Regnet omväxlade med vackert väder men himlen var oftare molnig än blå, och vattenståndet i bäckarna var högt. På den tredje dagens morgon lade Arya märke till att mossan för det mesta växte på fel sida av träden. ”Vi rider åt fel håll”, sa hon till Gendry då de red förbi en ovanligt mossig alm. ”Det här är söderut. Titta hur mossan växer på stammen!”
Han strök det tjocka, svarta håret ur ögonen. ”Vi följer bara vägen och vägen går mot söder just här.”
Vi har varit på väg söderut hela dagen, ville hon säga, och i går med då vi red längs ån. Men dagen före hade hon inte varit särskilt uppmärksam, så hon kunde inte vara helt säker. ”Jag tror vi är vilse”, sa hon med låg röst. ”Vi borde inte ha lämnat floden. Det enda vi behövde göra var att följa den.”
”Floden kröker och slingrar sig hela tiden”, påpekade Gendry. ”Jag slår vad om att det här är en genväg som bara de fredlösa känner till. Gul och Tom och de andra har bott här i åratal.”
Det var sant. Arya bet sig i läppen. ”Men mossan…”
”Om det fortsätter att regna på det här viset växer det snart mossa i öronen på oss”, klagade Gendry.
”Bara i det södra örat”, fastslog Arya envist. Det var ingen idé att försöka övertyga Tjuren om någonting. Ändå var han den ende vän hon hade nu när Varmpaj hade lämnat dem.
”Sharna säger att jag behövs här som bagare”, hade han berättat samma dag de gav sig av. ”Och jag är trött på regn och ridsår och på att vara rädd hela tiden. Här finns öl och mat och brödet blir bättre när jag bakar det. Du ska få se när du kommer tillbaka, för det gör du väl? När kriget är slut?” Så mindes han vem hon var och tillade rodnande: ”Ers nåd.”
Arya visste inte om kriget någonsin skulle ta slut, men hon hade nickat. ”Jag är ledsen för att jag slog dig den där gången på kungsvägen”, sa hon. Varmpaj var trögtänkt och feg, men han hade varit med henne ända från Kungshamn och hon hade vant sig vid honom. ”Jag knäckte näsbenet på dig.”
”Du knäckte Guls näsa också.” Varmpaj log. ”Det var bra gjort.”
”Det tyckte inte Gul”, sa Arya dystert. Så var det dags att ta avsked. Då Varmpaj frågade om han fick kyssa hennes nåd på handen knuffade hon till honom. ”Kalla mig inte det. Du är Varmpaj och jag är Arry.”
”Jag är inte Varmpaj här. Sharna kallar mig bara Pojken, och det kallar hon den andre pojken också. Det kommer att bli rörigt.”
Hon saknade honom mer än hon trott att hon skulle göra, men Harwin var en liten tröst. Hon hade berättat att hon funnit hans far, Hullen, döende i stallarna på Röda slottet samma dag hon flydde. ”Han sa alltid att han skulle dö i ett stall”, sa Harwin, ”men vi trodde alla att någon argsint hingst skulle bli hans död, inte en flock lejon.” Arya berättade om Yoren och flykten från Kungshamn liksom om en del som hänt sedan dess, men hon sa inget om stalldrängen som hon dödat med Nål eller vakten som hon skurit halsen av för att komma ut från Harrenhal. Att tala om det för Harwin skulle ha varit nästan som att säga det till fadern, och det fanns saker som hon inte stod ut med att fadern fick veta.
Arya sa inte heller något om Jaqen H’ghar och de tre dödar han varit skyldig henne och betalat. Järnmyntet han gett henne hade hon instoppat i bältet, men ibland på natten tog hon fram det och mindes hur hans ansikte hade lösts upp och förändrats när han förde handen över det. ”Valar morghulis”, brukade hon säga tyst för sig själv. ”Ser Gregor, Dunsen, Polliver, Rare Raff, Kittlaren och Blodhunden, ser Ilyn, ser Meryn, drottning Cersei, kung Joffrey.”
Bara sex av de vakter från Vinterhed som fadern hade skickat västerut med Beric Dondarrion levde, berättade Harwin, och de var spridda. ”Det var en fälla, ers nåd. Lord Tywin skickade Berget som rider över Röda floden med eld och svärd och hoppades locka till sig er far. Han trodde att lord Eddard själv skulle komma västerut för att ta itu med Gregor Clegane. Om han hade gjort det skulle han ha blivit dödad eller tillfångatagen och utväxlad mot dvärgen, som då var er mors fånge. Men kungamördaren visste inget om lord Tywins plan, och när han hörde att brodern tagits till fånga attackerade han lord Eddard på gatan i Kungshamn.”
”Det minns jag”, sa Arya. ”Jaime Lannisters soldater dödade Jory.” Jory hade alltid varit snäll mot henne utom när han kallade henne ”Arya framför fötterna”.
”Hans soldater dödade Jory”, instämde Harwin, ”och lord Eddard bröt benet då han fick hästen över sig och kunde inte bege sig västerut. I stället skickade han lord Beric, som skulle ta med sig tjugo av sina egna män och tjugo från Vinterhed, bland annat mig, plus flera andra: Thoros och ser Raymun Darry och deras män, ser Gladden Wylde, en lord vid namn Lothar Mallery. Men Gregor väntade på oss vid Vadet. Hans män låg i bakhåll på bägge stränderna, och då vi korsade floden anföll han oss både fram- och bakifrån.
Jag såg Berget dräpa Raymun Darry med ett enda våldsamt hugg som skar av Darrys arm vid armbågen och även dödade hästen under honom. Gladden Wylde dog också vid hans sida och lord Mallery blev nedriden och drunknade. Vi hade lejon överallt omkring oss och jag trodde jag var dömd tillsammans med de andra, men Alyn återställde ordningen med några korta kommandon och vi som fortfarande satt till häst samlades runt Thoros och högg oss fria. Samma morgon hade vi varit sex tjog och vid mörkrets inbrott återstod bara två, och lord Beric var allvarligt sårad. Den kvällen drog Thoros ut en trettio centimeter lång bit av en lans ur bröstet på honom och hällde kokande vin i hålet.
Alla var övertygade om att lord Beric skulle dö före gryningen. Men Thoros bad tillsammans med honom vid elden hela natten, och då solen gick upp levde han och var starkare än någonsin tidigare. Det dröjde fjorton dagar innan han kunde sitta upp på en häst, men hans mod gav oss styrka. Han förklarade att det som hänt vid Vadet inte var slutet på vårt krig utan snarare början och att varenda en av de våra som fallit där skulle hämnas tiofalt.
Vid det laget hade stridigheterna dragit vidare. Bergets män var bara förtruppen i lord Tywins väldiga armé som korsade Röda floden och svepte in över flodlandet där de brände allt i sin väg. Vi var för få för att göra annat än ansätta deras eftertrupp, men så snart kung Robert marscherade västerut för att krossa lord Tywins uppror tänkte vi ansluta oss till honom. Först då fick vi veta att både Robert och lord Eddard var döda och att Cersei Lannisters unge spoling satt på järntronen.
Det ställde hela världen på ända. Vi hade blivit utskickade av kungens hand för att ta itu med laglösa, men nu var det vi som stod utanför lagen och lord Tywin var kungens hand. Då var det en del som ville kapitulera, men det ville lord Beric inte höra talas om. Vi var fortfarande kungens män, menade han, och det var kungens undersåtar som lejonen massakrerade. Om vi inte kunde slåss för Robert skulle vi slåss för dem tills vi alla var döda, och det gjorde vi. Och då hände något märkligt. För var man vi förlorade dök två nya upp för att ta hans plats. Några var riddare eller väpnare av förnäm börd, men de flesta var vanliga enkla människor – lantarbetare, spelmän och värdshusvärdar, tjänare och skomakare, till och med två kaplaner. Karlar av alla de slag och kvinnor med liksom barn och hundar…”
”Hundar?” sa Arya.
”Jo, minsann!” Harwin flinade. ”En av våra pojkar håller sig med de argsintaste hundar jag någonsin har sett.”
”Jag önskar att jag hade en riktigt argsint hund, en lejondödande hund”, sa Arya längtansfullt. En gång hade hon haft en skräckvarg, Nymeria, men för att inte drottningen skulle döda vargen hade Arya kastat sten på henne tills hon sprang sin väg. Kunde en skräckvarg döda ett lejon? undrade hon.
På eftermiddagen började det regna igen och det fortsatte långt in på kvällen. Som väl var hade de fredlösa hemliga vänner överallt, så de behövde inte sova under bar himmel eller i något läckande lusthus som hon, Varmpaj och Gendry så ofta hade gjort.
Den natten tog de skydd i en nedbränd, övergiven by. Den verkade åtminstone övergiven tills en av de fredlösa blåste två korta och två långa stötar i sitt jakthorn. Då strömmade alla möjliga sorters människor ut ur ruiner och källarhål. De hade öl, torkade äpplen och gammalt kornbröd, och de fredlösa hade en gås som Anguy hade skjutit under färden, så kvällsvarden blev nästan en fest.
Arya sög just det sista köttet av en vinge då en av byborna vände sig till Gul och sa: ”För bara två dagar sedan var det folk här och letade efter kungamördaren.”
Gul fnös. ”De borde hellre leta på Flodvattnet nere i de djupaste fängelsehålorna där det är riktigt fuktigt och kallt.” Näsan såg ut som ett mosat äpple, röd, blodig och svullen och humöret var uruselt.
”Nej”, insköt en annan bybo. ”Han har flytt.”
Kungamördaren. Arya kände hur håren reste sig i nacken och höll andan för att lyssna.
”Kan det verkligen vara sant?” sa Tom Sjusträngad.
”Det tror jag inte ett ögonblick på”, sa den enögde mannen i rostig kittelhjälm som de andra kallade Tursamme Jack, även om Arya inte tyckte det var särskilt tursamt att förlora ett öga. ”Jag har viss erfarenhet av fängelsehålorna där. Hur lyckades han fly?”
Byborna ryckte på axlarna. ”Vargarna kommer att drunkna i blod om kungamördaren är lös igen”, insköt tyroshiern med det kraftiga skägget i grått och grönt som kallades Grönskägg. ”Thoros måste få veta det här. Ljusets herre ska visa honom Lannister i lågorna.”
”Vi har en fin eld här”, påpekade Anguy och log.
Tyroshiern skrattade och boxade till bågskytten lite lätt i magen. ”Tycker du att jag ser ut som en präst? När Pello från Tyrosh blickar in i elden blir hans skägg svett.”
Gul drog i fingrarna och fick knogarna att knaka. ”Lord Beric skulle bra gärna vilja ta fast Jaime Lannister…”
”Skulle han hänga honom?” frågade en kvinna. ”Fast det vore synd och skam att hänga en så vacker karl.”
”Först blir det rättegång!” sa Anguy. ”Lord Beric låter dem alltid få en rättegång, det vet du.” Han log. ”Sedan hänger han dem.”
Alla skrattade. Så drog Tom fingrarna över strängarna på lutan och började sjunga med låg röst.
Kungsskogens brödraskap var
ett fredlöst band.
Skogen var deras hem,
och även deras borg.
Inget guld gick säkert för dem
och ingen jungfru fager.
Kungsskogens brödraskap var
ett fredlöst band.
Arya satt i ett hörn mellan Gendry och Harwin och kände sig behagligt varm och mätt. Ett tag lyssnade hon på sången men slöt sedan ögonen och somnade. Hon drömde om hemmet, inte Flodvattnet utan Vinterhed, men det var ingen trevlig dröm. Hon stod ensam utanför slottet med lera upp till knäna och hon kunde se de grå murarna framför sig, men då hon försökte gå fram till portarna var det som om fötterna sögs fast i leran och hon kom ingenvart. Så började slottet lösas upp och snart såg det mer ut som rök än granit. Där fanns också vargar, magra grå skepnader som med glänsande ögon strök omkring i skogen, och när hon betraktade dem mindes hon smaken av blod.
Morgonen därpå lämnade de fredlösa vägen och gav sig ut i markerna. Vinden var byig och torra, bruna löv virvlade runt hovarna på hästarna, men för en gångs skull regnade det inte. När solen bröt fram ur molnen lyste den så starkt att Arya var tvungen att dra ner huvan för att skugga ögonen.
Plötsligt höll hon in hästen. ”Vi är på väg åt fel håll!”
Gendry stönade. ”Är det mossa nu igen?”
”Titta på solen”, svarade hon. ”Vi är på väg söderut!” Arya grävde i sadelväskan efter kartan för att visa dem. ”Vi borde aldrig ha lämnat Treudden. Se här.” Hon rullade ut kartan på benet. Nu betraktade allihop henne. ”Titta, där mellan floderna ligger Flodvattnet.”
”Vi råkar faktiskt veta var det ligger”, förklarade Tursamme Jack.
”Du ska inte till Flodvattnet”, upplyste Gul rakt på sak.
Jag var nästan framme, tänkte Arya. Jag borde ha låtit dem ta hästarna. Jag kunde ha gått resten av vägen. Så mindes hon drömmen och bet sig i läppen.
”Se inte så kränkt ut, barn”, sa Tom Sjusträngad. ”Inget ont ska vederfaras dig, det har du mitt ord på.”
”En lögnares ord!”
”Ingen ljög och vi lovade inget”, sa Gul. ”Det är inte vår sak att besluta om ditt öde.”
Men varken Gul eller Tom var ledaren utan det var Grönskägg, tyroshiern. Arya vände sig till honom. ”För mig till Flodvattnet så ska du bli rikligt belönad”, sa hon desperat.
”Om en bonde fångar en ekorre flår han den och stoppar den i grytan, men om han hittar en guldekorre i ett träd ger han den till sin herre eller får ångra att han inte gjorde det.”
”Jag är ingen ekorre”, protesterade Arya.
”Det är just vad du är.” Grönskägg skrattade. ”En liten guldekorre som snart ska få träffa blixtlorden, vare sig hon gillar det eller ej. Det är han som bestämmer vad som ska hända med dig, men jag kan slå vad om att han skickar hem dig till din mor, precis som du vill.”
Tom Sjusträngad nickade. ”Det är så lord Beric är. Han kommer att handla rätt mot dig.”
Lord Beric Dondarrion. Arya mindes allt hon hört klanen Lannister och De blodiga gycklarna säga om honom på Harrenhal: lord Beric var skogens irrbloss; lord Beric hade dödats av Vargo Hoat och dessförinnan av ser Amory Lorch och två gånger av Berget som rider. Om han inte skickar hem mig kanske jag också dödar honom. ”Varför måste jag träffa lord Beric?” frågade hon lugnt.
”Vi för alla högättade fångar till honom”, sa Anguy.
Fånge. Arya drog ett djupt andetag för att bevara fattningen. Lugn som stilla vatten. Hon kastade en blick på de fredlösa och satte hälarna i hästens sidor. Nu, snabb som en orm, tänkte hon. Hon störtade mellan Grönskägg och Tursamme Jack, fick en skymt av Gendrys häpna min då hans sto hoppade ur vägen för henne och satte av genom den öppna terrängen.
Norr eller söder, öster eller väster spelade ingen roll. Hon kunde hitta vägen till Flodvattnet senare när hon hade skakat dem av sig. Arya lutade sig framåt i sadeln och manade på hästen. Bakom henne svor de fredlösa och skrek åt henne att komma tillbaka. Hon gjorde sig döv för ropen, men då hon kastade en blick över axeln upptäckte hon att fyra av dem hade tagit upp förföljandet. Anguy, Harwin och Grönskägg galopperade sida vid sida medan Gul var en bit bakom med den stora gula manteln fladdrande efter sig. ”Snabb som en hjort”, sa hon till hästen. ”Spring nu, spring!”
Arya flög över bruna, ogräsbevuxna åkrar, genom midjehögt gräs och högar med torra löv som fladdrade omkring då hon sprängde förbi. Till vänster om henne fanns en skog, såg hon. Där kan jag skaka dem av mig. Längs åkerrenen löpte ett dike och hon hoppade över det utan att sakta farten och störtade in bland almar, idegranar och björkar. En snabb blick bakåt sa henne att Anguy och Harwin var henne tätt i hälarna. Grönskägg hade sackat efter och hon kunde inte se Gul alls. ”Snabbare”, manade hon på hästen. ”Du kan, du kan!”
Mellan två almar red hon och brydde sig inte om att se efter på vilken sida mossan växte. Hon hoppade över en murken trädstam och gjorde en vid sväng runt en enorm rotvälta. Så red hon uppför en svag sluttning och ner på andra sidan, saktade farten och ökade igen, och hästskorna slog gnistor mot flintstenen i marken. Från krönet av en kulle spanade hon bakåt. Harwin hade ridit om Anguy, men bägge närmade sig i full karriär. Grönskägg hade sackat efter ytterligare och tycktes ha gett upp.
En bäck blockerade vägen för henne. Hon red ut i vattnet bland bruna löv och en del av dem satt kvar på hästens ben då den tog sig upp på andra sidan. Här var undervegetationen tätare och marken så full av rötter och stenar att hon blev tvungen att sakta ner, men hon höll så hög fart hon vågade. Framför henne reste sig ännu en kulle och den var brantare än den förra. Hon red upp till toppen och ner på andra sidan. Hur stor är skogen? undrade hon. Hon visste att hon hade den snabbaste hästen, för hon hade stulit en av Roose Boltons bästa i stallarna på Harrenhal, men snabbhet var bortkastad här. Jag måste ut i öppen terräng igen, jag måste hitta en väg. I stället fann hon en viltstig, smal och ojämn. Grenarna slog henne i ansiktet då hon stormade fram på den, och hon skrämde upp en rävhona som hoppade ut ur en buske. En gren fastnade i huvan och ryckte av den, och för ett kort ögonblick fruktade hon att de hade fått henne fast. Viltstigen ledde till ännu en bäck. Eller var det samma? Hade hon ridit i cirkel? Men det fanns inte tid att fundera över saken, för hon kunde höra förföljarnas hästar braka fram mellan träden. Taggiga buskar rev henne i ansiktet precis som katterna som hon brukade jaga i Kungshamn och sparvar lyfte skrämt från lövverket på en al. Så glesnade träden och plötsligt var hon ute ur skogen. Framför henne bredde vidsträckta och jämna åkrar ut sig. Där växte ogräs och vildhavre och de var vattensjuka och nedtrampade. Arya satte hästen i galopp. Spring, spring till Flodvattnet, spring hem. Hade hon skakat dem av sig? Hon kastade en snabb blick över axeln och fick syn på Harwin sex meter efter, och han tog in på henne. Nej, tänkte hon, han får inte, inte han, det är orättvist.
Båda hästarna var löddriga och började slå av på takten då han kom i kapp henne, sträckte ut handen och tog tyglarna. Arya andades stötigt och hon visste att kampen var över. ”Ni rider som en nordman, ers nåd”, sa Harwin då han hade fått stopp på hästarna. ”Er faster var likadan, lady Lyanna, men min far var stallmästare.”
Hon gav honom en djupt sårad blick. ”Jag trodde du var min fars man.”
”Lord Eddard är död, ers nåd. Numera tillhör jag blixtlorden och mina bröder.”
”Vilka bröder?” Arya kunde inte minnas att gamle Hullen haft fler söner.
”Anguy, Gul, Tom Sju, Jack och Grönskägg och de andra. Vi vill inte er bror Robb något illa, ers nåd, men det är inte honom vi slåss för. Han har en egen armé och många höga lorder har svurit honom tro och huldhet. Småfolket har bara oss.” Han gav henne en forskande blick. ”Förstår ni vad jag säger?”
”Ja.” Att han inte var Robbs man förstod hon mycket väl, och att hon var hans fånge. Jag kunde ha stannat med Varmpaj. Vi kunde ha tagit den lilla båten och seglat den upp till Flodvattnet. Hon hade haft det bättre som Duvpastej. Ingen skulle ta Duvpastej till fånga, lika lite som Nan eller Vesslan eller den föräldralöse pojken Arry. Jag var en varg, tänkte hon, men nu är jag åter en idiotisk fin dam.
”Lovar ni att rida tillbaka snällt och beskedligt nu”, frågade Harwin, ”eller måste jag binda händerna bakom ryggen på er och slänga er tvärs över hästen?”
”Jag ska vara snäll”, svarade hon buttert. Tills vidare.