Handel, imperier och universella religioner ledde nästan varenda sapiens på alla kontinenter in i dagens globala värld. Det var inte så att denna expansions- och enandeprocess försiggick utan avbrott. Men på det hela taget var övergången från många små kulturer till få stora kulturer och slutligen till ett enda globalt samhälle förmodligen en ofrånkomlig följd av historiens dynamik.
Att säga att ett globalt samhälle är oundvikligt är emellertid inte detsamma som att säga att slutresultatet med nödvändighet måste bli ett globalt samhälle av just det slag vi har i dag. Vi kan definitivt tänka oss andra utfall. Varför är engelskan så utbredd i dag och inte danskan? Varför finns det två miljarder kristna och en och en kvarts miljard muslimer men bara 150 000 zoroastrister och inga manikéer? Om vi skulle gå 10 000 år tillbaka i tiden och sätta igång processen på nytt, skulle vi då alltid få se monoteismen gå framåt och dualismen gå tillbaka?
Vi kan inte genomföra ett sådant experiment, så strängt taget vet vi inte svaren. Men en undersökning av två viktiga utmärkande drag hos historien kan ge några ledtrådar.
Varje punkt i historien är ett vägskäl. En enda upptrampad väg leder från det förflutna till nuet, men myriader vägar leder in i framtiden. Vissa av dessa vägar är bredare, jämnare och bättre markerade och är därmed de som vi troligen slår in på, men ibland tar historien – eller de människor som skapar historien – oväntade vändningar.
I början av 300-talet e.Kr. stod romarriket inför ett brett spektrum av religiösa möjligheter. Det kunde ha hållit fast vid sin traditionella och brokiga polyteism. Men kejsaren, Konstantin, blickade tillbaka på ett århundrade av splittring och inbördeskrig och verkar ha tänkt att en religion med en klar och tydlig lära skulle bidra till att ena hans rike med dess etniska mångfald. Han kunde ha valt vilken som helst av ett antal dåtida kulter som statsreligion – manikeism, mitraism, dyrkan av Isis eller Kybele, zoroastrism, judendom och till och med buddhism var tillgängliga alternativ. Varför valde han Jesus? Fanns det något i den kristna teologin som tilltalade honom personligen eller var det något i kristendomen som fick honom att tro att den passade bäst för hans syften? Hade han någon egen religiös erfarenhet eller antydde en rådgivare att kristendomen snabbt vann anhängare och att det vore bäst att hoppa på det tåget? Historikerna kan bara spekulera, men inte ge något definitivt svar. De kan beskriva hur kristendomen tog över romarriket, men inte förklara varför just denna möjlighet förverkligades och inte en annan.
Vad är skillnaden mellan att beskriva ”hur” och förklara ”varför”? Att beskriva ”hur” innebär att rekonstruera den specifika händelsekedja som ledde från en punkt till en annan. Att förklara ”varför” innebär att man finner orsakssamband som visar skälet till att just denna händelsekedja blev av och inte någon annan av alla möjliga.
Vissa forskare kommer faktiskt med deterministiska förklaringar till händelser som kristendomens framgång. De försöker reducera historien till verkningar av biologiska, ekologiska och ekonomiska krafter. De påstår att det fanns något i det romerska Medelhavsområdets geografi, genetik eller ekonomi som gjorde uppkomsten av en monoteistisk religion ofrånkomlig. Men de flesta historiker är skeptiska till sådana teorier. Ett av särdragen hos historia som akademisk disciplin är att ju bättre man känner till en viss historisk period, desto svårare blir det att förklara varför saker och ting skedde på ett visst sätt och inte på ett annat. De som bara har ytliga kunskaper om en period tenderar att enbart uppmärksamma den möjlighet som sedan förverkligades. De erbjuder ”precis så-historier”, som med efterklokhet förklarar varför något var oundvikligt. De som har djupare kunskaper om perioden vet mycket mer om alla vägar man inte slog in på.
De människor som bäst kände till perioden – de som levde då – hade faktiskt minst aning av alla. För en genomsnittlig romare på Konstantins tid var framtiden höljd i dunkel. Det är en historisk lag att det som retrospektivt framstår som oundvikligt var långt ifrån uppenbart vid tidpunkten i fråga. Det är likadant i dag. Har vi kommit ur den globala ekonomiska krisen eller har vi ännu det värsta framför oss? Kommer Kina att fortsätta bli starkare tills landet blir den ledande supermakten? Kommer USA att förlora sin hegemoni? Kommer vågen av monoteistisk fundamentalism att växa i framtiden eller är den bara en lokal strömvirvel utan större betydelse på sikt? Går vi mot en ekologisk katastrof eller ett teknologiskt paradis? Det finns goda argument att anföra för alla dessa utfall, men det är omöjligt att veta med säkerhet. Om några årtionden kommer människor att blicka tillbaka och tycka att svaren på alla dessa frågor var uppenbara.
Det är särskilt viktigt att understryka att möjligheter som tycktes mycket osannolika för samtiden ofta förverkligas. När Konstantin besteg tronen år 306 var kristendomen föga mer än en esoterisk orientalisk sekt. Om man då hade sagt att den skulle bli romarrikets statsreligion hade man blivit lika utskrattad som om man i dag skulle säga att Hare Krishna kommer att bli USA:s statsreligion år 2050. I oktober 1913 var bolsjevikerna en liten rysk fraktion. Ingen vettig människa hade förutsagt att de om bara fyra år skulle ta över landet. År 600 var tanken att en grupp ökenboende araber snart skulle erövra ett område från Atlanten till Indien ännu mer befängd. Ja, om den bysantinska armén hade slagit tillbaka det första angreppet hade islam antagligen förblivit en obskyr religion som bara en handfull invigda kände till. Forskarna hade då funnit det mycket lätt att förklara varför en tro byggd på uppenbarelser av en medelålders köpman från Mecka aldrig hade kunnat sprida sig.
Inte så att allt är möjligt. Geografiska, biologiska och ekonomiska krafter sätter gränser. Men trots dessa begränsningar finns det gott om utrymme för överraskande skeenden som inte tycks vara bundna av deterministiska lagar.
Denna slutsats är nedslående för alla dem som skulle föredra att historien är deterministisk. Determinism är tilltalande eftersom den innebär att vår värld och det vi kallar sanningar är naturliga och oundvikliga resultat av historien. Det är naturligt och oundvikligt att vi lever i nationalstater, organiserar vår ekonomi efter kapitalistiska principer och har en brinnande tro på mänskliga rättigheter. Att erkänna att historien inte är deterministisk vore att erkänna att det bara är en slump att de flesta människor i dag tror på nationalism, kapitalism och mänskliga rättigheter.
Historien kan inte förklaras deterministiskt och kan inte förutsägas eftersom den är kaotisk. Så många krafter verkar och deras samspel är så komplext att ytterst små variationer i krafternas styrka och interaktion ger stora skillnader i resultat. Inte nog med det, historien är dessutom ett kaotiskt system av ”andra ordningen”. Det finns två typer av kaotiska system. Kaos av första ordningen är kaos som inte reagerar på förutsägelser om det. Vädret är exempelvis ett kaotiskt system av första ordningen. Även om det påverkas av en mängd faktorer kan vi skapa datormodeller som tar hänsyn till fler och fler av dessa och ger bättre och bättre väderprognoser.
Kaos av andra ordningen är kaos som reagerar på förutsägelser om det, och kan därför aldrig förutsägas exakt. Marknader är exempelvis kaotiska system av andra ordningen. Vad skulle hända om vi skapar ett datorprogram som med 100 procents säkerhet förutsäger oljepriset i morgon? Priset på olja skulle omedelbart reagera på prognosen, vilken därmed inte skulle gälla. Om det nuvarande priset är 90 dollar fatet och det felfria datorprogrammet förutsäger att det kommer att ligga på 100 dollar i morgon, kommer handlarna att rusa för att köpa olja för att göra vinst på den prognosticerade prisstegringen. Följden blir att priset stiger till cirka 100 dollar i dag i stället för i morgon. Vad kommer då att hända i morgon? Det vet ingen.
Politik är också ett kaotiskt system av andra ordningen. Många kritiserar kremlologerna för att de inte förutsåg revolutionerna 1989 och klandrar Mellanösternexperterna för att de inte förutsåg den arabiska våren 2011. Det är orättvist. Revolutioner är per definition oförutsägbara. En förutsägbar revolution bryter aldrig ut.
Varför inte? Anta att det är år 2010 och att en genial statsvetare i samarbete med en datortrollkarl har utvecklat en ofelbar algoritm som, infogad i ett tilltalande gränssnitt, kan marknadsföras som en revolutionsprognosmakare. De erbjuder sina tjänster till president Hosni Mubarak i Egypten och rapporterar, mot generös kontantbetalning, att enligt deras prognos kommer en revolution med säkerhet att bryta ut i Egypten följande år. Hur skulle Mubarak reagera? Han skulle förmodligen omedelbart sänka skatten, dela ut miljarder dollar i allmosor till medborgarna – och för säkerhets skull också förstärka säkerhetstjänsten. De förebyggande åtgärderna fungerar. Året kommer och går och det blir, överraskande nog, ingen revolution. Mubarak kräver pengarna tillbaka. ”Er algoritm är värdelös” skriker han åt forskarna. ”Jag skulle ha kunnat bygga mig ett nytt palats i stället för att ge bort alla de där pengarna.” ”Men anledningen till att revolutionen inte kom är att vi förutsåg den”, skulle forskarna säga till sitt försvar. ”Profeter som förutsäger saker som inte inträffar?” replikerar Mubarak medan han ger ett tecken åt vakterna att gripa dem. ”Jag skulle ha kunnat plocka upp ett dussin sådana för nästan ingenting på marknaden i Kairo.”
Så varför studera historia? Till skillnad från fysik och ekonomi syftar historia inte till att göra korrekta förutsägelser. Vi studerar inte historien för att lära känna framtiden, utan för att vidga vår horisont, för att förstå att vår nuvarande situation varken är naturgiven eller oundviklig och för att vi följaktligen har många fler möjligheter än vad vi kan föreställa oss. Genom att studera hur européerna kom att dominera Afrika kan vi exempelvis inse att rashierarkin inte är naturlig eller oundviklig och att världen mycket väl hade kunnat ha en annan ordning.
Vi kan inte förklara de val historien gör, men vi kan säga något viktigt om dem: De görs inte till mänsklighetens fromma. Det finns inga som helst bevis för att människors välbefinnande oundvikligen förbättras när historien rullar på. Det finns inga bevis för att de kulturer som är bra för människor oundvikligen är framgångsrika och sprids, medan mindre välgörande kulturer försvinner. Det finns inga bevis för att kristendomen var ett bättre val än manikeismen eller för att det arabiska imperiet var mer välgörande än de persiska sassanidernas rike.
Det finns inga bevis för att historien arbetar för mänsklighetens fromma eftersom vi inte har något objektivt mått på sådana fördelar. Olika kulturer definierar vad som är bra på olika sätt och det saknas en objektiv måttstock för att jämföra dem med varandra. Segrarna menar naturligtvis alltid att deras definition är korrekt. Men varför skulle vi tro på segrarna? De kristna tror att kristendomens seger över manikeismen var välgörande för mänskligheten, men om vi inte godtar den kristna världsåskådningen har vi knappast någon anledning att hålla med. Muslimerna tror att den muslimska erövringen av det sassanidiska riket var välgörande för mänskligheten, men fördelarna är uppenbara endast om vi godtar den muslimska världsåskådningen. Det är fullt möjligt att vi alla hade haft det bättre om kristendomen och islam hade blivit bortglömda eller besegrade.
Alltfler forskare uppfattar kulturer som ett slags mental infektion eller en mental parasit som har människor som ofrivilliga värdar. Organiska parasiter, som virus, lever inuti värdorganismens kropp. De förökar sig och sprids från en värd till nästa; de lever på värdorganismerna, försvagar dem och till och med dödar dem ibland. Så länge värden lever tillräckligt länge för att föra parasiten vidare bryr den sig inte om deras tillstånd. På precis samma sätt lever kulturella föreställningar i människors medvetanden. De förökar sig och sprids från en värd till nästa; de försvagar emellanåt värdarna och till och med dödar dem ibland. En kulturell föreställning – till exempel tron på en kristen himmel ovan molnen eller på ett kommunistiskt paradis på jorden – kan tvinga en människa att ägna sitt liv åt att sprida denna föreställning, till och med till priset av sitt liv. Människan dör, men föreställningen sprids vidare. Enligt detta synsätt är kulturer inte en följd av konspirationer mellan vissa människor för att utnyttja andra (som marxister är böjda att tro). Kulturer är i stället mentala parasiter som uppstår av en slump och sedan drar fördel av alla människor de infekterar.
Denna infallsvinkel kallas ibland memetik. Den antar att precis som den organiska evolutionen bygger på replikeringen av organiska informationsenheter som kallas gener, bygger den kulturella evolutionen på replikeringen av kulturella informationsenheter som kallas memer.68 Framgångsrika kulturer är sådana som är bra på att reproducera sina memer, oavsett kostnaderna eller vinsterna för deras mänskliga värdar.
De flesta humanistiska forskare avskyr memetik, som de betraktar som ett amatörmässigt försök att förklara kulturella skeenden med hjälp av grova biologiska analogier. Men många av dessa forskare är anhängare av dess tvillingsyster: postmodernismen. Postmoderna tänkare talar om diskurser i stället för memer som kulturens byggklotsar. Men även de anser att kulturer breder ut sig utan hänsyn till fördelarna för mänskligheten. Postmoderna tänkare skildrar exempelvis nationalismen som en dödlig farsot som spreds över världen under 1800- och 1900-talen och då ledde till krig, förtryck, hat och folkmord. När människor i ett land smittades av den blev det troligt att människor i grannländerna också skulle smittas. Det nationalistiska viruset framställde sig som välgörande för människor, men har huvudsakligen varit välgörande för sig själv.
Liknande argument är vanliga inom samhällsvetenskaperna, här under spelteorins beskydd. Spelteorin förklarar hur åsikter och beteendemönster som skadar samtliga spelare i ett system med flera spelare ändå kan slå rot och spridas. Kapprustning är ett berömt exempel. Många kapprustningar har ruinerat deltagarna utan att egentligen förändra den militära maktbalansen. När Pakistan köper avancerade flygplan svarar Indien med samma sak. När Indien utvecklar kärnvapen följer Pakistan efter. När Pakistan bygger ut sin flotta gör Indien likadant. Mot slutet av processen kan maktbalansen vara ungefär densamma som vid utgångspunkten, medan många miljarder har spenderats på vapen i stället för att investeras i utbildning och sjukvård. Men det är svårt att stå emot kapprustningens dynamik. ”Kapprustning” är ett beteendemönster som sprids som ett virus från ett land till nästa, skadar alla och bara gagnar sig själv, närmare bestämt enligt det evolutionära kriteriet om fortlevnad och reproduktion. (Man måste komma ihåg att kapprustningar i likhet med gener inte har något medvetande, och strävar alltså inte medvetet efter att överleva och fortplanta sig. Dess spridning är den oavsiktliga följden av en stark dynamik.)
Oavsett om man kallar det spelteori, postmodernism eller memetik står det klart att historien inte är inriktad på att öka människors välbefinnande. Det är grundlöst att tro att de mest framgångsrika kulturerna i historien med nödvändighet är de bästa för Homo sapiens. I likhet med evolutionen tar historien ingen hänsyn till enskilda organismers lycka. Och enskilda människor är å sin sida vanligen alltför okunniga och svaga för att påverka historiens gång till sin egen fördel.
* * *
Historien framskrider från ett vägskäl till nästa och väljer av någon outgrundlig anledning än den ena, än den andra vägen. Omkring år 1500 träffade historien sitt mest ödesdigra val, som inte bara förändrade mänsklighetens öde utan förmodligen hela biosfärens öde. Vi kallar det den vetenskapliga revolutionen. Den började i Västeuropa, en stor halvö i den västra änden av Afroasien som fram till dess inte hade spelat någon viktig roll i historien. Varför började den vetenskapliga revolutionen där av alla platser och inte i Kina eller Indien? Varför började den kring mitten av det andra årtusendet och inte två århundraden tidigare eller tre århundraden senare? Vi vet inte. Forskarna har lagt fram mängder av teorier, men ingen av dem är särskilt övertygande.
Historien rymmer en vid horisont av möjligheter, och många möjligheter förverkligas aldrig. Man kan tänka sig att historien skulle ha rullat på generation efter generation utan en vetenskaplig revolution, precis som man kan tänka sig historien utan kristendom, utan romarriket och utan guldmynt.