Efter jordbruksrevolutionen blev samhällena allt större och mer komplexa, samtidigt som de uppdiktade konstruktioner som vidmakthöll samhällsordningen blev mer elaborerade. Myter och fiktioner gjorde människor nästan från födseln vana vid att tänka på vissa sätt, bete sig i enlighet med vissa normer och följa vissa regler. De skapade därigenom artificiella instinkter som gjorde det möjligt för miljontals främlingar att samarbeta effektivt. Detta nätverk av artificiella instinkter kallas ”kultur”.
Under första hälften av 1900-talet menade forskarna att varje kultur är komplett och harmonisk, med ett oföränderligt väsen som definierar den för alltid. Varje grupp hade sin egen världsåskådning och sitt sociala, rättsliga och politiska system som fungerade lika friktionsfritt som planeternas omlopp runt solen. Enligt detta synsätt förändrades kulturer inte så länge de lämnades ifred. De bara fortsatte som förut, i samma riktning och i samma takt. Endast yttre krafter kunde förändra dem. Antropologer, historiker och politiker kunde exempelvis hänvisa till ”den samoanska kulturen” eller ”den tasmanska kulturen”, som om samoaner och tasmanier sedan urminnes tider hade utmärkts av samma trosföreställningar, normer och värderingar.
I dag har de flesta kulturvetare dragit slutsatsen att motsatsen är fallet. Varje kultur har sina typiska trosföreställningar, normer och värderingar, men de är stadda i ständig förändring. En kultur kan omvandlas som svar på förändringar i miljön eller genom utbyte med grannkulturer. Men kulturer omvandlas också på grund av sin inre dynamik. Inte ens en helt isolerad kultur i en ekologiskt stabil miljö kan undvika förändringar. Till skillnad från den motsägelsefria fysikaliska världen är varje människoskapad ordning full av inre motsättningar. Kulturerna försöker oupphörligen försona motsättningarna, och denna process driver på förändringar.
Adeln i det medeltida Europa trodde till exempel på både kristendom och ridderlighet. En typisk adelsman gick till kyrkan på morgonen för att lyssna till vad prästen lyfte fram i helgonens liv. ”Fåfänglighets fåfänglighet”, sade prästen, ”allt är fåfänglighet. Rikedomar, begär och ära är farliga frestelser. Du måste höja dig över dem och följa Kristus. Var saktmodig som Han, undvik våld och utsvävningar; och om du blir angripen, vänd andra kinden till.” Efter att ha vandrat hemåt i saktmodigt sinnelag bytte adelsmannen om till sina flottaste kläder inför en bankett på sin länsherres slott. Där flödade vinet, trubadurer sjöng om Lancelot och Guinevere och gästerna utbytte snuskiga skämt och blodiga krigsanekdoter. ”Det är bättre att dö än att leva i skam”, förklarade friherrarna. ”Om någon ifrågasätter din heder, kan endast blod tvätta bort förolämpningen. Och vad är bättre i livet än att se sina fiender fly och deras vackra döttrar darra vid ens fötter?”
Motsägelsen löstes aldrig helt. Men när adeln, prästerskapet och de ofrälse brottades med den förändrades kulturen i Europa. Ett försök att finna en lösning ledde till korstågen. Under korståg kunde riddarna på en och samma gång visa sin militära duglighet och sin kristna nit. Samma motsägelse skapade riddarordnar som Tempelherreorden och Johanniterorden, som försökte förena kristna och ridderliga ideal. Den låg också bakom en stor del av den medeltida konsten och litteraturen, som sagorna om kung Artur och den heliga graal. Vad var Camelot annat än ett försök att visa att en god riddare kan och bör vara en god kristen, och att goda kristna är de bästa riddarna?
Ett annat exempel är den moderna politiska ordningen. Sedan franska revolutionen har människor över hela världen undan för undan kommit att uppfatta jämlikhet och frihet som fundamentala värden. Men de båda värdena motsäger varandra. Jämlikhet kan endast uppnås genom att inkräkta på de välbeställdas frihet. Att garantera att varje individ är fri att göra vad han eller hon behagar hamnar ofrånkomligen i konflikt med jämlikheten. Hela den politiska världshistorien sedan 1789 kan uppfattas som en serie försök att försona denna motsägelse.
Alla som har läst en roman av Charles Dickens vet att de liberala regimerna i 1800-talets Europa prioriterade individens frihet, till och med när det betydde att utblottade familjer kastades i fängelse och föräldralösa barn knappast hade några andra möjligheter än att läras upp till ficktjuvar. Alla som har läst en roman av Alexander Solzjenitsyn vet hur kommunisternas egalitära ideal gav upphov till brutala diktaturer som försökte kontrollera vardagslivet in i minsta detalj.
Dagens amerikanska politik kretsar också kring denna motsägelse. Demokraterna vill ha ett mer jämlikt samhälle även om det innebär skattehöjningar för att finansiera hjälp åt fattiga, äldre och sjuka. Men det inkräktar på individernas frihet att spendera sina pengar som de vill. Varför skulle regeringen tvinga mig att köpa en sjukförsäkring om jag föredrar att använda pengarna till att betala för mina barns collegeutbildning? Republikanerna vill å sin sida maximera den individuella friheten om det så innebär att inkomstklyftorna mellan rika och fattiga vidgas och många amerikaner inte har råd med sjukvård.
Precis som den medeltida kulturen aldrig lyckades få ridderlighet att gå ihop med kristendom lyckas de moderna samhällena inte jämka samman frihet och jämlikhet. Men det är inte av ondo. Sådana motsägelser är en oskiljaktig del av alla kulturer. Ja, de är deras drivkraft genom att skapa kreativitet och dynamik. Precis som när två kolliderande toner driver ett musikstycke framåt tvingar dissonanser i våra tankar, idéer och värderingar oss att tänka, omvärdera och kritisera. Samstämmighet är till för tråkmånsar.
Om spänningar, konflikter och olösliga dilemman är kryddan i alla kulturer, måste en person som tillhör en viss kultur ha motstridiga övertygelser och slitas mellan oförenliga värden. Detta väsentliga drag hos alla kulturer kallas kognitiv dissonans. Kognitiv dissonans anses ofta vara ett av det mänskliga psykets misslyckanden. I själva verket är den en viktig tillgång. Om människor inte hade kunnat hysa motstridiga övertygelser och värden hade det förmodligen varit omöjligt att skapa och vidmakthålla någon kultur över huvud taget.
Om man verkligen vill förstå låt säga de muslimer som går till stadens moské bör man inte söka efter en oförstörd uppsättning värderingar som alla muslimer varmt omhuldar. Man bör i stället leta efter den muslimska kulturens olika Moment 22, de ställen där regler och normer kolliderar med varandra. På just den punkt där muslimer vacklar mellan två imperativ förstår man dem bäst.
Kulturer är ständigt stadda i förändring. Är flödet helt slumpmässigt eller finns det något övergripande mönster? Med andra ord: Har historien en riktning?
Svaret är ja. Under årtusendenas gång har små enkla kulturer undan för undan växt samman till större och mer komplexa civilisationer, så att världen får färre och färre megakulturer. Detta är naturligtvis en grov generalisering som bara håller på makronivå. På mikronivån tycks det vara så att för varje grupp av kulturer som växer samman till en megakultur finns en megakultur som bryts upp i småbitar. Det mongoliska imperiet kom att omfatta stora delar av Asien och delar av Europa, bara för att sönderfalla i mindre delar. Kristenheten omfattade hundratals miljoner själar när den splittrades i otaliga sekter. Det latinska språket spreds över Väst- och Centraleuropa, delades upp i lokala dialekter som senare blev nationella språk. Men sådana uppbrott är bara tillfälliga svängningar i en obeveklig trend mot enhet.
Huruvida man kan uppfatta historiens riktning eller inte är egentligen en fråga om perspektiv. Så länge vi observerar historien ur fågelperspektiv och bara följer utvecklingen i årtionden eller århundraden är det svårt att avgöra om historien rör sig mot enhet eller mångfald. Men för att förstå långsiktiga processer är fågelperspektivet alltför närsynt. Vi bör i stället observera historien från spionsatelliternas höjd och blicka ut över årtusenden i stället för århundraden. Från en sådan utsiktspunkt blir det kristallklart att historien obönhörligen går mot enhet. Kristenhetens uppdelning i olika kyrkor och sekter och det mongoliska imperiets sönderfall är bara vägbulor på historiens motorväg.
* * *
Det bästa sättet att få en bild av historiens allmänna riktning är att räkna antalet skilda människovärldar som har samexisterat vid en viss tidpunkt. I dag har vi vant oss vid att tänka på hela planeten som en enhet, men under större delen av historien var jorden faktiskt en hel galax av isolerade världar.
Ta till exempel Tasmanien, en medelstor ö söder om Australien. Den blev avskuren från det australiska fastlandet cirka 10000 f.Kr., när istidens slut fick havsnivån att stiga. Några tusen jägare-samlare levde kvar på ön och hade inga kontakter med andra människor förrän européerna anlände på 1800-talet. Under 12 000 år visste ingen att tasmanierna fanns, och de visste inte att det fanns någon annan i världen. De hade sina krig, politiska strider, sociala svängningar och kulturella utvecklingar. Men för kejsarna av Kina eller härskarna över Mesopotamien hade tasmanierna lika gärna kunnat bo på en av Jupiters månar. Tasmanierna levde i en egen värld.
Amerika och Europa var också åtskilda världar under större delen av deras historia. År 378 e.Kr. besegrades och dödades den romerske kejsaren Valens av goterna under slaget vid Adrianopel. Samma år besegrades och dödades kung Chak Tok Ich’aak av Tikal av en armé från Teotihuacan. (Tikal var en viktig stadsstat i mayakulturen och Teotihuacan den största staden i Amerika med nästan 250 000 invånare – av samma storleksordning som det samtida Rom.) Det fanns absolut inget samband mellan Roms nederlag och Teotihuacans uppstigande. Rom hade lika gärna kunnat ligga på Mars och Teotihuacan på Venus.
Hur många olika människovärldar har samexisterat på jorden? Omkring 10000 f.Kr. fanns det många tusen. Framemot 2000 f.Kr. hade antalet minskat till några hundra eller på sin höjd ett par tusen. År 1450 e.Kr. hade antalet minskat ännu mer dramatiskt. Då, strax före de europeiska upptäcktsresorna, rymde jorden alltjämt ett betydande antal småvärldar som Tasmanien. Men bortåt 90 procent av alla människor levde i en enda megavärld, den afroasiatiska. Större delen av Asien, delar av Europa och Afrika (inbegripet avsevärda delar av Afrika söder om Sahara) var redan förenade genom starka kulturella, politiska och ekonomiska band.
Det mesta av den återstående tiondelen av jordens befolkning var uppdelad mellan fyra världar av avsevärd storlek och komplexitet:
1.Den mesoamerikanska världen, som omfattade större delen av Centralamerika och delar av Nordamerika.
2.Den andinska världen, som omfattade större delen av västra Sydamerika.
3.Den australiska världen, som omfattade kontinenten Australien.
4.Den oceaniska världen, som omfattade flertalet öar i sydvästra Stilla havet, från Hawaii till Nya Zeeland.
Under de följande 300 åren svalde den afroasiatiska jätten de andra världarna. Den slukade den mesoamerikanska världen år 1521, då spanjorerna besegrade det aztekiska riket. Den tog en första tugga av Oceanien vid samma tid, under Ferdinand Magellans världsomsegling, och resten snart därefter. Den andinska världen kollapsade 1532, då spanska conquistadorer krossade inkariket. De första européerna landsteg på den australiska kontinenten 1606, och den världen förlorade sin jungfrulighet när den brittiska koloniseringen började på allvar 1788. Femton år senare grundade britterna sin första bosättning på Tasmanien, och förde därmed in den sista självständiga människovärlden i den afroasiatiska inflytelsesfären.
Jorden 1450 e.Kr. De namngivna platserna i den afroasiatiska världen var platser som besöktes av den muslimske upptäcktsresanden Ibn Battuta. Han var född i Tanger i Marocko och besökte Timbuktu, Zanzibar, södra Ryssland, Centralasien, Indien, Kina och Indonesien. Hans resor illustrerar Afroasiens enhet strax före den nya tidens inbrott.
Det tog den afroasiatiska jätten flera hundra år att smälta allt den slukat, men processen var oåterkallelig. I dag har nästan alla människor samma politiska system (hela planeten är indelad i internationellt erkända stater), samma ekonomiska system (kapitalistiska marknadskrafter formar även den mest avlägsna vrå av världen), samma rättsystem (mänskliga rättigheter och folkrätt gäller överallt, åtminstone teoretiskt) och samma vetenskapliga system (forskare i Iran, Israel, Australien och Argentina har exakt samma syn på atomens struktur och behandlingen av tuberkulos).
Den enda globala kulturen är emellertid inte homogen. Precis som en kropp består av olika organ och celler rymmer den globala kulturen många olika livsstilar och typer av människor, från börsmäklare i New York till fåraherdar i Afghanistan. Ändå är de alla förbundna med varandra och påverkar varandra på oräkneliga sätt. De debatterar och slåss fortfarande, men de debatterar med samma begrepp och slåss med samma vapen. En verklig ”sammandrabbning mellan civilisationerna” vore som en dialog mellan döva: ingen förstår vad den andre säger. När Iran och USA i dag skramlar med vapen talar de däremot nationalstaternas, den kapitalistiska ekonomins, de internationella rättigheternas och kärnfysikens språk.
Vi talar fortfarande mycket om ”autentiska” kulturer, men om vi med ”autentisk” menar något som har utvecklats självständigt och består av gamla traditioner som inte påverkats utifrån, finns det inga autentiska kulturer kvar. Under de senaste århundradena har en flodvåg av global påverkan förändrat alla kulturer nästan till oigenkännlighet.
Ett av de intressantaste exemplen på denna globalisering är ”etniska” kök. På en italiensk restaurang förväntar vi oss att finna spaghetti med tomatsås; på polska och irländska restauranger massor av potatis; på en argentinsk restaurang brukar vi kunna välja mellan en mängd olika sorters biffar; på en indisk restaurang finns chili i nästan allt; och höjdpunkten på ett schweiziskt café är tjock varm choklad under en alp av vispgrädde. Men ingen av dessa rätter är inhemska. Tomater, chili och kakao har alla mexikanskt ursprung och kom till Europa och Asien först efter den spanska erövringen av Mexiko. Julius Caesar och Dante Alighieri snurrade aldrig tomatindränkt spaghetti runt sina gafflar (inte ens gafflar hade uppfunnits än). Wilhelm Tell hade aldrig smakat choklad och Buddha kryddade aldrig sin mat med chili. Potatisen kom till Polen och Irland för bara 400 år sedan. Den enda biff man kunde få i Argentina år 1492 var en lamabiff.
Hollywoodfilmer har förevigat en bild av amerikanska indianer som tappra ryttare som modigt angriper europeiska pionjärers vagnar för att försvara sina förfäders sedvänjor. Men dessa indianska ryttare försvarade inte någon gammal, autentisk kultur. De var i stället produkten av en stor militär och politisk revolution som svepte över de nordamerikanska slättmarkerna under 1600- och 1700-talen – en följd av att europeiska hästar infördes på kontinenten. År 1492 fanns inga hästar i Amerika. Apachernas och siouxernas kultur på 1800-talet hade många tilltalande drag, men den var en modern kultur – skapad av globala krafter – snarare än en ”autentisk”.
Praktiskt sett inföll det viktigaste stadiet i den globala enandeprocessen under de senaste århundradena, då imperierna växte och handelsutbytet intensifierades. Allt fastare band knöts mellan folken i Afroasien, Amerika, Australien och Oceanien. På så sätt hamnade mexikanska chilifrukter i indisk mat och spansk nötboskap på Argentinas pampas. Ideologiskt sett skedde en ännu viktigare utveckling under det första årtusendet f.Kr., då tanken på en universell ordning slog rot. Under föregående årtusenden hade historien långsamt rört sig i riktning mot global enhet, men tanken på en ordning som skulle råda i hela världen var ännu främmande för de flesta.
Homo sapiens utvecklades till att uppfatta människor som indelade i ”vi och dom”. ”Vi” är gruppen omedelbart omkring oss och ”dom” alla andra. Inget socialt djur tänker någonsin på hela artens intressen. En schimpans tänker aldrig på schimpansartens intressen, en snigel skulle aldrig lyfta ett spröt för snigelgemenskapen, en alfalejonhanne kämpar aldrig för att bli kung över alla lejon och över ingången till en bikupa hittar man aldrig uppmaningen:”Arbetsbin i alla kupor – förena er!”
Men med början i den kognitiva revolutionen blev Homo sapiens alltmer unik i detta avseende. Människor började samarbeta regelbundet med fullständiga främlingar, som de såg som sina ”bröder” och ”vänner”. Men detta brödraskap var inte universellt. Någonstans i nästa dal eller på andra sidan bergskedjan kunde man fortfarande känna av ”dom”. När den förste faraon, Menes, enade Egypten cirka 3000 f.Kr. stod det klart för befolkningen att Egypten hade en gräns och att ”barbarer” lurade bortom denna gräns. Barbarerna var främmande, hotfulla och endast intressanta i den mån de hade jord eller naturresurser som egyptierna ville ha. Alla de uppdiktade ordningar som människor skapade tenderade att bortse från en stor del av mänskligheten.
Under det första årtusendet f.Kr. uppstod tre potentiellt universella ordningar. Deras anhängare kunde för första gången föreställa sig hela världen och hela människosläktet som en enda enhet styrda av en enda uppsättning lagar. Alla var ”vi”, åtminstone potentiellt, och inga var längre ”dom”. Den första universella ordningen var ekonomisk: den monetära ordningen. Den andra universella ordningen var politisk: imperieordningen. Den tredje universella ordningen var religiös: de universella religionernas ordning, alltså buddhismens, kristendomens och islams.
Köpmän, erövrare och profeter var de första som lyckades överskrida den evolutionära tudelningen ”vi mot dom” och förebåda mänsklighetens möjliga enhet. För köpmännen var hela världen en enda marknad och alla människor potentiella kunder. De försökte upprätta en ekonomisk ordning som skulle gälla alla överallt. För erövrarna var potentiellt hela världen ett enda imperium och alla människor undersåtar, och för profeterna omfattade hela världen en enda sanning och alla människor var potentiella troende. Även de försökte upprätta en ordning som skulle vara tillämplig för alla överallt.
Under de senaste tre årtusendena har människor gjort alltmer ambitiösa försök att förverkliga en sådan global vision. De följande tre kapitlen diskuterar hur pengar, imperier och universella religioner bredde ut sig och hur de lade grunden till dagens enade värld. Vi börjar med berättelsen om historiens störste erövrare, som var sällsynt tolerant och anpassningsbar, och därmed kunde omvända människor till hängivna lärjungar. Denna erövrare var pengar. Människor som inte tror på samma gud eller lyder under samme kung använder villigt samma pengar. Usama bin Ladin var mycket förtjust i amerikanska dollar, trots sitt hat mot amerikansk kultur, amerikansk religion och amerikansk politik. Hur kunde pengarna lyckas där gudar och kungar misslyckades?