Mexiko, som dittills hade varit en isolerad värld, invaderades 1519 av Hernán Cortés och hans conquistadorer. Aztekerna, som folket där kallade sig själva, märkte snart att främlingarna var utomordentligt intresserade av en viss gul metall. Ja, de verkade aldrig sluta tala om den. De infödda var inte obekanta med guld – det var vackert och lättarbetat, så de använde det till smycken och statyer, och ibland använde de guldstoft som bytesmedel. Men när en aztek ville köpa något betalade han med kakaobönor eller tygrullar. Den spanska besattheten i guld framstod därför som oförklarlig. Vad var så viktigt med en metall som inte gick att äta eller väva och som var alltför mjuk för att kunna användas till redskap eller vapen? När de infödda frågade Cortés varför spanjorerna var så lidelsefullt intresserade av guld svarade conquistadoren: ”För att jag och mina följeslagare lider av en hjärtsjukdom som endast kan botas med guld.”52
I Afroasien, varifrån spanjorerna kom, var besattheten av guld epidemisk. Två bittra fiender åtrådde båda samma onyttiga gula metall. Tre århundraden före erövringen av Mexiko startade Cortés föregångare ett blodigt religionskrig mot de muslimska kungarikena på Iberiska halvön och i Nordafrika. Anhängare av Kristus och anhängare av Allah dödade varandra i tusentals, förödde åkrar och fruktträdgårdar och lade blomstrande städer i ruiner – allt för Kristi eller Allahs ära.
När de kristna efterhand fick övertaget markerade de inte bara sina segrar med att förstöra moskéer och bygga kyrkor, utan också genom att prägla nya guld- och silvermynt med ett kors och en tacksägelse till Gud för Hans hjälp i striden mot de otrogna. Men samtidigt med den nya valutan präglade segrarna också en annan typ av mynt, så kallade millares, som bar ett helt annat budskap. Dessa kvadratiska mynt utgivna av de kristna erövrarna var försedda med en elegant flödande arabisk text som förkunnade: ”Det finns ingen gud utom Allah och Muhammed är hans sändebud.” Till och med de katolska biskoparna i Melgueil och Agde gav ut dessa trogna kopior av populära muslimska mynt, och gudfruktiga kristna använde dem gladeligen.53
Toleransen frodades också på andra sidan berget. Muslimska köpmän i Nordafrika gjorde affärer med kristna mynt som florentinska floriner, venetianska dukater och neapolitanska gigliati. Till och med muslimska härskare som uppmanade till jihad mot de otrogna kristna tog glatt emot skatt i form av mynt som åkallade Kristus och Jungfru Maria.54
Jägare-samlare hade inga pengar. Varje grupp jagade, samlade och tillverkade nästan allt den behövde, från kött till läkemedel, från sandaler till magi. Olika gruppmedlemmar kan ha varit specialiserade på olika uppgifter, men tillgångar och hjälpande händer fördelades genom en ekonomi av tjänster och gentjänster. En gåva i form av ett köttstycke gavs bort med ett antagande om ömsesidighet, en motgåva kunde till exempel vara gratis sjukvård. Gruppen var ekonomiskt oberoende. Det var bara ett fåtal sällsynta artiklar som inte fanns i närheten (snäckskal, pigment, obsidian och liknande) som man var tvungen att skaffa från främlingar. Detta kunde vanligen uppnås genom enkel byteshandel: ”Vi ger er vackra snäckskal och ni ger oss högkvalitativ flinta.”
Detta förändrades knappast genom jordbruksrevolutionen. De flesta människor fortsatte att leva i små, förtroliga samhällen. Ungefär som en grupp jägare-samlare var varje by en självförsörjande enhet, som fungerade genom tjänster och gentjänster plus lite byteshandel med utomstående. En bybo kan ha varit särskilt bra på att tillverka skor och en annan på att ge sjukvård, så att byborna visste vart de skulle vända sig när de hade slitit ut sina skor eller blivit sjuka. Men eftersom byarna var små och deras ekonomier begränsade fanns det inga heltidsarbetande skomakare och läkare.
Framväxten av städer och kungariken och förbättring av infrastrukturen för transporter skapade nya möjligheter till specialisering. Tätt befolkade städer gav heltidssysselsättning åt inte bara skomakare och läkare utan också snickare, präster, soldater och rättslärda. De byar som blev kända för att producera riktigt gott vin, bra olivolja eller högkvalitativt lergods upptäckte att de kunde specialisera sig nästan uteslutande på den produkten och handla med andra bosättningar för att anskaffa varor de själva behövde. Det var vettigt. Klimat och jordar varierar, så varför dricka mediokert vin från din bakgård när du kan köpa en bättre sort från en plats där jordmånen och klimatet passar bättre för vinodling? Om leran i närheten kan användas till att göra starka och vackra krukor har du något att byta med. Heltidsverksamma vinbönder och krukmakare, för att inte tala om läkare och rättslärda, kunde vidare odla sin sakkunskap till allas fördel. Men specialiseringen skapade ett problem: Hur ska varuutbytet mellan specialister gå till?
En ekonomi som bygger på tjänster och gentjänster fungerar inte när ett stort antal främlingar ska samarbeta. Det är en sak att gratis hjälpa en syster eller en granne, men något helt annat att ta hand om främlingar som kanske aldrig återgäldar tjänsten. Man kan tillgripa byteshandel. Men det är endast effektivt när man utbyter en begränsad mängd produkter. Byteshandel kan inte ligga till grund för en komplex ekonomi.55
För att förstå byteshandelns begränsningar tänker vi oss att du äger en äppelodling uppe bland kullarna som ger de krispigaste och sötaste äpplena i hela regionen. Du har arbetat så hårt i din äppelodling att dina skor slitits ut. Du spänner åsnan för kärran och styr mot marknadsstaden nere vid floden. Din granne har berättat för dig att en skomakare på torgets södra sida gjorde ett par rejäla kängor åt honom som höll i fem säsonger. Du hittar skomakaren och erbjuder dig att byta några av dina äpplen mot de skor du behöver.
Skomakaren tvekar. Hur mycket äpplen skulle han begära i betalning? Han möter dagligen mängder av kunder, av vilka några kommer med säckar med äpplen och andra med vete, getter eller kläde – allt av varierande kvalitet. Ytterligare andra erbjuder sin sakkunskap i att skriva petitioner till kungen eller bota ryggskott. Förra gången skomakaren bytte skor mot äpplen var för tre månader sedan, och då begärde han tre säckar. Eller var det fyra? Men när han tänker närmare efter var det sura daläpplen, inte prima bergsäpplen. Å andra sidan fick han förra gången äpplena i utbyte mot små kvinnoskor. Den här karln vill ha kängor i herrstorlek. För övrigt har en sjukdom under de senaste veckorna decimerat hjordarna i stadens omgivningar och det är ont om skinn. Garvarna har börjat begära dubbelt så många färdiga skor i utbyte mot samma mängd läder. Borde inte det tas med i beräkningen?
I en bytesekonomi måste skomakaren och äppelodlaren varje morgon lära sig de relativa bytesförhållandena mellan mängder av varor. Om 100 olika varor handlas på marknaden måste köpare och säljare hålla reda på 4 950 olika byteskurser. Och om 1 000 olika varor handlas måste de brottas med 499 500 byteskurser.56 Hur skulle det gå till?
Det blir värre. Även om du skulle lyckas räkna ut hur mycket äpplen som motsvarar ett par skor, är byteshandeln inte alltid möjlig. Ett byte förutsätter ju att båda parter vill ha det som motparten erbjuder. Vad händer om skomakaren inte tycker om äpplen och det han i ögonblicket verkligen önskar sig är en skilsmässa? Du skulle förstås kunna leta efter en advokat som gillar äpplen och arrangera ett trepartsbyte. Men om advokaten redan har tillräckligt med äpplen och egentligen behöver en klippning?
Vissa samhällen försökte lösa problemet genom att skapa ett centralt bytessystem som samlade produkterna från specialiserade odlare och tillverkare och sedan fördelade varorna till dem som behövde dem. Det största och mest berömda experimenten av detta slag genomfördes i Sovjetunionen, och det misslyckades kapitalt. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” förvandlades i praktiken till ”av var och en så lite som han kan komma undan med, åt var och en så mycket han kan roffa åt sig”. Mer måttfulla och framgångsrika experiment har genomförts i andra sammanhang, till exempel i inkariket. Men det stora flertalet samhällen fann ett lättare sätt att förbinda ett stort antal specialister med varandra: pengar.
Pengar har uppfunnits på många platser många gånger. Det krävde inga tekniska genombrott, utan var en ren tankerevolution. Det handlade mer om att skapa en ny intersubjektiv verklighet som uteslutande finns i människors gemensamma föreställningsvärld.
Pengar är inte mynt och sedlar. Pengar är vad som helst som människor är villiga att använda för att symboliskt representera andra tings värde, med syftet att utbyta varor och tjänster. Pengar gör det möjligt för människor att snabbt och lätt jämföra värdet av olika varor (exempelvis äpplen, skor och skilsmässor), att lätt byta ett ting mot ett annat och bekvämt lagra rikedomar. Det har funnits många typer av pengar. Den mest välbekanta är myntet, som är ett standardiserat präglat metallföremål. Men pengar fanns långt innan myntpräglingen, och olika kulturer har använt andra ting som valuta, till exempel snäckskal, boskap, salt, spannmål, kläde och reverser. Kaurisnäckor användes som pengar i cirka 4 000 år över hela Afrika, Sydasien, Östasien och Oceanien. Ända in på 1900-talet kunde man i brittiska Uganda betala skatt med kaurisnäckor.
I moderna fängelser och fångläger har cigarretter fungerat som pengar. Även icke-rökande fångar har godtagit cigarretter som betalning och accepterat att värdet på alla andra varor och tjänster kan räknas i cigarretter. En överlevare från Auschwitz har beskrivit hur denna valuta användes i lägret: ”Vi hade vår egen valuta vars värde ingen ifrågasatte: cigarretten. Priset på alla artiklar uttrycktes i cigarretter … Under ’normala’ tider, alltså när kandidaterna till gaskamrarna anlände i regelbunden takt, kostade en brödlimpa tolv cigarretter, ett 300-gramspaket margarin trettio, en klocka mellan åttio och två hundra och en liter sprit fyra hundra cigarretter.”57
Till och med i dag är mynt och sedlar en sällsynt form av pengar. Den totala summan pengar i världen är ungefär 60 biljoner dollar, medan den totala summan mynt och sedlar motsvarar mindre än 6 biljoner dollar.58 Drygt 90 procent av alla de pengar – över 50 biljoner dollar – som förekommer på våra konton existerar bara på servrar. De flesta affärstransaktioner genomförs således genom att elektroniska data flyttas från en datafil till en annan, utan fysiska kontanter. Det är bara förbrytare som köper ett hus genom att överlämna en resväska full med sedlar. Så länge människor är villiga att sälja varor och tjänster i utbyte mot elektroniska data är det bättre än blänkande mynt och prasslande sedlar. Det är lättare, mindre utrymmeskrävande och lättare att spåra.
Någon form av pengar är absolut nödvändig för att mer komplexa system ska fungera. I en penningekonomi behöver en skomakare bara kunna priset på olika typer av skor, inte bytesförhållandena mellan skor och äpplen eller getter. Pengarna gör också att äppelodlaren slipper leta upp en skomakare i behov av äpplen, eftersom alla alltid vill ha pengar. Detta är kanske pengarnas mest grundläggande egenskap: Alla vill alltid ha pengar eftersom alla andra också vill ha pengar, vilket innebär att man kan omsätta pengar i vadhelst man vill ha eller behöver. Skomakaren tar alltid glatt emot dina pengar, eftersom oavsett vad han verkligen behöver – äpplen, getter eller en skilsmässa – kan han alltid få det mot pengar.
Pengar är alltså ett universellt bytesmedel som gör att människor kan omvandla nästan allt till nästan allt annat. Muskler blir till hjärna när en soldat efter tjänstgöringens slut finansierar sina studier med soldatlönen. Jord omvandlas till lojalitet när en friherre säljer av en del av sin egendom för att betala sina trotjänare. Hälsa omvandlas till rättvisa när en läkare använder sina arvoden till att kontraktera en advokat eller muta en domare. Det är till och med möjligt att omvandla sex till frälsning, vilket prostituerade gjorde på 1400-talet när de låg med män mot betalning och sedan använde pengarna till att köpa avlatsbrev från kyrkan.
Idealiska typer av pengar gör det inte bara möjligt att förvandla en sak till en annan, utan också att lagra rikedom. Många värdefulla ting kan inte lagras, som tid och skönhet. Andra går bara att lagra en kort tid, som jordgubbar. Ytterligare andra är mer varaktiga, men tar stor plats och kräver dyra lokaler och tillsyn. Spannmål går exempelvis att lagra i åratal, men det behövs ett stort magasin och skydd mot råttor, mögel, vatten, eld och tjuvar. Pengar löser dessa problem, oavsett om det nu är papperspengar, elektroniska data eller kaurisnäckor. Kaurisnäckor ruttnar inte, är oätliga för råttor, kan överleva en brand och är tillräckligt kompakta för att låsas in i ett kassaskåp.
För att använda rikedom räcker det inte att kunna lagra den. Den behöver ofta transporteras från en plats till en annan. Vissa former av rikedom, som fastigheter, går inte att transportera över huvud taget. Varor som vete och ris kan bara transporteras med svårighet. Tänk på en förmögen lantbrukare i ett penninglöst land som ska flytta till en annan, avlägsen landsända. Hans rikedom består huvudsakligen av huset och risfälten, som han inte kan ta med sig. Han skulle kunna byta dem mot tonvis med ris, men det skulle bli tungt och dyrt att transportera allt ris. Pengar löser problemen. Lantbrukaren kan sälja sin fastighet för en säck kaurisnäckor, som han lätt kan bära med sig.
Eftersom pengar lätt och billigt kan omvandla, lagra och transportera rikedom är de ett viktigt bidrag till uppkomsten av komplexa handelsnätverk och dynamiska marknader. Utan pengar hade handelsnätverken och marknaderna varit dömda att förbli ytterst begränsade till storlek, komplexitet och dynamik.
Kaurisnäckor och dollarsedlar har bara ett värde i vår gemensamma föreställningsvärld. Deras värde är inte inneboende i skalens eller papperets kemiska sammansättning eller i deras färg eller form. Pengar är med andra ord inte en materiell realitet, utan en psykologisk konstruktion. De fungerar genom att omvandla materia till medvetande. Mer hur kan de lyckas med det? Varför skulle någon vara villig att byta ett fruktbart risfält mot en handfull kaurisnäckor? Varför är du villig att vända hamburgare, sälja försäkringar eller passa tre bortskämda ungar när det enda du får för dina ansträngningar är några färgade papperslappar?
Människor är villiga att göra sådant när de litar på sina kollektiva fantasifoster. Tillit är det råmaterial som alla typer av pengar är präglade av. När den rike lantbrukaren sålde sina ägor för en säck kaurisnäckor och begav sig till en annan landsända med dem, förlitade han sig på att när han kom fram skulle andra människor vara villiga att sälja ris, hus och fält till honom mot kaurisnäckor. Pengar är alltså ett system av ömsesidig tillit, och inte vilket sådant system som helst: Pengar är det mest universella och effektiva systemet för ömsesidig tillit som någonsin skapats.
Det som skapade denna tillit var ett mycket komplext och långsiktigt nätverk av politiska, sociala och ekonomiska relationer. Varför tror jag på en kaurisnäcka eller ett guldmynt eller en dollarsedel? För att mina grannar tror på dem, och de tror på dem för att jag tror på dem. Och alla vi tror på dem för att vår kung tror på dem och kräver dem i skatt, och för att våra präster tror på dem och kräver dem i tionde. Titta noga på en dollarsedel, och du kommer att se att den bara är en färgad papperslapp med den amerikanska finansministerns signatur på den ena sidan och devisen ”In God We Trust” på den andra. Vi accepterar dollarn som betalning eftersom vi förlitar oss på Gud och den amerikanska finansministern. Tillitens avgörande roll förklarar varför våra finanssystem är så tätt förbundna med våra politiska, sociala och ideologiska system, varför politiska förändringar ofta utlöser finanskriser och varför börsen kan stiga eller falla beroende på valutahandlarnas morgonhumör.
När de första typerna av pengar skapades hade människor inte detta förtroende, så det var nödvändigt att definiera något med inneboende värde som ”pengar”. De första kända pengarna i historien – sumeriska kornpengar – är ett bra exempel. De uppstod i Sumer cirka 3000 f.Kr. på samma plats, vid samma tid och under samma omständigheter som skriften. Precis som skriften utvecklades som ett svar på den intensifierade administrationens behov utvecklades kornpengarna som ett svar på den intensifierade ekonomins behov.
Kornpengar var helt enkelt korn: fastslagna mängder av korn från sädesslaget användes som allmänt mått för värdering och utbyte av alla andra varor och tjänster. Det vanligaste måttet var en sila, som ungefär motsvarade en liter. Standardiserade skålar med rymdmåttet en sila massproducerades så att det var enkelt att mätta upp nödvändiga kvantiteter korn närhelst människor ville köpa eller sälja något. Löner angavs och utbetalades också i ett visst antal sila korn. En manlig arbetare tjänade 60 sila i månaden, en kvinnlig 30. En förman kunde tjäna mellan 1 200 och 5 000 sila. Inte ens den mest frossande förman kunde äta 5 000 liter korn i månaden, men han kunde använda de sila han inte åt till att köpa alla möjliga andra varor: olja, getter, slavar och andra matvaror.59
Även om korn hade ett inneboende värde var det inte lätt att övertala människor att använda det som pengar i stället för som en vara vilken som helst. För att förstå det kan du tänka dig vad som skulle hända om du tog med dig en säck korn till det lokala köpcentret och försökte köpa en skjorta eller en pizza. Butikspersonalen skulle förmodligen tillkalla väktare. Men det var ändå något lättare att bygga upp ett förtroende för kornpengar eftersom korn har ett inneboende biologiskt värde. Människor kan äta det. Å andra sidan var det inte lätt att lagra och transportera korn. Det verkliga genombrottet i den monetära historien kom när människor fick förtroende för pengar som saknade inneboende värde men var enklare att lagra och transportera. Sådana pengar uppstod i Mesopotamien vid mitten av det tredje årtusendet f.Kr. Det var silversikeln.
Silversikeln var inte ett mynt utan snarare 8,33 gram silver. När det i Hammurabis lagar hette att en välboren man som dödar en slavinna måste betala 20 silversiklar till hennes ägare betydde det att han skulle betala 166 gram silver, inte 20 mynt. De flesta pengabegrepp i Gamla testamentet anges i termer av silver i stället för i mynt. Josefs bröder sålde honom till ismaeliterna för 20 silversiklar eller snarare 166 gram silver (samma pris som för en slavinna; han var ju trots allt bara en pojke).
Till skillnad från en kornsila hade en silversikel inget inneboende värde. Man kan inte äta, dricka eller klä sig med silver, och det är alltför mjukt för att användas till redskap – plogbillar eller svärd i silver skulle deformeras nästan lika snabbt som om de vore gjorda av aluminiumfolie. När silver och guld användes till något var det smycken, tiaror och andra statussymboler, alltså lyxartiklar som medlemmar av vissa kulturer förknippar med hög status. Deras värde är uteslutande kulturellt.
* * *
Fastslagna mängder ädelmetall gav upphov till mynt. De första mynten i historien präglades av kung Alyattes av Lydien i västra Anatolien cirka 640 f.Kr. Dessa mynt hade en standardvikt i guld eller silver och var präglade med en stämpel som intygade två saker. För det första angav det hur mycket ädelmetall som myntet innehöll. För det andra angav det vilken makt och myndighet som hade präglat myntet och borgade för dess innehåll. Nästan alla mynt som är i bruk i dag härstammar från lydiska mynt.
Mynt hade två fördelar gentemot omärkta metallstycken. För det första måste de senare vägas vid varje tillfälle. För det andra räckte det inte att väga metallstycket. Hur ska skomakaren veta att det silverstycke jag vill betala mina kängor med verkligen består av silver och inte av bly täckt med ett tunt lager silver? Mynt hjälper oss att lösa problemen. Den stämpel som är präglad på dem anger deras exakta värde så att skomakaren inte behöver ha en våg ovanpå sitt kassaskrin. Än viktigare är att märket är en signatur för en politisk auktoritet som borgar för myntets värde.
Stämpelns form och storlek har varierat oerhört genom historien, men budskapet har alltid varit detsamma: ”Jag, den store kungen NN, ger mitt ord på att denna metallskiva innehåller exakt 5 gram guld. Om någon skulle understå sig att förfalska detta mynt förfalskar han min namnteckning, vilket skulle fläcka mitt rykte. Jag kommer att bestraffa ett sådant brott med yttersta stränghet.” Det är därför falskmynteri alltid har ansetts vara ett mycket allvarligare brott än andra bedrägerier. Falskmynteri är inte bara bedrägeri, utan också ett undergrävande av kungens makt, ställning och person. Den juridiska termen är majestätsbrott (franskans lèse majesté) och straffet var vanligen tortyr och avrättning. Så länge människor hade förtroende för kungens makt och integritet hade de också förtroende för hans mynt. Fullständiga främlingar kunde lätt enas om värdet av en romersk dinar (denarius) eftersom de hade förtroende för den romerska kejsare vars namn och bild smyckade myntet.
Ett av världens äldsta mynt. Det härstammar från Lydien, 600-talet f.Kr.
Kejsarens makt vilade omvänt på dinaren. Det hade varit svårt att vidmakthålla romarriket utan mynt – om kejsaren hade varit tvungen att ta upp skatt och betala ut löner i korn och vete. Det hade varit omöjligt att ha en skatteuppbörd i korn i Syrien, transportera medlen till en skattkammare i Rom och sedan transportera dem till Britannien för att betala legionerna där. Det hade varit lika svårt att vidmakthålla imperiet om invånarna i Rom trodde på guldmynt, medan gallerna, grekerna, egyptierna och syrierna i stället trodde på kaurisnäckor, elfenbenspärlor eller tygrullar.
Förtroendet för Roms mynt var så stort att människor gladeligen tog betalt i dinarer även utanför rikets gränser. Under det första århundradet e.Kr. accepterades romerska mynt som bytesmedel på marknaderna i Indien, trots att den närmaste romerska legionen var hundratals mil bort. Indierna hade så stort förtroende för dinaren och bilden av kejsaren att när lokala härskare präglade egna mynt imiterade de den romerska dinaren, inbegripet porträttet av kejsaren! ”Dinar” blev en samlingsbeteckning på mynt. Muslimska kalifer arabiserade det latinska ordet denarius till ”dinar” eller ”denar”. Det officiella namnet på valutorna i Jordanien, Irak, Serbien, Makedonien, Tunisien och flera andra länder är alltjämt dinar.
Medan myntprägling i lydisk stil spreds från Medelhavsområdet till Indiska oceanen, utvecklade Kina ett något annorlunda monetärt system baserat på bronsmynt och omärkta silver- och guldstycken. Men de båda penningsystemen hade tillräckligt mycket gemensamt (i synnerhet tilliten till guld och silver) för att nära monetära och merkantila band kunde upprättas mellan den kinesiska zonen och den lydiska zonen. Muslimska och europeiska köpmän och erövrare spred undan för undan det lydiska systemet och guldets evangelium till avlägsna vrår av världen. Mot slutet av den nya tiden var hela världen en enda monetär zon, som först vilade på guld och silver och sedan på förtroendeingivande valutor som det brittiska pundet och den amerikanska dollarn.
Uppkomsten av en enda transnationell och transkulturell monetär zon lade grunden för enandet av Afroasien och så småningom hela världen till en enda ekonomisk och politisk sfär. Människor fortsatte att tala ömsesidigt obegripliga språk, lyda olika härskare och tillbe olika gudar, men alla trodde på guld och silver och på guld- och silvermynt. Utan denna gemensamma tro hade de globala handelsnätverken varit praktiskt taget omöjliga att vidmakthålla. Det guld och silver som conquistadorerna fann i Amerika gjorde det möjligt för européerna att köpa siden, porslin och kryddor i Östasien, vilket satte fart på den ekonomiska tillväxten i både Europa och Östasien. Det mesta av det guld och silver som bröts i Mexiko och Anderna rann mellan fingrarna på européerna och hamnade i kinesiska siden- och porslintillverkares kassakistor. Vad skulle ha hänt med den globala ekonomin om kineserna inte hade lidit av samma ”hjärtsjukdom” som Cortés och hans följeslagare, om de hade vägrat att godta betalning i guld och silver?
Men varför skulle kineser, indier, muslimer och spanjorer – som tillhörde vitt skilda kulturer och som hade misslyckats med att komma överens om det mesta – ändå ha en gemensam tro på guld? Varför blev det inte så att spanjorerna trodde på guld, muslimerna på korn, indierna på kaurisnäckor och kineserna på rullar av sidentyg? Ekonomerna har ett svar till hands. Så snart två områden förbinds genom handel börjar tillgång och efterfrågan utjämna priserna på alla varor som går att transportera. För att belysa detta tar vi ett hypotetiskt fall. Anta att när reguljära handelsvägar öppnades mellan Indien och Medelhavsområdet var indierna ointresserade av guld, så att det nästan var värdelöst där, medan guld var en eftertraktad statussymbol i Medelhavsområdet, där priset därmed var högt. Vad skulle då hända härnäst?
Köpmän som reste mellan Indien och Medelhavsområdet skulle lägga märke till skillnaderna i guldets värde. För att göra goda förtjänster skulle de köpa guld billigt i Indien och sälja det dyrt i Medelhavsområdet. Därmed skulle efterfrågan på guld i Indien raka i höjden och därmed dess värde. Samtidigt skulle guld flöda in i Medelhavsområdet och värdet därmed falla där. Inom kort skulle värdet på guld bli ungefär detsamma i Indien och Medelhavsområdet. Blotta faktum att människor i Medelhavsområdet trodde på guld skulle förmå indierna att också börja tro på det. Även om indierna inte hade någon egentlig användning för guld skulle det faktum att människor i Medelhavsområdet ville ha guld vara tillräckligt för att indierna också skulle värdesätta det.
På liknande sätt är det faktum att en annan persons tro på kaurisnäckor, eller dollar eller elektroniska data, är tillräcklig för att stärka vår tro på dem även om vi annars avskyr, föraktar eller förlöjligar personen i fråga. Kristna och muslimer, som inte kan komma överens i trosfrågor, kan ändå ha en gemensam monetär tro. Medan religionen kräver att vi tror på något, kräver ju pengarna bara att vi tror att andra människor tror på något.
Under tusentals år har filosofer, tänkare och profeter förtalat pengar och betecknat dem som roten till allt ont. Hur det än må förhålla sig med den saken står pengar också för höjden av mänsklig tolerans. Pengar är mer fördomsfria än språk, statliga lagar, kulturella koder, religiösa trosföreställningar och sociala sedvänjor. Pengar är det enda människoskapade systemet för tillit som kan överbrygga nästan alla kulturella klyftor och som inte diskriminerar på grund av religion, kön, ålder eller sexuell läggning. Tack vare pengar kan till och med människor som inte känner varandra och inte litar på varandra samarbeta effektivt.
Pengar bygger på två universella principer:
Universell konvertibilitet: pengar är en alkemist som kan omvandla jord till lojalitet, rättvisa till hälsa och våld till kunskap.
Universell tillit: pengar är en mellanhand som kan få vilka folk som helst att samarbeta kring ett projekt vilket som helst.
Dessa principer har gjort det möjligt för miljontals människor att samarbeta effektivt inom handel och industri. Men dessa till synes välgörande principer har en mörk sida. Om allt går att konvertera, och om tillit är beroende av anonyma mynt eller kaurisnäckor, urholkar de inhemska traditioner, nära relationer och mänskliga värden och ersätter dessa med tillgångens och efterfrågans iskalla lagar.
Mänskliga samhällen och familjer har alltid byggt på tron på ”ovärderliga” företeelser som heder, trohet, moral och kärlek. Sådant ligger utanför marknadens domän och de borde inte kunna köpas och säljas för pengar. Även om marknaden erbjuder ett bra pris, finns det vissa handlingar som helt enkelt inte får utföras. Föräldrar får inte sälja sina barn som slavar, en from kristen får inte begå en dödssynd, en trogen riddare får inte förråda sin herre och anfädernas land får inte säljas till främlingar.
Pengar har alltid försökt tränga igenom sådana barriärer, som vatten som sipprar genom sprickorna i en damm. Föräldrar har tvingats sälja några av sina barn som slavar för att kunna köpa mat till de andra. Fromma kristna har mördat, stulit och bedragit – och sedan använt bytet till att köpa kyrkans förlåtelse. Äregiriga riddare har auktionerat ut sin lojalitet till högstbjudande, samtidigt som de med kontanter har försäkrat sig om sina följeslagares trohet. Anfäders marker har sålts till främlingar på andra sidan jordklotet mot en inträdesbiljett till den globala ekonomin.
Pengar har en ännu mörkare sida. För även om pengar bygger tillit mellan främlingar avser denna tillit inte människor, samhällen eller heliga värden utan pengarna själva och det opersonliga systemet bakom dem. Vi litar inte på främlingen eller grannen, utan på det mynt de har i handen. Om deras mynt tar slut tar vår tillit också slut. När pengar raserar samhällets, religionens och statens fördämningar riskerar världen att bli en enda stor och hjärtlös marknadsplats.
Den ekonomiska historien är därför en dans på en knivsegg. Människor litar på pengar för att dessa underlättar samarbete med främlingar, men de är rädda för att pengarna kommer att urholka mänskliga värden och nära relationer. Med den ena handen raserar människor villigt de gemensamma fördämningar som så länge hållit pengarnas och handelns rörelser i schack. Men med den andra handen bygger de nya fördämningar för att skydda samhället, religionen och miljön mot förslavning under marknadskrafterna.
Det är nuförtiden vanligt att tro att marknaden alltid segrar och att de fördämningar som kungar, präster och samhällen uppför inte länge kan stå emot pengarnas flodvåg. Detta är naivt. Brutala krigare, religiösa fanatiker och oroade medborgare har gång på gång lyckats stå emot beräknande köpmän och till och med omgestalta ekonomin. Det går därför inte att uppfatta mänsklighetens enande som en rent ekonomisk process. För att förstå hur tusentals isolerade kulturer med tiden sammansmälte till dagens globala by måste vi känna till guldets och silvrets roll, men vi får inte heller bortse från stålets lika avgörande roll.