SAMWELL

Snyftande tog Sam ännu ett steg. Det är det sista, det allra sista. Jag orkar inte fortsätta, orkar bara inte. Men fötterna rörde sig igen, först den ena och sedan den andra. De tog ett steg och ännu ett. Det är inte mina fötter, tänkte han, utan någon annans, det kan inte vara jag som går.

Då han tittade ner kunde han se fötterna pulsa i snön, formlösa och klumpiga. Han tyckte sig minnas att stövlarna hade varit svarta, men snön hade fastnat på dem så att de såg ut som missformade vita bollar, som två klumpfötter av is.

Det ville inte sluta snöa. Drivorna nådde upp över knäna på honom och en isskorpa täckte underbenen likt ett par vita benskenor. Han släpade sig fram, raglade hit och dit. Den tunga packningen fick honom att se ut som om han vore puckelryggig, och han var så oerhört trött. Jag orkar inte fortsätta. Barmhärtiga Moder, förbarma dig över mig, för jag orkar inte.

Efter vart fjärde eller femte steg måste han böja sig och dra upp svärdsgehänget. Han hade tappat svärdet på Näven, men skidan tyngde ner gehänget. Han hade två knivar: drakglasdolken som Jon ursprungligen tillverkat åt Grenn och stålkniven som han skar kött med. Magen var så stor och rund att om han glömde hissa upp svärdsgehänget så gled det ner och trasslade in sig runt anklarna, hur hårt han än spände det om midjan. En gång hade han försökt ha det ovanför magen, men då hamnade det nästan under armhålorna. Grenn hade skrattat sig fördärvad vid åsynen av det, och Sorgsne Edd hade sagt: ”En gång kände jag en karl som bar svärdet i en kedja runt halsen så där. En dag snavade han och fick fästet genom näsan.”

Sam snubblade. Under snön lurade stenar och rötter, och i den frusna marken kunde det även finnas djupa hål. Black Bernarr hade klivit i ett och brutit ankeln tre dagar tidigare eller kanske fyra eller… Han visste inte hur länge sedan det var. Efter det hade befälhavaren låtit Bernarr få rida.

Snyftande tog Sam ännu ett steg. Det kändes snarare som om han föll än gick, föll oavbrutet utan att någonsin träffa marken, föll framåt. Jag måste stanna och vila, det gör för ont. Jag fryser och är så trött och jag behöver sova, bara en liten stund vid elden, och jag behöver något att äta som inte är fruset.

Men han visste att han skulle dö om han vilade. Det visste de allihop, de få som fanns kvar. De hade varit femtio eller fler då de flydde från Näven, men en del hade gått vilse i snön, några sårade hade förblött och dött, och från eftertruppen hördes ibland rop. En gång hade Sam hört ett fasansfullt skri. Då hade han sprungit tjugo trettio meter, så fort och så långt han förmådde och de halvfrusna fötterna hade sparkat upp snön. Om han hade haft starkare ben skulle han aldrig ha slutat springa. De är efter oss, de är fortfarande efter oss och de tar oss en efter en.

Snyftande tog Sam ännu ett steg. Han hade frusit så länge att han hade glömt hur det kändes att vara varm. Han hade på sig tre par strumpor, två lager underkläder under en lammullsfodrad tunika och ovanpå den en vadderad jacka vars tjocka stoppning gjorde att han inte kände det kalla stålet i ringbrynjan. Över den bar han en löst sittande vapenskjorta och ovanpå den en mantel med dubbla foder som fästes med en knapp av ben under hakorna. Huvan var neddragen i pannan och under den hade han en åtsittande fårskinnsmössa som täckte öronen. På händerna hade han tjocka tumvantar av päls ovanpå handskar av ylle och läder, och en halsduk var virad tätt om nedre halvan av ansiktet. Ändå frös han, särskilt om fötterna. Han kände dem inte ens längre, men dagen före hade det gjort så ont att han knappt kunde stå på dem och än mindre gå. Varje steg han tog fick honom att vilja skrika. Var det verkligen dagen före? Han mindes inte. Han hade inte sovit sedan de lämnade Näven, inte sedan han hörde hornstötarna, såvida han inte hade sovit medan han gick. Kunde man gå och sova? Det visste inte Sam eller också hade han glömt bort det.

Snyftande tog Sam ännu ett steg. Snön virvlade omkring honom. Ibland föll den från en vit himmel och ibland från en svart, men det var allt som skilde dag från natt. Snön låg på axlarna som en andra mantel, och den växte sig allt högre på packningen han bar, gjorde den ännu tyngre och svårare att bära. Det gjorde fruktansvärt ont i korsryggen, som om någon hade kört in en kniv och vred om den för varje steg han tog, och axlarna värkte av ringbrynjans tyngd. Han skulle ha gett nästan vad som helst för att få ta av den, men tordes inte. I så fall måste han ta av sig manteln och vapenskjortan, och då skulle kölden ha honom i sitt våld.

Om jag bara vore starkare… Men det var han inte och att önska hjälpte inte. Sam var svag och fet, så fet att han bara med knapp nöd orkade släpa på sin egen tyngd. Ringbrynjan var alldeles för tung för honom, och det kändes som om han fick skavsår på axlarna trots de tjocka lagren av tyg mellan stålet och huden. Det enda han kunde göra var att gråta, och då han grät frös tårarna till is på kinderna.

Snyftande tog Sam ännu ett steg. Marken var redan upptrampad där han satte fötterna, annars skulle han inte ha orkat ta sig fram alls. Långt borta till vänster och höger skymtade facklor mellan träden som vagt orangefärgade irrbloss i den ymnigt fallande snön. När han vred på huvudet kunde han se hur de rörde sig genom skogen, guppade upp och ner och hit och dit. Gamle björnens ring av eld, påminde han sig, och ve den som hamnar utanför. Medan han gick kändes det som om han jagade facklorna framför sig, men fackelbärarna hade också ben, längre och starkare än hans, så han skulle aldrig komma i kapp.

Dagen före hade han vädjat om att få bli en av fackelbärarna, trots att det innebar att gå utanför kolonnen där mörkret trängde sig på. Han ville ha elden, drömde om elden. Om jag hade elden skulle jag inte frysa. Men någon påminde honom om att han redan haft en fackla och att han hade tappat den i snön så att den slocknat. Sam mindes inget om att han tappat någon fackla, men han antog att det var sant. Han var för svag för att orka hålla upp armen någon längre stund. Var det Edd eller Grenn som hade påmint honom om den saken? Han kunde inte minnas det heller. Fet, svag och värdelös, och nu börjar tankarna frysa till is de med. Han tog ännu ett steg.

Han hade lindat halsduken om näsa och mun, men den var täckt med snö och så stel att han fruktade att den hade frusit fast vid ansiktet. Det var svårt att andas, och luften var så kall att det gjorde ont att dra ner den i lungorna. ”Barmhärtiga Moder, förbarma dig över mig”, muttrade han hest med en röst som dämpades av den frusna masken. ”Moder, barmhärtiga Moder, förbarma dig, barmhärtiga Moder.” Medan han bad släpade han sig fram genom snön, steg för steg. ”Barmhärtiga Moder, förbarma dig.”

Hans egen mor befann sig i Södern tusentals fjärdingsväg därifrån i trygghet med hans systrar och lillebrodern Dickon på slottet Horn Hill. Hon kan inte bära mig, lika lite som Modern. Modern var barmhärtig, det var alla kaplaner överens om, men de sju gudarna hade ingen makt bortom muren. Här regerade de gamla gudarna, trädens, vargarnas och snöns namnlösa gudar. ”Förbarma er över mig”, viskade han till dem som månde lyssna, gudar eller demoner, gamla som nya. ”Förbarma er.”

Maslyn bad skrikande om nåd. Varför mindes han plötsligt det? Det var inget han ville minnas. Karlen hade snavat baklänges, tappat svärdet, vädjat, gett sig, slitit av sig den tjocka svarta handsken och hållit upp den framför sig som ett tecken på underkastelse. Han tjöt fortfarande om nåd då gengångaren lyfte honom i halsen och slet av halva huvudet. De döda har ingen barmhärtighet kvar i sig och vålnaderna… nej, jag ska inte tänka på dem, inte tänka, inte minnas, bara gå och gå och gå.

Snyftande tog Sam ännu ett steg.

Tån fastnade i en rot under skaren och han snavade och föll tungt och så hårt att han bet sig i tungan. Han kunde känna smaken av blod i munnen, varmare än något han känt sedan Näven. Slutet är inne, tänkte han. Nu när han hade fallit tycktes han inte ha ork att ta sig upp igen. Han famlade efter en trädgren och slöt handen om den, försökte dra sig upp på fötter igen, men de stela benen vägrade att lyda. Ringbrynjan var för tung och han var för fet, för svag och för trött.

”Res dig upp, fetknopp!” uppmanade någon som gick förbi, men Sam brydde sig inte om honom. Jag ska bara lägga mig ner i snön och sluta ögonen. Det vore inte så illa att dö. Han kunde omöjligt bli kallare, och efter ett tag skulle han varken känna värken i korsryggen eller den fruktansvärda smärtan i axlarna, precis som han inte längre kände av fötterna. Jag blir inte den förste som dör, det kan ingen hävda. De svarta bröderna hade dött som flugor runt omkring honom på Näven och även senare, han hade själv sett dem dö. Huttrande släppte Sam trädgrenen och sjönk ner i snön. Den var kall och våt, det visste han, men han kände den knappt genom de tjocka klädlagren. Han stirrade upp mot den bleka, vita himlen medan snöflingorna singlade ner på mage, bröst och ögonlock. Snön täcker mig snart som en tjock, vit filt. Det är varmt under snön, och om andra talar om mig måste de säga att jag dog som en man i nattens väktare. Det gjorde jag och jag gjorde min plikt. Ingen kan påstå att jag inte gjorde min plikt även om jag är svag och feg.

Korparna hade varit hans ansvar och det var därför han deltog i fälttåget. Han hade inte velat göra det, det hade han också sagt och påpekat hur feg och harig han var. Men mäster Aemon var mycket gammal och dessutom blind, så Sam måste följa med för att sköta korparna. Befälhavaren hade gett honom hans order då de slog läger på Näven. ”Du är ingen krigare, pojk, det vet vi båda två, och om vi blir anfallna ska du inte försöka bevisa motsatsen utan hålla dig ur vägen. Du ska skicka meddelanden, och kom inte springande till mig och fråga vad det ska stå i dem, utan skriv dem själv och skicka en fågel till Svarta slottet och en annan till Skuggtornet.” Gamle björnen hötte med sitt behandskade finger åt Sam. ”Jag struntar i om du är så rädd att du har gjort i byxorna och jag struntar i om tusen rövare väller över ringen av stenar, törstande efter ditt blod. Du ska skicka i väg fåglarna! Annars ska jag jaga dig genom alla de sju helvetena och se till att du önskar att du hade gjort det.” Mormonts korp hade nickat och kraxat ”Önska, önska, önska.”

Sam önskade en massa saker: att han vore modigare, starkare eller skickligare med svärdet, att han hade varit en son som fadern kunde känna sig stolt över eller en bror som Dickon och flickorna kunde se upp till. Egentligen ville han inte dö heller, men bättre män än han hade dött på Näven, dugliga och hederliga män, inte en gnällig fet pojke som han. Gamle björnen skulle åtminstone inte jaga honom genom de sju helvetena. Jag fick i väg fåglarna, det klarade jag i alla fall. Han hade skrivit korta, enkla meddelanden i förväg som berättade om ett anfall på De första människornas näve, och han hade stoppat ner dem i pergamentpåsen i hopp om att aldrig behöva skicka dem.

Sam hade sovit då den första hornstöten ljöd genom lägret och trodde först att han drömde. Men när han slog upp ögonen upptäckte han att det snöade och att de svarta bröderna sträckte sig efter bågar och spjut och sprang mot muren av stenar. Den ende som fanns i närheten var Chett, mäster Aemons förre förvaltare med ansiktet fullt av röda bölder och den stora utväxten i nacken. Sam hade aldrig sett så stark rädsla i en mans ansikte som han såg i Chetts då den tredje hornstöten ekade mellan träden. ”Hjälp mig att få i väg korparna”, hade Sam bett, men hundskötaren hade vänt på klacken och störtat därifrån med dolken i handen. Han har hundarna att tänka på, mindes Sam. Förmodligen hade befälhavaren gett honom order med.

Fingrarna hade varit stela och fumliga i handskarna och han hade skakat av rädsla och köld, men han hittade pergamentpåsen och fick fram de korta meddelanden han skrivit. Fåglarna skrek vilt, och när han öppnade buren med Svarta slottets korpar flög en av dem rakt in i ansiktet på honom. Ytterligare två hann ta sig ut innan Sam lyckades fånga en, och när han gjorde det högg den honom så hårt i den behandskade handen att det gick hål och började blöda. Men på något sätt lyckades han hålla i fågeln tillräckligt länge för att sätta fast det lilla hoprullade pergamentbrevet. Vid det laget hade stridshornet tystnat, men Näven ekade av order som ropades och skramlet av svärd. ”Flyg!” uppmanade Sam och kastade upp korpen i luften.

Fåglarna i Skuggtornets bur skrek och flaxade omkring så ursinnigt att han knappt tordes öppna dörren, men han tvingade sig ändå att göra det. Den här gången fick han tag i den första korp som försökte smita ut, och strax efter svingade den sig uppåt genom den fallande snön.

Efter att ha gjort sin plikt klädde han sig färdigt. Med händer som rädslan gjorde klumpiga satte han på sig mössan, vapenskjortan och manteln och spände svärdsgehänget riktigt hårt så att det inte skulle falla ner. Därefter plockade han fram packsäcken och stoppade ner alla sina tillhörigheter: ombyten av underkläder och torra strumpor, pilspetsarna och spjutspetsen av drakglas som han fått av Jon liksom det gamla stridshornet, pergamentpapperen, bläck och gåspennor, kartorna han ritat och en stenhård vitlökskorv som han haft med sig ända från muren. Han snörde igen packsäcken och hissade upp den på ryggen. Befälhavaren sa att jag inte skulle blanda mig i striderna, mindes han, men jag skulle inte heller springa till honom. Sam drog ett djupt andetag och insåg att han inte hade en aning om vad han skulle ta sig till härnäst.

Han mindes att han hade gått runt i cirkel medan rädslan växte sig starkare inom honom, precis som den brukade. Hundar skällde och hästar gnäggade, men snön dämpade ljuden och fick dem att låta som om de kom långt bortifrån. Sam kunde inte se mer än tre meter framför sig, såg inte ens facklorna som brann längs den låga stenmuren som omgav bergstoppen. Kunde facklorna ha slocknat? Den tanken var för otäck att ens våga tänka. Hornet blåste tre långa stötar, tre långa stötar betyder vålnader och gengångare. Skogens vita spöken, de kalla skuggorna, monstren i sagorna som hungriga på blod red sina jättelika isspindlar och fick honom att darra som en liten pojke.

Tafatt drog han svärdet och pulsade genom snön med det i handen. En hund sprang skällande förbi, och han fick syn på några av männen från Skuggtornet, män med stora skägg, långskaftade stridsyxor och åtta fot höga spjut. Han kände sig tryggare i deras sällskap, så han följde efter dem mot stenmuren. Då han upptäckte att facklorna fortfarande brann på ringen av stenar drog han en lättnadens suck.

De svarta bröderna stod med svärd och spjut i händerna och såg snön falla medan de väntade. Ser Mallador Locke red förbi med snö på hjälmen. Sam stod en bra bit bakom de andra och tittade efter Grenn och Sorgsne Edd. Om jag måste dö låt mig då få göra det vid sidan av mina vänner, mindes han att han hade tänkt. Men alla männen runt omkring honom var främlingar, karlar från Skuggtornet under befäl av en gränsjägare som hette Blane.

”Nu kommer de”, hörde han en broder säga.

”Spänn!” beordrade Blane och tjugo svarta pilar togs upp ur lika många koger och sattes i bågarna.

”Vid alla gudar, de är hundratals”, sa en röst lågmält.

”Sikta”, sa Blane och tillade sedan: ”Vänta.” Sam kunde inte se någonting och ville inte heller se någonting. Männen i nattens väktare stod bakom facklorna och väntade med pilbågarna redo medan någonting kom uppför den mörka, hala sluttningen genom snöyran. ”Vänta”, sa Blane igen, ”vänta, vänta, skjut!”

Pilarna susade i väg.

Spridda hurrarop hördes från männen längs ringen av stenar, men de dog snabbt bort. ”De stannar inte”, sa en man till Blane, och en annan skrek: ”Det kommer ännu fler! Titta där, mellan träden”, och ytterligare en annan sa: ”Vid alla gudar, de kryper. De är nästan här, de är över oss!” Vid det laget backade Sam undan, skakande som sista bladet på trädet när vinden friskar i, lika mycket av köld som av rädsla. Det hade varit fasansfullt kallt den natten. Ännu kallare än det är nu. Snön känns nästan varm. Jag mår bättre nu. Jag behövde bara vila mig. Om en stund är jag kanske stark nog att fortsätta gå, om en liten stund.

En häst klev förbi hans huvud, en lurvig grå ponny med snö i manen och isiga hovar. Sam såg den komma och försvinna. Ännu en dök upp ur den fallande snön ledd av en man i svart. Då han fick syn på Sam mitt i sin väg ledde han svärande hästen runt. Jag önskar att jag hade en häst, tänkte han. Om jag hade en häst kunde jag fortsätta. Jag kunde sitta och även sova lite i sadeln. Men de flesta av hästarna hade gått förlorade på Näven, och de som fanns kvar bar maten, facklorna och de sårade. Sam var inte sårad. Bara fet och svag och den fegaste av alla i de sju konungarikena.

Lord Randyll, hans far, hade alltid sagt att han var svag, och han hade haft rätt. Sam var hans arvtagare, men han hade aldrig visat sig värdig, så fadern hade skickat honom till muren. Hans lillebror Dickon skulle ärva ätten Tarlys landområden och slott och slagsvärdet Hjärtbane som lorderna av Horn Hill så stolt hade burit i århundraden. Han undrade om Dickon skulle fälla en tår över brodern som hade dött i snön någonstans bortom världens ände. Varför skulle han göra det? En feg stackare förtjänar inte att begråtas. Det hade han hört fadern säga till modern massor av gånger.

”Skjut eldpilar mot dem!” röt befälhavaren den natten på Näven då han plötsligt dök upp sittande på sin häst. Så fick han syn på Sam. ”Tarly! Försvinn härifrån. Din plats är hos korparna.”

”Jag… jag… fick i väg pergamenten.”

”Bra.” På Mormonts axel upprepade hans egen korp: ”Bra, bra.” Befälhavaren såg jättelik ut i päls och ringbrynja, och bakom det svarta järnvisiret var blicken skarp. ”Du är i vägen här. Gå tillbaka till burarna. Om jag behöver skicka ännu ett meddelande vill jag inte bli tvungen att leta efter dig. Se till att fåglarna är redo.” Han väntade inte på svar utan vände hästen och travade runt ringen medan han skrek: ”Eld! Skjut eldpilar mot dem!”

Sam skyndade tillbaka till fåglarna så fort de feta benen bar honom. Jag borde skriva meddelanden i förväg, tänkte han, så att jag kan få i väg korparna så fort som möjligt. Det tog längre tid än det borde ha gjort att tända den lilla elden och värma det frusna bläcket. Sedan satte han sig på en sten med gåspenna och pergament och skrev sina meddelanden.

Anfallna i snö och kyla, men vi har kastat tillbaka dem med eldpilar, skrev han då han hörde Thoren Smallwoods röst genljuda med ordern ”Spänn, sikta… skjut.” Skuren av pilar lät lika ljuv som en moders bön. ”Brinn, era döda djävlar, brinn!” skrockade Dywen. Bröderna hurrade och svor. Vi är i säkerhet och stannar kvar på De första människornas näve, skrev Sam och hoppades att de andra var bättre bågskyttar än han själv.

Han lade brevet åt sidan och tog fram ett nytt pergamentpapper. Vi slåss fortfarande på Näven i ymnigt snöfall, skrev han då någon ropade ”Det kommer ännu fler”. Utgången är osäker. ”Spjut”, kommenderade någon, kanske ser Mallador, men Sam kunde inte svära på det. Gengångare har anfallit oss på Näven, skrev han, men vi har drivit bort dem med eld. Han vred på huvudet. Genom den virvlande snön kunde han inte se något annat än den väldiga brasan mitt i lägret och beridna män som oroligt rörde sig runt den. Det var reservtrupperna, redo att rida ner vad som än bröt igenom stenmuren. De hade beväpnat sig med facklor i stället för svärd och höll på att tända dem i lågorna.

Gengångarna finns överallt omkring oss, skrev han då han hörde skrik från norra sluttningen. De kommer från både norr och söder samtidigt. Spjut och svärd hejdar dem inte, bara eld. ”Skjut, skjut, skjut!” skrek en röst i mörkret, en annan ropade ”Den är enorm” och en tredje sa ”En jätte!” och en fjärde sa ”En björn, en björn!” En häst gnäggade och hundarna började skälla, och det hördes så mycket rop och skrik att Sam inte längre kunde urskilja rösterna. Han skrev fortare, pergament efter pergament. Döda rövare och en jätte eller kanske en björn, överallt omkring oss. Han hörde braket av stål mot trä, vilket bara kunde betyda en sak. Gengångarna har tagit sig över ringen av stenar. Strider inne i lägret. Ett tiotal beridna bröder galopperade förbi honom på väg mot östra muren och i bägge händerna hade ryttarna brinnande facklor. Befälhavare Mormont möter dem med eld. Vi har vunnit. Vi vinner. Vi håller stånd. Vi slår oss ut och retirerar till muren. Vi är fångna på Näven, hårt ansatta.

En av männen från Skuggtornet kom stapplande ur mörkret och föll omkull vid Sams fötter. Innan han dog lyckades han nästan krypa ända fram till elden. Slaget är förlorat, skrev Sam. Vi är förlorade.

Varför måste han minnas striderna på Näven? Han ville inte minnas, inte det. Han försökte förmå sig att tänka på modern eller sin lillasyster Talla eller Viola på Crasters gård. Någon ruskade honom i axeln. ”Upp med dig!” sa en röst. ”Du får inte sova här. Res dig och kämpa vidare.”

Jag sov inte, jag mindes. ”Gå din väg”, sa Sam och orden blev till vit ånga i den kalla luften. ”Jag mår bra och ska bara vila lite.”

”Upp!” Det var Grenns röst, hård och hes. Han tornade upp sig över Sam i isiga svarta kläder. ”Man kan inte vila, då dör man, sa gamle björnen.”

”Grenn.” Sam log. ”Jag har det bra här. Fortsätt du, jag kommer i fatt dig när jag har vilat ett tag till.”

”Det gör du aldrig!” Grenns kraftiga bruna skägg var fruset runt munnen och fick honom att se gammal ut. ”Du fryser ihjäl eller också tar vålnaderna dig. Upp med dig!”

Kvällen innan de lämnade muren hade Pyp som vanligt retats med Grenn, mindes Sam. Han hade lett och sagt att Grenn passade bra som gränsjägare eftersom han var för dum för att bli rädd. Grenn hade hett förnekat det tills han insåg vad han sa. Han var stor och stark med kraftig nacke – ser Alliser Törne hade gett honom öknamnet Uroxen på samma sätt som Sam fått heta ser Spädgris och Jon lord Snö – men han hade alltid behandlat Sam väl. Men det var bara för Jons skull. Om det inte hade varit för Jon skulle ingen av dem ha gillat mig. Och nu var Jon borta, försvunnen i Klagopasset tillsammans med Qhorin halvhand, troligen död. Sam skulle ha velat gråta över honom, men tårarna skulle bara frysa till is och nu kunde han knappt hålla ögonen öppna längre.

En lång broder med en fackla i handen stannade bredvid dem och för ett ljuvligt ögonblick kände Sam värmen mot ansiktet. ”Lämna honom”, sa karlen till Grenn. ”Om man inte kan gå längre är det ute med en. Spara på krafterna åt dig själv.”

”Han ska resa sig”, svarade Grenn. ”Allt han behöver är lite hjälp på traven.”

Den andre fortsatte och tog med sig den ljuvliga värmen. Grenn försökte dra upp Sam på fötter. ”Det gör ont”, klagade han. ”Sluta, du gör illa min arm. Låt bli!”

”Du är för tung.” Grenn körde in händerna i Sams armhålor, grymtade till och lyckades få honom att sitta upp. Men i samma stund som han släppte taget sjönk den fete pojken ner i snön igen. Grenn sparkade honom så hårt att snön som frusit fast vid stövlarna lossnade och flög åt alla håll. ”Upp med dig!” Han sparkade Sam igen. ”Res dig upp och gå. Du måste gå!”

Sam rullade över på sidan och kröp ihop som en boll för att skydda sig mot sparkarna. Han kände dem knappt genom ylle, läder och ringbrynja, men de gjorde ändå ont. Jag trodde Grenn var min vän. Man ska inte sparka sina vänner. Varför låter han mig inte vara i fred? Jag behöver bara vila lite, det är allt, vila och sova lite och kanske dö.

”Om du tar facklan tar jag fetknoppen.”

En arm sattes under knäna och en annan under ryggen och plötsligt rycktes han upp i den kalla luften, lämnade den sköna, mjuka snön. Han svävade. Sam lyfte på huvudet och blinkade. Ett ansikte kom nära hans, brett och brutalt med plattnäsa, små svarta ögon och lurvigt, strävt brunt skägg. Han hade sett det förut, men det tog ett tag innan han mindes. Det är Lille Paul. Värmen från facklan fick smältande is att rinna ner i ögonen på honom. ”Orkar du bära honom?” hörde han Grenn fråga.

”En gång bar jag en kalv som var tyngre än han. Jag bar den till kon så att den fick dia.”

Sams huvud for upp och ner för varje steg Lille Paul tog. ”Sluta”, muttrade han. ”Sätt ner mig, jag är ingen baby utan en man i nattens väktare.” Han snyftade. ”Låt mig bara dö.”

”Håll tyst, Sam”, sa Grenn, ”och spara på krafterna. Tänk på dina systrar och din bror, på mäster Aemon eller dina älsklingsrätter. Sjung en sång om du vill.”

”Högt?”

”Tyst i huvudet.”

Sam kunde minst hundra sånger, men hur han än försökte kom han inte på någon. Orden var som bortblåsta. Han snyftade igen och sa: ”Jag kan inga sånger. Jag har kunnat några, men inte nu längre.”

”Det kan du visst”, sa Grenn. ”Ta Björnen och den fagra mön, den kan alla människor. En björn, en björn, en björn! Brunsvart och hårig!”

”Nej, inte den”, vädjade Sam. Björnen som hade kommit uppför Näven hade inget hår kvar på sin ruttnande kropp. Han ville inte tänka på björnar. ”Inga sånger, snälla Grenn.”

”Tänk på dina korpar då.”

”De var aldrig mina.” Det var befälhavarens och nattens väktares korpar. ”De tillhörde Svarta slottet och Skuggtornet.”

Lille Paul rynkade ögonbrynen. ”Chett sa att jag kunde få gamle björnens korp, den som pratar. Jag sparade mat till den och allt.” Han skakade på huvudet. ”Men det glömde jag, och jag lämnade kvar maten där jag hade gömt den.” Han lufsade vidare och andedräkten stod som en vit sky framför munnen. ”Kan jag få en av dina korpar, bara en?” frågade han plötsligt. ”Jag skulle aldrig låta Lark äta den.”

”De är borta”, svarade Sam. ”Jag är ledsen.” Så ledsen. ”De flyger mot muren nu.” Han hade släppt ut fåglarna då han hörde stridshorn ljuda igen. Två korta stötar och en lång som uppmanade alla att stiga till häst. Men det fanns ingen anledning att sitta upp utom för att överge Näven och det innebar att slaget var förlorat. Rädslan som grep tag i honom var så stark att han knappt fick upp dörrarna till burarna. Först när han såg den sista korpen flaxa i väg i snöstormen slog det honom att han inte hade skickat ett enda av de brev han skrivit.

”Nej”, kved han, ”åh nej, åh nej.” Snön föll och hornen ljöd uhooo uhooo uhooooooooooo, till häst, till häst, till häst. Sam fick syn på två korpar som satt på en sten och sprang efter dem, men fåglarna flaxade makligt åt olika håll genom den virvlande snön. Han jagade den ena, och andedräkten steg ur näsan likt tjocka vita moln, snavade och upptäckte att han befann sig bara några meter från ringen av stenar.

Sedan… Han mindes att de döda hade vällt in över stenarna med pilar i ansiktet och genom halsen. En del var klädda i ringbrynja och en del var nästan nakna… De flesta var rövare, men några bar urblekta svarta kläder. Han mindes att en av männen från Skuggtornet körde spjutet i en gengångares bleka, mjuka mage och ut genom ryggen, mindes hur varelsen sträckte ut sina svarta händer och vred om broderns huvud tills blodet forsade ur munnen. Sam var nästan säker på att det var då han kissade på sig första gången.

Han mindes inte att han hade sprungit, men det måste han ha gjort för innan han visste ordet av befann han sig i andra änden av lägret tillsammans med gamle ser Ottyn Wythers och några bågskyttar. Ser Ottyn stod på knä i snön och stirrade på kaoset runt omkring dem tills en häst utan ryttare sprang förbi och sparkade honom i ansiktet. Bågskyttarna brydde sig inte om honom utan sköt eldpilar mot skuggorna i mörkret. Sam såg en gengångare bli träffad, såg lågorna uppsluka den, men bakom den kom många fler liksom en väldig blek skepnad som måste ha varit björnen, och snart hade bågskyttarna inga pilar kvar.

Så upptäckte Sam att han satt på en häst. Det var inte hans egen, och han mindes inte heller att han hade suttit upp. Kanske var det hästen som hade sparkat in ansiktet på ser Ottyn. Stridshornen ljöd fortfarande så han vände hästen mot ljudet och satte hälarna i sidorna.

Mitt i blodbadet och snöyran fann han Sorgsne Edd som satt på sin ponny och höll i ett spjut med ett enkelt svart baner. ”Vill du vara snäll och väcka mig, Sam”, sa Edd då han fick syn på honom. ”Jag har en sådan fasansfull mardröm.”

Fler och fler män satt upp när hornen fortsatte att ljuda. Uhooo, uhooo, uhooooooooo. ”De har tagit sig över västra muren, ers nåd”, skrek Thoren Smallwood till gamle björnen medan han kämpade för att behålla kontrollen över hästen. ”Jag skickar reservtrupperna…”

”NEJ!” Mormont måste vråla så högt han förmådde för att överrösta hornen. ”Kalla tillbaka allihop, vi måste slå oss ut.” Han ställde sig upp i stigbyglarna; den svarta manteln slog och fladdrade i vinden och lågorna glänste i rustningen. ”Spjutspets!” röt han. ”Formera er i kil, så rider vi. Först nedför södra sluttningen och sedan mot öster!”

”Ers nåd, det kryllar av dem på södra sluttningen!”

”De andra är för branta”, sa Mormont. ”Vi måste…”

Ponnyn skriade och stegrade sig och var nära att kasta av honom då björnen kom lufsande genom snön. Sam kissade på sig igen. Jag trodde inte det fanns något kvar. Björnen var död, blek och ruttnande utan vare sig päls eller hud och med halva högerramen bränd intill benen, men ändå närmade den sig. Bara ögonen levde. Isblå, precis som Jon hade sagt. De lyste som frusna stjärnor. Thoren Smallwood gick till anfall och eldskenet fick långsvärdet att lysa i orange och rött. Hans hugg fick nästan av björnen huvudet och sedan tog björnen hans.

”RID!” tjöt befälhavaren och vände hästen.

De red i full galopp då de närmade sig ringen av stenar. Sam hade alltid varit för rädd för att våga hoppa med en häst, men då den låga stenmuren tornade upp sig framför honom visste han att han inte hade något val. Han manade på hästen, blundade och gnällde och på något förunderligt sätt bar ponnyn honom över. Ryttaren till höger störtade omkull i ett virrvarr av stål, läder och skrin från den döende hästen, och i nästa stund svärmade gengångarna över honom och kilformeringen slöts. De störtade nedför sluttningen i full karriär, förbi utsträckta svarta händer och gnistrande blå ögon och genom virvlande snö. Hästar snavade och föll, män sopades ur sadlarna, facklor for i väg genom luften, yxor och svärd hackade i dött kött och Samwell Tarly snyftade och klängde sig desperat fast vid hästen med en styrka han inte visste om att han besatt.

Han befann sig mitt i den flyende spjutspetsen med bröder på båda sidorna och bakom och framför med. En hund sprang med dem en bit, skuttade nedför den snöiga sluttningen mellan hästarna, men den orkade inte med det höga tempot. Gengångarna rörde sig inte ur fläcken och blev nedridna och trampade av hovar, men samtidigt som de föll sträckte de sig efter svärd och stigbyglar och hästarnas ben. Sam såg en gengångare slita upp magen på en ponny med höger hand och gripa tag i sadeln med vänster.

Med ens hade de träd omkring sig, och Sam red genom en bäck medan han hörde stridsljuden tona bort bakom sig. Andlös av lättnad vände han sig om då en man i svart hoppade ut ur buskarna och ryckte honom ur sadeln. Vem det var såg Sam aldrig; på ett ögonblick hade mannen suttit upp och galopperat i väg. Då Sam försökte springa efter hästen fastnade foten i en rot och han föll raklång på mage och låg där och grät som ett litet barn tills Sorgsne Edd hittade honom.

Det var det sista han mindes från De första människornas näve. Flera timmar senare stod han huttrande bland de övriga som hade överlevt, hälften beridna, hälften till fots. Vid det laget hade de lagt flera kilometer mellan sig och Näven även om Sam inte mindes hur det hade gått till. Dywen hade tagit med fem packhästar tungt lastade med mat, olja och facklor, och tre av dem hade klarat sig så här långt. Gamle björnen hade sett till att packningen fördelades, så att det inte blev katastrof om en häst med proviant gick förlorad. Han tog ponnyer från dem som var starka och oskadda och gav till de sårade, organiserade marschen och lät fackelbärare vakta flankerna och bilda eftertrupp. Det enda jag behöver göra är att gå, intalade Sam sig då han tog det första steget på väg hem. Men inom en timme hade han kommit på efterkälken.

De hade sackat efter nu med, upptäckte han. Han mindes att Pyp hade sagt att Lille Paul var den starkaste mannen i nattens väktare. Det måste han vara eftersom han orkar bära mig. Men snön blev allt djupare, marken var förrädisk och Pauls steg började bli kortare. Fler ryttare passerade, sårade som betraktade Sam med uttryckslös blick. En del fackelbärare gick också förbi. ”Ni har halkat efter”, sa en och nästa instämde: ”Ingen kommer att vänta på dig, Paul. Lämna grisen åt de döda.”

”Han lovade att jag kunde få en fågel”, sa Lille Paul trots att Sam faktiskt inte hade lovat. Jag kan inte ge bort något jag inte äger. ”Jag vill ha en fågel som pratar och äter majs ur handen på mig.”

”Idiot”, sa fackelbäraren och så var han borta.

En stund senare stannade Grenn plötsligt. ”Vi är ensamma”, sa han med hes röst. ”Jag kan inte se de andra facklorna. Var det eftertruppen?”

Lille Paul hade inget svar på det. Bjässen grymtade till och sjönk ner på knä. Armarna darrade då han försiktigt lade ner Sam i snön. ”Jag orkar inte bära dig längre. Jag skulle vilja, men jag förmår inte.” Kölden fick honom att huttra våldsamt.

Vinden suckade i träden och blåste yrsnö i ansiktet på dem. Det var så bitande kallt att Sam kände sig naken. Han spanade efter de andra facklorna, men alla hade försvunnit, alla utom den Grenn bar. De fladdrande lågorna såg ut som siden i ljusorange, och han kunde se genom dem till mörkret bakom. Facklan brinner snart ut, tänkte han, och vi är alldeles ensamma utan mat, vänner och eld.

Men det var fel. De var inte alls ensamma.

Med en mjuk duns föll snön från de nedersta grenarna på en hög gran. Grenn snodde runt och höll fram facklan. ”Vem där?” Ett hästhuvud dök upp ur mörkret. Sam kände sig lättad tills han såg hästen. Den var täckt av rimfrost, likt frusen svett, och stela, svarta inälvor hängde ut ur den öppna magen. På ryggen satt en ryttare blek som is. Sam gnydde djupt nere i strupen. Han var så rädd att han kunde ha kissat på sig igen, men han var så kall att det kändes som om även blåsan hade frusit till is. Vålnaden gled behagfullt ur sadeln och ställde sig på snön. Den var smal som en klinga och mjölkvit. Det glimmade i rustningen då den rörde sig och fötterna gick inte igenom skaren.

Lille Paul fick fram den långskaftade stridsyxan som han bar över ryggen. ”Varför gjorde du hästen illa? Det var Mawneys häst.”

Sam trevade efter svärdsfästet, men skidan var tom. För sent mindes han att han hade tappat svärdet på Näven.

”Försvinn!” Grenn tog ett steg och höll ut facklan framför sig. ”Försvinn eller brinn.” Han slog efter vålnaden med lågorna.

Vålnadens svärd glimmade med en svagt blå glans. Den närmade sig Grenn blixtsnabbt och högg. När den isblå klingan skar genom lågorna hörde Sam ett vasst, skärande ljud. Facklans överdel for i väg och försvann bakom en djup snödriva och elden slocknade genast. Allt Grenn höll i var en kort träpinne. Svärande kastade han den på vålnaden och Lille Paul gick till anfall med stridsyxan.

Den skräck som fyllde Sam var det värsta han någonsin upplevt, och Samwell Tarly var väl förtrogen med alla sorters rädsla. ”Barmhärtiga Moder”, grät han och glömde de gamla gudarna i sin panik. ”Skydda mig, Fader, åh… åh…” Fingrarna fann drakglasdolken och han tog den i handen.

Gengångarna hade varit långsamma och klumpiga, men vålnaden var lätt som snö i vinden. Den vek undan för Pauls yxa och dess svärd gled in mellan järnringarna i bjässens brynja, skar genom läder och ylle, ben och kött. Det kom ut i ryggen med ett väsande ljud och Sam hörde Paul säga ”Åh!” då han tappade yxan. Spetsad och med blodet sprutande kring svärdet försökte Paul ta tag i sin mördare med händerna och lyckades nästan innan han föll. Hans tyngd slet det bleka svärdet ur vålnadens grepp.

Gör det nu! Sluta böla! Slåss, din lipsill! Slåss, din fegis! Det var fadern han hörde, det var Alliser Törne, det var brodern Dickon och Rast som plågat honom på Svarta slottet. Fegis, fegis, fegis. Han fnissade hysteriskt och undrade om han skulle bli en gengångare då han var död, en enorm fet vit gengångare som alltid snavade på sina egna döda fötter. Gör det, Sam! Var det Jon som sa det? Jon var död. Du klarar det, du kan, gör det bara. Så snubblade han framåt, föll snarare än gick, slöt ögonen och höll dolken framför sig med bägge händerna. Han hörde ett krasande, det ljud is ger ifrån sig då den spricker under en mans fot, och sedan ett tjut så högt och gällt att han vacklade baklänges med händerna för öronen och satte sig på baken.

Då han öppnade ögonen rann vålnadens rustning forsande nedför benen medan blekblått blod väste och ångade runt det svarta drakglaset i dess strupe. Vålnaden satte två benvita händer om kniven för att dra ut den, men där fingrarna snuddade vid dolken av obsidian började det ryka.

Sam rullade över på sidan och stirrade med uppspärrade ögon medan vålnaden smälte och blev till en liten pöl. Innan han visste ordet av var köttet borta, löstes upp som fin vit dimma. Skelettet under var som mjölkvitt glas, blekt och skinande, och det smälte också bort. Till slut fanns bara drakglasdolken kvar, omsluten av ånga som om den levde och svettades. Grenn böjde sig fram och tog upp den men kastade den genast ifrån sig. ”Barmhärtiga Moder, den är iskall.”

”Den är av obsidian.” Mödosamt tog sig Sam upp på knä. ”Drakglas kallas det. Drakglas. Drakglas.” Han fnittrade och grät och böjde sig fram och kräktes i snön.

Grenn drog upp Sam på fötter, kände om Lille Paul hade någon puls och slöt hans ögon. ”Du har dödat en vålnad, Sam!” utbrast han och pekade sedan. ”Titta där mellan träden. Det lyser rosa. Det är gryningen, Sam, gryningen! Det måste vara öster. Om vi går ditåt kommer vi i kapp Mormont.”

”Om du säger det så.” Sam sparkade först vänster fot och sedan höger mot ett träd för att få av snön. ”Jag ska försöka.” Med en grimas tog han ett steg och sedan ett till.