”En ny klänning?” utbrast hon förvånat och var genast på sin vakt.
”Den elegantaste ni någonsin har haft, ers nåd”, lovade sömmerskan och tog fram ett snöre med knutar på för att mäta Sansas höfter. ”Klänningen är av brokad och silvertyg och fodrad med satin. Ni kommer att bli vacker som en dag. Det är drottningen själv som har beställt den.”
”Vilken drottning?” Margaery var ännu inte Joffs drottning, men hon hade varit Renlys. Eller menade kvinnan Törnedrottningen? Eller…
”Drottningregenten.”
”Drottning Cersei?”
”Jajamän. Hon har hedrat mig med sina beställningar i många år.” Sömmerskan lade snöret längs insidan av Sansas ben. ”Hennes höghet sa till mig att ni är kvinna nu och att ni inte borde klä er som en liten flicka. Håll ut armen.”
Sansa lyfte armen. Det var sant att hon behövde en ny klänning. På det senaste året hade hon vuxit nästan tio centimeter, och det mesta i hennes gamla garderob hade blivit förstört av röken då hon försökte elda upp madrassen samma dag hon fick sin första blödning.
”Er barm kommer att bli lika förtjusande som drottningens”, sa sömmerskan samtidigt som hon mätte bystvidden. ”Ni borde inte dölja den.”
Kommentaren fick Sansa att rodna. Senast hon var ute och red hade hon inte kunnat snöra ridjackan hela vägen upp, och stalldrängen hade stirrat då han hjälpte henne att sitta upp. Ibland märkte hon att vuxna män betraktade hennes barm och några av hennes tunikor satt så hårt att hon knappt kunde andas i dem.
”Vad blir det för färg på klänningen?” frågade hon.
”Överlåt valet av färger åt mig, ers nåd; jag vet att ni blir nöjd. Ni ska även få underkläder och strumpor liksom kjortlar, caper och mantlar och allt annat som anstår en… en förtjusande ung dam av ädel börd.”
”Blir de färdiga i tid för kungens bröllop?”
”Åh, tidigare, mycket tidigare, det är hennes höghet mycket angelägen om. Jag har sex sömmerskor och tolv sömmerskeelever, och vi har lagt allt annat åt sidan för att hinna med den här beställningen. Många fina damer kommer att bli onda på oss, men det är på drottningens befallning.”
”Tacka hennes höghet allra ödmjukast för omtanken”, sa Sansa artigt. ”Hon är så snäll mot mig.”
”Hennes höghet är mycket generös”, instämde sömmerskan samtidigt som hon samlade ihop sina attiraljer och tog avsked.
Men varför? undrade Sansa då hon blev ensam och kände sig illa till mods. Det skulle inte förvåna mig om Margaery eller hennes farmor ligger bakom, tänkte hon.
Margaerys vänlighet hade inte vetat några gränser. Sedan hon kom till Röda slottet hade allt förändrats, och hennes uppvaktning tog också emot Sansa med öppna armar. Det var så länge sedan hon fick umgås med andra kvinnor att hon nästan hade glömt hur angenämt det kunde vara. Lady Leonette gav henne lektioner i harpa och lady Janna underhöll henne med skvaller. Merry Crane hade alltid en rolig historia att berätta, och lilla lady Bulwer påminde om Arya, även om hon inte var lika vild.
I Sansas egen ålder fanns Elinor, Alla och Megga som var släkt med varandra och tillhörde mindre betydelsefulla grenar av huset Tyrell. ”Rosor längre ner på busken”, skämtade Elinor som var slank och slagfärdig. Megga var rund och högljudd, Alla blyg och söt och Elinor var den som bestämde i trion i kraft av att hon fått sin första blödning och räknades som vuxen.
Kvinnorna tog emot Sansa i sin krets som om de hade känt henne i hela sitt liv. De tillbringade långa eftermiddagar tillsammans: broderade och språkade, åt citronkakor och drack vin spetsat med honung. På kvällarna spelade de bräde eller sjöng tillsammans i slottskapellet… och ofta blev en eller två av dem utvalda för att dela Margaerys säng där de brukade ligga vakna och prata i viskande ton halva natten. Alla hade vacker röst och kunde övertalas till att spela luta och sjunga ballader om höviska riddare och olycklig kärlek. Megga kunde inte sjunga, men hon längtade efter att bli kysst. Hon och Alla brukade träna på att kyssas ibland, hade Megga anförtrott Sansa, men det var inte samma sak som att kyssa en man och än mindre en kung. Sansa undrade vad Megga skulle ha tyckt om att kyssa Blodhunden, som hon själv nästan gjort. Den natt slaget gick av stapeln hade han kommit till hennes rum, stinkande av vin och blod. Han tänkte kyssa mig, hotade att döda mig och tvingade mig att sjunga för honom.
”Kung Joffrey har så vacker mun”, suckade Megga aningslöst. ”Stackars du, Sansa, ditt hjärta måste ha krossats då du förlorade honom. Som du måste ha gråtit!”
Joffrey fick mig att gråta oftare än du kan föreställa dig, ville hon säga, men Smörklumpen fanns inte till hands för att dränka hennes röst, så hon pressade ihop läpparna och höll tyst.
Elinor var trolovad med en ung väpnare, en son till lord Ambrose, och de skulle gifta sig så snart han vunnit sina sporrar. Han hade burit hennes färger i slaget vid Svartvattenforsen där han hade dräpt en myrisk armborstskytt och en av huset Mullendores soldater. ”Alyn sa att hennes sidenscarf gjorde honom orädd”, sa Megga, ”och han tog hennes namn som stridsrop, är inte det galant, så säg? En dag vill jag att en kämpe ska bära mina färger och döda hundra män.” Elinor sa åt henne att hålla tyst men såg ändå belåten ut.
De är oerfarna barn, tänkte Sansa, dumma småflickor, även Elinor. De har aldrig bevittnat ett slag, aldrig sett en man dö och de vet ingenting. Deras drömmar utgjordes av ballader och sagor, så som hennes gjort innan Joffrey högg huvudet av fadern. Sansa både ömkade och avundades dem.
Men Margaery var annorlunda, mjuk och rar med något av farmoderns styrka i sig. Dagen före hade hon tagit med Sansa ut på falkjakt. Det var första gången hon lämnade staden sedan slaget. De döda var brända eller begravda, men Kungsporten hade hål på flera ställen efter Stannis murbräcka. Längs Svartvattenforsens båda stränder syntes krossade fartygsskrov, och förkolnade master stack upp ur vattnet likt spöklika, svarta fingrar. Enda trafiken på floden var den flatbottnade färja som förde dem över, och då de kom till kungsskogen möttes de av en öken av aska och döda träd. Men det vimlade av vattenfågel i sumpmarkerna längs bukten, och Sansas stenfalk fångade tre änder medan Margaerys pilgrimsfalk tog en häger i flykten.
”Willas har de bästa fåglarna i de sju konungarikena”, sa Margaery då de blev ensamma för en kort stund. ”Ibland jagar han med örn. Du ska få se, Sansa.” Hon tog hennes hand och gav den en kram. ”Syster.”
Syster. En gång i tiden hade Sansa drömt om att ha en syster som Margaery: vacker och god och begåvad med behagfull grace. Arya hade varit helt hopplös. Hur kan jag låta min syster gifta sig med Joffrey? tänkte hon och med ens stod ögonen fulla av tårar. ”Snälla Margaery, du får inte”, sa hon. Det var svårt att få fram orden. ”Du får inte gifta dig med honom. Han är inte som han verkar, och han kommer att göra dig illa.”
”Det tror jag inte.” Margaery log förtröstansfullt. ”Det är modigt av dig av varna mig, men du behöver inte vara orolig. Joff är bortskämd och fåfäng och jag tvivlar inte på att han är så grym som du säger, men far tvingade honom att utse Loras till en av riddarna i kungsvakten innan han gick med på äktenskapet. Den tappraste riddaren i de sju konungarikena kommer att skydda mig dag och natt, precis som prins Aemon skyddade Naerys, så vårt lille lejon får allt uppföra sig ordentligt.” Hon skrattade. ”Kom, kära syster, så rider vi i kapp tillbaka till floden. Det retar säkert gallfeber på vakterna.” Utan att vänta på svar satte hon hälarna i hästen och flög i väg.
Hon är så modig, tänkte Sansa och galopperade efter, men ändå ansattes hon av tvivel. Det rådde ingen tvekan om att ser Loras var en tapper kämpe, men Joffrey hade andra riddare i kungsvakten plus stadsvakten och ätten Lannisters egen vaktstyrka, och när han blev äldre kunde han befalla över egna arméer. Aegon den ovärdige hade aldrig skadat drottning Naerys, kanske av rädsla för deras bror Drakriddaren, men då en annan riddare i kungsvakten blev förälskad i en av hans älskarinnor hade kungen huggit huvudet av dem bägge två.
Ser Loras är en Tyrell, påminde Sansa sig. Den där andre riddaren var bara en Toyne, och hans bröder hade inga arméer, ingen möjlighet att hämnas honom utom med svärd i hand. Men ju mer hon tänkte på saken, desto mer bekymrad blev hon. Joff kanske håller sig i skinnet några månader, kanske ett helt år, men förr eller senare visar han klorna, och när han gör det… Riket kunde få en andra kungamördare och det skulle bli krig inne i staden då lejonets män slogs med rosens och fick blodet att rinna i rännstenarna.
Sansa var förvånad över att inte Margaery också insåg det. Hon är äldre än jag så hon måste vara klokare. Och hennes far, lord Tyrell, vet säkert vad han gör. Det är bara jag som är dum.
När hon berättade för ser Dontos att hon skulle gifta sig med Willas Tyrell på Höggården trodde hon att han skulle bli lättad och glad för hennes skull. I stället hade han tagit henne i armen och sagt ”Ni får inte!” med en röst som var lika tjock av fasa som av vin. ”Det är bara rosorna som skiljer släkterna Tyrell och Lannister. Jag bönfaller er, glöm denna dårskap och ge er Florian en kyss och lova att ni gör som vi har planerat. Samma kväll Joffreys bröllop går av stapeln, det är inte långt dit. Bär hårnätet av silver och gör som jag har sagt, och efter banketten flyr vi.” Han försökte kyssa henne på kinden.
Sansa gled ur hans grepp och steg åt sidan. ”Jag varken vill eller kan. Något kan gå galet. När jag ville fly vägrade ni att hjälpa mig, och nu behöver jag inte.”
Dontos stirrade dumt på henne. ”Men allt är ordnat, söta barn, skeppet som ska föra er hem, båten som ska ta er till skeppet. Allt har er Florian gjort för sin Jonquil.”
”Jag beklagar att ni har fått en massa besvär”, sa hon, ”men jag har inte längre något behov av båtar och skepp.”
”Men det är för er säkerhet.”
”Jag kommer att vara säker på Höggården. Willas skyddar mig.”
”Men han känner er inte”, envisades Dontos, ”och han kommer inte att älska er. Öppna ögonen, Jonquil. Ätten Tyrell bryr sig inte om er utan det är ert anspråk de vill åt.”
”Mitt anspråk?” Hon begrep inte vad han menade.
”Ni är arvtagerska till Vinterhed, söta barn”, påminde han, tog åter tag i henne och vädjade att hon måtte besinna sig. Sansa slet sig loss och lämnade honom ostadigt vajande under hjärtträdet, och sedan dess hade hon inte besökt gudaskogen.
Men hon hade inte heller glömt hans ord. Arvtagerska till Vinterhed, brukade hon tänka då hon låg i sängen på kvällarna. Det är ert anspråk de vill åt. Sansa hade vuxit upp tillsammans med tre bröder, och hon hade aldrig räknat med att ha något anspråk. Men nu när Bran och Rickon var döda så… Det spelar ingen roll och Robb lever ju. Han är vuxen och snart gifter han sig och får en son. Dessutom får Willas Tyrell Höggården. Vad ska han med Vinterhed till?
Ibland viskade hon hans namn i kudden bara för att höra hur det lät. ”Willas, Willas, Willas.” Det namnet var väl lika bra som Loras, antog hon, och de liknade varandra. Vad spelade det för roll att han var halt? Willas skulle bli lord av Höggården och hon hans hustru.
Hon föreställde sig hur de satt tillsammans i en trädgård med valpar i knäet eller hörde en trubadur spela på luta medan de gled fram på floden Mander i en lustslup. Om jag ger honom söner kanske han lär sig älska mig. Hon skulle kalla dem Eddard, Brandon och Rickon och uppfostra dem till att bli lika tappra som ser Loras och hata ätten Lannister. I Sansas drömmar såg hennes barn ut precis som de bröder hon hade förlorat. Ibland förekom även en flicka som liknade Arya.
Men hon kunde aldrig hålla kvar bilden av Willas länge i huvudet; i fantasin såg han hela tiden ut som ser Loras, ung, vacker och magnifik. Du får inte tänka på Willas som ser Loras, påminde hon sig. Då kanske han ser besvikelsen i din blick när ni träffas, och hur ska han kunna gifta sig med dig om han vet att det är hans bror du älskar? Willas Tyrell var dubbelt så gammal som hon och ofärdig och kanske var han också fet och rödmosig i ansiktet som sin far. Men vare sig han var stilig eller ful så var han kanske den ende friare hon någonsin skulle få.
En gång drömde hon att det var hon och inte Margaery som skulle gifta sig med Joff, och på bröllopsnatten förvandlades han till skarprättaren Ilyn Payne. Hon vaknade darrande. Hon ville inte att Margaery skulle få lida så som hon själv gjort, men hon fasade för tanken att släkten Tyrell kanske skulle dra sig ur giftermålet. Jag varnade henne, det gjorde jag. Jag berättade sanningen om honom. Kanske trodde Margaery henne inte. Joff uppförde sig alltid som den galante riddaren tillsammans med henne, som han förr gjort med Sansa. Snart nog upptäcker hon hans sanna natur. Efter bröllopet om inte förr. Sansa beslöt sig för att tända ett ljus vid Modern nästa gång hon gick i kapellet och be henne beskydda Margaery mot Joffreys grymhet. Och kanske skulle hon även tända ett ljus vid Krigaren för Loras.
Hon skulle bära sin nya klänning vid ceremonin i Baelors katedral, avgjorde hon då sömmerskan tog de sista måtten. Det måste vara därför Cersei låter sy den åt mig, för att jag inte ska se sjabbig ut på bröllopet. Hon borde egentligen ha en annan klänning på banketten efteråt också men antog att någon av de gamla fick duga. Hon ville inte riskera att få mat- eller vinfläckar på den nya. Jag måste ta med den till Höggården. Hon ville ta sig vacker ut för Willas Tyrell. Även om Dontos har rätt och det är Vinterhed han vill ha och inte mig så kan han komma att älska mig för min egen skull. Sansa slog armarna hårt om sig och undrade hur länge det skulle dröja innan klänningen var färdig. Hon längtade så efter att få bära den.