna hypotes tycks emellertid motsägas av empiriska fakta. Särskilt problematiskt är antagandet att kvinnors hjälpbehov gjorde dem beroende av män i stället för av andra kvinnor, samt att mäns tävlingsinriktning gjorde dem socialt dominanta. Det finns många djurarter, som elefanter och bonoboer (dvärgschimpanser), där dynamiken mellan beroende honor och tävlingsinriktade hannar leder till matriarkat. Eftersom honorna är i behov av hjälp tvingas de utveckla sina sociala färdigheter och lära sig samarbeta och kompromissa. De bygger upp sociala nätverk som uteslutande består av honor som alla hjälper varandra att fostra avkomman. Hannarna tillbringar i stället sin tid med att slåss och konkurrera. Deras sociala färdigheter och sociala band förblir underutvecklade. Bonobo- och elefantgrupper kontrolleras av starka nätverk av samarbetande honor, medan de självupptagna och samarbetsovilliga hannarna marginaliseras. Även om bonobohonor i genomsnitt är svagare än hannarna går honorna ofta samman för att klå upp en hanne som har gått över gränsen.
Om detta är möjligt bland bonoboer och elefanter, varför inte bland Homo sapiens? Sapiens är relativt svaga djur, deras fördel bygger på förmågan att samarbeta i stora grupper. Om så är fallet kunde man misstänka att kvinnor skulle, även om de är beroende av män, använda sina överlägsna sociala förmågor till att samarbeta för att utmanövrera och manipulera aggressiva, självtillräckliga och egocentriska män.
Hur kunde det bli så att i den enda art vars framgång framför allt bygger på samarbete kontrollerar individer som antas vara mindre samarbetsvilliga (män) individer som antas vara mer samarbetsvilliga (kvinnor)? För närvarande har vi inget bra svar på den frågan. Det är möjligt att de gängse antagandena helt enkelt är felaktiga. Hannarna av arten Homo sapiens utmärks kanske inte av fysisk styrka, aggressivitet och tävlingsinriktning, utan i stället av överlägsna sociala färdigheter och en större benägenhet att samarbeta. Vi vet helt enkelt inte.
Däremot vet vi att under det senaste århundradet har könsrollerna revolutionerats. Fler och fler samhällen ger inte bara män och kvinnor lika juridisk ställning, lika politiska rättigheter och ekonomiska möjligheter, utan omprövar också i grunden de mest grundläggande uppfattningarna om genus och sexualitet. Även om könsskillnaderna fortfarande är betydande har saker och ting utvecklats i en hisnande fart. När suffragetterna år 1913 chockerade den amerikanska allmänheten med sina löjliga krav på kvinnlig rösträtt, vem hade då kunnat drömma om att år 2013 skulle fem domare i USA:s Högsta domstol, varav tre kvinnor, rösta ner fyra manliga dito och godkänna samkönade äktenskap.
Sådana dramatiska förändringar gör genushistorien så förvirrande. Om det patriarkala systemet har byggt på ogrundade myter och inte på biologiska fakta, vilket tydligt har bevisats i dag, vad förklarar då systemets universalitet och stabilitet?
