Sedan två dagar tillbaka red de genom förödelse, mil efter mil av förkolnade åkrar och fruktträdgårdar med döda träd på bägge sidor om kungsvägen. Inte heller broarna hade förskonats från bränderna, och eftersom vattenståndet i floder och bäckar var högt till följd av höstregnen var de hela tiden tvungna att leta efter vadställen. På nätterna hördes vargarna yla, men inga människor syntes till.
I Jungfrudammen vajade lord Mootons röda lax fortfarande ovanför borgen på dess kulle, men stadsmurarna var övergivna, portarna sönderslagna och hälften av alla hus och butiker nedbrända eller plundrade. De såg inte till en levande själ, bortsett från några vildhundar som slank i väg då de närmade sig. Dammen som staden fått sitt namn av, där Florian den narraktige enligt legenden första gången hade sett Jonquil bada tillsammans med sina systrar, var så full av ruttnande lik att vattnet förvandlats till en tjock grågrön sörja.
Efter en enda blick började Jaime sjunga. ”Sex jungfrur badade i en damm med klart källvatten…”
”Vad i all världen tar du dig för?” frågade Brienne.
”Jag sjunger Sex jungfrur i en damm. Du har säkert hört den förut. De var blyga violer precis som du, fast något vackrare, det kan jag försäkra.”
”Tyst!” fräste jäntan med en blick som skvallrade om att hon helst av allt ville se honom flyta bland liken i dammen.
”Snälla Jaime”, bad ser Cleos. ”Lord Mooton är vasall till Flodvattnet och vi vill inte gärna locka ut honom ur borgen. Och det kan finnas andra fiender som gömmer sig i ruinerna…”
”Hennes fiender eller våra? Vi har inte samma, kusin, och jag skulle vilja se om hon kan hantera svärdet hon bär.”
”Om du inte kan hålla tyst ger du mig inget annat val än att sätta munkavle på dig, kungamördare.”
”Befria mig från fjättrarna, så ska jag spela stum hela vägen till Kungshamn. Det är väl ett rimligt byte, jänta?”
”Brienne! Jag heter Brienne!” Tre kråkor flög upp, skrämda av ljudet.
”Är du sugen på ett bad, Brienne?” Han skrattade. ”Du är jungfru och där ligger dammen. Jag kan tvätta dig på ryggen.” Han brukade skrubba Cersei på ryggen då de växte upp tillsammans på Casterlyklippan.
Jäntan vände hästen och travade i väg, och Jaime och ser Cleos följde efter henne ut ur ruinerna av Jungfrudammen. En bit därifrån började världen åter bli grön, och Jaime kände sig lättad. Den brända jorden påminde honom alltför mycket om Aerys.
”Hon tar vägen till Duskendal”, muttrade ser Cleos. ”Det vore säkrare att följa kusten.”
”Säkrare men långsammare, så jag röstar på Duskendal. Sanningen att säga är jag trött på ditt sällskap.” Visserligen är du till hälften en Lannister, men du går inte upp mot min syster.
Han stod aldrig ut med att länge vara åtskild från systern. Som barn brukade de krypa ner i samma säng och sova med armarna om varandra. Det gjorde vi redan i moderlivet. Långt innan systern hade fått sin första blödning och han själv blivit man hade de sett ston och hingstar på ängarna, liksom hundar och tikar i hundgården och själva provat på att göra likadant. En gång hade moderns kammarjungfru tagit dem på bar gärning. Han mindes inte vad de hade gjort, men lady Joanna hade blivit förfasad. Hon hade avskedat kammarjungfrun, gett Jaime ett sovrum i andra änden av Casterlyklippan, ställt en vakt utanför Cerseis dörr och sagt åt dem att de aldrig mer fick göra så. Annars skulle hon inte ha något annat val än att berätta det för lord Tywin. Fast de hade inte behövt vara oroliga. Inte långt därefter dog hon i barnsäng då hon födde Tyrion, och Jaime mindes knappt hur modern hade sett ut.
Kanske hade Stannis Baratheon och ätten Stark gjort honom en tjänst. De hade sett till att alla i de sju konungarikena kände till blodskammen, så det fanns ingenting kvar att dölja. Varför skulle jag inte gifta mig med Cersei och dela hennes säng varje natt? Draklorderna äktade alltid sina systrar, och det hade kaplaner, höga lorder och småfolket blundat för i hundratals år. Varför skulle de inte kunna göra samma sak för huset Lannister? Det skulle självfallet äventyra Joffreys tronanspråk, men när det kom till kritan hade ju Robert vunnit tronen med vapenmakt, och det var vapenmakt som skulle hålla Joffrey kvar på tronen, oavsett vems son han var. Vi kan förmäla honom med Myrcella så snart vi har skickat hem Sansa Stark till hennes mor. Det skulle visa att huset Lannister står över lagen, precis som gudarna och ätten Targaryen.
Jaime hade avgjort att han skulle skicka hem Sansa och den yngre flickan med om hon stod att finna. Det skulle inte hjälpa honom att få tillbaka sin förlorade ära, men det roade honom att hålla sitt löfte till lady Catelyn när alla förväntade sig motsatsen.
De red förbi ett nedtrampat vetefält som omgärdades av en låg stenmur då Jaime hörde ett svagt vinande ljud bakom sig, som om en hel fågelflock hade lyft samtidigt. ”Ner!” skrek han och tryckte sig mot valackens hals. Hästen träffades av en pil i bakdelen, skriade och stegrade sig. Andra pilar susade förbi, och Jaime såg ser Cleos vingla till och ramla ur sadeln. Men foten satt fast i stigbygeln, och då ridhästen skenade släpades Frey skrikande efter med huvudet dunsande mot marken.
Jaimes valack klampade klumpigt i väg medan den frustade och fnös av smärta. Han tittade sig om efter Brienne. Hon satt fortfarande till häst med en pil i ryggen och en annan i benet, men hon tycktes inte känna dem. Han såg henne dra svärdet och rida runt i cirkel medan hon spanade efter bågskyttarna. ”Bakom muren!” ropade Jaime och fick kämpa för att vända sitt halvblinda ök. Tyglarna trasslade in sig i kedjan och med ens var luften full av pilar igen. ”På dem!” tjöt han och sparkade med hälarna, och någonstans ifrån fick den gamla hästkraken nya krafter. Med ens galopperade de i full karriär över vetefältet och rev upp moln av boss efter sig. Jaime hann precis tänka: Det är allt säkrast för jäntan att hon följer efter innan bågskyttarna upptäcker att de blir anfallna av en obeväpnad karl i handbojor. Så hörde han henne komma dundrande bakom sig. ”Skymningsslottet!” ropade hon då arbetshästen brakade förbi och svingade långsvärdet. ”Tarth! Tarth!”
De sista pilarna svepte förbi utan att göra någon skada, och i nästa stund tog bågskyttarna till flykten så som de alltid gjorde då de blev anfallna av riddare och inte hade någon stödtrupp. Brienne höll in hästen vid stenmuren, och då Jaime kom i kapp henne hade bågskyttarna försvunnit in i skogen bakom. ”Har du tappat lusten för strid?”
”De flydde.”
”Det är bästa tillfället att döda dem.”
Hon stack svärdet i skidan. ”Varför gick du till anfall?”
”Bågskyttar är orädda så länge de kan gömma sig bakom murar och skjuta på långt avstånd, men om man anfaller flyr de, för de vet vad som annars händer. Du har en pil i ryggen och en i benet. Du borde låta mig dra ut dem.”
”Du?”
”Vem annars? Sist jag såg kusin Cleos använde ridhästen hans huvud för att plöja en fåra. Fast jag antar att vi borde leta rätt på honom. Han är ju delvis en Lannister.”
Då de hittade Cleos satt han fortfarande fast med foten i stigbygeln. Han hade en pil genom högerarmen och en i bröstet, men det var stötarna mot marken han hade dött av. Håret var klibbigt av blod och hjässan mosig, och brutna benbitar rörde sig under huden då Jaime kände på pannan.
Brienne föll på knä och tog hans hand. ”Han är varm.”
”Han kallnar snart. Jag vill ha hans häst och hans kläder. Jag är trött på trasor och loppor.”
”Men det var ju din kusin!” Brienne var chockerad.
”Var ja”, instämde Jaime. ”Det är ingen fara. Jag har massor av kusiner. Jag vill ha hans svärd också, så att vi kan dela på vaktpassen.”
”Du kan stå på vakt utan vapen.” Hon reste sig.
”Fastkedjad vid ett träd? Kanske det, eller också kan jag göra en överenskommelse med nästa bandithop vi stöter på och låta dem skära av din tjocka hals, jänta.”
”Jag vägrar att beväpna dig och jag heter…”
”… Brienne. Jag vet. Jag kan svära en ed och lova att inte göra dig något illa om det lugnar dina flickaktiga farhågor.”
”Dina eder är värdelösa. Du svor att skydda Aerys.”
”Du har inte kokt någon i sin egen rustning, vad jag vet. Och vi vill ju båda två att jag ska komma helskinnad fram till Kungshamn.” Han satte sig på huk bredvid Cleos och började knäppa av honom svärdsgehänget.
”Gå därifrån, nu genast! Sluta med det där!”
Jaime var trött, trött på hennes misstankar och förolämpningar, trött på hennes utstående tänder, på det breda, fräkniga ansiktet och det tunna, stripiga håret. Utan att bry sig om hennes protester grep han tag i fästet på kusinens långsvärd med bägge händerna, tog stöd med foten mot liket och drog. Samtidigt som klingan gled ur skidan svängde han runt och gjorde en snabb, dödlig sving uppåt med svärdet. Stål mötte stål med ett ljudligt skrammel. På något sätt hade Brienne fått fram sitt svärd i tid. Jaime skrattade. ”Bra gjort, jänta.”
”Ge mig svärdet, kungamördare!”
”Det ska jag allt!” Han tog ett språng mot henne och långsvärdet fick liv i hans händer. Brienne hoppade bakåt, parerade, men han följde efter och ansatte henne och hon hann knappt avvärja ett hugg förrän det var dags för nästa. Svärden brakade samman och drogs tillbaka, gång på gång. Det sjöng i blodet på Jaime. Det var det här han var skapt för; aldrig kände han sig så levande som i en svärdsduell då livet hängde på varje hugg. Och eftersom jag har handlederna fjättrade ger jäntan mig kanske lite motstånd till en början. Bojorna tvingade honom att använda ett tvåhandsgrepp, även om både tyngden och räckvidden var mindre än om klingan hade varit ett äkta tvåhandsslagsvärd, men vad spelade det för roll? Kusinens svärd var tillräckligt långt för att göra slut på Brienne av Tarth.
Han lät svärdsslagen hagla över henne, uppifrån och nedifrån och från sidorna, svingade från vänster och från höger och så hårt att det slog gnistor om klingorna då de brakade samman. Hela tiden attackerade han, gick på henne, högg och slog i allt snabbare takt, fortare och fortare…
… tills han tog ett kliv bakåt och andfått sänkte svärdsspetsen mot marken för att ge henne lite andrum. ”Inte så illa för en jänta”, medgav han.
Hon drog ett långsamt, djupt andetag och iakttog honom vaksamt. ”Jag vill inte skada dig, kungamördare.”
”Som om du skulle kunna det.” Det rasslade om kedjan då han lyfte klingan ovanför huvudet och gav sig på henne igen.
Jaime kunde inte ha sagt hur länge han ansatte henne. Det kunde ha varit minuter och det kunde ha varit timmar; tiden stod stilla då svärden fick liv. Han drev bort henne från kusinens lik, över vägen och in bland träden. En gång snavade hon på en rot, och för ett ögonblick trodde han att hon var slagen, men i stället för att ramla omkull föll hon ner på knä utan att tappa balansen och parerade ett hugg som skulle ha skurit upp henne från axel till ljumske. I nästa stund gick hon till anfall mot honom, tog sig upp på benen igen, högg och högg.
Så fortsatte det. Han tvingade henne baklänges mot en ek, svor då hon gled åt sidan, följde efter henne genom en liten bäck full av vissna löv. Över nejden genljöd ljudet av raspande stål och det slog gnistor om klingorna. Var gång de brakade ihop grymtade kvinnan som en sugga, men han kunde inte komma åt henne. Det var som om hon hade en järnbur omkring sig som hejdade varje hugg.
”Inte illa alls”, sa han och hejdade sig lite för att hämta andan.
”För en jänta?”
”För en väpnare, en grön en.” Jaime skrattade, stötigt och andfått. ”Kom igen, raring! Musiken är inte slut. Får jag lov till nästa dans, ers nåd?”
Morrande kom hon emot honom med svärdet i högsta hugg, och med ens var det Jaime som fick kämpa för att parera. Ett av hennes hugg rev upp ett sår i pannan och det rann blod ner i höger öga. Måtte vålnaderna ta henne och Flodvattnet med! Han hade blivit ringrostig i den förbaskade fängelsehålan, och bojorna gjorde inte saken bättre. Ena ögat var igenmurat, han var alldeles stel i axlarna och tyngden av kedja, bojor och klinga fick det att värka i handlederna. Långsvärdet kändes tyngre för varje slag, och Jaime visste att han inte svingade det lika snabbt och högt som tidigare.
Hon är starkare än jag.
Insikten gjorde honom alldeles kall. Robert hade varit starkare än han liksom Vite tjuren Gerold Hightower i sin glans dagar och ser Arthur Dayne, morgonsvärdet. Bland de levande var Storjon Umber starkare, sannolikt även Starksvin av huset Crakehall och definitivt bröderna Clegane. Berget som rider besatt en rent omänsklig styrka. Men det spelade ingen roll, för med snabbhet och skicklighet kunde Jaime slå allihop. Fast det här var en kvinna, en väldig koloss till kvinna, men ändå… Det borde ju vara hon som blev trött.
I stället tvingade hon ner honom i bäcken igen och skrek: ”Ge dig! Kasta ifrån dig svärdet!”
Jaime halkade på en sten och föll. Men han lyckades utnyttja missödet till sin egen fördel och gjorde ett utfall. Svärdsspetsen trängde in i låret på henne, och Jaime hann njuta av åsynen av hennes blod en kort sekund innan han slog knäet i en klippa och kände en skärande smärta. I nästa stund sparkade hon undan hans svärd. ”GE DIG!”
Jaime körde axeln mot hennes ben och hon ramlade ovanpå honom. De rullade runt, sparkades och slogs tills hon slutligen satt gränsle över honom. Han lyckades slita upp hennes dolk ur slidan, men innan han hann köra den i magen på henne fick hon tag i handleden och slog den så hårt mot en klippa att det kändes som om armen hade gått ur led. Andra handen satte hon mot hans ansikte. ”Ge dig!” Hon tryckte ner hans huvud under vattnet, höll det nere och drog upp det igen. ”Ge dig!” Jaime spottade vatten i ansiktet på henne. Så trycktes han ner, sparkade till ingen nytta, fick ingen luft, kom upp till ytan igen. ”Ge dig, annars dränker jag dig!”
”Och bryter ditt löfte? Som jag?”
Hon släppte honom med ett plask.
Och råa skratt genljöd i skogen.
Brienne kom ostadigt på fötter. Från midjan och nedåt var hon lerig och blodig, kläderna var i oordning och hon var alldeles röd i ansiktet. Hon ser snarare ut som om vi hade överraskats i älskogstagen. Jaime kravlade sig över stenarna till grundare vatten och torkade blodet ur ögat med sina fjättrade händer. På båda sidor om bäcken stod beväpnade män. Inte att undra på. Vi förde tillräckligt med oväsen för att väcka en drake. ”Väl mött, mina vänner”, ropade han vänskapligt. ”Ursäkta om vi störde er. Jag höll just på att tukta min hustru.”
”Det verkade snarare som om det var hon som skötte tuktandet.” Karlen som talade var grov och muskulös, och nässkyddet av järn i den svarta halvhjälmen kunde inte riktigt dölja att han inte hade någon näsa.
Det här var inte banditerna som hade dödat ser Cleos, insåg Jaime plötsligt, utan jordens avskum: svartmuskiga dornier och blonda lysenier, dothrakier med bjällror i flätorna, håriga ibbeneser, kolsvarta sommaröbor i fjädermantlar. Han kände igen dem.
Brienne återfick rösten. ”Jag har silver…”
”Det tar vi till att börja med”, avbröt en likblek karl i trasig lädermantel.
”Sedan tar vi er”, sa den näslöse. ”Ert sköte kan omöjligt vara lika fult som resten av er.”
”Ta henne bakifrån”, uppmanade en dornisk spjutkastare med en röd sidenscarf runt hjälmen. ”På det sättet slipper du titta på henne.”
”Ska jag beröva henne njutningen att se på mig?” frågade den näslöse och de andra skrattade.
Visserligen var jäntan både ful och envis, men hon förtjänade bättre än att bli utsatt för gruppvåldtäkt av det här slöddret. ”Vem för befälet här?” frågade Jaime högt och ljudligt.
”Det har jag äran att göra, ser Jaime.” Den likblekes ögon var rödkantade och håret tunt och torrt. Mörkblå vener syntes genom den bleka huden på händerna och i ansiktet. ”Jag heter Urswyck och kallas Trogne Urswyck.”
”Du vet vem jag är?”
Soldenären böjde på huvudet. ”Det krävs mer än ett skägg och ett rakat huvud för att lura Det modiga sällskapet.”
De blodiga gycklarna, menar du. Jaime hade inte mer till övers för dem än för Gregor Clegane eller Amory Lorch. Hundar, kallade fadern dem och han använde dem också som hundar för att jaga ut villebrådet och sätta skräck i sina fiender. ”Om du vet vem jag är, så vet du att du får din belöning. En Lannister betalar alltid sina skulder. Och jäntan är högättad och värd en rejäl lösesumma.”
Den andre lade huvudet på sned. ”Jaså minsann! Så turligt.”
Det var något knipslugt i Urswycks sätt att le som Jaime inte gillade. ”Du hörde vad jag sa. Var finns Geten?”
”Några timmars ritt härifrån. Han blir säkert glad att se dig, men jag skulle inte kalla honom Geten så att han hör det. Lord Vargo är noga med sin värdighet.”
Sedan när har den dreglande vilden någon värdighet? ”Det ska jag komma ihåg när jag träffar honom. Lord av vad, om jag får fråga?”
”Harrenhal. Det har han fått löfte om.”
Harrenhal? Har far tappat förståndet? Jaime höll upp händerna. ”Jag vill ha bojorna avslagna.”
Urswyck småskrattade torrt.
Det är något fel här. Jaime visade inte med en min att han kände sig illa till mods utan log bara. ”Sa jag något roligt?”
Den näslöse flinade. ”Du är det roligaste vi har sett sedan Biter åt upp en guvernant.”
”Du och din far har förlorat för många slag”, förklarade en dornier. ”Vi blev tvungna att byta lejonpälsen mot vargskinn.”
Urswyck slog ut med händerna. ”Vad Timeon menar är att Det modiga sällskapet inte längre står till huset Lannisters förfogande. Vi tjänar numera lord Bolton och kungen i Norden.”
Jaime gav honom ett kallt, föraktfullt leende. ”Och så säger folk att jag har skit till ära!”
Den kommentaren föll inte Urswyck på läppen. På hans signal höll två av soldenärerna fast Jaime i armarna medan Rorge körde sin brynjeklädda näve i magen på honom. Jaime stod dubbelvikt och hörde jäntan protestera. ”Sluta, han får inte skadas! Lady Catelyn har skickat oss, en utväxling av fångar, han står under mitt beskydd…” Rorge gav honom ännu en råsop så att han tappade andan. Brienne kastade sig i bäcken efter svärdet, men Gycklarna var över henne innan hon hann få tag i det. Hon var så stark att det krävdes fyra stycken innan hon var övermannad.
Då var jäntans ansikte lika svullet och blodigt som hans eget måste ha varit, och Gycklarna hade slagit ut två tänder på henne. Det förskönade henne inte. Snavande och blödande släpades de båda fångarna genom skogen till hästarna. Brienne haltade till följd av såret han tillfogat henne i låret. Jaime tyckte synd om jäntan. Den natten skulle hon förlora mödomen, det tvivlade han inte ett ögonblick på. Det näslöse svinet skulle ta henne och säkert några av de andra också.
De placerades rygg mot rygg på Briennes arbetshäst och Timeon band ihop dem medan de andra Gycklarna klädde av Cleos Frey in på bara skinnet för att komma åt hans tillhörigheter. Rorge fick den blodfläckiga vapenskjortan med dess stolta kvarter med ätterna Lannisters och Freys vapen. Pilarna hade gjort hål i både lejon och torn.
”Jag hoppas du är nöjd nu, jänta”, viskade Jaime till Brienne. Han hostade och spottade ut en munfull blod. ”Om du hade beväpnat mig så hade vi aldrig behövt bli fasttagna.” Hon svarade inte. Hon är envis som synden, tänkte han, men modig. Det kunde han inte ta ifrån henne. ”När vi slår läger i kväll kommer du att bli våldtagen mer än en gång”, varnade han. ”Du gör klokt i att inte göra motstånd, för om du kämpar emot förlorar du mer än ett par tänder.”
Han kände Brienne stelna till mot sin rygg. ”Är det vad du skulle göra om du vore kvinna?”
Om jag vore kvinna skulle jag vara Cersei. ”Om jag vore kvinna skulle jag tvinga dem att döda mig, men det är jag inte.” Jaime sparkade hästen i sidorna och fick den att öka till trav. ”Urswyck! Jag har något att säga.”
Den likbleke soldenären i den trasiga lädermanteln höll in hästen tills de kom i kapp. ”Vad vill du? Och var försiktig med vad du säger, annars ska du få en omgång till.”
”Tycker du om guld?” frågade Jaime.
Med sina rödkantade ögon iakttog den andre honom. ”Guld är alltid bra att ha.”
Jaime gav Urswyck ett konspiratoriskt leende. ”Tänk på guldet i Casterlyklippan. Varför låta Geten få allting? Varför inte föra oss till Kungshamn och själv ta lösesumman för mig? För henne med om du vill. Tarth kallas Safirön, berättade en jungfru en gång för mig.” Jäntan skruvade på sig då hon hörde det men sa inget.
”Tar du mig för en kappvändare?”
”Självfallet. Vad annars?”
Som hastigast övervägde Urswyck förslaget. ”Kungshamn ligger långt härifrån, och din far finns där. Lord Tywin kanske inte gillar att vi överlämnade Harrenhal till lord Bolton.”
Han är listigare än han ser ut att vara. Jaime hade sett fram emot att hänga kräket med fickorna fulla av guld. ”Låt mig sköta min far. Jag ska se till att du får kunglig nåd för alla eventuella brott du har begått, och jag ska skaffa dig en riddarvärdighet.”
”Ser Urswyck”, sa karlen och smakade på orden. ”Så stolt min kära hustru ska bli när hon får höra det. Om jag bara inte hade slagit ihjäl henne.” Han suckade. ”Och hur blir det med tappre lord Vargo?”
”Ska jag sjunga en strof ur Regnet över Castamere? Geten är nog inte riktigt lika tapper då min far får tag i honom.”
”Och hur ska det gå till? Har din far så långa armar att han kan sträcka dem över Harrenhals murar och plocka ut oss?”
”Om det behövs.” Kung Harrens monstruösa skapelse hade fallit tidigare och kunde falla igen. ”Är du dåraktig nog att tro att Geten kan övervinna lejonet?”
Urswyck lutade sig lättjefullt fram och gav honom en örfil, och hans nonchalanta oförskämdhet kändes långt värre än själva slaget. Han fruktar mig inte, insåg Jaime med en rysning av obehag. ”Jag har hört nog, kungamördare, och jag skulle vara en stor idiot om jag trodde på en edsbrytares löften.” Han sparkade hästen i sidorna och galopperade snabbt därifrån.
Aerys, tänkte Jaime, jag kommer aldrig ifrån Aerys. Han vaggade i takt med hästens rörelser och önskade att han hade ett svärd. Två svärd vore ännu bättre: ett för jäntan och ett för mig. Vi skulle dö, men vi skulle ta hälften av dem med oss till helvetet. ”Varför talade du om för honom att Tarth kallades Safirön?” viskade Brienne när Urswyck hade kommit utom hörhåll. ”Nu tror han säkert att min far är rik och har massor av ädla stenar…”
”Det är allt säkrast för dig att han gör det.”
”Är vartenda ord du säger en lögn, kungamördare? Tarth har fått namnet Safirön för att havet runt omkring är så blått.”
”Skrik lite högre, jänta, för jag tror inte Urswyck hörde vad du sa. Så snart de inser hur liten lösesumma de kan få för dig, börjar våldtäkterna. Varenda karl här kommer att ta dig, men vad bryr du dig om det? Det är bara att blunda, sära på benen och låtsas att allihop är lord Renly.”
Det fick henne gudskelov att hålla tyst ett tag.
Dagen var nästan till ända då de hittade Vargo Hoat i färd med att plundra ett litet kapell tillsammans med ett tiotal av Det modiga sällskapet. De blyinfattade fönstren var inslagna och de snidade gudarna av trä hade släpats ut i solen. Den fetaste dothrakier Jaime någonsin hade sett satt på Modern och petade ut hennes kvartsögon med spetsen på en kniv. I en väldig kastanj strax intill hängde en tunnhårig kaplan upp och ner från en gren. Tre av De blodiga gycklarna använde liket som måltavla för att träna bågskytte. En av dem måste ha varit skicklig, för den döde hade pilar i bägge ögonen.
Då soldenärerna fick syn på Urswyck och fångarna steg ett samfällt rop på flera tungomål upp. Geten satt vid en kokeld och åt en halvstekt fågel på spett, och fett och blod rann längs fingrarna och ner i det långa, stripiga skägget. Han torkade händerna på tunikan och reste sig. ”Kungamördare, du är min fånge”, sluddrade han.
”Ers nåd, jag heter Brienne av Tarth”, ropade jäntan. ”Lady Catelyn Stark har befallt mig att överlämna ser Jaime till hans bror i Kungshamn.”
Geten gav henne en ointresserad blick. ”Tysta henne.”
”Hör på mig!” vädjade Brienne då Rorge skar av repen som band fast henne vid Jaime. ”Lyssna, i kungen i Nordens namn, den kung ni tjänar…”
Rorge slet ner henne från hästen och började sparka henne. ”Se till att inte bryta några ben!” varnade Urswyck. ”Trots hästansiktet är häxan värd sin vikt i safirer.”
Dorniern Timeon och en illaluktande ibbeneser drog ner Jaime från sadeln och knuffade honom omilt mot kokelden. Det skulle inte ha varit svårt för honom att rycka åt sig ett svärd, men de var för många och han hade fortfarande handbojor. Han kunde kanske hugga ner en eller två, men han skulle dö på kuppen, och Jaime var inte redo att dö riktigt än och definitivt inte för Brienne av Tarths skull.
”Det här är en bra dag”, sa Vargo Hoat. Runt halsen hade han en kedja av sammanlänkade mynt, mynt i alla upptänkliga former och storlekar, gjutna och hamrade med bilder på kungar, trollkarlar, gudar, demoner och fabeldjur.
Mynt från vartenda land där han har stridit, mindes Jaime. Girighet var nyckeln till denne man. Han har bytt sida en gång och kan göra det igen. ”Lord Vargo, det var dumt av er att lämna min fars tjänst, men det är inte för sent att ångra sig. Han betalar väl för mig, och det vet ni.”
”O ja, jag ska ha hälften av allt guld i Casterlyklippan. Men först måste jag skicka honom ett meddelande.” Vargo Hoat sa något på sin obegripliga rotvälska.
Urswyck knuffade honom i ryggen och en narr i grön- och rosarutig dräkt sparkade undan benen för honom. Då Jaime åkte i marken tog en av bågskyttarna tag i kedjan mellan hans handleder, så att armarna sträcktes framåt. Den fete dothrakiern lade kniven åt sidan och ur skidan drog han en enorm svängd arakh, det rakbladsvassa, lieliknande vapen som ryttarfolket älskade.
De vill skrämma mig. Narren hoppade fnissande på Jaimes rygg då dothrakiern kom vaggande mot honom. Geten vill att jag ska pissa i byxorna och be om nåd, men det nöjet tänker jag inte ge honom. Han var en Lannister av Casterlyklippan, befälhavare för kungsvakten och ingen soldenär skulle få honom att skrika.
Solskenet löpte som silver längs eggen på arakhen då den kom visslande så snabbt att man nästan inte såg den. Och Jaime skrek.