DAVOS

Då han kom upp på däck var den långa udden på ön Driftmark just på väg att försvinna bakom dem medan Draksten reste sig ur havet framför galären. Från bergets topp steg en blekgrå rökslinga upp. Drakberget är oroligt i dag, tänkte Davos, eller också bränner Melisandre någon annan.

Medan Shayalas dans stävade fram över Svartvattenbukten och kryssade mot vinden genom Gattet upptogs hans tankar av Melisandre. Vårdkasen som brann på vakttornet längst ut på Masseys udde påminde honom om rubinen hon bar vid halsen, och när himlen blev röd i gryningen och skymningen fick de förbiilande molnen samma färg som hennes klänningars frasande siden och sammet.

På Draksten väntade hans kung men även Melisandre i all sin skönhet och makt med sin gud och sina skuggor. Den röda prästinnan hade alltid verkat vara lojal mot Stannis – fram till nu. Hon har fördärvat honom på samma sätt som en ryttare spränger en häst. Hon ville rida honom till makten, och därför gav hon mina söner åt elden. Jag ska skära ut det levande hjärtat ur bröstet på henne och se det brinna. Han rörde vid den långa lysenska dolk som han fått av kaptenen.

Kaptenen hade varit mycket generös. Han hette Khorane Sathmantes och var lysenier precis som Salladhor Saan, vars skepp det var. Han hade ett knotigt, väderbitet ansikte med de ljusblå ögon man ofta såg i Lys, men han hade idkat handel i de sju konungarikena under många år. När han fick veta att den man han hade räddat var den berömde lökriddaren lät han Davos överta sin egen hytt, lånade ut sina kläder och gav honom ett par nya stövlar som nästan passade. Kaptenen yrkade också på att Davos skulle äta samma mat som han själv, men den idén visade sig vara mindre bra. Davos mage tålde varken sniglarna, nejonögonen eller de feta rätter som kapten Khorane var så förtjust i, och efter den första måltiden vid kaptenens bord tillbringade han resten av dagen med ena eller andra änden dinglande över relingen.

För varje årtag blev Draksten större. Davos kunde urskilja Drakbergets konturer och bredvid det den väldiga svarta borgen med vattenkastarna formade som djävulsfigurer och draktornen. Den bronsfärgade galjonsfiguren i fören på Shayalas dans rev upp yrande salt skum då den skar vågorna. Han lutade sig mot relingen, tacksam för dess stöd. Alla umbäranden hade gjort honom svag. Om han stod upp för länge började benen skaka, och ibland drabbades han av svåra hostattacker och fick upp klumpar med blodblandat slem. Det är ingenting, intalade han sig. Inte lät väl gudarna mig överleva både eldens och havets raseri för att döda mig med lite hosta.

Medan han lyssnade till dunket från roddarmästarens trumma, seglet som slog i vinden och det rytmiska gnisslet från årorna tänkte han tillbaka på sin ungdom och de dimmiga morgnar när samma ljud hade fyllt hans hjärta med fasa. De förebådade att gamle ser Tristimuns kustbevakningsfartyg närmade sig, och kustbevakningen var döden för smugglare då Aerys Targaryen satt på järntronen.

Men det inträffade i ett helt annat liv, tänkte han. Det var före lökskeppet, före Stormens ände, innan Stannis högg av mig fingertopparna. Det var före kriget och den röda kometen, innan jag blev en riddare med namnet Sjövärdig. På den tiden innan lord Stannis adlade mig var jag en annan sorts man.

Kapten Khorane hade berättat om hur Stannis förhoppningar hade släckts den natten floden brann. Klanen Lannister hade anfallit honom bakifrån, och hans opålitliga vasaller hade övergett honom i hundratal just i den stund då han behövde dem som bäst. ”Kung Renlys skugga syntes också”, sa kaptenen. ”Han anförde lejonlordens förtrupp och dräpte fiender till höger och vänster. Det sägs att löpelden gav hans mörkgröna rustning en spökaktig glans och att hjorthornet kröntes av gyllene lågor.”

Renlys skugga. Davos undrade om hans söner också skulle återkomma som skuggor. Han hade sett alltför många underligheter till sjöss för att hävda att spöken inte fanns. ”Var det ingen som höll sina löften?” frågade han.

”Några få, främst drottningens släktingar”, svarade kaptenen. ”Vi räddade många som bar räven och blomkransen, men många fler blev kvar på land, och de hade alla möjliga emblem. Lord Florent är numera kungens hand på Draksten.”

Berget tornade upp sig, omgärdat av blek rök. Seglen smällde, trumman slog, årorna höjdes och sänktes, och inom kort dök inloppet till hamnen upp framför dem. Så tomt här är, tänkte Davos och mindes hur där hade sett ut tidigare med skepp som trängdes både vid kajerna och ute på redden. Han kunde se att Salladhor Saans flaggskepp låg förtöjt vid kajen där Furien och de andra galärerna brukade ligga, och på båda sidor om sig hade hon randiga lysenska skrov. Förgäves letade han med blicken efter Lady Marya eller Vålnaden.

Då de kom in i hamnen togs seglet ner, och de lade till enbart med hjälp av årorna. Medan trossarna surrades kom kaptenen fram till Davos. ”Salladhor Saan vill säkert träffa er genast.”

Då Davos försökte svara fick han en hostattack, och han stödde sig mot relingen och spottade över sidan. ”Kungen, jag måste söka upp kungen”, rosslade han. För där kungen är finns Melisandre.

”Ingen söker upp kungen”, förkunnade Khorane Sathmantes bestämt. ”Men först går vi till Salladhor Saan. Han kan berätta mer.”

Davos var för svag för att protestera och kunde bara nicka.

Salladhor Saan fanns inte ombord på Valyrien, utan de hittade honom vid en annan kaj några hundra meter därifrån, nere i lastrummet på en bukformig kogg från Pentos som hette Ymnighetshornet, där han inventerade lasten med hjälp av två eunucker. Den ene höll i en lykta och den andre hade en vaxtavla och en griffel. ”Trettiosju, trettioåtta, trettionio”, sa den gamle skojaren just som Davos och kaptenen kom nedför lejdaren. Den här dagen bar Salladhor Saan en vinröd tunika och höga stövlar av blekt vitt läder med slingornamentering i silver. Han drog korken ur ett krus, luktade och fnös. ”Grovmalen och av sekunda kvalitet, förkunnar min näsa.” Så fick han syn på Davos och avbröt sig tvärt. ”Är det pepparen som svider i mina ögon eller tårar? Är det verkligen lökriddaren som står framför mig? Nej, det kan det inte vara. Min käre vän ser Davos omkom i den brinnande floden, det är alla överens om. Varför spökar han för mig?”

”Jag är inget spöke.”

”Vad skulle ni annars kunna vara? Min lökriddare var aldrig så tunn och blek.” Salladhor Saan tog sig försiktigt fram mellan alla kryddkrus och tygpackar som fyllde handelsfartygets lastrum och gav Davos en riktig björnkram, kysste honom på bägge kinderna och i pannan. ”Ni är fortfarande varm och jag kan känna hjärtat slå. Kan det vara sant? Havet svalde er och spottade ut er igen.”

Orden påminde Davos om Lappen, prinsessan Shireens svagsinte idiot. Även han hade slukats av havet, och när han kom upp igen var han tokig. Är jag också tokig? Han hostade i sin behandskade hand och sa: ”Jag simmade under kättingen och spolades iland på en kobbe i Havsgudens ljuster. Jag skulle ha dött där om inte Shayalas dans hade passerat alldeles intill.”

Salladhor Saan lade armen om kaptenens axlar. ”Bra gjort, och jag är säker på att du får en fin belöning. Meizo Mahr, var en snäll eunuck och för min gode vän ser Davos till kaptenshytten. Servera honom hett vin med kryddnejlikor, för jag gillar inte den där hostan. Pressa i lite citron också, och ställ fram vitmögelost och en skål med de krossade gröna oliver som vi räknade tidigare! Jag kommer så snart jag har bytt några ord med hedersmannen Khorane Sathmantes här. Jag vet att ni ursäktar mig en stund, men ät inte upp alla oliver, för då blir jag inte nådig!”

Den äldre av de båda eunuckerna eskorterade Davos till en stor och överdådigt inredd hytt i aktern på skeppet. Mattorna var tjocka, ventilerna hade målade glasfönster och de enorma skinnfåtöljerna skulle ha rymt tre personer i Davos storlek. Inom kort anlände osten och oliverna tillsammans med en bägare ångande hett rödvin. Han höll bägaren mellan händerna och smuttade tacksamt. En behaglig värme spreds i bröstet.

Strax därefter dök Salladhor Saan upp. ”Ni måste ursäkta vinet, min vän. Pentosierna skulle dricka sin egen urin om den vore purpurröd.”

”Det hjälper mot hostan”, sa Davos. ”Hett vin är bättre än grötomslag brukade min mor säga.”

”Med tanke på hur länge ni satt där ute på kobben behöver ni säkert grötomslag med. Sitter ni bekvämt i fåtöljen? Han har feta skinkor.”

”Vem?” frågade Davos mellan klunkar av hett vin.

”Illyrio Mopatis, en val med tveskägg, skulle man kunna kalla honom. Fåtöljerna är gjorda efter hans mått, men eftersom han sällan lämnar Pentos har han nästan aldrig suttit i dem. Annars sitter fetknoppar alltid bekvämt, för de tar kuddarna med sig vart de än går.”

”Hur kommer det sig att ni befinner er ombord på en kogg från Pentos?” undrade Davos. ”Har ni blivit pirat igen?” Han satte ifrån sig den tomma bägaren.

”Elakt förtal. Finns det någon som har blivit så utsatt för pirater som Salladhor Saan? Jag begär bara att få ut min fordran. Jag blev lovad mycket guld, men jag är inte oresonlig, så i stället för guld har jag tagit emot ett tjusigt pergamentbrev. Det bär lord Alester Florents namn och sigill och han är kungens hand. Själv är jag numera lord av Svartvattenbukten, och inga fartyg får korsa mina vatten utan mitt tillstånd. Så när laglösa individer försöker smita förbi mig i mörkret för att undvika att betala lagenliga skatter och avgifter till mig så är de inte ett skvatt bättre än smugglare, och jag är i min fulla rätt att beslagta dem.” Den gamle piraten skrattade. ”Men jag hugger inte av fingrarna på folk. Vad ska man med fingertoppar till? Jag lägger beslag på några laster, kräver lösesumma ibland, inget orimligt.” Han gav Davos en skarp blick. ”Ni ser inte frisk ut, min vän. Den där hostan… och ni är så mager. Jag kan se benen genom huden, och ändå ser jag inte den lilla påsen med fingerstumparna…”

Av gammal vana trevade Davos efter skinnpungen som inte längre fanns där. ”Jag tappade den i floden.” Min turbringare.

”Det var fasansfullt på floden”, sa Salladhor Saan allvarligt, ”och jag rös trots att jag bara tittade på utifrån bukten.”

Davos hostade, spottade och hostade igen. ”Jag såg Svarta Betha brinna och Furien med”, lyckades han slutligen kraxa. ”Var det inga av våra skepp som undkom elden?” Ännu hade han inte helt förlorat hoppet.

”Lord Steffon, Jenna, Snabba svärdet, Skrattande lorden och en del andra skepp befann sig uppströms eldsiarnas sattyg. De brann inte, men eftersom kättingen höjts kunde de inte heller komma därifrån. Några få kapitulerade, men de flesta roddes långt uppåt Svartvattenforsen, bort från striderna, och sänktes av sina egna besättningar för att inte falla i klanen Lannisters händer. Jag har hört att Jenna och Skrattande lorden ägnar sig åt piratverksamhet på floden, men vem kan säga om det är sant?”

”Lady Marya?” frågade Davos. ”Vålnaden?”

Salladhor Saan lade handen på Davos arm och kramade den. ”Nej. Jag är ledsen, min vän, men om dem har jag inte hört någonting. Era söner Dale och Allard var bra karlar, men jag kan trösta dig med att unge Devan var en av dem vi räddade på slutet. Den modige gossen lämnade aldrig kungens sida, påstås det.”

För ett ögonblick kände han sig nästan yr av lättnad. Han hade inte vågat fråga om Devan. ”Modern är barmhärtig. Jag måste gå till honom, måste få träffa honom.”

”Ja, och ni vill väl också segla till Vredens udde för att träffa er hustru och era små”, sa Salladhor Saan. ”Så jag tänkte att ni behöver ett nytt skepp.”

”Hans höghet ger mig ett skepp”, sa Davos.

Lyseniern skakade på huvudet. ”Hans höghet har inga skepp och Salladhor Saan har många. Kungens skepp brann upp på floden, men det gjorde inte mina. Ni ska få ett, gamle vän, så kan ni väl segla för min räkning? I skydd av mörkret ska ni osedd ta er in i Braavos, Myr och Volantis och sedan snabbt sticka därifrån med siden och kryddor, och vi får feta börsar. Vad sägs?”

”Det är snällt av er, men min plikt är mot kungen, inte mot er börs. Kriget kommer att fortsätta, och Stannis är ändå den rättmätige tronarvingen enligt alla lagar i de sju konungarikena.”

”Inga lagar hjälper när skeppen brinner upp, och jag är rädd att ni ska finna er kung förändrad. Sedan slaget tar han inte emot någon, utan sitter ensam och ruvar i stentrumman. Drottning Selyse håller hov i hans ställe tillsammans med sin farbror lord Alester, som kallar sig kungens hand. Hon har gett Stannis sigill till farbrodern, så att han kan sätta det på alla sina brev, och även mitt vackra pergament pryds av det. Men det är ett litet kungarike de härskar över, fattigt och bergigt. Här finns inget guld, inte ens för att betala skulden till trofasta vänner som jag, inga skepp utom mina och inga riddare utom dem vi räddade på slutet.”

Ett våldsamt hostanfall fick Davos att vika sig dubbel. Lyseniern gjorde en ansats att hjälpa honom men Davos vinkade avvärjande, och efter en stund gick det över. ”Ingen alls?” väste han. ”Vad menar ni med att han inte tar emot någon?” Till och med i hans egna öron lät rösten tjock och grötig, och ett tag kändes det som om hytten snurrade runt.

”Nej, ingen utom henne”, svarade Salladhor Saan, och Davos behövde inte fråga vem han menade. ”Ni tröttar ut er, min vän. Det är en säng ni behöver, inte mig, en säng och många filtar med ett grötomslag på bröstet och mer vin med kryddnejlikor i.”

Davos skakade på huvudet. ”Det är ingen fara med mig. Men säg mig, för jag måste få veta! Menar ni verkligen att han inte tar emot någon annan än Melisandre?”

Den andre gav honom en lång, vaksam blick och fortsatte motvilligt: ”Vakterna håller alla andra borta, även drottningen och dottern, och tjänarna kommer med måltider som ingen äter.” Han lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Jag har hört underliga saker berättas, om flammande eldar inne i berget och om hur Stannis och den röda kvinnan går in där för att betrakta lågorna. Det finns gångar, sägs det, och hemliga trappor som leder ner till bergets inre där det är så hett att bara hon kan röra sig utan att bli bränd. Inte undra på att en gammal man blir så skräckslagen att han ibland nästan tappar matlusten.”

Melisandre. Davos rös. ”Allt är den röda kvinnans fel”, sa han. ”Det var hon som skickade elden som förtärde oss. Hon ville straffa Stannis för att han hade åsidosatt henne och lära honom att han aldrig skulle kunna vinna utan hennes trollkonster.”

Lyseniern valde en saftig oliv i skålen mellan dem. ”Ni är inte den förste som säger detta, min vän, men om jag vore ni skulle jag inte säga det riktigt så högt. Det kryllar av drottningens män på Draksten, och de har skarp hörsel och ännu skarpare knivar.” Han stoppade oliven i munnen.

”Jag har också en kniv som jag fick av kapten Khorane.” Han drog dolken ur slidan och lade den på bordet. ”En kniv för att skära ut Melisandres hjärta, om hon har något.”

Salladhor Saan spottade ut olivkärnan. ”Davos, käre vän, ni får inte säga sådant ens på skämt.”

”Det är inget skämt. Jag tänker döda henne.” Om hon kan dödas med människors vapen. Davos var inte helt säker på det. Han hade sett gamle mäster Cressen lägga gift i vinet, med egna ögon hade han sett det, men då bägge drack ur bägaren med det förgiftade vinet var det mästaren som dog, inte den röda prästinnan. Men en kniv i hjärtat… även demoner kan dräpas med kallt stål, säger trubadurerna.

”Var försiktig med vad ni säger”, varnade Salladhor Saan. ”Ni verkar inte alls frisk. Febern har fått er att tappa både sans och förnuft. Ni borde ligga till sängs för att vila upp er och bli starkare.”

Och stanna där tills min beslutsamhet mattas av, menar ni. Davos reste sig. Han kände sig febrig och lite yr, men det spelade ingen roll. ”Ni är allt en riktig gammal skälm men även en god vän.”

Lyseniern strök sitt silverfärgade pipskägg. ”Så då stannar ni hos er gode vän?”

”Nej, jag ska gå.” Han hostade.

”Gå? Vid alla gudar, människa. Ni hostar och darrar, ni är mager och svag. Vart ska ni?”

”Till borgen. Där finns min säng och min son.”

”Och den röda kvinnan”, sa Salladhor Saan och såg misstänksamt på honom. ”Hon finns också i borgen.”

”Hon med.” Davos stack kniven i slidan igen.

”Ni är en löksmugglare. Vad vet ni om mord och överfall? Ni är ju så sjuk att ni knappt orkar hålla i kniven. Vet ni vad som händer med er ifall ni blir fast? Medan skeppen brann på Svartvattenforsen brände drottningen högförrädare. Mörkrets tjänare, kallade hon dem, stackars satar, och den röda kvinnan sjöng medan bålen tändes.”

Davos blev inte förvånad. Det visste jag, tänkte han, jag visste det innan han berättade det. ”Hon hämtade lord Sunglass och Hubard Rambtons båda söner nere i fängelsehålorna”, gissade han.

”Exakt. Och brände dem, så som drottningen ska bränna er. Om ni mördar den röda kvinnan blir ni bränd på bål som hämnd, och misslyckas ni blir ni också bränd. Den röda prästinnan ska sjunga medan ni skriker, och sedan dör ni. Och ni har ju precis återvänt till livet!”

”I ett enda syfte, ja”, sa Davos. ”Jag kom tillbaka för att förgöra Melisandre av Asshai och sätta stopp för hennes onda gärningar. Varför skulle havet annars ha spottat ut mig? Ni känner till Svartvattenbukten lika väl som jag. Ingen kapten med förnuftet i behåll skulle styra sitt skepp genom Havsgudens ljuster och ta risken att riva upp ett hål i bottnen. Shayalas dans borde aldrig ens ha kommit i närheten av mig.”

”Det var vinden som gjorde det, en ovanligt stark vind”, envisades Salladhor Saan. ”En vind förde henne för långt söderut.”

”Och vem skickade vinden? Modern talade till mig.”

Den gamle piraten plirade mot honom.

”Modern välsignade mig med sju söner, och ändå lät jag henne brinna. Hon talade till mig och sa att det var vi som åkallade elden och skuggan med. Det var jag som rodde Melisandre in under Stormens ände och såg henne föda ett monster.” Han hade fortfarande mardrömmar om det: Melisandres stora, sprickfärdiga mage, de spöklika, svarta händerna som sköt ifrån mot hennes lår för att komma ut. ”Hon dödade Cressen och lord Renly och en modig man vid namn Cortnay Penrose, och hon dödade mina söner. Nu måste någon döda henne.”

”Någon”, instämde Salladhor Saan, ”men inte ni. Ni är sjuk och svag och dessutom ingen krigare. Stanna här, jag ber er. Vi ska prata och ni måste äta något. Kanske kan vi segla till Braavos och leja en ansiktslös man för att utföra detta dåd? Men inte ni, nej, ni måste sitta ner och äta.”

Han gör det mycket svårare för mig, tänkte Davos trött, och det var nästan oöverstigligt redan från början. ”Min mage är full av hämnd, så där finns ingen plats för mat. Låt mig gå nu! Önska mig lycka till och låt mig gå, för vår vänskaps skull.”

Salladhor Saan kom på fötter. ”Ni är ingen sann vän. Vem ska föra askan och benen hem till er hustru och berätta att hon har förlorat både make och fyra söner? När ni är död blir det stackars gamle Salladhor Saans uppgift. Men det är inget att göra åt saken. Rusa i graven, ni bara. Jag ska lägga era ben i en säck och ge dem till era kvarvarande söner, så att de kan ha dem i små påsar om halsen.” Ilsket viftade han med en hand med ringar på vartenda finger. ”Gå, gå, gå, gå, gå!”

Davos ville inte skiljas i vrede. ”Salladhor…”

”GÅ! Stanna ännu hellre, men tänker ni gå, så gör det!”

Han gick.

Promenaden från Ymnighetshornet till Drakstens portar var lång och ensam. Gatorna i hamnen där soldater och sjömän förr hade trängts med småfolket låg tomma och övergivna. Där han en gång i tiden hade snubblat över grymtande grisar och nakna barn kilade råttor omkring. Benen kändes som gelé under honom, och tre gånger drabbades han av sådana våldsamma hostanfall att han blev tvungen att stanna och vila. Ingen kom och hjälpte honom, ingen kikade ens ut genom fönstret för att se vad som stod på. Fönsterluckorna var stängda, dörrarna förbommade och på mer än hälften av husen syntes något tecken på att man hade sorg. Tusentals seglade uppför Svartvattenforsen och några hundra kom tillbaka, tänkte Davos. Mina söner dog inte ensamma. Må Modern ha förbarmande med dem alla.

Då Davos kom fram till borgportarna fann han även dem förbommade. Han bankade på den järnbeslagna dörren med knytnäven. När ingen öppnade sparkade han på den, gång på gång tills en armborstskytt slutligen dök upp på murkrönet ovanför porten och spanade ner mellan två vattenkastare. ”Vem där?”

Han lutade sig bakåt och kupade händerna kring munnen. ”Ser Davos Sjövärdig är här för att träffa hans höghet.”

”Är ni berusad, karl? Sluta banka och försvinn!”

Salladhor Saan hade varnat honom. Davos försökte sig på en annan taktik. ”Skicka efter min son Devan då, kungens väpnare.”

Vakten såg fundersam ut. ”Vem sa ni att ni var?”

”Davos, lökriddaren!” skrek han.

Huvudet försvann men kom snart tillbaka. ”Ge er i väg! Lökriddaren omkom på floden då hans skepp brann upp.”

”Hans skepp brann upp”, medgav Davos, ”men han själv överlevde, och här står han. Är Jate kvar som portens befälhavare?”

”Vem?”

”Jate Blackberry. Han känner mig väl.”

”Honom har jag aldrig hört talas om. Antagligen är han död.”

”Lord Chyttering då?”

”Det vet jag vem det är. Han omkom i lågorna på Svartvattenforsen.”

”Kroken Will? Svinaktige Hal?”

”Döda bägge två”, svarade armborstskytten, men med ens verkade han lite osäker. ”Vänta här!” Han försvann igen.

Davos väntade. Alla är döda, tänkte han trött och mindes fete Hals vita mage som alltid hade synts under den fettfläckiga jackan, det långa ärr som Will hade tvärs över ansiktet efter metkroken, hur Jate brukade lyfta på mössan för alla kvinnor, vare sig de var fem eller femtio, hög- eller lågättade. De har drunknat eller blivit lågornas rov tillsammans med mina söner och tusen andra, och nu kan de kröna en kung i helvetet.

I nästa stund var armborstskytten tillbaka. ”Gå runt till utfallsporten, så blir ni insläppt.”

Davos gjorde som han blev tillsagd. Vakterna vid porten var främlingar, beväpnade med spjut och hade huset Florents emblem med räven i blomkransen på bröstet. De eskorterade honom inte till stentrumman, som han hade förväntat sig, utan genom en valvbåge som hette Draksvansen till Aegons trädgård. ”Vänta här”, sa befälet.

”Vet hans höghet om att jag har återvänt?” frågade Davos.

”Ingen aning. Vänta, sa jag.” Karlen försvann i spetsen för sina spjutkastare.

Aegons trädgård omgavs av höga, mörka träd och det doftade gott av tallbarr. Där fanns också häckar med blommande vildrosor, och i ett sankt hörn växte tranbär.

Varför har jag förts hit? undrade Davos.

Så hördes ett klämtande ljud och barnskratt, och den svagsinte idioten Lappen kom utfarande ur buskarna med prinsessan Shireen hack i häl. ”Kom tillbaka”, skrek hon efter honom. ”Kom tillbaka, Lappen!”

Då narren fick syn på Davos tvärstannade han, och koskällorna som hängde i hjorthornet ovanpå plåthinken skrällde kling klang, pling plong. Han hoppade från ena foten till den andra och sjöng: ”Narrblod, kungablod, blod på jungfruns lår, men kedjor för gästerna och kedjor för brudgummen, ja ja ja.” Shireen var nära att få fast honom, men så hoppade han över ett ormbunksstånd och försvann bland träden med prinsessan efter. Åsynen av dem fick Davos att le.

Han hade vänt sig bort för att hosta i sin behandskade hand då ännu ett barn kom utstörtande ur häcken och stötte till honom så att han föll omkull.

Pojken ramlade också men kom omedelbart på fötter. ”Vad gör ni här?” frågade han medan han borstade av sig. Kolsvart hår nådde ner till kragen och ögonen var otroligt blå. ”Ni borde inte gå i vägen för mig när jag springer.”

”Nej, det borde jag inte”, instämde Davos som fick ännu ett hostanfall medan han försökte ställa sig på knä.

”Mår ni inte bra?” Pojken tog honom i armen och hjälpte honom att resa sig. ”Ska jag kalla hit livmedikusen?”

Davos skakade på huvudet. ”Det är bara lite hosta. Den går över.”

Pojken tog honom på orden. ”Vi lekte monster och jungfrur”, förklarade han, ”och jag var monstret. Det är en barnslig lek, men min kusin gillar den. Har ni ett namn?”

”Ser Davos Sjövärdig.”

Pojken granskade honom från topp till tå och såg tvivlande ut. ”Är ni säker på att ni är riddare? Det syns inte på er.”

”Det är jag som är lökriddaren, ers nåd.”

De blå ögonen vidgades. ”Han med den svarta slupen?”

”Känner ni till den historien?”

”När lord Tyrell belägrade min farbror Stannis på Stormens ände kom ni med lök och salt fisk till honom. Det var innan jag var född.” Gossen sträckte på sig. ”Jag är Edric Storm”, upplyste han. ”Kung Roberts son.”

”Jag förstår det.” Det hade Davos begripit nästan genast. Gossen hade ätten Florents utstående öron, men det syntes lång väg på både hår, ögon, haka och kindben att han var en Baratheon.

”Kände ni min far?” undrade Edric Storm.

”Jag såg honom många gånger vid hovet då jag skulle till er farbror, men vi talades aldrig vid.”

”Min far lärde mig att slåss”, berättade pojken stolt. ”Han kom och hälsade på mig nästan vartenda år, och ibland övade vi tillsammans. Till min förra namndag skickade han mig en stridsklubba som var likadan som den han själv har fast mindre. Men jag blev tvingad att lämna Stormens ände. Är det sant att farbror Stannis högg av er fingrarna?”

”Bara sista leden. Jag har kvar fingrarna, men de är kortare.”

”Får jag se!”

Davos tog av sig handsken på vänsterhanden, och pojken studerade den uppmärksamt. ”Han gjorde inte tummen kortare?”

”Nej, den fick jag behålla”, sa Davos och hostade.

”Han borde inte ha huggit av några fingrar alls”, avgjorde pojken. ”Det var illa gjort.”

”Jag var smugglare.”

”Ja, men ni smugglade fisk och lök åt honom.”

”Lord Stannis adlade mig för löken och tog ifrån mig fingrarna för smugglingen.” Han drog på sig handsken igen.

”Min far skulle inte ha huggit av er fingrarna.”

”Det stämmer säkert, ers nåd.” Robert var av helt annat skrot och korn än Stannis. Gossen liknar både honom och Renly. Tanken gjorde honom illa till mods.

Pojken skulle till att säga något när de hörde steg. Davos vände sig om. Ser Axell Florent stegade trädgårdsgången fram i spetsen för ett tiotal vakter i vadderade jackor. På bröstet bar de ljusets herres eldröda hjärta. Drottningens män, tänkte Davos och började hosta.

Ser Axell var undersätsig och hjulbent och det växte hår i öronen. Han var drottningens farbror och hade tjänat som slottsfogde på Draksten i ett decennium. Han hade alltid behandlat Davos hövligt, eftersom han visste att Davos stod högt i lord Stannis aktning, men det fanns inte tillstymmelsen till vare sig hövlighet eller värme i hans röst då han sa: ”Ser Davos! Ni har inte drunknat! Hur kan det komma sig?”

”Lökar flyter. Ska ni föra mig till kungen?”

”Jag har order att föra er till fängelsehålorna.” Ser Axell gav ett tecken åt sina män. ”Grip honom och ta hans dolk. Han tänkte använda den mot vår prästinna.”