”Är de stora nog tycker du?” Snöflingorna landade på Tormunds breda ansikte och smälte i hår och skägg.
Två och två i bredd och långsamt vaggande red jättarna förbi på sina väldiga mammutar. Jons ponny skyggade oroligt, men om det var mammutarna eller ryttarna som skrämde hästen var svårt att avgöra. Även Gast backade ett steg och visade tänderna med ett ljudlöst morrande. Skräckvargen var stor, men mammutarna var bra mycket större och dessutom många.
Jon lugnade ponnyn och höll den stilla, så att han kunde räkna jättarna som dök upp ur yrsnön och de virvlande dimslöjorna längs Mjölkvattnet. Han hade hunnit till över femtio då Tormund sa någonting och han tappade räkningen. Det måste vara hundratals. Det kom bara fler och fler, och de tycktes aldrig ta slut.
I gamla Nans historier var jättar förvuxna människor som bodde i kolossala slott, slogs med kolossala svärd och gick omkring i stövlar som en pojke kunde gömma sig i. Men de här jättarna liknade snarare björnar än människor, och deras pälsar var lika ulliga och vita som mammutarna de red. Eftersom de satt var det svårt att avgöra hur stora de egentligen var. Tre meter långa är de nog, tänkte Jon, eller kanske fyra men inte mer. De hade långa hängande armar och bålens nedre del var en halv gång så bred som den övre. Benen var kortare än armarna men tjocka och bastanta och de hade inga stövlar. De var plattfotade med hårda, hornartade svarta fötter, och de hade ingen hals utan deras stora, tunga huvuden stack ut mellan skulderbladen och ansiktena var platta och brutala. Jättarna hade små grisögon som nästan försvann bland hudvecken, men de vädrade oupphörligt, som om de använde luktsinnet lika mycket som synen.
De är inte klädda i päls, upptäckte Jon, utan det där är deras eget hår. Kropparna täcktes av lurvigt hår, tjockt nedanför midjan och tunnare ovanför. Jättarna gav ifrån sig en kväljande stank, men den kunde också ha kommit från mammutarna. Och Joramun blåste i vinterns horn och väckte upp jättar ur jorden. Han spanade efter kolossala svärd men såg bara knölpåkar. De flesta var inget annat än uppryckta trädstammar, en del med grenarna kvar, men några hade stenblock fastsurrade i ändarna, så att de fungerade som släggor. Balladen förtäljer inte om hornet kan få dem att somna om.
En av jättarna såg ut att vara äldre än de andra. Hans päls var grå med vita strimmor och mammuten han red var också den gråstrimmig och störst av alla. Tormund ropade något till honom då han passerade, skarpa, genomträngande ord på ett språk som Jon inte förstod. Jättens läppar särades, så att man såg en mun full av stora, fyrkantiga tänder, och han utstötte ett ljud som lät som ett mellanting mellan en rap och ett brummande. Efter en stund gick det upp för Jon att han skrattade. Mammuten vred på huvudet och gav de båda männen en hastig blick. Då den lufsade vidare var en av dess väldiga betar nära att snudda vid Jons huvud, och den lämnade enorma fotavtryck efter sig i den mjuka leran vid älvstranden. Jätten skrek något till Tormund på samma grova, skärande språk.
”Var det kungen?” undrade Jon.
”Jättar har inga kungar, lika lite som mammutar, snöbjörnar eller valar i det grå havet. Det där var Mag Mar Tun Doh Weg, Mag den mäktige. Du får gärna falla på knä för honom om du vill, det har han inget emot. Jag förstår att det måste klia i dina knäböjarknän av längtan efter någon kung att vörda. Men akta dig så att han inte kliver på dig. Jättar har dålig syn, och kanske skulle han inte se en liten kråka någonstans nere vid fötterna.”
”Vad sa du till honom? Var det det gamla språket du talade?”
”Ja, jag frågade om det var sin far han red, för de såg så lika ut, bortsett från att fadern luktade bättre.”
”Och vad svarade han?”
Tormund Dundernäve fyrade av ett leende som visade mellanrummet mellan framtänderna. ”Han frågade om det var min dotter som red bredvid mig med sina släta, skära kinder.” Rövaren skakade av snön från armen och vände hästen. ”Han hade kanske aldrig sett en man utan skägg förut. Kom, vi måste rida tillbaka. Mance blir inte god att tas med om jag inte finns till hands när han behöver mig.”
Jon följde efter Tormund mot täten av kolonnen och den nya manteln tyngde axlarna. Den var gjord av otvättade fårskinn och han bar den med pälsen inåt precis som rövarna. Den stod emot snön bra, och den var varm och skön om nätterna, men han hade ändå behållit sin svarta mantel som låg hopvikt under sadeln. ”Är det sant att du har dödat en jätte?” frågade han Tormund medan de red. Gast sprang tyst vid deras sida och tassarna gjorde avtryck i den nyfallna snön.
”Tvivlar du på en fruktad krigare som jag? Det var vinter och jag var inte stort mer än en pojke och obetänksam som pojkar är. Jag begav mig för långt bort och min häst dog och så överraskades jag av oväder, ett riktigt snöoväder, inte lite puder som det här. Jag insåg att jag skulle frysa ihjäl innan det lade sig. Så jag letade reda på en sovande jättinna, skar upp magen på henne och kröp in. Visst höll hon mig varm, men stanken var nära att ta kål på mig. Det värsta var att när hon vaknade upp på vårkanten tog hon mig för sin baby och diade mig i tre hela månader innan jag lyckades fly. Fast då och då saknar jag smaken av jättemjölk.”
”Om hon diade dig kunde du inte ha dödat henne.”
”Det gjorde jag aldrig heller, men det får du inte berätta för någon. Tormund Jättesbane låter mycket bättre än Tormund Jättesbaby. Och det är dagsens sanning.”
”Hur fick du dina andra namn då?” undrade Jon. ”Mance kallade dig Hornblåsare, Röda hallens ölkung, Björnmake, Rövarbandens fader.” Det var hornet han ville veta mer om, men han tordes inte fråga för rakt på sak. Och Joramun blåste i vinterns horn och väckte upp jättar ur jorden. Var det därifrån de hade kommit, de och mammutarna? Hade Mance Rayder funnit Joramuns horn och gett det till Tormund Dundernäve för att han skulle blåsa i det?
”Är alla kråkor lika nyfikna?” undrade Tormund. ”Här ska du få höra. Det var ännu en vinter, ännu kallare än den jag tillbringade i jättinnans mage. Snön vräkte ner dygnet runt, inte sådana här små fjun utan snöflingor stora som ditt huvud. Det snöade så ymnigt att byn nästan begravdes under snön. Jag befann mig i Röda hallen med bara en tunna mjöd som sällskap och inget annat att göra än att dricka det. Ju mer jag drack, desto mer tänkte jag på en kvinna som bodde i närheten, en fin, stark kvinna med de största tuttar du någonsin har sett. Hon var temperamentsfull men varmblodig också, och mitt i kallaste vintern behöver en karl värme.
Ju mer jag tänkte på henne, desto hårdare blev mandomen tills jag inte härdade ut längre. Dum som jag var klädde jag mig i päls från topp till tå, lindade en yllehalsduk om ansiktet och gav mig ut för att leta efter henne. Snöfallet var så kraftigt att jag tappade bort mig ett par gånger, och vinden blåste rakt genom mig, ända in i märgen, men till slut fann jag henne, och hon var precis lika påbyltad som jag.
Kvinnan hade ett fruktansvärt humör och försvarade sig med näbbar och klor. Det var bara med knapp nöd jag lyckades bära hem henne och få av alla skinnplaggen, men när jag hade gjort det hade vi en skön stund tillsammans och hon var till och med hetare på gröten än jag mindes. Sedan somnade jag. När jag vaknade nästa morgon hade det slutat snöa och solen sken, men jag var inte i stånd att njuta av den. Hela kroppen var full av klös- och rivmärken och jag hade fått halva mandomen avbiten, och på golvet låg en björnhonas fäll. Snart började det fria folket berätta historier om en naken björn som siktats i skogarna med de mest underliga ungar efter sig!” Tormund slog sig på låret. ”Jag önskar att jag kunde hitta henne igen. Den björnen var fin att ligga med. Aldrig har en kvinna bjudit mig så starkt motstånd eller gett mig så starka söner.”
”Vad skulle du göra om du hittade henne?” undrade Jon leende. ”Du sa ju att hon bet av mandomen.”
”Bara halva, och halva min mandom är dubbelt så lång som andra mäns.” Tormund fnös. ”Och vad dig beträffar… Är det sant att ni får mandomen avhuggen då ni kommer till muren?”
”Nej!” utbrast Jon förnärmat.
”Jag tror att det måste vara sant. Varför skulle du annars säga nej till Ygritte. Vad jag förstår skulle hon inte bjuda dig minsta motstånd. Det är tydligt att flickan vill ha dig i sig.”
Alldeles för tydligt, tänkte Jon, och det verkar som om halva kolonnen har märkt det. Han vände bort ansiktet för att Tormund inte skulle se att han rodnade. Jag är en man i nattens väktare, påminde han sig. Men varför kände han sig som en blyg jungfru?
Jon tillbringade nästan alla sina dagar i Ygrittes sällskap, och de flesta nätter med. Mance Rayder hade inte varit blind för Skallerskjortans misstro mot den svarta kråkan; efter att ha gett Jon den nya fårskinnsmanteln hade Mance föreslagit att han skulle rida tillsammans med Tormund Jättesbane i stället, och det hade Jon ivrigt nappat på. Dagen därpå hade även Ygritte och Långspjut Ryk lämnat Skallerskjortans band och gått över till Tormunds. ”Det fria folket rider med vilka de vill”, förklarade flickan för Jon, ”och vi hade fått nog av lorden av Benen.”
Varenda kväll då de slog läger lade Ygritte ut sina sovfällar intill hans, oavsett om han låg nära elden eller långt ifrån. En gång när han vaknade hade hon krupit intill honom med armen över hans bröst. Länge låg han och lyssnade till hennes andhämtning och försökte att inte låtsas om hur hon påverkade honom. Gränsjägare delade ofta fällar för att värma varandra, men han misstänkte att värme inte var det enda Ygritte ville ha. Efter det hade han sovit bredvid Gast för att hålla henne borta. Gamla Nan brukade berätta historier om hur riddare och deras damer sov i samma säng med ett svärd mellan sig för hederns skull, men det här var säkert första gången en skräckvarg fick den rollen.
Men Ygritte framhärdade. Två dagar tidigare hade Jon begått misstaget att önska att han hade varmvatten till ett bad. ”Kallt vatten är bättre”, sa hon genast, ”om man har någon som kan värma en efteråt. Isen har inte lagt sig helt på älven än, så hoppa i.”
Jon skrattade. ”Då fryser jag ihjäl.”
”Är alla kråkor rädda för gåshud? Lite is dör du inte av. Det ska jag bevisa genom att hoppa i jag med.”
”Vi kan inte rida hela dagen med våta kläder”, invände han. ”Då fryser vi ihjäl.”
”Du vet ingenting, Jon Snö. Man badar inte med kläderna på.”
”Jag tänker inte bada alls”, förkunnade han bestämt alldeles innan han påstod sig höra Tormund Dundernäve ropa.
Rövarna tycktes betrakta Ygritte som en stor skönhet på grund av håret; rött hår var ovanligt bland det fria folket, och de som hade det påstods vara kyssta av eld, vilket ansågs tursamt. Och nog var Ygrittes hår rött alltid och så trassligt att Jon var frestad att fråga om hon bara borstade det då årstiderna växlade.
I slottens salar skulle hon ha ansetts som alldaglig, det visste han. Hon hade ett runt, bondskt ansikte med trubbnäsa och ojämna tänder och ögonen satt för brett isär. Allt detta hade Jon lagt märke till redan första gången han såg henne, då han höll dolken mot halsen. På sistone hade han även upptäckt andra saker. När hon skrattade tycktes de sneda tänderna inte spela någon roll, och även om hon hade brett mellan ögonen så var de vackert blågrå och fulla av liv. Ibland sjöng hon med en låg, hes röst som berörde hans innersta, och ibland satt hon vid kokelden med armarna om knäna medan lågorna flammade lika röda som håret och betraktade honom leende… och fick hans blod att svalla.
Men han var en man i nattens väktare, han hade svurit en ed. Jag ska inte ta någon hustru, inte äga några landområden, inte avla några barn. Han hade sagt orden inför ödesträdet, inför faderns gudar. Han kunde inte ta tillbaka dem, lika lite som han kunde erkänna för Tormund Dundernäve varför han inte ville.
”Tycker du inte om flickan?” frågade Tormund då de passerade ytterligare tjugo mammutar som hade rövare i höga träställningar på ryggen i stället för jättar.
”Jovisst, men jag…” Vad kan jag säga som han tror på? ”Jag är för ung för att gifta mig.”
”Gifta dig?” Tormund skrattade. ”Vem har talat om giftermål? Måste en karl äkta varenda flicka han går i säng med i Södern?”
Jon kände hur han åter blev röd om kinderna. ”Hon räddade mitt liv när Skallerskjortan ville döda mig. Jag kan inte vanära henne.”
”Du är en fri man nu, och Ygritte är en fri kvinna. Vad är det för vanära i att ligga tillsammans?”
”Jag skulle kunna göra henne med barn.”
”Det får vi innerligt hoppas. En stark son eller en livlig, skrattande flicka med rött hår. Vad är det för fel med det?”
Han hade svårt att få fram orden. ”Pojken… barnet skulle bli en oäkting.”
”Är oäktingar svagare än andra barn? Sjukligare, mer olycksdrabbade?”
”Nej, men…”
”Du är ju själv oäkting. Om Ygritte inte vill ha något barn går hon till en klok gumma i skogen och får en kopp månte. När fröet är sått har du inte längre med saken att göra.”
”Jag vägrar att bli far till en oäkting.”
Tormund skakade på sitt lurviga huvud. ”Vilka dårar ni knäböjare är. Varför stal du flickan om du inte ville ha henne?”
”Jag stal henne inte alls!”
”Det gjorde du”, fastslog Tormund. ”Du förde bort henne sedan de två hon var med hade dödats. Vad kallar du det då?”
”Jag tog henne till fånga.”
”Du tvingade henne att ge sig.”
”Ja, men… Tormund, jag svär på att jag aldrig har rört henne.”
”Är du säker på att du inte har fått mandomen avhuggen?” Tormund ryckte på axlarna som för att säga att han aldrig skulle begripa sig på sådan dårskap. ”Du är en fri man nu, men om du inte vill ha flickan så är det bäst att du skaffar dig en björnhona. Om en man inte använder mandomen blir den mindre och mindre tills han inte hittar den en dag då han ska pissa.”
Det hade Jon inget svar på. Inte undra på att det fria folket knappt sågs som människor i de sju konungarikena. De har inga lagar, ingen heder, inte ens vanlig anständighet. De stjäl jämt och ständigt från varandra, förökar sig som kaniner, föredrar våldtäkt framför äktenskap och fyller världen med oäktingar. Ändå hade han kommit att tycka om Tormund Jättesbane, trots att han skroderade och pratade en massa strunt, liksom Långspjut och Ygritte… Nej, jag ska inte tänka på Ygritte.
Men alla rövare var inte som Tormund och Långspjut. Män som Skallerskjortan och Gråtaren kunde lika gärna spetsa Jon som spotta på honom, och där fanns Harma hundhuvud, en kagge till kvinna med kinder som tjocka köttskivor, som hatade hundar och dödade en var fjortonde dag för att få ett färskt huvud till sitt standar; öronlöse Styr, magnaren över riket Thenn, som av sitt folk snarast betraktades som en gud; Varamyr Sexskinn, en liten musliknande karl vars riddjur var en vild, vit snöbjörn som mätte fyra meter då den reste sig på bakbenen. Björnen och Varamyr åtföljdes alltid av tre vargar och en skuggkatt. Jon hade träffat honom en gång och det hade varit fullt tillräckligt; blotta åsynen av karlen hade fått nackhåren att resa sig på honom, precis som raggen rest sig på Gast då han fick se björnen och den svartvita skuggkatten.
Och det fanns de som var ännu brutalare och mer barbariska än Varamyr, varelser från spökskogens nordligaste delar eller från outforskade dalgångar uppe bland Frosttänderna och ännu konstigare ställen: männen från Frusna stranden som färdades i vagnar gjorda av valrossben dragna av vilda hundkoppel, de fasansfulla isälvsklanerna som påstods kalasa på människokött och grottfolket med sina ansikten målade i blått, purpurrött och grönt. Med egna ögon hade Jon sett hornfotsmännen barfota lunka i kolonnen på fotsulor lika hårda som härdat läder. Han hade varken sett till trolltyg eller oknytt, men kanske skulle Tormund äta det till middag.
Hälften av rövarna i hären hade levt hela sitt liv utan att någonsin ha sett en skymt av muren, förstod Jon, och de flesta kunde inte ett enda ord på det gemensamma språket. Men det spelade ingen roll, för Mance Rayder talade det gamla språket och kunde även sjunga på det, spelade på lutan och fyllde natten med underlig, vild musik.
Mance hade ägnat åratal åt att samla ihop den enorma här som i maklig takt rörde sig framåt. Han hade talat med klanmödrar och magnarer, hade vunnit en by med vackra ord, en annan med en sång och en tredje med svärdet, han hade mäklat fred mellan Harma hundhuvud och lorden av Benen, mellan hornfotsmännen och nattrännarna, mellan valrossmännen från Frusna stranden och kannibalklanerna från de stora isälvarna. Av hundratalet olika dolkar hade han hamrat ett enda svärd som nu riktades mot de sju konungarikenas hjärta. Han hade varken krona eller spira, klädde sig inte i siden och sammet, men det stod klart för Jon att Mance Rayder var kung mer än till namnet.
Jon hade gått över till rövarna på Qhorin halvhands befallning. ”Rid med dem, ät med dem, slåss med dem”, sa gränsjägaren till honom kvällen innan han dog. ”Och håll ögonen öppna.” Det hade han gjort utan att upptäcka särskilt mycket. Halvhanden misstänkte att rövarna hade begett sig upp bland de vindpinade och ödsliga Frosttänderna på jakt efter något vapen, någon magisk kraft eller trolldom att riva muren med, men om de funnit något i den vägen skröt ingen öppet om det och visade det inte för Jon. Inte heller hade Mance Rayder anförtrott honom sina planer eller strategier. Sedan den första kvällen hade han knappt sett karlen alls, utom på håll.
Jag ska döda honom om jag måste. Tanken beredde inte Jon någon glädje; det låg ingen ära i det och det skulle även innebära hans egen död. Ändå kunde han inte låta rövarna bryta igenom muren och hota Vinterhed och Norden, Ättehögarna och Bäckarna, Vita hamnen, Steniga stranden och Näset. I åtta tusen år hade männen i huset Stark levt och dött för att skydda sitt folk mot sådana plundrare och rövare, och trots att Jon var oäkting rann samma blod i hans ådror. Dessutom befinner sig Bran och Rickon på Vinterhed tillsammans med mäster Luwin, ser Rodrik, gamla Nan, hundgårdsmästaren Farlen, Mikken i smedjan och Gage i köket… alla jag tyckt om och älskat under hela mitt liv. Om Jon måste dräpa en man som han kommit att hysa en viss beundran och tillgivenhet för, i syfte att rädda dem från Skallerskjortan, Harma hundhuvud och den öronlöse magnaren av Thenn, så var det hans öde.
Ändå bad han faderns gudar att de måtte bespara honom den motbjudande uppgiften. Hären förflyttade sig ytterst långsamt eftersom rövarna släpade på både barn och djur och alla sina tillhörigheter, och det ihärdiga snöandet sinkade dem ännu mer. Vid det här laget hade större delen av kolonnen lämnat kullarna och följde Mjölkvattnets västra strand in i hjärtat av spökskogen.
Och Jon visste att en bit längre fram höjde sig De första människornas näve över träden, och där väntade tre hundra beväpnade och beridna svarta bröder i nattens väktare. Gamle björnen hade ju skickat ut tre grupper för att speja, och nog borde väl Jarmen Buckwell eller Thoren Smallwood ha återvänt och berättat vad som var på väg ner från fjällen.
Mormont flyr inte, tänkte Jon. Han är för gammal och det är för sent att vända om. Han kommer att gå till anfall och struntar i oddsen. Snart skulle Jon få höra ljudet av stridshorn och se en ryttarkolonn komma dundrande med fladdrande svarta mantlar och kallt stål i händerna. Tre hundra man kunde inte besegra en hundra gånger så stor styrka, men Jon trodde inte heller att det behövdes. Det räcker med att dräpa en enda person, för det är bara Mance som håller ihop dem.
Kungen bortom muren gjorde sitt bästa, men rövarna var hopplöst odisciplinerade och därmed sårbara. Här och var i den många fjärdingsväg långa kolonnen fanns krigare som var lika tappra och hårdföra som männen i nattens väktare, men en dryg tredjedel av dem var grupperade i ändarna på kolonnen, i Harma hundhuvuds förtrupp och i den skräckinjagande eftertruppen bland jättar, uroxar och eldkastare. Ytterligare en tredjedel red tillsammans med Mance själv nära mitten och vaktade de vagnar och slädar som fraktade merparten av härens proviant, allt som fanns kvar av sommarens skörd. Resten, som var indelade i mindre band under ledning av Skallerskjortan, Jarl, Tormund Jättesbane, Gråtaren och andra, fungerade som spejare, proviantanskaffare och pådrivare och galopperade ständigt fram och tillbaka längs kolonnen för att hålla den i rörelse under någorlunda ordnade former.
Dessutom var bara en av hundra rövare beriden. Gamle björnen kommer att skära rakt genom dem som en yxa genom gröt. Och när det inträffade blev Mance tvungen att ta upp jakten med centern för att försöka avvärja hotet. Om Mance föll i striderna som följde skulle muren vara säker i ytterligare hundra år. Och om inte…
Jon böjde och sträckte de brända fingrarna på svärdshanden. Lättåtkomlig vid sadeln hängde Långklo, hans stora bastardklinga, med sin svärdsknapp av sten formad som ett varghuvud och sitt mjuka läderfäste.
Snön vräkte ner då de flera timmar senare hann upp Tormunds band. Gast försvann på vägen, uppslukades av skogen då han fick vittring på villebråd. Skräckvargen skulle återvända då de slog läger för natten eller allra senast i gryningen. Hur vida omkring Gast än strök så kom han alltid tillbaka – precis som Ygritte tycktes göra.
”Tror du oss nu då, Jon Snö?” ropade flickan då hon fick syn på honom. ”Såg du jättarna på sina mammutar?”
Innan Jon hann svara ropade Tormund: ”Kråkan är förälskad! Han tänker gifta sig med en!”
”Med en jättinna?” Långspjut Ryk skrattade.
”Nej, med en mammut!” vrålade Tormund.
Jon saktade av till skritt och Ygritte började rida vid hans sida. Hon påstod sig vara tre år äldre än han trots att hon var en bra bit kortare; men oavsett ålder var flickan både seg och tålig. Sedan Jon tagit henne till fånga i Klagopasset hade Stenorm vid något tillfälle sagt att hon var en sköldmö. Det namnet passade henne som hand i handske, för hon var inte gift men beväpnad, och det vapen hon föredrog var en kort, svängd båge av horn och ödesträ. Hon påminde lite om hans syster Arya, även om Arya var yngre och förmodligen magrare. Det var svårt att avgöra hur tjock eller smal Ygritte var under alla pälsverk.
”Kan du Den siste jätten?” Utan att vänta på svar fortsatte Ygritte: ”Man behöver ha djupare röst än jag för att göra den rättvisa.” Så satte hon i gång att sjunga: ”Ooooooo, jag är den siste jätten, mitt folk har försvunnit från jordens yta.”
Tormund Jättesbane hörde orden och flinade: ”Den siste av de väldiga fjälljättarna som styrde världen då jag föddes”, vrålade han genom den ymnigt fallande snön.
Långspjut Ryk föll in: ”Ooooooo, småfolket har stulit mina skogar, de har stulit mina älvar och kullar.”
”Och de har byggt en väldig mur genom mina dalar och fiskat slut på all fisk i mina bäckar”, sjöng Ygritte och Tormund i tur och ordning, den senare med tordönsstämma.
Tormunds söner Toregg och Dormund stämde in med sina mörka röster och därefter hans dotter Munda. Andra började banka spjuten mot sina lädersköldar för att hålla takten tills hela krigarföljet sjöng medan de red.
I stenhallar gör de upp sina stora eldar,
i stenhallar smider de sina vassa spjut,
medan jag går ensam bland fjällen,
utan annat sällskap än mina tårar.
De jagar mig med hundar på dagarna,
de jagar mig med facklor på nätterna.
För små män kan aldrig bli långa,
så länge jättar går på jorden.
Ooooooo, jag är den SISTE jätten,
så hör noga på orden i min sång,
för när jag är borta upphör den,
och tystnaden ska vara länge, länge.
Det fanns tårar på Ygrittes kinder då sången tog slut.
”Varför gråter du?” frågade Jon. ”Det var bara en sång, och det finns hundratals jättar. Jag har precis sett dem.”
”Åh, hundratals”, sa hon rasande. ”Du vet ingenting, Jon Snö. Du… Se upp, JON!”
Det hördes ett sus av vingar och Jon vände sig om. Blågrå fjädrar förblindade honom och vassa klor grävde sig in i ansiktet. Han kände en plötslig, skärande smärta och vingpennor slog hårt mot huvudet. Han såg näbben, men det fanns ingen tid att få upp handen eller sträcka sig efter svärdet. Jon ryggade baklänges och foten gled ur stigbygeln. Ponnyn greps av panik och skenade, men örnen klängde sig fast, slet i honom med klorna medan den slog med vingarna, skrek och hackade. Jon ramlade av hästen, världen vändes uppochned i ett kaos av fjädrar och blod och så kom marken emot honom.
I nästa stund låg han på mage med smaken av jord och blod i munnen medan Ygritte beskyddande böjde sig över honom med en bendolk i handen. Han kunde fortfarande höra vingar trots att örnen inte längre syntes till, och halva omvärlden var svart. ”Mitt öga!” utbrast han oroligt och förde handen till kinden.
”Det är bara blod, Jon Snö. Han missade ögat men klöste sönder huden.”
Det dunkade i ansiktet. Tormund stod lutad över dem såg han med höger öga medan han torkade blodet ur det vänstra. Så hördes hovslag, skrik och klirret av gamla, torra ben.
”Lord av Benen, kalla på din helveteskråka!” tjöt Tormund.
”Där har du din helveteskråka!” Skallerskjortan pekade på Jon. ”Han blöder i smutsen som en trolös hund!” Örnen kom flygande och landade på jätteskallen som han använde som hjälm. ”Jag är här för att hämta honom.”
”Kom och ta honom då”, svarade Tormund, ”men det är säkrast du kommer med svärd i hand för det är där du hittar mitt. Jag kanske ska koka dina ben och använda din skalle att pissa i.”
”Om jag sticker hål på dig och släpper ut luften krymper du ihop och blir mindre än flickan. Stig åt sidan, annars ska Mance få veta det här.”
Ygritte reste sig. ”Vad! Är det Mance som vill ha tag i honom?”
”Det var ju det jag sa. Se till att få upp honom på de svarta fötterna.”
Tormund betraktade Jon med rynkad panna. ”Det är bäst du skyndar dig om det är Mance som söker dig.”
Ygritte hjälpte till att dra upp honom på benen. ”Han blöder som ett slaktat vildsvin. Titta vad Orell har gjort med hans stackars ansikte!”
Kan en fågel hata? Jon hade dräpt rövaren Orell, men någon del av mannen fanns kvar i örnen. De guldgula ögonen betraktade honom med kall illvilja. ”Jag kommer”, sa han. Blodet fortsatte att rinna ner i höger öga och smärtan i kinden kändes nästan outhärdlig. Då han rörde vid den blev de svarta handskarna alldeles röda av blod. ”Jag ska bara fånga in ponnyn.” Det var inte hästen så mycket som Gast som Jon ville ha vid sin sida, men skräckvargen syntes inte till någonstans. Han kan vara långt härifrån, sliter kanske som bäst upp strupen på en älg. Och det är kanske lika bra det.
Ponnyn skrämdes antagligen av blodet i Jons ansikte och skyggade för honom när han närmade sig, men han lugnade den med några mjuka ord och kom till slut nära nog att ta tyglarna. Det gick runt i huvudet då han svingade sig upp i sadeln igen. Jag måste få såret omskött, tänkte han, men inte just nu. Låt kungen bortom muren se hur hans örn har skadat mig. Högerhanden öppnades och slöts, och han sträckte sig efter bastardsvärdet och hängde det över axeln innan han vände hästen och travade tillbaka till lorden av Benen och hans band.
Ygritte satt på sin häst med ett envist uttryck i ansiktet. ”Jag följer också med.”
”Försvinn!” Benen i Skallerskjortans bröstharnesk klirrade mot varandra. ”Jag skickades efter kråkan, ingen annan.”
”En fri kvinna rider vart hon vill”, påpekade Ygritte.
Vinden blåste snö i Jons ögon och han kände blodet frysa på kinderna. ”Ska vi prata eller rida?”
”Rida”, sa lorden av Benen.
Det blev en otrevlig ridtur. De red tre kilometer längs kolonnen i yrande snö, sneddade genom ett virrvarr av lastkärror och tog sig över Mjölkvattnet där den gjorde en vid sväng österut. En tunn isskorpa täckte det grunda vattnet intill stränderna; isen brast för varje steg hästarna tog tills de nådde djupare vatten tio meter ut. Det tycktes snöa ännu ymnigare på östra stranden, och drivorna var djupare. Även vinden här är kallare. Och mörkret föll.
Trots den virvlande snön kunde man inte ta miste på det höga vita berg som höjde sig över träden. De första människornas näve. Jon hörde örnen skrika högt ovanför. En korp blickade ner från en gran och kraxade då han passerade. Hade gamle björnen gjort sitt anfall? I stället för vapenskrammel och det vinande ljudet av pilar som sköts i väg hörde Jon bara det svaga knarrandet då ponnyns hovar gick genom skaren.
Under tystnad red de runt till den södra sluttningen där det var lättast att ta sig upp. Vid foten av berget upptäckte Jon en död häst som låg till hälften begravd under snön. Inälvorna vällde ut ur magen likt frusna ormar, och ett av benen var borta. Vargar, var Jons första tanke, men det var fel, för vargar äter upp sitt byte.
Många fler ponnyer låg strödda över sluttningen med groteskt förvridna ben och ögon som stirrade blint i döden. Rövarna kryllade på dem likt flugor, lade beslag på sadlar, remtyg, packningar och vapen och styckade av köttet med stenyxor.
”Fortsätt uppåt!” sa Skallerskjortan till Jon. ”Mance är uppe på toppen.”
Utanför ringen av stenar satt de av och klämde sig genom en öppning mellan stenarna. Kroppen efter en lurvig brun ponny var spetsad på de vassa pålar som gamle björnen hade befallt skulle köras ner i marken vid alla ingångar. Ponnyn försökte ta sig ut, inte in. Någon ryttare syntes inte till.
Innanför stenmuren blev det bara värre. Jon hade aldrig tidigare sett rosa snö. Det blåste hårt och vinden slet i hans tunga fårskinnsmantel. Korpar lyfte med flaxande vingar och flög från den ena döda hästen till den andra. Är det vilda korpar eller våra? Det kunde Jon inte avgöra, och han undrade var stackars Sam fanns nu, och vad han var för något.
Det krasade av fruset blod under stövelklackarna. Rövarna plockade av de döda hästarna allt som var av stål och läder, även hästskorna. Några höll på att gå igenom de packningar de hittat, letade efter vapen och mat. Jon gick förbi en av Chetts hundar, eller vad som återstod av den, där den låg i en dyig pöl av halvfruset blod.
Några tält stod fortfarande på lägrets bortre sida, och det var där de hittade Mance Rayder. Under den slitna, svarta yllemanteln med revorna lagade med rött silke bar han svart ringbrynja och tjocka pälsbyxor, och på huvudet hade han en tunnhjälm av brons och järn med korpvingar vid tinningarna. Jarl var med honom liksom Harma hundhuvud, Styr och Varamyr Sexskinn med sina vargar och sin skuggkatt.
Den blick Mance gav Jon var bister och kall. ”Vad har hänt med ditt ansikte?”
”Orell försökte hacka ut ögat på honom”, sa Ygritte.
”Det var honom jag frågade. Har han förlorat talförmågan? Det vore kanske bra, så skulle vi slippa fler lögner.”
Magnaren av Thenn drog en lång kniv. ”Pojken kanske ser klarare med ett öga än med två.”
”Vill du behålla ditt öga, Jon?” frågade kungen bortom muren. ”I så fall ska du berätta för mig hur många de var. Och försök tala sanning den här gången, oäkting av Vinterhed.”
Jon hade blivit alldeles torr i halsen. ”Ers nåd… vad…”
”Jag är inte din herre och härskare”, avbröt Mance, ”och vad som har hänt är tydligt nog. Dina bröder är döda. Frågan är hur många de var?”
Det dunkade i Jons ansikte, snön vräkte ner och det var svårt att tänka. Du får inte tveka, vad de än begär av dig, hade Qhorin sagt till honom. Orden var nära att fastna i halsen, men han tvingade sig att säga: ”Vi var tre hundra.”
”Vi?” sa Mance skarpt.
”De. De var tre hundra.” Vad de än begär av dig, sa Halvhanden. Så varför känner jag mig som en feg stackare? ”Två hundra från Svarta slottet och hundra från Skuggtornet.”
”Nu har det visst blivit annat ljud i skällan. Så sa du inte i mitt tält.” Mance vände sig till Harma hundhuvud. ”Hur många hästar har vi hittat?”
”Över hundra men mindre än två hundra”, svarade den stora bjässen till kvinna. ”Det finns fler döda på östra sidan, men det är svårt att avgöra hur många eftersom de ligger under snön.” Bakom Harma stod hennes banerförare, och hundhuvudet på standaret han höll i var så färskt att det rann blod om det.
”Du skulle inte ha ljugit för mig, Jon Snö”, sa Mance.
”Jag… jag förstår det.” Vad annat kunde han säga?
Rövarkungen iakttog honom uppmärksamt. ”Vem förde befäl här? Och tala sanning. Var det Rykker? Smallwood? Inte Wythers, han är för svag. Vems tält var det här?”
Jag har sagt för mycket. ”Hittade ni inte hans kropp?”
Harma fnös så föraktfullt att utandningsluften stod som en vit sky framför ansiktet. ”De svarta kråkorna är dårar.”
”Nästa gång du besvarar en fråga med en fråga överlämnar jag dig åt lorden av Benen”, hotade Mance Rayder och tog ett steg närmare Jon. ”Vem förde befälet här?”
Ett steg till, ett enda, tänkte Jon och förde handen närmare Långklos fäste. Om jag inte säger något…
”Om du sträcker dig efter bastardsvärdet har jag huggit av ditt bastardhuvud innan klingan hinner lämna skidan”, sa Mance. ”Jag börjar tappa tålamodet med dig, kråka.”
”Säg det”, uppmanade Ygritte. ”Han är död, vem han än var.”
Jon gjorde en grimas som fick blodet på kinden att spricka. Det här är för svårt, tänkte han förtvivlat. Hur ska jag kunna spela kappvändare utan att bli det? Det hade Qhorin inte talat om. Men det andra steget var alltid lättare än det första. ”Gamle björnen.”
”Gamlingen?” Harmas tonfall skvallrade om att hon inte trodde honom. ”Gav han sig ut själv? Vem är då befälhavare på Svarta slottet?”
”Bowen Marsh.” Den här gången svarade Jon genast. Du får inte tveka, vad de än begär av dig.
Mance skrattade. ”I så fall har vi vunnit kriget. Bowen har alltid varit bättre på att räkna svärd än att använda dem.”
”Gamle björnen förde befälet”, berättade Jon. ”Den här platsen låg högt och var ett starkt fäste och han förstärkte det. Han försåg öppningarna i stenmuren med diken och pålar och lade upp ett förråd av mat och vatten. Han var redo för…”
”… mig?” avslutade Mance Rayder. ”Nog var han det allt. Om jag hade varit dum nog att storma berget skulle jag ha förlorat fem man för varje kråka jag dräpte och ändå kunnat skatta mig lycklig.” Munnen blev till ett hårt streck. ”Men då de döda går igen har man ingen nytta av murar, pålar och svärd. Man kan inte bekämpa de döda, Jon Snö, det vet jag bättre än de flesta.” Han blickade upp mot den mörknande himlen och tillade: ”Kråkorna har kanske hjälpt oss mer än de förstod. Jag undrade just varför vi inte hade blivit anfallna. Men vi har två hundra fjärdingsväg kvar och kölden tilltar. Varamyr, sätt dina vargar på att spåra gengångare och vålnader för jag vill inte att de ska överraska oss. Lord av Benen, fördubbla antalet man i alla patruller och försäkra dig om att var och en har fackla och flinta. Styr, Jarl, ni rider i gryningen.”
”Jag vill ha kråkben, Mance”, sa Skallerskjortan.
Ygritte ställde sig framför Jon. ”Man kan inte döda en man som ljuger för att skydda dem som var hans bröder.”
”De är fortfarande hans bröder”, förkunnade Styr.
”Det är de inte!” envisades Ygritte. ”Han dödade inte mig, som de sa åt honom, och han dräpte Halvhanden medan vi såg på allihop.”
Jons andedräkt ångade i luften. Om jag ljuger begriper han det. Han såg Mance Rayder i ögonen, öppnade och slöt sin brända hand. ”Jag bär den mantel ni gav mig, ers höghet.”
”En fårskinnsmantel”, sa Ygritte, ”som vi gärna dansar under på nätterna!”
Jarl skrattade och Harma hundhuvud flinade. ”Är det så det ligger till, Jon Snö?” frågade Mance Rayder milt. ”Hon och du?”
Det var inte lätt att skilja på vad som var rätt och fel bortom muren. Jon visste inte längre vad som var ärofullt eller skamligt. Förlåt mig, far. ”Ja”, svarade han.
Mance nickade. ”Bra. Ni följer med Jarl och Styr i morgon bitti båda två. Om två hjärtan slår som ett är inte jag den som vill skilja dem åt.”
”Vart?” undrade Jon.
”Över muren. Det är hög tid att du visar lojalitet i handling och inte bara i ord, Jon Snö.”
Magnaren var inte belåten. ”Vad ska jag med en kråka till?”
”Han vet allt om nattens väktare och muren”, förklarade Mance, ”och han kan Svarta slottet utan och innan, bättre än någon av oss andra. Du får säkert användning för honom. Annars är du en idiot.”
Styr blängde ilsket. ”Och om hans hjärta fortfarande är svart?”
”Skär ut det!” Mance vände sig till Skallerskjortan. ”Lord av Benen, du måste till varje pris se till att kolonnen håller sig i rörelse. Om vi når muren före Mormont har vi vunnit.”
”Ska bli.” Skallerskjortans röst var tjock av ilska.
Mance nickade och gick därifrån med Harma och Sexskinn bredvid sig och Varamyrs vargar och skuggkatt följde efter. Jon och Ygritte blev ensamma kvar med Jarl, Skallerskjortan och magnaren. De båda äldre rövarna betraktade Jon med illa dolt agg och Jarl sa: ”Du hörde. Vi rider i gryningen. Ta med dig så mycket mat du kan, för det blir ingen tid över för jakt. Och se till att få det blodiga ansiktet omskött, kråka!”
”Det ska jag”, sa Jon.
”Det är allt säkrast för dig att du inte ljuger, flicka”, sa Skallerskjortan till Ygritte och ögonen glänste bakom jätteskallen.
Jon drog Långklo. ”Lämna oss i fred om du inte vill ha samma behandling som Qhorin.”
”Du har ingen varg till hjälp nu, pojk.” Skallerskjortan sträckte sig efter svärdet.
”Är du säker på det?” skrattade Ygritte.
Uppe på ringen av stenar låg Gast hopkrupen och den vita pälsen stod på ända. Han gav inte ett ljud ifrån sig, men de röda ögonen såg blodtörstiga ut. Lorden av Benen tog sakta bort handen från svärdet, backade ett steg och gick svärande därifrån.
Gast höll sig intill ponnyerna då Jon och Ygritte tog sig nedför Näven. Det var först när de hunnit halvvägs över Mjölkvattnet som Jon kände att han tryggt kunde säga: ”Jag bad dig aldrig ljuga för min skull.”
”Det gjorde jag inte heller”, invände hon. ”Jag utelämnade bara en del.”
”Du sa…”
”… att vi gärna ligger med varandra på nätterna under din mantel, men jag sa aldrig när vi började.” Leendet hon gav honom var nästan blygt. ”Hitta en annan plats åt Gast att sova på i natt, Jon Snö. Det är som Mance säger. Handlingar visar mer än ord.”