Formad som en klo höjde sig bergskammen över omgivningarna. På de lägre sluttningarna växte tall, hagtorn och ask, men högst upp var marken naken och bar.
Han kunde känna bergstoppen kalla och satte i väg. Till en början tog han det lugnt, men snart blev kliven snabbare och längre och han susade uppför sluttningen på starka ben. Skrämda fåglar lyfte flaxande från trädens grenar då han störtade förbi. Han hörde vindens prassel i löven liksom ekorrarnas tjatter och uppfattade även ljudet av en tallkotte som föll till marken. Dofterna var som en sång runt omkring honom, en sång som genomsyrade allt.
Grus och sten sprätte i väg under tassarna då han tillryggalade den sista biten upp till krönet. Solen hängde stor och röd ovanför de höga tallarna, och nedanför fortsatte skogen och kullarna så långt ögat nådde. Högt uppe i skyn kretsade en glada och avtecknade sig som en mörk prick mot de rosa skyarna.
Prins. Människoljudet dök plötsligt upp i huvudet, men han kunde ändå känna att det var riktigt. Prins av grönskan, prins av vargskogen. Han var stark och snabb och blodtörstig, och allt som levde här fruktade honom.
Långt där nere i utkanten av skogen rörde sig något mellan träden. Något grått blixtrade förbi, syntes bara som hastigast och försvann igen, men det räckte för att prinsen skulle spetsa öronen. Intill en strid bäck skymtade ytterligare en springande skepnad. Vargar, tänkte han. Det var hans små kusiner som jagade ett byte, snabbfotade skuggor på grå tassar, en hel flock.
En gång i tiden hade han också haft en flock. De hade varit fem, plus en sjätte som var lite olik de andra. Någonstans djupt inom sig kunde han höra ljuden som människorna hade gett dem för att skilja dem åt, men det var inte med hjälp av ljuden som han kände igen sina bröder och systrar, utan han mindes deras dofter. Alla syskonen hade luktat likadant, hade luktat flock, men var och en hade även sin egen doft.
Hans arga bror med de glödande gröna ögonen var närmast, även om prinsen hade jagat många gånger utan att se honom. Men för var gång solen gick ner blev han allt suddigare, och han var den siste. De andra syskonen var spridda, strödda för vinden likt kringblåsta löv.
Ibland anade han dem, som om de fanns alldeles i närheten och bara skymdes av en bergknalle eller en träddunge. Han kunde inte känna lukten av dem eller höra dem yla om nätterna, men han kände deras närvaro, allas utom systern de hade förlorat. Svansen slokade då han tänkte på henne. Fyra numera, inte fem. Fyra och en till, den vite som inte har någon röst.
Med sina snöklädda sluttningar och steniga kullar, höga gröna barrträd och ekar med gyllene löv, med vattendragen och de blå sjöarna som kantades av vit rimfrost tillhörde skogen dem. Men systern hade lämnat vildmarken för att promenera i människornas stenhallar där andra jägare härskade, och när man väl kommit in var det svårt att hitta ut igen, det mindes vargprinsen.
Så slog vinden om.
Rådjur, rädsla och blod. Doften av byte fick hungern att vakna. Prinsen vädrade i luften och vände sig om, och i nästa stund satte han av över bergstoppen med halvöppna käftar. Berget var brantare på andra sidan, men på säkra fötter flög han över sten, rötter och multnande löv, nedför sluttningen, mellan träden, och lukten fick honom att öka farten.
Då prinsen nådde fram var rådjuret fällt och döende, omgivet av åtta av hans små grå kusiner. Ledarvargarna hade börjat äta, först hannen sedan honan, och de turades om att slita kött ur buken på bytet. De andra stod tålmodigt och väntade, alla utom flockens hackkyckling som ängsligt och med slokande svans vankade av och an en bit ifrån de övriga. Han skulle äta sist av alla och fick hålla till godo med vad som blev kvar.
Eftersom prinsen hade vinden mot sig märkte de honom inte förrän han hoppade upp på ett kullfallet träd sex skutt ifrån dem. Hackkycklingen fick syn på honom först, gnydde ömkligt och slank i väg. Vid ljudet snodde flocken runt och visade tänderna, alla utom ledarparet.
Till svar morrade skräckvargen djupt nere i strupen och visade sina egna tänder. Han var större än kusinerna, dubbelt så stor som den magre hackkycklingen och en halv gång så stor som ledarhannen. Han hoppade ner mitt ibland dem. Fyra flydde och försvann in i busksnåren, medan en annan högg efter honom. Han gick till anfall, slöt käkarna om motståndarens ben och kastade honom sedan åt sidan, gläfsande och halt.
Så återstod bara ledarvargen, den store grå hannen med nosen röd av rådjurets blod. Det fanns vitt på nosen också, för det var en gammal varg, men då han öppnade käftarna rann saliven.
Han är helt orädd, tänkte prinsen, lika orädd som jag. Det skulle bli en jämn kamp. De rök ihop.
De kämpade länge, rullade runt på marken intill rådjurets utspridda inälvor, ryckte och slet i varandra med tänder och klor, drog sig åt sidan, cirklade runt runt varandra och gick åter till anfall. Prinsen var större och starkare, men kusinen hade en flock. Honan slog sina lovar omkring dem och tog över då hannen blev trött och behövde vila. Då och då blandade sig även de andra vargarna i leken, högg mot ett ben eller ett öra då prinsen hade uppmärksamheten på annat håll. En av dem gjorde honom så ilsken att han rasande slet upp halsen på den. Efter det höll de andra sig på behörigt avstånd.
Då solens sista strålar silade genom lövverket lade sig den gamle vargen trött ner och rullade över på rygg i underkastelse.
Prinsen nosade på honom och slickade blodet från hans päls och sår. Då den gamle vargen gav ifrån sig ett lågt gnällande vände sig skräckvargen bort. Nu var han hungrig, och bytet var hans.
”Hodor.”
Vid det plötsliga ljudet hejdade han sig. Vargarna betraktade honom, och det sista dagsljuset fick ögonen att glänsa i grönt och gult. Ingen av dem hade hört ljudet som bara var avsett för hans öron. Han satte tänderna i rådjurets mage och slet loss ett rejält köttstycke.
”Hodor, Hodor.”
Nej, tänkte han. Nej, jag vägrar. Det var en pojkes tanke, inte en skräckvargs. Skogen mörknade omkring honom tills han bara såg trädens skuggor och glöden från kusinernas ögon. Bakom dem fick han syn på en jättestor karls glada ansikte och ett källarvalv med saltfläckiga väggar. Den kraftiga, varma smaken av blod på tungan avtog. Nej, låt bli. Jag vill äta, jag vill…
”Hodor, hodor, hodor, hodor”, sjöng Hodor och ruskade på honom. Hodor försökte alltid vara lätt på handen, men han var över två meter lång och starkare än han själv förstod, och med sina väldiga labbar fick han Brans tänder att skallra. ”NEJ!” skrek han argt. ”Sluta, Hodor! Jag är här, jag är här.”
Hodor hejdade sig med en förlägen min. ”Hodor?”
Skogen och vargarna hade försvunnit, och Bran var åter tillbaka i det fuktiga källarvalvet under ett gammalt vakttorn som måste ha övergetts för tusentals år sedan. Numera var det bara en ruin som var så övervuxen med mossa och murgröna att man knappt såg den förrän man var tätt inpå. Bran hade gett stället namnet Tornrucklet, men det var Meera som hittade ingången till källaren.
”Du var borta alldeles för länge.” Jojen Reed var tretton år gammal, bara fyra år äldre än Bran. Jojen var inte mycket längre heller, högst fem sex centimeter, men hans allvarliga och högtidliga sätt fick honom att verka äldre och klokare än han var. På Vinterhed hade gamla Nan kallat honom ”lillefar”.
Bran gav honom en irriterad blick. ”Jag ville äta.”
”Meera är strax tillbaka med middagen.”
”Jag är trött på grodor.” Meera var en grodätare från Näset, så Bran kunde inte riktigt kritisera henne för att hon fångade så många grodor, men ändå… ”Jag ville äta rådjuret.” Han mindes smaken, blodet och det råa, saftiga köttet och det vattnades i munnen. Jag vann striden om bytet, jag vann.
”Gjorde du märken i träden?”
Bran rodnade. Jojen sa alltid att han måste göra en massa saker då han öppnade sitt tredje öga och bytte till Sommars skinn: rispa i barken på ett träd, fånga en kanin och föra den oäten tillbaka i käftarna, lägga stenar i en rad. Idiotiska saker. ”Det glömde jag”, sa han.
”Du glömmer alltid.”
Det var sant. Han tänkte göra som Jojen bad, men när han hade blivit varg verkade det aldrig viktigt. Det fanns så mycket att se och lukta på och en stor grön värld att jaga i. Och han kunde springa! Det fanns inget bättre än att springa och det bästa av allt var att jaga villebråd. ”Jag var en prins”, berättade han för den äldre pojken. ”Jag var skogens prins.”
”Du är prins”, påminde Jojen lågmält. ”Det minns du väl? Tala om vem du är.”
”Det vet du ju redan.” Jojen var hans gode vän och lärare, men ibland ville Bran klippa till honom.
”Jag vill att du ska säga orden. Tala om vem du är!”
”Bran”, svarade han surmulet. Bran den brutne. ”Brandon Stark.” Krymplingen. ”Prins av Vinterhed.” Ett Vinterhed som var nedbränt och låg i ruiner och vars folk hade dräpts eller flytt. Växthusen var krossade och hett vatten vällde fram ur de spruckna murarna. Hur kan man vara prins över något man kanske aldrig mer får se?
”Och vem är Sommar?” sa Jojen uppfordrande.
”Min skräckvarg.” Han log. ”Prinsen av grönskan.”
”Pojken Bran och vargen Sommar. Så du är två?”
”Två och en”, suckade han. Han avskydde när Jojen gjorde så här. På Vinterhed ville han att jag skulle drömma vargdrömmar, och nu när jag gör det ropar han alltid tillbaka mig.
”Du måste hålla det i minnet, måste minnas vem du är annars tar vargen över. När du byter skinn räcker det inte med att springa och jaga och yla i Sommars skepnad.”
För mig räcker det, tänkte Bran. Han tyckte bättre om Sommars skinn än sitt eget. Vad är det för bra med att vara skepnadsbytare om man inte får vara den man vill?
”Kommer du ihåg det nu? Och markera några träd nästa gång. Det spelar ingen roll vilka, bara du gör det.”
”Ja, jag ska. Jag kan gå tillbaka och göra det nu, om du vill. Den här gången ska jag inte glömma det.” Men först ska jag äta rådjuret och slåss lite mer med vargarna.
Jojen skakade på huvudet. ”Nej, det är bättre att du stannar här och äter med din egen mun. En ulv kan inte leva på det hans best får i sig.”
Hur kan du veta det? tänkte Bran harmset. Du har aldrig varit en ulv, så du vet inte hur det är.
Plötsligt kom Hodor på fötter och var nära att slå huvudet i taket. ”HODOR!” skrek han och rusade mot dörren. Meera sköt upp den alldeles innan han nådde fram och steg in i deras gömställe. ”Hodor, hodor”, sa den väldige stalldrängen och grinade med hela ansiktet.
Meera Reed var sexton år fyllda och en vuxen kvinna, men inte längre än brodern. Alla i träskfolket var småväxta, hade hon berättat för Bran då han frågade varför hon inte var längre. Hon hade brunt hår och gröna ögon och var lika plattbröstad som en pojke, men hon rörde sig med en smidig behagfullhet som Bran inte kunde annat än avundas. Meera bar en lång, vass dolk, men helst slogs hon med ett smäckert treuddigt grodspjut i ena handen och ett nät i den andra.
”Är det någon som är hungrig?” frågade hon och höll upp sin fångst: två små silverglänsande foreller och sex feta gröna grodor.
”Jag”, svarade Bran. Men inte på grodor. Hemma på Vinterhed hade pojkarna Walder brukat säga att man fick gröna tänder och mossa under armarna av att äta grodor. Han undrade om de var döda. Han hade inte sett deras kroppar i slottet, men där hade funnits massor av lik och de hade inte tittat efter inne i byggnaderna.
”Då är det bäst att vi ser till att du får mat. Hjälper du mig att rensa?”
Bran nickade. Det var svårt att sura i Meeras sällskap, för hon var mycket muntrare än brodern och tycktes alltid kunna få honom på gott humör. Ingenting skrämde henne eller gjorde henne arg. Utom Jojen ibland. Jojen Reed kunde skrämma vem som helst. Han var helt klädd i grönt, ögonen var mossgröna och han hade gröna drömmar. Det Jojen drömde slog in. Även om han drömde att jag var död, och det är jag inte. Men på sätt och vis var han det.
Jojen skickade i väg Hodor att samla ris och gjorde upp en liten eld medan Bran och Meera rensade fisken och grodorna. De använde Meeras hjälm som kokkärl, skar fisken och grodorna i tärningar, slog på vatten och lade i några vildlökar som Hodor hade hittat. Grodgrytan smakade inte lika gott som rådjuret, men den var inte så tokig, avgjorde Bran medan han åt. ”Tack ska du ha, Meera”, sa han.
”Ingen orsak!”
”I morgon är det bäst att vi drar vidare”, förkunnade Jojen.
Bran såg Meera stelna till. ”Har du haft en grön dröm?”
”Nej”, medgav han.
”Varför kan vi inte stanna här i så fall?” undrade systern. ”Tornrucklet passar oss perfekt. Det finns inga byar i närheten, skogen är full av vilt, det vimlar av fisk och grodor i bäckar och sjöar… och vem skulle kunna hitta oss här?”
”Det är inte meningen att vi ska stanna här.”
”Men vi är trygga här.”
”Jag vet att det känns så”, sa Jojen, ”men för hur länge? Det stod ett slag vid Vinterhed, vi såg de döda, och slag betyder krig. Om någon armé skulle överrumpla oss…”
”Det skulle kunna vara Robbs armé”, insköt Bran. ”Robb återvänder snart från Södern, det vet jag. Han kommer tillbaka med alla sina baner och jagar bort järnmännen.”
”Mäster Luwin nämnde inget om Robb då han låg döende”, påminde Jojen. ”’Järnmän på Steniga stranden och i öster Boltons oäkting’, sa han. Han berättade att Cailins vallgrav och Djupskog hade fallit, att arvingen till slottet Cerwyn var död liksom slottsfogden på Torrhens kastell, Leobald Tallhart. ’Krig överallt’, sa han, ’granne mot granne.’”
”Vi har diskuterat den här saken tidigare”, påpekade systern. ”Du vill till muren och den treögda kråkan. Det är gott och väl, men det är långt till muren och Bran har inga ben utom Hodor. Om vi hade hästar…”
”Om vi var örnar skulle vi kunna flyga”, avbröt Jojen skarpt, ”men vi har varken vingar eller hästar.”
”Vi kan skaffa hästar”, menade Meera. ”Även i mörkaste vargskogen finns det skogvaktare, torpare, jägare. En del har säkert hästar.”
”Ska vi stjäla dem, tycker du? Är vi tjuvar? Det sista vi vill är att bli jagade.”
”Vi skulle kunna köpa dem”, sa hon, ”eller byta mot någonting.”
”Se på oss, Meera. En krympling med en skräckvarg, en svagsint jätte till karl och så vi två, tusentals fjärdingsväg från Näsets våtmarker. Vi blir igenkända och ryktet kommer att spridas. Så länge Bran är död går han säker, men om han lever blir han ett byte för dem som vill se honom död för gott.” Jojen gick fram till elden och rörde om i glöden med en pinne. ”Någonstans i Norden väntar den treögda kråkan på oss. Bran behöver en lärare som är visare än jag.”
”Hur ska vi ta oss dit?” frågade systern. ”Hur?”
”Till fots”, svarade Jojen. ”Ett steg i taget.”
”Vägen från Gråvattenfästet till Vinterhed tycktes aldrig ta slut, och då var vi beridna. Du vill att vi ska färdas ännu längre till fots, utan att ens veta vart vi ska. Bortom muren, säger du. Jag har inte varit där, lika lite som du, men jag vet att bortom muren finns höga fjällkedjor och oändliga snövidder. Finns det många treögda kråkor eller bara en? Hur ska vi hitta den?”
”Den kanske hittar oss.”
Innan Meera hann svara på det hördes en varg yla någonstans långt borta. ”Är det Sommar?” undrade Jojen och lyssnade på ljudet.
”Nej.” Bran kände igen sin skräckvarg.
”Är du säker?”
”Ja, helt säker.” Sommar hade vandrat vida kring den dagen och skulle inte vara tillbaka förrän i gryningen. Visserligen har Jojen gröna drömmar, men han kan inte skilja på en varg och en skräckvarg. Bran undrade varför de alltid gjorde som Jojen sa. Han var inte prins som Bran, inte stor och stark som Hodor, inte en skicklig jägare som Meera, ändå var det alltid Jojen som bestämde hur de skulle göra. ”Jag tycker som Meera att vi ska stjäla hästar”, sa Bran, ”och rida till ätten Umbers slott Sista härden.” Han funderade en stund. ”Eller också kunde vi stjäla en båt och segla nedför Vita kniven till staden Vita hamnen. Där härskar fete lord Manderly och han uppträdde vänskapligt på skördefesten. Han ville bygga skepp. Kanske har han byggt några, och vi kan segla till Flodvattnet och föra Robb och hela hans armé hem till Vinterhed. Då skulle det inte spela någon roll vilka som visste att jag var i livet. Robb skulle inte låta någon skada oss.”
”Hodor!” utbrast Hodor glatt. ”Hodor, hodor.”
Men han var den ende som tilltalades av Brans plan. Meera bara log, och Jojen såg ogillande ut. De brydde sig aldrig om vad Bran ville, trots att han var en Stark och dessutom prins och släkten Reed av Gråvattenfästet var vasaller till ätten Stark.
”Hoooodor”, sa Hodor och gungade fram och tillbaka. ”Hooooooodor, hoooooodor, hoDOR, hoDOR.” Ibland sa han sitt namn på olika sätt, om och om och om igen. Vid andra tillfällen var han så tyst att man glömde att han fanns där. Man kunde aldrig veta med Hodor. ”HODOR, HODOR, HODOR!” skrek han.
Han kommer att fortsätta länge, insåg Bran. ”Hodor, varför går du inte ut och tränar med svärdet?” föreslog han.
Stalldrängen hade helt glömt bort svärdet, men nu gick han och hämtade det. De hade tre svärd som de tagit i kryptan under Vinterhed där de hållit sig gömda för Theon Greyjoys järnmän tillsammans med Brans lillebror Rickon och Osha. Bran hade valt sin farbror Brandons svärd och Meera det svärd som lord Rickard, Brans farfar, haft över knäna. Hodors klinga var mycket äldre, stor, tung och trubbig efter århundradens vanskötsel och full av rostfläckar. Han kunde svinga den flera timmar i sträck, och det fanns ett dött träd intill ruinen som han till hälften hade hackat i bitar.
Han gick ut, men genom de tjocka murarna kunde de ändå höra honom gasta ”HODOR!” medan han slog och högg mot trädet. Tursamt nog var vargskogen enorm, och sannolikheten att någon skulle finnas i närheten och höra honom var liten.
”Vad menade du med en lärare, Jojen?” frågade Bran. ”Du är min lärare. Jag vet att jag inte gjorde märken i träden, men jag ska göra det nästa gång. Mitt tredje öga är öppet, precis som du ville…”
”Så vidöppet att det finns risk för att du ramlar ut genom det och får leva resten av livet som en varg i skogen.”
”Det ska jag inte, jag lovar.”
”Pojken lovar men kommer vargen att minnas? Du springer med Sommar, du jagar och dödar med honom… men du rättar dig mer efter hans vilja än han efter din.”
”Det är bara det att jag glömmer”, förklarade Bran. ”Jag är faktiskt bara nio år gammal. Jag blir säkert duktigare när jag blir äldre. Inte ens Florian den narraktige och prins Aemon drakriddaren var stora riddare då de var nio.”
”Det är sant”, medgav Jojen, ”och det vore klokt sagt om dagarna blev längre, men så är det inte. Jag vet att du är ett sommarbarn. Säg huset Starks ord!”
”Vintern närmar sig.” Bara att säga orden fick Bran att frysa.
Jojen nickade högtidligt. ”Jag drömde om en bevingad varg som var fjättrad vid jorden med kedjor av sten, och jag begav mig till Vinterhed för att befria honom. Kedjorna är borta nu, men du kan ännu inte flyga.”
”Då får du lära mig.” Bran fruktade fortfarande den treögda kråkan som då och då hemsökte honom i drömmarna, pickade på huden mellan ögonen och sa åt honom att flyga. ”Du är en grönsiare.”
”Nej, bara en pojke som drömmer”, invände Jojen. ”Grönsiarna var mycket mer än så. De var även ulvar, som du, och de förnämsta bland dem kunde ta skepnaden av vilket djur som helst, vare sig det flög, simmade eller krälade, och de kunde också titta ut genom ödesträdens ögon och se den sanning som ligger förborgad under jorden.
Gudarna har många gåvor att ge, Bran. Min syster är jägare, och hon kan springa fort och stå så stilla att hon tycks försvinna. Hon har skarp hörsel och syn och är stadig på handen med nät och spjut. Hon kan andas lera och flyga genom träden. Jag kan inte göra något av detta, lika lite som du. Till mig gav gudarna gröna drömmar och till dig… Du skulle kunna bli mycket mer än jag, Bran. Du är den bevingade vargen och skulle kunna flyga hur långt och högt som helst… om du hade någon som lärde dig. Hur ska jag kunna hjälpa dig att behärska en gåva som jag inte begriper mig på? På Näset minns vi de första människorna liksom skogens barn som var deras vänner, men mycket är glömt och det fanns annat som vi aldrig kände till.”
Meera tog Bran i handen. ”Om vi stannar här och inte stör någon är du i säkerhet tills kriget tar slut. Men du kommer inte att lära dig något, utom det som min bror kan undervisa dig i, och du hörde vad han sa. Om vi ger oss av härifrån för att söka skydd på Sista härden eller bortom muren riskerar vi att bli fasttagna. Jag vet att du bara är en pojke, men du är också prins, vår lords son och vår kungs rättmätige arvtagare. Vi har svurit dig trohet vid jord och vatten, vid brons och järn, vid is och eld. Det är du som tar risken, Bran, precis som gåvan är din, och därför bör även valet vara ditt, tycker jag. Vi är dina lydiga tjänare.” Hon log. ”Åtminstone i det här fallet.”
”Menar du att ni gör som jag säger?” sa Bran. ”På riktigt?”
”På riktigt, min prins”, svarade flickan, ”så fundera noga!”
Bran försökte tänka igenom problemet så som fadern skulle ha gjort. Storjons farbröder Hother Skökobane och Mors Kråkföda var skräckinjagande, men han trodde att de var lojala liksom Karstarks. Slottet Karhold var en stark befästning, hade fadern alltid sagt. Vi skulle vara trygga hos Umbers eller Karstarks.
Eller också kunde de bege sig söderut till lord Manderly. På Vinterhed hade han skrattat en hel del och aldrig betraktat Bran med ömkan i blicken som de andra lorderna gjort. Det var närmare till slottet Cerwyn än till Vita hamnen, men mäster Luwin hade sagt att Cley Cerwyn var död. Både Umbers, Karstarks och Manderlys kan vara döda, insåg han. Och han själv skulle bli dödad om han blev tagen av järnmännen eller Boltons oäkting.
Om de stannade kvar här och höll sig gömda under Tornrucklet skulle ingen hitta dem, och han skulle överleva, men fortsätta att vara en krympling.
Bran upptäckte att han grät. Du är en lipsill, bannade han sig själv. Vart han än tog vägen, till Karhold eller Vita hamnen eller Gråvattenfästet, skulle han vara krympling när han kom fram. Han knöt nävarna hårt. ”Jag vill flyga”, sa han. ”För mig till kråkan, är ni snälla.”