Eunucken kom in genom dörren, klädd i böljande persikofärgat siden och doftande citron. Han nynnade omelodiskt för sig själv, men när han fick se Tyrion sitta på en stol vid härden avbröt han sig tvärt. ”Ers nåd”, pep han och fnissade nervöst.
”Så ni minns mig ändå? Jag började undra.”
”Det är så roligt att se er återställd.” Varys log sitt allra sliskigaste leende. ”Men jag erkänner att jag inte hade räknat med att finna er i mina enkla gemak.”
”De är onekligen ytterst enkla.” Tyrion hade väntat tills fadern kallade till sig Varys innan han avlade visit. Eunucken hade tre små och sparsamt möblerade fönsterlösa rum intill norra muren. ”Jag hoppades hitta högar med pikanta hemligheter att fördriva väntetiden med, men här finns inte ett papper.” Eftersom Tyrion visste att spionmästaren kunde komma och gå osedd hade han även letat efter lönndörrar, men alla ansträngningar hade varit förgäves. ”Det var vatten i ert vinkrus”, återtog han, ”er sovcell är inte bredare än en kista, och sängen… är den av sten eller känns det bara så?”
Varys stängde och reglade dörren. ”Jag lider av ryggont, ers nåd, och föredrar att sova på hårt underlag.”
”Jag trodde ni var den sorten som gillade fjäderbolster.”
”Jag är full av överraskningar. Är ni ond på mig för att jag övergav er efter slaget?”
”Hur kan ni tro det?”
”Det var inte av brist på kärlek, min bäste lord. Jag är så känslig av mig och ert ärr är fasansfullt att skåda…” Han rös teatraliskt. ”Er stackars näsa…”
Irriterat pillade Tyrion på sårskorpan. ”Jag borde kanske låta göra en av guld. Vilken sorts näsa skulle ni föreslå, Varys? En som er som kan lukta sig till hemligheter? Eller ska jag säga åt guldsmeden att jag vill ha min fars näsa?” Han log. ”Min vördade far arbetar så hårt att jag knappt ser honom alls numera. Säg mig, är det sant att han har återinsatt stormäster Pycelle i lilla rådet?”
”Ja, det är det, ers nåd.”
”Har jag min söta syster att tacka för det?” Pycelle hade varit systerns lydiga redskap. Tyrion hade berövat karlen ämbete, skägg och heder och kastat honom i en svart cell.
”Inte alls, ers nåd. Tacka ärkemästarna i Gammelstad. Det var de som insisterade på att Pycelle skulle få tillbaka sin post eftersom bara konklaven kan tillsätta eller avsätta stormästare.”
Idioter, tänkte Tyrion. ”Jag tycker mig minnas att Maegor den grymmes skarprättare avsatte tre med sin yxa.”
”Det är alldeles riktigt”, instämde Varys, ”och Aegon den andre matade sin drake med stormäster Gerardys.”
”Tyvärr står jag helt utan drakar. Jag antar att jag kunde ha doppat Pycelle i löpeld och satt eld på honom. Skulle Citadellet ha föredragit det?”
”Tja, det skulle åtminstone ha varit mer i linje med traditionerna.” Eunucken fnittrade. ”Gudskelov finns det kloka personer i konklaven som accepterade Pycelles avsättning och satte i gång att välja en efterträdare. Efter att ha tagit mäster Turquin, karduansmakarens son, och mäster Erreck, den vandrande riddarens oäkting, under övervägande och därmed för sig själva ha bevisat att duglighet smäller högre än börd i deras orden, var konklaven på vippen att skicka oss mäster Gormon, en Tyrell av Höggården. När jag berättade det för er far agerade han genast.”
Tyrion visste att konklaven sammanträdde i Gammelstad inom lyckta dörrar och att dess överläggningar var hemliga. Så Varys har små fåglar i Citadellet med. ”Jag förstår. Så min far beslöt sig för att knipsa av rosen innan den blommade.” Han måste småskratta. ”Pycelle är en padda, men hellre en padda av märket Lannister än Tyrell?”
”Stormäster Pycelle har alltid varit en god vän till ert hus”, sa Varys ljuvt. ”Kanske finner ni tröst i att veta att även ser Boros Blount är återinsatt.”
Cersei hade berövat ser Boros den vita manteln eftersom han inte gett sitt liv för att försvara Tommen då Bronn grep pojken på vägen till Rosby. Karlen var inte förtjust i Tyrion, men efter den betan hatade han antagligen Cersei lika mycket. Det är alltid något. ”Blount är en riktig fegis”, sa han godmodigt.
”Är han? Kära nån då! Men av tradition är ju riddarna i kungsvakten utsedda på livstid. Kanske blir ser Boros modigare i framtiden, och han kommer säkert att förbli mycket lojal.”
”Mot min far, ja”, sa Tyrion med eftertryck.
”Medan vi ändå talar om kungsvakten… Kan detta förtjusande men oväntade besök ha något att göra med ser Boros fallne vite broder, den galante ser Mandon Moore?” Eunucken strök sig över den pudrade kinden. ”På sistone tycks er handgångne man Bronn ha fattat stort intresse för honom.”
Bronn hade luskat ut allt han förmådde om ser Mandon, men Varys kunde säkert berätta mycket mer… om han ville. ”Karlen verkar ha varit helt utan vänner”, sa Tyrion försiktigt.
”Sorgligt, så sorgligt”, sa Varys. ”Man kan hitta några släktingar om man vänder på tillräckligt många stenar i Dalen, men här… Lord Arryn tog honom med till Kungshamn och Robert gav honom den vita manteln, men ingen av dem gillade honom något vidare, fruktar jag. Inte heller var han den typen som småfolket hurrar för på torneringar, trots sin obestridliga skicklighet. Inte ens hans vita bröder i kungsvakten tyckte om honom. Ser Barristan hördes en gång säga att karlen inte hade någon annan vän än svärdet och inget liv utom plikten, men jag tror inte att Selmy menade det enbart som beröm. Vilket är lite märkligt när man tänker efter. Det är just de egenskaperna vi önskar att vår kungsvakt ska ha, skulle man kunna säga, män som lever för kungen och inte har något privatliv. I det avseendet var vår modige ser Mandon den perfekte vite riddaren. Och han dog som en riddare i kungsvakten bör göra, med svärd i hand medan han försvarade kungens eget blod.” Eunucken gav Tyrion ett lismande leende och iakttog honom skarpt.
Försökte mörda kungens eget blod, menar ni. Tyrion undrade om Varys visste mer än han lät påskina. Inget av det han just hört var några nyheter; Bronn hade i stort sett rapporterat samma sak. Han behövde en koppling till Cersei, något som skvallrade om att ser Mandon hade varit systerns hejduk. Vi får inte alltid vad vi vill ha, tänkte han bittert, vilket påminde honom…
”Det är inte ser Mandon som är anledningen till mitt besök.”
”Jaså inte?” Eunucken slog upp en bägare vatten åt sig. ”Får jag servera er, ers nåd?”
”Ja, men inte vatten.” Tyrion knäppte händerna. ”Jag vill att ni ska ordna så att jag får träffa Shae.”
Varys tog en klunk. ”Är det särskilt klokt, ers nåd? Det söta, rara barnet. Det vore stor skada om er far hängde henne.”
Det förvånade honom inte att Varys kände till hotet. ”Nej, det är oklokt, förbannad galenskap. Jag vill träffa Shae en sista gång innan jag skickar bort henne. Jag klarar inte av att ha henne så nära.”
”Jag förstår.”
Hur skulle ni kunna göra det? Så sent som dagen före hade Tyrion sett henne gå uppför spiraltrappan med en hink vatten. En ung riddare hade erbjudit sig att bära hinken åt henne, och då Tyrion såg henne le och röra vid riddarens arm hade han känt hur det knöt sig av obehag i magen. Tyrion hade varit på väg upp och Shae på väg ner, och han hade passerat henne på så nära håll att han kunde känna den rena, fräscha doften av hennes hår. ”Ers nåd”, hade hon sagt med en liten nigning, och han ville ta henne i famnen och kyssa henne där i trappan, men allt han kunde göra var att nicka stelt och vagga vidare. ”Jag har sett henne flera gånger”, berättade han för Varys, ”men jag törs inte tilltala henne. Jag misstänker att vartenda steg jag tar övervakas.”
”Det är klokt av er.”
”Vilka?” undrade han.
”Bröderna Kittelsvart rapporterar titt som tätt till er söta syster.”
”När jag tänker på hur mycket jag har betalt de där… Tror ni det finns någon chans att mer guld kan få dem att vända Cersei ryggen?”
”Chansen finns ju alltid, men jag skulle inte sätta många slantar på sannolikheten. Numera är alla tre riddare, och er syster har lovat dem ytterligare befordran.” Eunucken lät höra ett litet ondskefullt skratt. ”Och den äldste, ser Osmund i kungsvakten, drömmer om andra… favörer med. Ni kan säkert bjuda över drottningen, men hon har en andra penningpung som är outtömlig.”
Vid alla sju helveten, tänkte Tyrion. ”Påstår ni att Cersei ligger med Osmund Kittelsvart?”
”Åh, kära nån, nej nej! Det skulle vara ytterst farligt, tror ni inte det? Nej, drottningen kommer bara med antydningar… en annan dag, kanske efter bröllopet… och så ett leende, en viskning, en vågad gest… ett bröst som snuddar lätt vid hans ärm… och ändå tycks det fungera. Men vad vet väl en eunuck om sådana ting?” Tungspetsen gled över underläppen likt ett slugt, rosa djur.
Om jag på något vis kunde få dem att göra mer än bara vänslas i smyg och ordna så att far överraskar dem till sängs… Tyrion pillade på sårskorpan på näsan. Det verkade omöjligt, men kanske skulle han komma på en plan senare. ”Är det bara bröderna Kittelsvart som övervakar mina göranden och låtanden?”
”Jag önskar att det vore så, ers nåd, men jag fruktar att ni har mångas blickar på er. Ni är… Hur ska jag uttrycka saken? Iögonenfallande… och, det gör mig ont att säga det, illa omtyckt. Janos Slynts söner skulle gladeligen ange er för att hämnas sin far, och vår käre lord Petyr har vänner i hälften av Kungshamns skökohus. Skulle ni vara oklok nog att besöka något av dem får han genast veta det, och er far strax därpå.”
Det är värre än jag fruktade. ”Och vem spionerar på mig för min fars räkning?”
Den här gången skrattade eunucken högt. ”Det gör jag, ers nåd.”
Tyrion skrattade också. Han var inte så dum att han litade mer på Varys än han var absolut tvungen till, men eunucken visste redan tillräckligt om Shae för att få henne hängd flera gånger om. ”Ni ska föra Shae till mig genom väggarna, dold för alla dessa spioner. Precis som ni har gjort förr.”
Varys vred händerna. ”Åh, ers nåd, inget skulle kunna glädja mig mer, men… Kung Maegor ville inte ha några råttor i sina egna väggar, om ni förstår vad jag menar. Han krävde att det skulle finnas en hemlig utgång, för den händelse att han blev omringad av fiender, men den dörren har inte förbindelse med några andra rum. Visst kan jag låna Shae en stund utan att lady Lollys märker något, men det finns ingen möjlighet att föra henne till ert rum utan att vi blir sedda.”
”För henne någon annanstans då.”
”Men vart? Det finns ingen säker plats.”
”Jo, det gör det.” Tyrion flinade. ”Här. Det är dags att er stenhårda säng används till något bättre.”
Eunucken tappade hakan, så fnittrade han. ”Lollys är höggravid och blir fort trött nu för tiden, så jag föreställer mig att hon sover sött då månen går upp.”
Tyrion hoppade ner från stolen. ”Då månen går upp alltså. Se till att det finns vin och två rena bägare.”
Varys bugade. ”Som ers nåd befaller.”
Resten av dagen tycktes släpa sig fram i snigelfart. Tyrion klättrade upp till slottets bibliotek och försökte förströ sig med Beldecars Historien om de rhoyniska krigen, men i stället för elefanterna såg han hela tiden Shaes leende för sig, så efter ett tag lade han ifrån sig boken.
Senare på eftermiddagen sa han till om ett bad. Han skrubbade sig tills vattnet kallnade och Pod fick jämna till skägget. Det var ett enda trassel av gula, vita och svarta hårstrån, grovt och fult, men det dolde en del av ansiktet, vilket uppvägde alla bekymmer med det.
När Tyrion var så ren, rosa och ansad som han kunde bli tittade han igenom garderoben och valde ett par åtsittande sidenbyxor i ätten Lannisters karmosinröda färg och sin bästa midjekorta jacka, den av tjock svart sammet översållad med lejonhuvuden i guld. Han skulle ha satt på sig ämbetskedjan med de sammanlänkade händerna i massivt guld också om inte fadern hade stulit den medan han låg döende. Det var inte förrän han var färdig som det slog honom hur idiotiskt hans klädval var. Vid alla gudar, dvärg, förlorade du förståndet samtidigt med näsan? Alla som ser dig kommer att undra varför du har satt på dig finaste hovstassen för att besöka eunucken. Svärande tog Tyrion av sig alltihop och klädde sig enklare i svarta byxor av ylle, en gammal vit tunika och en urblekt brun läderjacka. Det gör ändå ingen skillnad, sa han sig medan han väntade på att månen skulle gå upp. Vad du än tar på dig är du fortfarande dvärg. Du blir aldrig så lång som riddaren i spiraltrappan, han med långa raka ben, platt mage och breda manliga axlar.
Månen kikade över slottsmuren då han sa åt Podrick Payne att han tänkte hälsa på Varys. ”Blir ni borta länge, ers nåd?” undrade pojken.
”Jag hoppas det.”
Eftersom det fanns folk överallt i slottet hade Tyrion ingen chans att lämna Maegors fäste obemärkt. Ser Balon Swann stod på vakt vid porten och ser Loras Tyrell vid vindbryggan på andra sidan torrgraven. Tyrion stannade och utbytte artigheter med dem bägge. Tidigare hade Blomriddaren alltid varit lika färggrann som regnbågen och därför kändes det konstigt att se honom helt i vitt. ”Hur gammal är ni, ser Loras?” frågade Tyrion.
”Sjutton, ers nåd.”
Ung och vacker och redan en legend. Hälften av flickorna i de sju konungarikena vill gå till sängs med honom, och alla ynglingar önskar att de vore i hans ställe. ”Ursäkta att jag frågar, men varför väljer man att tjäna i kungsvakten vid er ålder?”
”Prins Aemon drakriddaren avlade sina löften då han var sjutton år gammal”, svarade ser Loras, ”och er bror Jaime var ännu yngre.”
”Jag vet varför de gjorde det, men vad har ni för skäl? Är det för äran att tjänstgöra vid sidan av sådana föredömen som Meryn Trant och Boros Blount?” Han gav ynglingen ett retsamt leende. ”För att vakta kungen och ge ert liv för hans. Ni avstår från egendom och titlar, ger upp hoppet om äktenskap och barn.”
”Huset Tyrell lever vidare genom mina bröder”, påpekade ser Loras. ”En tredje son behöver varken gifta sig eller sätta arvingar till världen.”
”Han behöver inte, men somliga tycker att det är en trevlig sysselsättning. Och kärleken?”
”När solen har gått ner kan inget ljus ersätta den.”
”Kommer det från en ballad?” Leende lade Tyrion huvudet på sned. ”Ja, ni är sjutton år gammal, jag märker det nu.”
Ser Loras stelnade till. ”Hånar ni mig?”
En stingslig gosse. ”Nej, det var alls inte illa ment. Jag hade en käresta en gång, och vi hade också en ballad.” Jag älskade en mö fager som sommaren med solsken i håret. Han tog avsked av ser Loras och gick vidare.
I närheten av hundgården stod en klunga soldater och tittade på ett hundslagsmål. Tyrion stannade tillräckligt länge för att se den mindre hunden slita bort halva ansiktet på den större och lockade fram några hesa skratt med sin kommentar om att förloraren nu liknade Sandor Clegane. I hopp om att ha avlett alla misstankar styrde han stegen mot norra muren och gick nedför en kort trappa till eunuckens enkla gemak. I samma stund som han höjde handen för att knacka öppnades dörren.
”Varys?” Tyrion klev in. ”Är ni här?” Ett enda vaxljus lyste upp dunklet och parfymerade luften med en doft av jasmin.
”Ers nåd?” En mullig matrona med runt, skärt ansikte och mörka lockar steg fram i ljuset. Tyrion ryggade tillbaka. ”Är något på tok?” undrade kvinnan.
Det är Varys, upptäckte han lättad. ”För ett fasansfullt ögonblick trodde jag att ni hade tagit hit Lollys i stället för Shae. Var är hon?”
”Bakom er, ers nåd.” Hon satte händerna för ögonen på honom. ”Kan ni gissa vad jag har på mig?”
”Ingenting?”
”Åh, ni är så klyftig!” utbrast hon och trutade med munnen. ”Hur kunde ni veta det?”
”Du är mycket vacker i ingenting.”
”Är jag verkligen det?” sa hon.
”O ja!”
”I så fall borde ni väl inte stå där och prata strunt.”
”Vi måste först bli av med lady Varys. Jag är inte den sortens dvärg som gillar att älska inför publik.”
”Han har gått”, upplyste Shae.
Tyrion såg sig om. Det stämde. Eunucken hade försvunnit med kjolar och allt. Lönndörren måste finnas här någonstans. Det var allt han hann tänka innan Shae vred hans huvud mot sig och kysste honom. Hennes mun var våt och hungrig, och hon tycktes varken märka ärret eller sårskorpan som ersatte tre fjärdedelar av näsan. Hennes hud var varm och mjuk som siden under hans fingrar, och när hans tumme snuddade vid den vänstra bröstvårtan hårdnade den genast. ”Skynda på!” uppmanade hon mellan kyssarna då hans fingrar gick till snörningen i byxorna. ”Skynda, jag vill ha er inne i mig.” Han fick inte ens tid att klä av sig. Shae plockade fram mandomen, knuffade ner Tyrion på golvet och red honom vilt medan hon ropade: ”Min jätte, min jätte, min jätte.” Han var så tänd att det gick med en gång, men Shae verkade inte bry sig. Hon log bara okynnigt, lutade sig fram och kysste honom på den svettiga pannan. ”Min jätte av huset Lannister”, mumlade hon. ”Ligg still, är ni snäll, jag tycker om att känna er inne i mig.”
Så Tyrion rörde sig inte, utan slog bara armarna om henne. Det är en njutning att bara hålla om henne och själv bli omfamnad, tänkte han. Hur kan något så ljuvligt vara ett brott som hon förtjänar att bli hängd för? ”Shae, mitt hjärta, det här måste bli sista gången vi ses. Faran är för stor, och om min far skulle hitta dig…”
”Jag tycker om ert ärr.” Hon följde det med fingret. ”Det får er att se skräckinjagande och stark ut.”
Han skrattade. ”Ful och anskrämlig, menar du.”
”Ers nåd kan aldrig bli anskrämlig i mina ögon.” Hon kysste sårskorpan.
”Strunt i mitt ansikte, det är min far du borde bry dig om…”
”Han skrämmer inte mig. Får jag tillbaka mina smycken och sidenkläder nu? När ni blev sårad i slaget bad jag Varys att få dem, men han vägrade. Vad skulle det ha blivit av mig om ni hade dött?”
”Men jag dog inte och nu är jag här.”
”Jag vet.” Shae log. ”Precis där ni hör hemma.” Hon plutade med munnen. ”Men hur länge måste jag fortsätta som Lollys kammarjungfru nu när ni mår bra igen?”
”Har du inte hört på?” frågade Tyrion. ”Du skulle kunna stanna kvar hos Lollys, men det bästa vore att du lämnade staden.”
”Det vill jag inte. Ni lovade att jag skulle få en ny villa efter slaget.” Hon gned sig mot honom och han började bli upphetsad igen. ”En Lannister betalar alltid sina skulder, sa ni.”
”Sluta med det där och lyssna på mig! Du måste härifrån, Shae. För tillfället vimlar staden av ätten Tyrells riddarföljen och släktingar, och varje steg jag tar övervakas. Du förstår inte vilken fara du löper.”
”Får jag komma på kungens bröllopsbankett? Lollys vägrar att gå. Jag sa åt henne att det knappast är troligt att hon blir våldtagen i kungens egen tronsal, men hon är så enfaldig.” Shae rullade av honom. ”Symon säger att det ska bli tävlingar för både trubadurer, akrobater och narrar.”
Tyrion hade nästan glömt bort Shaes trefalt förbannade trubadur. ”Hur kommer det sig att du har talat med Symon?”
”Jag berättade för lady Tanda om Symon, och hon lejde honom för att spela för Lollys. Musiken lugnar henne när babyn sparkar. Symon säger att en dansande björn ska visas upp på banketten och det ska serveras viner från Arbor. Jag har aldrig sett en björn dansa.”
”Björnar dansar till och med sämre än jag.” Det var trubaduren som bekymrade honom, inte björnen. Det behövdes bara ett ord i fel öra så skulle Shae bli hängd.
”Symon säger att det blir sjuttiosju rätter och hundra duvor inbakade i en jättestor paj”, fortsatte Shae entusiastiskt, ”och när pajskalet tas av lyfter allihop…”
”… och slår sig ner uppe på takbjälkarna, och sedan regnar det fågelspillning på gästerna.” Tyrion hade utsatts för den sortens bröllopspajer förut, och han hade alltid misstänkt att duvorna företrädesvis släppte sina visitkort på honom.
”Kan jag inte få klä mig i siden och sammet och gå på banketten som en fin dam? Ingen skulle märka att jag egentligen var tjänsteflicka.”
Alla skulle märka det, tänkte Tyrion. ”Lady Tanda kanske undrar varifrån Lollys kammarjungfru har fått så fina juvelsmycken.”
”Det kommer tusen gäster, säger Symon, så hon skulle inte ens se mig. Jag skulle sätta mig i ett mörkt hörn någonstans, men var gång ni gick ut för att kasta vatten kunde jag smita ut och träffa er. Och jag tänker inte ha någonting under klänningen, så ers nåd behöver inte ens klä av mig.” Hon smekte honom, och Tyrion blev snart hård igen, och den här gången var han uthålligare. Efteråt kröp Shae naken ihop intill honom. ”Säg att jag får komma på banketten?”
”Det är för farligt”, förklarade han med en suck.
Hon sa ingenting på en lång stund. Tyrion försökte tala om annat men möttes av en mur av surmulen artighet, lika iskall och orubblig som muren av is som han en gång promenerat på långt uppe i norr. Vid alla gudar, hur kunde jag låta detta hända igen efter Tysha? tänkte han trött då han såg ljuset brinna ner och börja flämta. Kanske är jag en lika stor idiot som far tror? Han skulle med glädje ha gett henne det löfte hon åstundade, önskade inget högre än att öppet få föra henne till sitt rum. Hade valet varit hans kunde hon ha fått sitta bredvid honom på Joffreys bröllopsbankett klädd i siden och sammet och fått dansa med så många björnar hon ville. Men han stod inte ut med att se henne hängd.
När vaxljuset slocknade gjorde Tyrion sig fri och tände ett nytt. Med ljuset i handen gick han runt rummet och knackade på väggarna i hopp om att hitta lönndörren. Shae satt på golvet med armarna lindade om sina uppdragna knän och såg på. Till slut sa hon: ”Den hemliga trappan finns under sängen.”
Mållös stirrade han på henne. ”Sängen? Men den är av massiv sten och väger ett halvt ton.”
”Det finns ett ställe där Varys trycker. Då åker den uppåt. Jag frågade honom hur det gick till, och han sa att det var magi.”
”Ja.” Tyrion kunde inte låta bli att le. ”En motvikt som fungerar som en trollformel.”
Shae reste sig. ”Jag borde gå tillbaka. Ibland sparkar barnet och då vaknar Lollys och ropar på mig.”
”Varys bör strax vara här. Antagligen lyssnar han på vartenda ord vi säger.” Tyrion ställde ifrån sig ljuset. Det fanns en våt fläck på framsidan av byxorna, men den skulle säkert inte märkas i mörkret. Han sa åt Shae att klä på sig och vänta på eunucken.
”Det ska jag”, lovade hon. ”Ni är väl mitt lejon? Min jätte av huset Lannister?”
”Det är jag”, försäkrade han, ”och du är…”
”… er sköka.” Hon lade fingret mot hans läppar. ”Jag förstår. Jag skulle vilja vara mer än så, men det är omöjligt. I så fall skulle ni ta mig med på banketten. Det spelar ingen roll. Jag gillar att vara er sköka. Huvudsaken är att ni behåller mig, mitt lejon, och skyddar mig.”
”Det ska jag göra”, lovade han. Dåre, dåre, skrek en röst inombords. Varför sa du så? Du kom ju hit för att skicka bort henne! I stället kysste han henne.
Promenaden tillbaka till det lilla rummet i Maegors fäste kändes lång och ensam. Podrick Payne sov i sin bädd vid foten av Tyrions säng, men han väckte pojken. ”Bronn”, sa han.
”Ser Bronn?” Pod gnuggade sömnen ur ögonen. ”Menar ni att jag ska hämta honom, ers nåd?”
”Nej, nej, jag väckte dig för att vi skulle småprata lite om hur han klär sig”, svarade Tyrion, men sarkasmen var helt bortkastad. Pod stirrade bara förbryllat på honom, så han slog ut med händerna och sa: ”Ja, hämta honom! Ta hit honom genast!”
Pojken klädde sig snabbt och störtade ut ur rummet. Är jag verkligen så skräckinjagande? undrade Tyrion medan han bytte om till morgonrock och slog upp lite vin åt sig.
Han var inne på sin tredje bägare och halva natten hade gått innan Pod kom tillbaka med den nydubbade riddaren i släptåg. ”Jag hoppas du har ett förbaskat gott skäl till att slita mig från Chatayas etablissemang”, sa Bronn och satte sig.
”Chatayas?” upprepade Tyrion irriterat.
”Det är inte så tokigt att vara riddare. Man slipper de billiga skökohusen längre nedåt gatan.” Bronn flinade. ”Numera är det Alayaya och Marei på samma fjäderbolster med ser Bronn i mitten.”
Tyrion var tvungen att svälja förtreten. Bronn hade lika stor rätt som någon annan att gå i säng med Alayaya, men ändå… Jag rörde henne aldrig, trots att jag gärna ville, men det kunde Bronn inte veta. Själv vågade han inte besöka Chatayas skökohus. Om han gjorde det skulle Cersei se till att fadern fick reda på det, och då skulle Alayaya utsättas för värre saker än spöstraff. Han hade skickat flickan ett halsband av silver och jade och ett par matchande armband som en sorts ursäkt och plåster på såren, men för övrigt…
Det här leder ingenstans. ”Det finns en trubadur som kallar sig Silvertungade Symon”, sa Tyrion trött och sköt ifrån sig skuldkänslorna. ”Han spelar ibland för lady Tandas dotter.”
”Vad är det med honom?”
Döda honom, kunde han ha sagt, men karlen hade inte gjort honom något ont, förutom att sjunga några ballader och fylla Shaes söta huvud med drömmar om duvor och dansande björnar. ”Leta rätt på honom”, sa han i stället. ”Hitta honom innan någon annan gör det.”