DAENERYS

Över det stilla, blå vattnet hördes trummornas långsamma, stadiga dunkande och det mjuka plasket från galärernas åror. Det knakade om den stora koggen i deras kölvatten, och de kraftiga trossarna var hårt spända. Balerions segel hängde slaka och sladdriga i masterna. Trots det var Daenerys Targaryen lyckligare än någonsin där hon stod på fördäck och blickade upp mot en molnfri himmel och såg drakarna jaga varandra.

Dothrakierna misstrodde allt vatten som deras hästar inte kunde dricka och kallade havet giftvattnet. Den dag de tre skeppen lättade ankar i Qarth kunde man ha trott att de skulle segla till helvetet och inte till Pentos. Med uppspärrade ögon hade hennes modiga unga blodsryttare sett kustlinjen försvinna, var och en fast besluten att inte visa rädsla inför de båda andra, medan hennes tjänarinnor Irri och Jhiqui desperat klamrade sig fast vid relingen, nära att kräkas vid minsta dyning. Resten av Danys lilla khalasar föredrog sina nervösa hästars sällskap framför den skräckinjagande, tomma omvärlden och höll sig under däck. Efter sex dagars seglats hade de överraskats av en frisk, byig vind och var gång Balerion gjorde en kraftig överhalning hörde hon genom skeppsluckorna hur hästarna sparkade och skrek och hur ryttarfolket bad med tunna, darrande röster.

Men hårda vindar kunde inte skrämma Dany. Daenerys stormfödd, kallades hon, för hon hade kommit till världen långt borta på Draksten medan den våldsammaste stormen i mannaminne rasade utanför ön, en storm som hade slitit ner vattenkastare från borgmurarna och gjort kaffeved av faderns flotta.

Det stormade ofta på Smala havet, och som flicka hade Dany korsat det otaliga gånger på flykt från den ena fria staden till den andra, steget före troninkräktarens lejda mördare. Havet fick henne att känna sig både liten och fri, och hon älskade det, älskade luftens skarpa sälta och horisonternas oändlighet som bara begränsades av det azurblå himlavalvet. Och hon tyckte om delfinerna, som ibland simmade vid sidan av Balerion och skar genom vattnet likt silverglänsande spjut, och flygfiskarna som de då och då såg en skymt av. Hon tyckte till och med om matroserna med sina grovkorniga sånger och skepparhistorier. På väg till Braavos hade hon en gång sett besättningen ta ner ett väldigt grönt segel mitt under rykande storm och tänkt att sjöman vore fint att bli. Men då hon sa det till Viserys hade han vridit om armen på henne tills hon skrek av smärta. ”Du är av drakens blod!” hade brodern vrålat. ”En drake, inte en stinkande fisk.”

Han var lika dåraktig ifråga om det som så mycket annat, tänkte Dany. Om han hade varit klokare och mer tålmodig skulle det vara han som nu seglade västerut för att inta den tron som rätteligen tillhörde honom. Numera insåg hon att Viserys hade varit både enfaldig och elak, men ibland saknade hon honom ändå, inte den grymme, svage man han blivit mot slutet utan den bror som ibland låtit sin lillasyster få krypa ner i sängen hos sig, pojken som hade berättat om de sju konungarikena och om hur mycket bättre deras liv skulle bli när han hade återtagit tronen.

Kaptenen dök upp vid hennes sida. ”Jag önskar att Balerion kunde flyga som sin namne, ers höghet”, sa han på lågvalyriska med stark pentosisk brytning. ”Då skulle vi varken behöva ro, bogsera eller hoppas på vind.”

”Jag med”, svarade hon leende, glad över att ha fått honom över på sin sida. Precis som sin uppdragsgivare, Illyrio Mopatis, kom kapten Groleo från Pentos. Han hade varit nervös som en ung brud vid tanken på att frakta tre drakar på sitt skepp, och på grund av brandrisken hängde ett femtiotal hinkar havsvatten längs relingen. Till en början hade Groleo velat ha drakarna i bur, och för att lugna honom hade Dany gått med på det, men då hon såg hur de vantrivdes hade hon ändrat sig och krävt att de skulle släppas ut.

Och nu var även kapten Groleo glad för det. Det hade förekommit en liten eldsvåda som snabbt hade kunnat släckas, men i gengäld tycktes Balerion med ens ha färre råttor än någonsin tidigare när hon hade seglat under namnet Saduleon. Och besättningsmännen, som först varit lika ängsliga som nyfikna, hade kommit att känna sig stolta över ”sina” drakar. Allihop från kaptenen till kabysspojken älskade att se dem flyga, men ingen så som Dany.

De är mina barn, sa hon sig, och om maegin talade sanning kommer jag aldrig att få några fler.

Viserions fjäll hade samma nyans som färsk grädde och hornen, benen i vingarna och ryggraden hade en mörk guldton som glänste metalliskt i solen. Rhaegal var sommargrön med inslag av höstlig bronsglöd. De flög ovanför skeppen i vida cirklar, svingade sig allt högre i sina försök att övertrumfa varandra.

Drakar föredrog alltid att anfalla ovanifrån hade Dany lärt sig. Om någon av dem kom mellan den andre och solen brukade denne veckla ihop vingarna och dyka skrikande, och sedan störtade de hoptrasslade ur himlen i ett virrvarr av fjäll, huggande käkar och piskande svansar. Första gången fruktade hon att de tänkte döda varandra, men det var bara en lek och knappt hade de plumsat i vattnet förrän de åter lyfte mot skyn, skrikande och väsande och med saltvattnet ångande om vingarna som klöv luften. Drogon befann sig också där uppe någonstans, men inte inom synhåll; han jagade och var några kilometer före eller efter skeppen.

Drogon var alltid hungrig. Han var hungrig och växte snabbt. Om ett år eller två är han kanske stor nog att rida på. Då behöver jag inga skepp för att korsa det salta havet.

Men den tiden hade ännu inte kommit. Rhaegal och Viserion var stora som små hundar, Drogon var bara lite större, och de vägde mindre än de flesta hundar. De bestod mest av vingar, hals och svans och var lättare än de såg ut att vara. Därför måste Daenerys Targaryen lita till trä, vind och smärting för att ta sig hem.

Hittills hade både trä och smärting tjänat henne väl, men vinden hade vänt sig emot henne. I sex dagar och sex nätter hade de haft stiltje, och nu hade en sjunde dag randats utan att minsta vindpust fyllde seglen. Lyckligtvis var två av de skepp master Illyrio skickat för att hämta henne handelsgalärer med två hundra åror vardera som roddes av starka besättningar. Men den stora koggen Balerion var inte lika lätthanterlig. Hon var en riktig sugga till fartyg, klumpig och bred med enorma lastrum och väldiga segel, men hjälplös när det var vindstilla. Vhagar och Meraxes hade kastat över trossar för att bogsera henne, men det gick outhärdligt långsamt. Alla tre skeppen var fulla av folk och tungt lastade.

”Jag kan inte se Drogon”, sa ser Jorah Mormont då han kom fram till henne på fördäck. ”Har han kommit vilse igen?”

”Det är vi som är vilsna. Drogon tycker inte bättre om det här våta krypandet än jag.” Hennes svarta drake var djärvare än de båda andra och hade varit först med att pröva sina vingar över vattnet, den som först flugit från skepp till skepp och förirrat sig in i ett förbipasserande moln, och den förste att döda. Flygfiskarna hann inte klyva vattenytan förrän de träffades av en eldlans, fångades och svaldes. ”Vet ni hur stora de blir?” frågade Dany nyfiket.

”I de sju konungarikena finns det sägner om drakar som växte sig så stora att de kunde plocka jättelika sjöodjur ur haven.”

Dany skrattade. ”Det vore underbart att få se.”

”Det är bara en sägen, khaleesi”, påminde den landsflyktige riddaren. ”I sagorna talas om kloka gamla drakar som levde i tusen år.”

”Ja, hur länge lever en drake egentligen?” Hon tittade upp då Viserion gjorde en djupdykning ner mot skeppet och fick de slokande seglen att röra sig lite med sina vingslag.

Ser Jorah slog ut med händerna. ”En drakes livslängd är många gånger högre än en människas, sägs det åtminstone i balladerna. Men de drakar som man känner bäst till i de sju konungarikena var huset Targaryens. De dresserades för krig och i krig dog de. Det är inte lätt att dräpa en drake men det går.”

Väpnare Vitskägg, som stod vid galjonsfiguren med handen om sin höga ekstav, vände sig mot dem och sa: ”Balerion den svarta fasan var två hundra år gammal då han dog under Jaehaerys medlarens regering, och han var så stor att han kunde svälja en uroxe hel. En drake slutar aldrig växa, ers höghet, så länge han får mat och frihet.” Väpnaren hette Arstan, men starke Belwas hade gett honom namnet Vitskägg, och numera kallades han det av alla. Han var längre än ser Jorah men inte lika muskulös; ögonen var ljusblå och det långa skägget var vitt som snö och mjukt som silke.

”Vad menar ni med frihet?” undrade Dany.

”I Kungshamn lät ätten Targaryen uppföra ett enormt palats med kupoltak som fick namnet Drakhålan. Det ligger på Rhaenys kulle men är förfallet. Det var där de kungliga drakarna bodde i forna tider, i en väldig stenhall med bronsdörrar så breda att trettio riddare kunde rida genom dem i bredd. Men trots det märkte man att drakarna i Drakhålan aldrig blev lika stora som sina förfäder. Mästarna säger att det berodde på väggarna runt omkring dem och den stora kupol de hade ovanför huvudet.”

”Om väggar kan påverka vår storlek skulle bönder vara pyttesmå och kungar jättestora”, insköt ser Jorah. ”Jag har sett enorma karlar i ruckel och dvärgar i slott.”

”Människor är människor och drakar är drakar”, svarade Vitskägg.

Ser Jorah fnös. ”Så djupsinnigt!” Den landsflyktige riddaren tyckte inte om den äldre mannen, det hade han tydligt visat ända från första stund. ”Vad vet ni förresten om drakar?”

”Inte så värst mycket, det ska medges. Men jag tjänstgjorde ett tag i Kungshamn på den tiden då kung Aerys satt på järntronen, och jag brukade promenera nedanför drakskallarna som hängde på väggarna i tronsalen.”

”Viserys berättade om drakskallarna”, sa Dany. ”Troninkräktaren tog ner dem och gömde undan dem. Han stod inte ut med att de tittade ner på honom där han satt på sin stulna tron.” Hon vinkade till sig Vitskägg. ”Träffade ni någonsin min far?” Kung Aerys II hade dött innan dottern föddes.

”Jag hade den stora äran, ers höghet.”

”Och var han god och mild?”

Vitskägg gjorde sitt bästa för att dölja sina känslor, men det märktes tydligt på honom vad han tyckte och tänkte. ”Hans höghet var… ofta vänlig.”

”Ofta?” Dany log. ”Men inte alltid?”

”Han kunde vara hård mot dem han betraktade som sina fiender.”

”Man gör klokt i att aldrig bli ovän med en kung”, sa Dany. ”Kände ni även min bror Rhaegar?”

”Det sades att ingen någonsin kände prins Rhaegar, men jag hade privilegiet att se honom tornera och hörde honom ofta spela på lutan med silversträngar.”

”Tillsammans med tusen andra på någon skördefest”, inföll ser Jorah föraktfullt. ”Härnäst hävdar ni väl att ni var hans väpnare.”

”Det gör jag alls inte anspråk på. Myles Mooton var prins Rhaegars väpnare och Richard Lonmouth efter honom. Det var Rhaegar själv som dubbade dem till riddare och de förblev hans trogna följeslagare. Unge lord Connington stod också prinsens hjärta nära, men hans äldsta vän var Arthur Dayne.”

”Morgonsvärdet!” utbrast Dany förtjust. ”Viserys brukade tala om hans vita klinga. Han sa att ser Arthur var den ende i riket som kunde mäta sig med vår bror.”

Vitskägg böjde på huvudet. ”Det tillkommer inte mig att ifrågasätta prins Viserys ord.”

”Kung”, rättade Dany. ”Han var kung även om han aldrig regerade, Viserys den tredje av hans namn. Men vad menar ni?” Hans svar var inte vad hon hade väntat sig. ”Ser Jorah kallade en gång Rhaegar för den siste draken. Nog måste han väl ha varit en oförliknelig krigare för att kallas det?”

”Ers höghet, prinsen av Draksten var en mycket framstående krigare”, sa Vitskägg, ”men…”

”Fortsätt!” uppmanade hon. ”Ni får tala fritt inför mig.”

”Som ni befaller.” Den gamle stödde sig på ekstaven med pannan i djupa veck. ”En oförliknelig krigare… Det är vackra ord, ers höghet, men med ord vinner man inga slag.”

”Med svärd vinner man slag”, sa ser Jorah rakt på sak, ”och prins Rhaegar kunde använda sitt.”

”Det kunde han, men… Jag har sett minst hundra torneringar och fler krig än jag skulle önska, och hur stark, snabb och skicklig en riddare än är så finns det andra som kan mäta sig med honom. En man vinner en tornering och faller snabbt i nästa. En hal fläck i gräset kan betyda nederlag liksom vad man åt till middag kvällen före. Ett vindkast kan medföra seger.” Han kastade en blick på ser Jorah. ”Eller en dams färger runt armen.”

Mormonts ansikte mörknade. ”Var försiktig med vad ni säger, gamling!”

Dany visste att Arstan hade sett ser Jorah i den tornering i Lannishamn där han vunnit med en dams färger runt armen. Han hade vunnit damen också: Lynesse av huset Hightower, hans andra hustru, högättad och vacker, men hon hade ruinerat ser Jorah och övergett honom, och hans minne av henne var numera bittert. ”Lugna er”, sa hon och lade handen på riddarens arm. ”Jag är säker på att Arstan inte menade att förolämpa er.”

”Om ni säger det så, khaleesi”, svarade ser Jorah motvilligt.

Dany vände sig åter till väpnaren. ”Jag vet inte mycket om Rhaegar, bara det som Viserys berättade, och han var barn då vår bror dog. Hurdan var han egentligen?”

Den gamle funderade lite. ”Framför allt duglig, beslutsam, noga, plikttrogen, enkelspårig. Det finns en historia om honom, men den känner säkert ser Jorah också till.”

”Jag vill höra den av er.”

”Som ni önskar”, sa Vitskägg. ”Som ung pojke var prinsen av Draksten överdrivet boksynt. Han lärde sig läsa så tidigt att folk sa att drottning Rhaella måste ha svalt några böcker och ett vaxljus medan han låg i hennes mage. Rhaegar var inte intresserad av att leka med andra barn, och mästarna förundrades över hans intelligens, medan faderns riddare syrligt brukade skämta att Baelor den välsignade var pånyttfödd. Tills prins Rhaegar en dag fann något i sina bokrullar som förändrade honom. Inget vet vad det var för något; en morgon dök pojken bara upp på borggården medan riddarna klädde sig för vapenövning. Han gick fram till ser Willem Darry, vapenmästaren, och sa: ’Jag behöver svärd och rustning, för det verkar som om jag måste bli krigare.’”

”Och det blev han!” utbrast Dany förtjust.

”Nog blev han det alltid.” Vitskägg bugade sig. ”Ni får ursäkta mig, ers höghet. På tal om krigare ser jag att starke Belwas har stigit upp, och jag är hans tjänare.”

Dany tittade mot aktern. Eunucken höll på att klättra upp genom en lucka midskepps, och trots storleken – han vägde sina modiga hundratjugo kilo – rörde han sig smidigt. Belwas var kort och bred, och den omfångsrika, bruna magen genomkorsades av bleknade vita ärr. Han bar pösiga haremsbyxor, gul sidengördel och en löjligt liten läderväst med järnnitar. ”Starke Belwas är hungrig!” vrålade han rakt ut. ”Starke Belwas vill äta nu!” Han vände sig om och fick syn på Arstan. ”Vitskägg, hämta mat till starke Belwas!”

”Ni får gå”, sa Dany till väpnaren. Han bugade åter och lämnade dem för att sköta sina plikter.

Ser Jorah tittade efter Vitskägg och det ärliga, rättframma ansiktet såg bistert ut. Mormont var stor och kraftig med framträdande haka och muskulösa armar, alls inte någon stilig karl, men Dany hade aldrig haft en uppriktigare vän. ”Om ni är klok tar ni gamlingens ord med en rejäl nypa salt”, sa han då Vitskägg kommit utom hörhåll.

”En drottning måste lyssna på alla”, påminde hon. ”Både hög- och lågättade, starka och svaga, ädla och småaktiga. En röst kan vara falsk, men många talar också sanning.” Det hade hon läst i en bok.

”Hör min röst i så fall, ers höghet”, bad den landsflyktige riddaren. ”Arstan Vitskägg är en bedragare. Han är för gammal för att vara väpnare och för kultiverad för att tjäna lunsen till eunuck.”

Dany måste medge att det var något som inte stämde. Starke Belwas var en frigiven slav som slagits i stridsgroparna i Meereen. Master Illyrio hade skickat honom för att skydda henne, påstod Belwas själv åtminstone, och det var sant att hon behövde beskydd. Troninkräktaren hade erbjudit både landområden och lordvärdighet till den som dödade henne. Ett försök hade redan gjorts med en bägare förgiftat vin. Ju närmare hon kom Västeros, desto sannolikare blev det att hon skulle utsättas för en ny attack. I Qarth hade trollkarlen Pyat Pree skickat En förkrossad efter henne som hämnd för att hon bränt de odödliga i deras stoftpalats. Trollkarlar glömde aldrig en oförrätt, sades det, och De förkrossade misslyckades aldrig med ett morduppdrag. Hon hade också huvuddelen av dothrakifolket emot sig. Numera ledde khal Drogos koer egna khalasarer, och ingen av dem skulle tveka ett ögonblick att anfalla hennes lilla skara. De skulle dräpa och förslava Danys folk, och själv skulle hon bli släpad till Vaes Dothrak för att inta sin plats bland häxorna i dosh khaleenen. Hon hoppades att Xaro Xhoan Daxos inte var en fiende, men den qarthenske köpmannen hade velat ha hennes drakar. Och så var det Quaithe från skuggländerna, den underliga kvinnan i röd lackmask med sina kryptiska goda råd. Var hon också en fiende eller bara en farlig vän? Det kunde Dany inte avgöra.

Jag blev räddad från giftmördaren av ser Jorah och från kimairan av Arstan Vitskägg. Kanske blir det starke Belwas som räddar mig nästa gång. Han var i varje fall tillräckligt stor, med armar som små träd och en svängd arakh som var så vass att han kunde ha rakat sig med den för den osannolika händelse att det hade vuxit ut hår på de släta bruna kinderna. Men han var även barnslig. Som beskyddare lämnar han en hel del i övrigt att önska, och det är tur att jag har ser Jorah och mina blodsryttare, och, inte att förglömma, drakarna. Med tiden skulle de bli skräckinjagande väktare åt henne, precis som drakarna varit åt Aegon erövraren och hans systrar för tre hundra år sedan. Men för tillfället utgjorde de snarare en fara än ett beskydd. I hela världen fanns bara tre levande drakar, och de var hennes och dessutom ovärderliga.

Dany funderade på vad hon skulle säga härnäst då hon kände en sval fläkt mot nacken, och en lös slinga av det silverblonda håret rörde sig i pannan. Det knakade i seglen och de fladdrade till, och med ens steg ett samfällt rop upp från Balerion. ”Vinden!” skrek matroserna. ”Vinden kommer tillbaka!”

Dany tittade upp och såg den stora koggens segel fyllas med luft för första gången på sex långa dygn samtidigt som trossarna sträcktes ut. Kapten Groleo rusade akterut medan han röt order, och matroser klättrade upp i riggarna under hurrarop. Till och med starke Belwas gav ifrån sig ett glädjetjut och uppförde en liten dans. ”Gudarna är goda!” sa Dany till ser Jorah. ”Ser ni, nu är vi på väg igen.”

”Ja, men till vad, min drottning?”

Hela dagen blåste en stadig vind från öster som senare ökade och blev byig. Solen gick ner i en orgie av rött. Jag är fortfarande en halv värld från Västeros, påminde Dany sig, men varje timme för mig närmare. Hon försökte föreställa sig hur det skulle kännas att få den första skymten av det land hon var född att härska över. Det måste bli den vackraste strand jag någonsin har sett. Hur skulle det kunna undgå att vara det?

Medan Balerion senare på natten stävade fram genom mörkret satt Dany i skräddarställning på kojen i kaptenens hytt och matade drakarna. ”Också till havs har drottningar högre rang än kaptener”, hade Groleo älskvärt sagt. Det hördes en hård knackning på dörren.

Irri hade sovit vid foten av kojen (den var för smal för tre, och den natten var det Jhiquis tur att dela det mjuka fjäderbolstret med sin khaleesi), men tjänarinnan vaknade och gick för att öppna. Dany sträckte sig efter filten och klämde fast den under armarna. Hon hade inte väntat sig någon besökare vid denna sena timme och var naken. ”Stig på!” uppmanade hon då hon fick se ser Jorah stå under den vajande lyktan utanför hytten.

Den landsflyktige riddaren böjde sig för att inte slå huvudet i den låga dörren och klev in. ”Jag ber om ursäkt ifall jag väckte er, ers höghet.”

”Jag sov inte. Kom och titta.” Ur skålen i sitt knä tog hon ett stycke salt kött och höll upp det framför drakarna. Alla tre betraktade det hungrigt. Rhaegal spred ut sina gröna vingar och flaxade i luften, och Viserion följde hennes rörelser medan halsen rörde sig fram och tillbaka likt en lång blek orm. ”Drogon”, sa Dany med låg röst. ”Dracarys.” Hon kastade upp köttstycket i luften.

Drogon rörde sig snabbare än en kobra. Ur käftarna strömmade elden, orange och scharlakansröd, och stekte köttet innan det hann falla. Då hans vassa, svarta tänder slöts om det stack Rhaegal fram huvudet, som för att stjäla maten från brodern, men Drogon svalde och skrek, och den mindre gröna draken kunde bara väsa i frustration.

”Sluta med det där, Rhaegal!” förmanade Dany irriterat och daskade till honom. ”Du fick ju det förra köttstycket. Jag vill inte att mina drakar ska vara glupska.” Hon log mot ser Jorah. ”Jag behöver inte längre glödsteka köttet över fyrfatet.”

”Jag ser det. Varför just Dracarys?”

Vid ljudet av ordet vred alla tre drakarna på huvudet, och Viserion sprutade ut en gyllenblek eldslåga som fick ser Jorah att hastigt ta ett steg bakåt. Dany fnissade. ”Var försiktig med det ordet, om ni inte vill ha skägget bortsvett. Det betyder ’drakeld’ på högvalyriska. Jag valde ett ovanligt kommando, som det var liten risk för att någon skulle haspla ur sig oavsiktligt.”

Mormont nickade. ”Ers höghet, jag undrar om jag kunde få tala med er i enrum?”

”Naturligtvis. Irri, lämna oss en stund, är du snäll.” Dany lade handen på Jhiquis bara axel och skakade den andra tjänarinnan vaken. ”Du med, raring. Ser Jorah vill tala med mig.”

”Ja, khaleesi.” Naken och gäspande klev Jhiqui ur kojen med det tjocka svarta håret böljande ner över ryggen. Hon klädde snabbt på sig och lämnade hytten tillsammans med Irri.

Dany lät drakarna slåss om resten av det salta köttet och klappade madrassen bredvid sig. ”Sätt er och berätta vad det är som bekymrar er.”

”Det är tre saker.” Ser Jorah satte sig. ”Starke Belwas, Arstan Vitskägg och Illyrio Mopatis som skickade dem till er.”

Nu igen? Dany hissade upp filten och drog en flik över ena skuldran. ”Varför det?”

”Trollkarlarna i Qarth sa att ni skulle bli förrådd tre gånger”, påminde Jorah medan Viserion och Rhaegal började hugga och nafsa efter varandra.

”Ett förräderi för blod, ett för guld och ett för kärleken.” Det var inte troligt att Dany någonsin skulle glömma det. ”Mirri Maz Duur var den första.”

”Vilket betyder att två förrädare återstår… och så dyker dessa båda upp. Ja, jag finner det oroväckande. Glöm aldrig att kung Robert erbjöd en lordvärdighet till den som dräpte er.”

Dany lutade sig framåt och drog Viserion i svansen för att slita bort honom från den gröna draken. Då hon rörde sig föll filten ner från bröstet, och hon såg snabbt till att maka den på plats igen. ”Troninkräktaren är död”, sa hon.

”Men sonen, Joffrey, härskar i hans ställe.” Ser Jorah höjde blicken och hans mörka blick mötte hennes. ”En plikttrogen son betalar sin fars skulder, även blodsskulder.”

”Kanske vill pojken se mig död… om han minns att jag existerar. Vad har det med Belwas och Arstan Vitskägg att göra? Den gamle bär inte ens svärd. Det har ni själv sett.”

”Jo, men jag har även sett hur skickligt han hanterar staven. Ni minns väl hur han dödade kimairan i Qarth? Det kunde lika gärna ha varit ert huvud han krossade.”

”Kunde ha varit, ja, men var det inte”, påpekade hon. ”Det var meningen att kimairan skulle ge mig ett dödligt styng. Han räddade livet på mig.”

”Khaleesi, har ni tänkt på att Vitskägg och Belwas skulle kunna vara i maskopi med mördaren, att det hela var iscensatt för att vinna er tillit?”

Hennes plötsliga skratt fick Drogon att väsa, och Viserion flög upp och satte sig på en utskjutande bräda ovanför ventilen. ”I så fall fungerade det bra.”

Riddaren besvarade inte hennes leende. ”Skeppen är Illyrios liksom kaptenerna och matroserna… och starke Belwas och Arstan är också Illyrios hejdukar, inte era.”

”Master Illyrio skyddade mig förr i tiden. Starke Belwas säger att han grät när han hörde att min bror var död.”

”Ja, men grät han för Viserys skull”, sa Mormont, ”eller för de planer han hade gjort upp tillsammans med honom?”

”Han behöver inte ändra sina planer. Master Illyrio är en god vän till huset Targaryen och förmögen…”

”Han föddes inte förmögen, och min erfarenhet av världen är att ingen blir rik genom godhet. Trollkarlarna sa att det andra förräderiet skulle bli för guld. Vad älskar Illyrio Mopatis högre än guld?”

”Sitt eget skinn.” I andra änden av hytten rörde Drogon oroligt på sig, och det steg upp ånga ur hans näsborrar. ”Mirri Maz Duur förrådde mig och därför brände jag henne.”

”Ni hade Mirri Maz Duur i ert våld, men i Pentos kommer ni själv att vara i Illyrios, och det är en helt annan sak. Jag känner guvernören lika väl som ni, och han är hal och slug…”

”Jag behöver sluga män omkring mig om jag ska vinna tillbaka järntronen.”

Ser Jorah fnös. ”Vinhandlaren som försökte förgifta er var också slug, och sluga män smider gärna ränker.”

Dany drog upp benen under filten. ”Men jag har ju er som skydd liksom mina blodsryttare.”

”Fyra stycken? Khaleesi, ni tror att ni känner Illyrio Mopatis. Ändå envisas ni med att omge er med män som ni inte känner, som den här uppblåste eunucken och världens äldste väpnare. Ta lärdom av Pyat Pree och Xaro Xhoan Daxos.”

Han menar väl, påminde sig Dany. Allt han gör gör han för kärleks skull. ”En drottning som inte litar på någon är lika dåraktig som den som litar på alla och envar. Varje person jag tar i min tjänst är en risk. Jag inser det, men hur ska jag kunna vinna de sju konungarikena utan att ta risker? Ska jag erövra Västeros med en landsflyktig riddare och tre dothrakikrigare?”

Han fick ett envist drag kring munnen. ”Jag vill inte förneka att er väg är farofylld, men om ni blint litar på varenda lögnare och ränksmidare som korsar den slutar ni som era bröder.”

Hans envishet gjorde henne arg. Han behandlar mig som ett barn. ”Starke Belwas skulle inte kunna lura till sig frukost ens. Och vilka lögner har Arstan Vitskägg slagit i mig?”

”Han är inte den han utger sig för att vara, och han talar djärvare till er än någon väpnare skulle våga.”

”Han talade uppriktigt på min befallning, och han kände min bror.”

”Många människor kände er bror, ers höghet. I Västeros sitter befälhavaren för kungsvakten i lilla rådet och tjänar kungen med både klokhet och svärd. Om jag är den förste i er drottningvakt ber jag att ni hör noga på. Jag har en plan.”

”Vad då för plan? Berätta!”

”Illyrio Mopatis vill ha er tillbaka under sitt tak i Pentos. Res gärna till honom, men inte förrän det passar er och inte ensam. Låt oss se hur lojala och lydiga era nya undersåtar verkligen är. Befall Groleo att lägga om kursen och styra mot Slavbukten.”

Dany var inte alls säker på att hon gillade den idén. Allt hon någonsin hade hört om slavmarknaderna i de väldiga slavstäderna Yunkai, Meereen och Astapor var hemskt och skrämmande. ”Vad finns det för mig i Slavbukten?”

”En armé”, svarade ser Jorah. ”Eftersom ni är så förtjust i starke Belwas borde ni bege er till stridsgroparna i Meereen där ni kan köpa hundratals som han. Men jag skulle styra kosan mot Astapor, för där kan man köpa Obesudlade.”

”Slavar i pickelhuvor av brons?” I de fria städerna hade Dany sett Obesudlade som vakter utanför portarna till guvernörernas och styresmännens residens. ”Vad ska jag med Obesudlade till? De kan inte rida och de flesta är feta.”

”De Obesudlade ni såg i Pentos och Myr tjänade troligen som vakter i privathus. Det är rena latmansgörat och eunucker blir ju lätt fetlagda, eftersom mat är den enda last de tillåts ha. Att döma alla Obesudlade efter några gamla hushållsslavar är som att tro att alla väpnare ser ut som Arstan Vitskägg, ers höghet. Har ni hört berättelsen om de tre tusen Obesudlade som räddade Qohor?”

”Nej.” Filten gled ner igen och Dany drog upp den.

”Det var för fyra hundra år sedan, då dothrakierna lämnade österlandet för att plundra och bränna varenda stad i sin väg. Khalen som anförde dem hette Temmo. Hans khalasar var inte lika väldig som Drogos, men stor ändå, för han hade minst femtio tusen man, och nära hälften av dem var krigare med långa flätor som pryddes av bjällror.

Invånarna i Qohor visste att han skulle komma, så de förstärkte murarna, fördubblade antalet vakter och hyrde dessutom in två soldenärkompanier, De färggranna baneren och Andrasönerna. För säkerhets skull skickade de även en man till Astapor för att köpa tre tusen Obesudlade. Det var emellertid en lång marsch tillbaka till Qohor, och då de närmade sig såg de röken och dammet och hörde ett avlägset stridslarm.

När de Obesudlade äntligen nådde fram till staden hade solen gått ner. Nedanför murarna festade kråkor och vargar på vad som återstod av det tunga kavalleriet. De färggranna baneren och Andrasönerna hade flytt, precis som soldenärer brukar göra när oddsen verkar hopplösa. Då mörkret föll hade dothrakierna dragit sig tillbaka till sitt läger för att dricka, dansa och festa, men ingen tvivlade på att de skulle komma tillbaka dagen därpå och slå in stadsportarna, storma murarna och våldta, plundra och förslava, och ingen skulle kunna hindra dem.

I gryningen red Temmo och hans blodsryttare ut ur lägret i spetsen för khalasaren, men framför stadsportarna möttes de av tre tusen Obesudlade och ovanför deras huvuden fladdrade fanan med den svarta geten. En sådan liten styrka skulle lätt ha kunnat anfallas i flanken, men ni känner ju dothrakierna. De Obesudlade var fotsoldater och fotsoldater rider man ner.

Dothrakierna anföll. De Obesudlade satte upp sköldarna, sänkte spjuten och rörde sig inte ur fläcken, stod emot tjugo tusen skrikhalsar med bjällror i håret.

Arton gånger anföll dothrakierna och krossades mot sköldarna och spjuten likt vågor som bryts mot klipporna. Tre gånger skickade Temmo fram sina bågskyttar, och en skur av pilar vräkte ner över tre tusen Obesudlade, men de höll bara sköldarna över huvudet tills regnet hade gått över. Till slut fanns bara sex hundra kvar, men mer än tolv tusen dothrakier låg döda på slagfältet, inklusive khal Temmo, hans blodsryttare, hans koer och alla hans söner. På den fjärde dagens morgon ledde den nye khalen de överlevande förbi stadsportarna i en värdig procession. En efter en skar krigarna av sig flätan och kastade den framför fötterna på de Obesudlade.

Sedan den dagen har Qohors stadsvakt uteslutande bestått av Obesudlade, och alla bär ett högt spjut i vars spets det hänger en fläta av människohår.

Det är vad ni ska finna i Astapor, ers höghet. Ni kan lägga till där och fortsätta landvägen till Pentos. Det tar längre tid, ja, men när ni bryter bröd med master Illyrio har ni tusen svärd bakom er, inte bara fyra.”

Det han säger är klokt, tänkte Dany, men… ”Hur ska jag kunna köpa tusen slavsoldater? Allt jag äger är kronan jag fick av turmalinbrödraskapet.”

”Drakar är ett lika stort under i Astapor som i Qarth. Det kan hända att slavhandlarna överöser er med gåvor precis som qarthenerna gjorde. Om inte… De här skeppen fraktar inte bara era dothrakier och deras hästar. De tog även ombord handelsvaror i Qarth. Jag har varit nere i lastrummen och sett efter själv. Rullar med siden och packar med tigerfällar, skulpturer i bärnsten och jade, saffran, myrra… Slavar är billiga, ers höghet, men tigerfällar är dyrbara.”

”Det är Illyrios tigerfällar”, invände hon.

”Och Illyrio är en god vän till huset Targaryen.”

”Desto större anledning att inte stjäla hans varor.”

”Vad ska ni med förmögna vänner till om de inte ställer sin rikedom till ert förfogande, min drottning? Om master Illyrio nekar er den hjälpen är han bara Xaro Xhoan Daxos med fyra hakor. Och om han uppriktigt stöder er sak, missunnar han er inte tre skeppslaster med handelsvaror. Vad bättre användning för hans tigerfällar än början till en armé?”

Det är sant. Dany kände upphetsningen stiga. ”Det finns faror på en sådan lång marsch.”

”Det finns faror till havs med. Sjörövare och pirater härjar på den södra rutten, och Rykande havet norr om Valyrien är hemsökt av demoner. I nästa storm kan skeppen förlisa, ett sjöodjur kan dra ner oss i havets djup… eller vi kan drabbas av stiltje igen och dö av törst medan vi väntar på att det ska blåsa upp. På en marsch utsätts vi för andra faror men inga som är större.”

”Tänk om kapten Groleo vägrar lägga om kursen då? Och vad kommer Arstan och starke Belwas att göra?”

Ser Jorah reste sig. ”Det är kanske dags att ta reda på det.”

”Ja, det ska jag göra!” avgjorde Dany. Hon kastade av sig filten och hoppade ur kojen. ”Jag söker genast upp kaptenen och befaller honom att sätta kurs på Astapor.” Hon fällde upp locket på klädkistan och nappade åt sig det första plagg hon fick tag i, ett par pösiga byxor i råsiden. ”Räck mig medaljongbältet”, sa hon åt ser Jorah samtidigt som hon drog upp sidenbyxorna över höfterna. ”Och min väst…”, började hon och vände sig om.

Ser Jorah slog armarna om henne.

”Åh!” var allt Dany hann säga innan han drog henne intill sig och tryckte läpparna mot hennes. Han luktade svett, salt och läder, och järnnitarna på hans läderväst skar in i hennes nakna bröst. Han höll ena handen om hennes axlar medan den andra gled nedför ryggen, och hennes mun öppnades för hans tunga trots att hon aldrig sa åt den att göra det. Hans skägg sticks, tänkte hon, men läpparna är mjuka. Dothrakierna hade inte skägg, bara långa mustascher, och ingen annan än khal Drogo hade någonsin kysst henne. Han borde inte göra så här, jag är hans drottning, inte hans kvinna.

Det var en lång kyss, hur lång kunde Dany inte säga. När den tog slut släppte ser Jorah henne, och hon tog snabbt ett steg bakåt. ”Ni… ni borde inte ha…”

”… väntat så länge”, avslutade han åt henne. ”Jag borde ha kysst er i Qarth, i Vaes Tolorro. Jag borde ha kysst er i den röda öknen, varenda dag och varenda natt. Ni är som gjord för att bli kysst, ofta och grundligt.” Blicken vilade på hennes bröst.

Dany skylde dem med händerna innan bröstvårtorna förrådde henne. ”Jag… Det passar sig inte. Jag är er drottning.”

”Min drottning”, instämde han, ”och den modigaste, raraste och vackraste kvinna jag någonsin har sett. Daenerys…”

”Ers höghet!”

”Ers höghet”, medgav han. ”Draken har tre huvuden. Ni har undrat över de orden ända sedan ni hörde mannen yttra dem i trollkarlarnas stoftpalats, och de betyder att Balerion, Meraxes och Vhagar rids av Aegon, Rhaenys och Visenya. De syftar på huset Targaryens trehövdade drake, tre drakar och tre ryttare.”

”Ja, men mina bröder är döda”, sa Dany.

”Rhaenys och Visenya var både hustrur och systrar till Aegon. Ni har inga bröder, men ni kan ta en make, och jag kan lova att ingen i hela världen skulle kunna vara hälften så trofast som jag.”