CATELYN

Kropparna bars in och lades nedanför podiet. I tystnaden som sänkte sig över den fackelupplysta stora salen kunde Catelyn höra Gråvind yla i andra änden av slottet. Han känner lukten av blod, tänkte hon. Genom stenmurar och bastanta trädörrar, genom mörker och regn känner han igen lukten av död och förintelse.

Hon stod på Robbs vänstra sida bredvid högsätet, och för ett ögonblick kändes det nästan som om hon blickade ner på sina egna döda, på Bran och Rickon. De här pojkarna hade varit mycket äldre, men de hade krympt i döden. Nakna och våta verkade de så små och när man såg dem ligga så stilla var det svårt att minnas dem som levande.

Den blonde pojken hade försökt anlägga skägg. Ett ljusgult persikofjun täckte kinder och haka ovanför det röda sår kniven gjort i strupen. Det långa, gyllengula håret var vått, som om han just klivit ur badet. Han såg ut att ha dött fridfullt, kanske i sömnen, men hans brunhårige kusin hade kämpat för livet. De djupa hacken på armarna vittnade om att han hade försökt parera huggen, och även om regnet nästan hade sköljt honom ren droppade blodet ännu långsamt från alla knivsår som likt munnar utan tunga gapade på bröst, mage och rygg.

Robb hade satt på sig kronan innan han kom till stora salen, och bronsen glänste mörkt i fackelskenet. Skuggor dolde ögonen då han betraktade de döda. Ser han också Bran och Rickon? Hon skulle ha gråtit om hon haft några tårar kvar. De döda pojkarna var bleka efter att länge ha suttit inspärrade och bägge hade varit ljushyllta; mot deras släta vita hud såg blodet chockerande rött ut och var outhärdligt att titta på. Kommer Sansas kropp att läggas naken nedanför järntronen sedan hon dödats? Kommer hennes hud att verka lika vit, blodet lika rött? Utifrån hördes ljudet av regnet som strilade ner och en vargs oroliga ylanden.

På Robbs högra sida stod Edmure med handen på ryggstödet till högsätet och ansiktet svullet av sömn. Precis som hon hade brodern omilt blivit väckt ur sina drömmar av att det bankade på dörren mitt i mörka natten. Var dina drömmar behagliga, Edmure? Brukar du drömma om solsken och skratt och en jungfrus kyssar? Jag hoppas det. Hennes egna drömmar var mörka och skräckfyllda.

Robbs kaptener och vasaller hade samlats i stora salen, en del beväpnade och iförda pansar, andra okammade och med ovårdad klädsel. Ser Raynald och hans morbror ser Rolph var bland dem, men Robb hade funnit det lämpligt att bespara sin drottning det vidriga skådespelet. Crag ligger inte långt från Casterlyklippan, mindes Catelyn, och som barn kan Jeyne mycket väl ha lekt med Tion Frey och Willem Lannister.

Åter betraktade hon liken efter de båda väpnarna och väntade på att sonen skulle ta till orda.

Det tycktes dröja länge innan Robb slet blicken från de döda. ”Lilljon, säg åt er far att föra in dem!” beordrade han. Utan ett ord lydde Lilljon Umber, och hans steg ekade i den väldiga stensalen.

Då Storjon förde in fångarna genom dörrarna märkte Catelyn hur en del andra tog ett kliv bakåt för att lämna plats, som om förräderi kunde smitta genom beröring, en blick eller en hostning. Fångar och fångvaktare såg ganska lika ut: stora män allihop med tjockt skägg och långt hår. Två av Storjons män var sårade och tre av fångarna. Det var bara det faktum att somliga hade spjut och andra tomma svärdsskidor som skilde dem åt. Alla var klädda i ringbrynja eller pansarskjorta, kraftiga stövlar och tjocka mantlar, vissa av ylle andra av päls. Norden är hård och kall och här finns ingen barmhärtighet, hade Ned sagt då hon först kom till Vinterhed för tusen år sedan.

”Fem”, sa Robb då fångarna tysta och våta stod framför honom. ”Är det alla?”

”De var åtta”, svarade Storjon med bullrande stämma. ”Vi dödade två då vi tog fast dem och en tredje är döende.”

Robb studerade fångarnas ansikten. ”Så det behövdes åtta starka karlar för att döda två obeväpnade väpnare.”

Edmure Tully upphävde rösten. ”De mördade även två av mina vakter för att ta sig in i tornet: Delp och Elwood.”

”Det var inte mord”, invände lord Rickard Karstark, som varken berördes av repen om handlederna eller blodet som sipprade nedför kinderna. ”Var och en som ställer sig hindrande mellan en far och hans hämnd ber om döden.”

Orden genljöd i Catelyns öron, lika hårda och grymma som en dunkande krigstrumma, och hon blev alldeles torr i halsen. Det här är mitt verk, dessa två pojkar dog för att mina döttrar skulle få en chans att leva.

”Jag såg era söner dö den där natten i viskande skogen”, sa Robb till lord Karstark. ”Tion Frey dödade inte Torrhen, Willem Lannister dödade inte Eddard. Hur kan ni tala om hämnd? Det här var ren dårskap och mord med berått mod. Era söner dog hedervärt på ett slagfält med svärd i handen.”

”De dog”, sa Rickard Karstark utan att ge sig en tum. ”Kungamördaren högg ner dem. Dessa två tillhörde hans släkt. Bara blod kan betala för blod.”

”Barns blod?” Robb pekade på kropparna. ”Hur gamla var de? Tolv, tretton? Väpnare.”

”Väpnare dör i alla slag.”

”I strid, ja. Tion Frey och Willem Lannister lämnade ifrån sig svärden i viskande skogen. De var fångar, inlåsta i en cell, sovande, obeväpnade… pojkar. Titta på dem!”

I stället såg lord Karstark på Catelyn. ”Säg åt er mor att titta på dem”, sa han. ”Hon dräpte dem lika mycket som jag.”

Catelyn lade handen på ryggstödet till högsätet. Salen tycktes snurra för henne, och hon kände sig illamående.

”Min mor har inget med saken att göra”, sa Robb ilsket. ”Det här var ert verk, era mord, ert förräderi.”

”Hur kan det vara förräderi att döda medlemmar av klanen Lannister när det inte är förräderi att befria dem?” frågade Karstark skarpt. ”Har ers höghet glömt att vi ligger i krig med Casterlyklippan? I krig dödar man sina fiender. Fick ni inte lära er det av er far, pojk?”

”Pojk?” Med sin brynjeklädda näve gav Storjon Rickard Karstark ett slag som fick honom att sjunka ner på knä.

”Låt honom vara!” befallde Robb, och Umber klev åt sidan.

Lord Karstark spottade ut en utslagen tand. ”Ja, lord Umber, överlämna mig åt kungen. Han tänker gräla på mig innan han förlåter mig. Det är så vår kung i Norden hanterar förräderi.” Han log ett vått, rött leende. ”Eller ska jag kalla er kungen som förlorade Norden, ers höghet?”

Storjon ryckte åt sig ett spjut från den man som stod närmast och drog det bakåt. ”Låt mig få spetsa honom, ers höghet. Låt mig få öppna hans mage, så att vi kan se om inälvorna har feghetens gula färg.”

Dörrarna till salen slängdes upp med ett brak och Svartfisken stegade in med vattnet strömmande från mantel och hjälm. Efter honom kom vakter med ätten Tullys emblem. Blixtar korsade himlen och regnet smattrade mot stenarna på borggården utanför. Ser Brynden tog av sig hjälmen och föll på knä. ”Ers höghet”, var allt han sa, men tonfallet talade sitt tydliga språk.

”Jag ska höra vad ser Brynden har att säga i enrum i audiensrummet.” Robb reste sig. ”Storjon, stanna här med lord Karstark tills jag kommer tillbaka och häng de andra sju.”

Storjon sänkte spjutet. ”De döda med?”

”Ja, jag vill inte att de ska smutsa ner lord Hosters floder. Låt dem bli kråkföda.”

En av fångarna föll på knä. ”Nåd, ers höghet. Jag har inte dödat någon. Jag stod bara på vakt och höll utkik.”

Robb funderade en stund. ”Visste du vad lord Rickard tänkte göra? Såg du de dragna knivarna? Hörde du ropen och skriken, hörde du dem vädja om nåd?”

”Ja, men jag gjorde inget. Jag höll bara utkik, det svär jag på.”

”Lord Umber, han höll bara utkik”, sa Robb. ”Häng honom sist, så får han kika på de andra som dör. Mor, morbror, var snälla och följ mig.” Han vände sig bort samtidigt som Storjons män omringade fångarna och med höjda spjut föste ut dem ur salen. Utanför dundrade och brakade åskan så högt att det lät som om slottet höll på att rasa samman omkring dem. Är det så här det låter när ett kungarike faller? undrade Catelyn.

Det var mörkt i audiensrummet, men ljudet av åskan dämpades åtminstone av ännu en tjock mur. En tjänare kom in med en oljelampa för att tända brasan, men Robb skickade i väg honom och behöll lampan. Trots att där fanns bord och stolar, var Edmure den ende som satte sig, och han reste sig igen när han upptäckte att de andra hade förblivit stående. Robb tog av kronan och satte ner den på bordet framför sig.

Svartfisken stängde dörren. ”Karstarks har lämnat Flodvattnet.”

”Allihop?” Var det ilska eller förtvivlan som fick Robbs röst att låta så tjock? Catelyn var inte säker.

”Alla vapenföra män”, svarade ser Brynden. ”Några skökor och tjänare lämnades kvar tillsammans med de sårade. Vi frågade ut så många som behövdes för att vara säkra på sanningen. De började ge sig av i skymningen, först två och tre i taget och sedan i större grupper. De sårade och tjänarna fick order om att hålla lägereldarna tända så att ingen skulle förstå att de var borta, men så kom ovädret och då spelade det inte längre någon roll.”

”Tänker de formera sig igen senare.”

”Nej, de har delat upp sig för att jaga. Lord Karstark har svurit att ge sin ogifta dotters hand till den man, hög- eller lågättad, som överlämnar kungamördarens huvud åt honom.”

Må gudarna ha barmhärtighet. Catelyn mådde illa igen.

”Nära tre hundra ryttare och dubbelt så många hästar har uppslukats av mörkret.” Robb gned tinningarna där kronan hade gjort märken i den mjuka huden ovanför öronen. ”Vi har förlorat hela Karholds beridna styrka.”

Det är mitt fel. Måtte gudarna förlåta mig. Catelyn behövde inte vara soldat för att begripa att Robb befann sig i en knivig situation. För ögonblicket höll han flodlandet, men hans kungarike var omgivet av fiender på alla sidor utom i öster där Lysa satt oåtkomlig på sin bergstopp. Och flodlandet var inte heller säkert i hans hand så länge lorden av Bron undanhöll Robb sitt stöd. Och nu har vi förlorat Karstarks med.

”Inte ett ord om detta får lämna Flodvattnet”, sa Edmure. ”Lord Tywin skulle… En Lannister betalar alltid sina skulder, det är vi väl medvetna om. Må Modern ha barmhärtighet när han får veta detta.”

Sansa. Catelyn knöt händerna så hårt att naglarna skar in i den mjuka huden i handflatorna.

Robb gav Edmure en kylig blick. ”Vill du göra mig till både lögnare och mördare, morbror?”

”Vi behöver inte ljuga. Vi säger ingenting bara, begraver pojkarna och håller tyst tills kriget är över. Willem var son till ser Kevan Lannister och lord Tywins brorson. Tion var son till lady Genna och en Frey. Vi måste se till att nyheten inte heller når Tvillingborgarna, inte förrän…”

”Inte förrän vi kan väcka liv i de mördade igen?” avbröt Brynden svartfisken skarpt. ”Sanningen flydde tillsammans med Karstarks. Det är för sent för den sortens kurragömmalek.”

”Jag är skyldig deras fäder sanningen”, sa Robb, ”och rättvisa med.” Han betraktade sin krona, diademet av mörk glänsande brons med de nio svärden av järn. ”Lord Rickard trotsade mig, förrådde mig. Jag har inget annat val än att döma honom till döden. Och det vete gudarna vad Karstarks fotsoldater hos Roose Bolton gör när de får höra att jag har avrättat deras länsherre för högförräderi. Bolton måste varnas.”

”Lord Karstarks arvinge befinner sig också på Harrenhal”, påminde ser Brynden. ”Den äldste sonen, den som ätten Lannister tog till fånga i slaget vid Gröna floden.”

”Harrion, han heter Harrion.” Robb skrattade bittert. ”En kung bör ju kunna namnen på sina fiender.”

Svartfisken gav honom en skarpsinnig blick. ”Vet du säkert att det gör unge Karstark till din fiende?”

”Vad annat kan han bli? Jag tänker döda hans far; han kommer ju inte att tacka mig.”

”Kanske. Det finns söner som hatar sina fäder, och i ett slag gör du honom till lord av Karhold.”

Robb skakade på huvudet. ”Även om Harrion vore den sorten skulle han aldrig öppet förlåta sin fars bödel. Hans egna män skulle vända sig mot honom. Det är nordmän vi talar om, och Norden minns.”

”Benåda honom då”, rådde Edmure Tully.

Robb stirrade klentroget på honom.

Blicken fick Edmure att rodna. ”Skona hans liv, menar jag. Jag gillar det inte heller, och han dräpte mina vakter med. Stackars Delp hade precis återhämtat sig från det sår ser Jaime tillfogade honom. Naturligtvis måste Karstark straffas. Slå honom i järn, säger jag.”

”En gisslan?” sa Catelyn. Det vore kanske bäst…

”Ja, en gisslan!” Brodern tog genast fasta på hennes ord. ”Säg åt sonen att så länge han förblir lojal ska inte ett hår krökas på faderns huvud. Annars… Vi har inte längre något hopp om huset Frey, inte ens om jag erbjöd mig att äkta alla lord Walders kvinnliga ättlingar. Vad har vi för hopp om vi förlorar ätten Karstark också?”

”Vad vi har för hopp…” En suck undslapp Robb och han strök håret ur ögonen och sa: ”Vi har inte hört något från ser Rodrik i Norden, inte fått något svar från Walder Frey på vårt nya erbjudande och från Örnnästet hörs bara tystnad. Tänker din syster aldrig svara oss?” sa han vädjande till modern. ”Hur många gånger måste jag skriva till lady Lysa? Jag vägrar att tro att ingen av fåglarna har nått henne.”

Sonen ville ha tröst, insåg Catelyn, ville höra att allt skulle ordna sig, men kungen behövde höra sanningen. ”Fåglarna har nått henne, även om hon mycket väl skulle kunna påstå motsatsen. Vänta dig ingen hjälp från det hållet, Robb. Lysa har aldrig varit modig. När vi var barn sprang hon och gömde sig så snart hon gjort något förbjudet. Kanske trodde hon att far skulle glömma bort sin ilska om han inte kunde hitta henne. Ingenting har förändrats. Hon flydde från Kungshamn av rädsla, till det säkraste ställe hon känner till, och nu sitter hon på sin bergstopp och hoppas att alla har glömt henne.”

”Dalens riddare kan få vågskålen att tippa över till vår fördel”, sa Robb, ”men vill hon inte slåss så är det inget att göra åt saken. Allt jag begär är att hon ska öppna Blodsporten för oss och tillhandahålla skepp i Måsstaden, så att vi kan komma vidare norrut. Bergsvägen är besvärlig, men det skulle vara ännu svårare att slå sig fram över Näset med vapen i hand. Om jag kunde landstiga i Vita hamnen skulle jag kunna kringgå Cailins vallgrav och driva ut järnmännen från Norden på ett halvår.”

”Det kommer inte att inträffa”, sa Svartfisken. ”Cat har rätt. Lady Lysa törs inte släppa in en armé i Arryndalen, inte någon över huvud taget. Blodsporten förblir stängd.”

”Må vålnaderna ta henne och Rickard Karstark med!” svor Robb i ett utbrott av förtvivlan. ”Och Theon Greyjoy, Walder Frey, Tywin Lannister och alla de andra. Varför skulle någon vilja bli kung? När alla ropade Kungen i Norden, kungen i Norden lovade jag mig själv att jag skulle bli en bra kung, lika redbar som far, stark och rättvis, lojal mot mina vänner och modig då jag mötte mina fiender… Nu kan jag inte ens skilja vänner från fiender. Hur blev allting så trassligt? Lord Rickard slogs vid min sida i ett halvdussin slag, och hans söner dog för mig i viskande skogen. Tion Frey och Willem Lannister var mina fiender, men nu måste jag avrätta mina döda vänners far för deras skull.” Robb såg på de andra. ”Kommer ätterna Lannister och Frey att tacka mig för att jag hugger huvudet av lord Rickard?”

”Nej”, svarade Brynden svartfisken, rättfram som alltid.

”Desto större anledning att skona lord Rickards liv och i stället hålla honom som gisslan”, insköt Edmure.

Med båda händerna lyfte Robb upp den tunga kronan i brons och järn och satte den åter på huvudet, och med ens var han kung igen. ”Lord Rickard ska dö.”

”Men varför? Du sa ju själv…”

”Jag vet vad jag sa, men det förändrar ingenting.” Svärden i kronan reste sig svarta och oförsonliga från pannan. ”I en strid kunde jag själv ha dräpt Tion och Willem, men det var ingen strid. Nakna och obeväpnade låg de och sov i sina sängar i en cell där de satt på min befallning. Rickard Karstark dödade mer än en Frey och en Lannister. Han dödade min ära. I gryningen ska han få sona sitt brott.”

Dagen grydde grå och kall. Ovädret hade avtagit i styrka och övergått i ett stadigt hällregn, men ändå trängdes folk i gudaskogen. Flodlorder och nordmän, högättade såväl som lågättade, riddare, soldenärer och stalldrängar stod bland träden för att se upplösningen på nattens dystra drama. På Edmures order hade en stupstock ställts fram vid hjärtträdet. Storjons vakter kom med lord Rickard Karstark som hade händerna fjättrade. Hans män hängde redan från Flodvattnets höga murar, dinglade i änden på långa rep medan regnet forsade nedför deras mörknande ansikten.

Långe Lew väntade vid stupstocken, men Robb tog pålyxan och befallde honom att kliva åt sidan. ”Den här uppgiften är min. Det är jag som har dömt lord Rickard till döden och då måste han också dö för min hand.”

Lord Rickard Karstark böjde stelt på huvudet. ”Det tackar jag er för men inte för något annat.” Han hade klätt sig för döden i en lång svart vapenskjorta av ylle prydd med sitt hus vita strålande sol. ”De första människornas blod flyter i mina ådror precis som i era, och det gör ni bäst i att komma ihåg. Jag är uppkallad efter er farfar, jag tog till vapen mot kung Aerys för er fars skull och mot kung Joffrey för er. Jag red vid er sida i slaget vid Oxkorset, i viskande skogen liksom vid stormningen av lägren här utanför Flodvattnet och jag var med lord Eddard vid Treudden. Vi är släkt, Stark och Karstark.”

”Det släktskapet hindrade er inte från att förråda mig”, sa Robb, ”och det räddar er inte nu. Fall på knä, ers nåd!”

Catelyn visste att det lord Rickard hade sagt var sant. Ätten Karstark härstammade från Karlon Stark, en yngre son på Vinterhed som tusen år tidigare hade besegrat en upprorisk lord och belönats med landområden för sin tapperhet. Det slott han byggt hade fått namnet Karhold och under århundradenas lopp hade släktnamnet förändrats och blivit Karstark i stället för Stark.

”Det spelar ingen roll om det sker med gamla eller nya gudar som vittnen”, sa lord Rickard till hennes son. ”Den som dödar sina egna är likafullt förbannad.”

”Fall på knä, förrädare!” upprepade Robb. ”Eller måste jag säga åt vakterna att tvinga ner ert huvud?”

Lord Karstark föll på knä. ”Gudarna ska döma er så som ni har dömt mig.” Han lade huvudet på stupstocken.

”Rickard Karstark, lord av Karhold.” Robb lyfte den tunga yxan med bägge händerna. ”Här inför gudar och människor förklarar jag er skyldig till mord och högförräderi. I mitt eget namn dömer jag er, för egen hand tar jag ert liv. Vill ni säga ett sista ord?”

”Döda mig och vare förbannad. Ni är inte min kung.”

Robb svingade pålyxan. Den var tung och välslipad och dödade med ett enda hugg, men det krävdes ytterligare tre för att skilja huvudet från kroppen, och vid det laget var både den levande och den döde mannen dränkta i blod. Fylld av avsmak slängde Robb ifrån sig yxan och vände sig mot hjärtträdet utan att säga ett ord. Med knutna nävar stod han där och skakade medan regnet rann nedför kinderna. Måtte gudarna förlåta honom, bad Catelyn tyst inombords. Han är bara en pojke och han hade inget annat val.

Det var det sista hon såg av sonen den dagen. Hela förmiddagen fortsatte regnet att piska mot vattnet i floderna, och gräset i gudaskogen förvandlades snart till lervälling. Svartfisken samlade ihop hundra man och red ut efter Karholds rytteri, men ingen räknade med att han skulle komma tillbaka med många av dem. ”Jag hoppas bara att jag slipper hänga dem”, sa han innan han gav sig av. När han hade försvunnit drog sig Catelyn tillbaka till faderns salong för att sitta vid lord Hosters sängkant.

”Det dröjer inte länge nu”, varnade mäster Vyman samma eftermiddag. ”Han håller på att förlora sina sista krafter även om han försöker kämpa emot.”

”Han har alltid varit en kämpe”, sa hon, ”en rar och envis man.”

”Ja, men den här striden kan han inte vinna”, sa livmedikusen. ”Det är dags för honom att lägga ner svärdet och skölden, dags att kapitulera.”

Att kapitulera och sluta fred, tänkte hon. Var det fadern mäster Vyman talade om eller hennes son?

I skymningen kom Jeyne Westerling på besök. Den unga drottningen steg blygt in i salongen. ”Lady Catelyn, jag vill inte störa…”

”Ni är mycket välkommen, ers höghet.” Catelyn hade suttit och sytt, men nu lade hon ifrån sig broderiet.

”Säg Jeyne. Jag känner mig inte som någon höghet.”

”Det är ändå vad ni är. Kom, så sätter vi oss här vid härden, ers höghet.”

”Jeyne.” Hon satte sig och slätade ängsligt till kjolarna.

”Som du vill. Vad kan jag stå till tjänst med?”

”Det är Robb”, svarade flickan. ”Han är så olycklig, så… så arg och otröstlig. Jag vet inte vad jag ska göra.”

”Det är ingen lätt sak att ta en mans liv.”

”Jag vet. Jag sa åt honom att använda en skarprättare. Då lord Tywin skickar en man i döden ger han bara order om det. Det måste vara lättare på det sättet.”

”Ja, men min make lärde sina söner att det aldrig ska vara lätt att döda.”

”Åh.” Drottning Jeyne fuktade läpparna. ”Robb har inte ätit på hela dagen. Jag lät Rollam servera honom middag på en bricka, revbensspjäll med helstekt lök och öl, men han rörde aldrig maten. Han ägnade hela förmiddagen åt att skriva ett brev och sa åt mig att inte störa honom, men när brevet var klart brände han det. Nu sitter han och studerar kartor. Jag frågade vad han letade efter, men han svarade aldrig. Jag tror inte ens att han hörde mig. Han vägrade också att byta kläder, hade dem hela dagen trots att de var fuktiga och blodiga. Jag vill verkligen vara en god hustru, men jag vet inte hur jag ska hjälpa honom, hur jag ska muntra upp honom eller trösta. Jag vet inte vad han behöver. Vad ska jag göra? Tala om det för mig, snälla.”

Vad ska jag göra? Catelyn kunde ha frågat fadern detsamma om han varit frisk nog. Men lord Hoster skulle snart vara död, precis som Ned, Bran och Rickon och modern och Brandon för länge sedan. Den ende hon hade kvar var Robb och det allt svagare hoppet om att döttrarna fanns i livet.

”Ibland är det bästa att inte göra någonting”, sa Catelyn långsamt. ”När jag först kom till Vinterhed blev jag sårad då Ned gick till gudaskogen för att sitta under hjärtträdet. En del av hans själ fanns i det trädet, det visste jag, en del som jag stod utanför. Men jag insåg snart att utan den delen skulle han inte vara Ned. Barn, du har gift dig med Norden som jag en gång gjorde… och i Norden kommer vintrarna.” Hon försökte le. ”Var tålmodig, var förstående. Han älskar dig och behöver dig, och han kommer snart tillbaka till dig, kanske redan i natt. Se till att finnas till hands när han gör det. Det är allt jag kan råda dig till.”

Den unga drottningen lyssnade hänfört. ”Det ska jag”, sa hon när Catelyn talat färdigt. ”Jag ska vara där.” Hon kom på fötter. ”Jag borde gå tillbaka. Han kanske har saknat mig. Men om han fortfarande sitter och studerar kartor ska jag vara tålmodig.”

”Gör så”, sa Catelyn, men då flickan stod vid dörren slogs hon av en tanke. ”Jeyne, det finns något som Robb behöver få av dig, fast han kanske inte själv är medveten om det än. En kung måste ha en arvinge.”

Flickan log. ”Min mor säger samma sak. Hon lagar ölost åt mig, varm mjölk blandad med öl och kryddor, för att hjälpa mig att bli fruktsam, och jag dricker det varje morgon. Jag sa till Robb att jag säkert skulle ge honom tvillingar, en Eddard och en Brandon, och det gillade han, tror jag. Vi… vi försöker varenda dag, ers nåd, ibland två eller tre gånger.” Flickan rodnade klädsamt. ”Jag blir snart med barn, det lovar jag. Och jag ber till Modern varje kväll.”

”Mycket bra. Jag ska också be, både till de gamla och de nya gudarna.”

Då flickan hade gått satte sig Catelyn åter vid faderns sängkant och slätade till det tunna vita håret i pannan. ”En Eddard och en Brandon”, sa hon mjukt, ”och kanske med tiden en Hoster. Skulle du gilla det?” Han svarade inte, men det hade hon inte heller förväntat sig. Medan ljudet av regnet blandades med faderns andetag tänkte hon på Jeyne. Flickan tycktes ha ett gott hjärta, precis som Robb hade sagt. Och hon har breda höfter vilket kan vara viktigare.