DAENERYS

”Allihop?” upprepade slavflickan försiktigt. ”Hörde dessa värdelösa öron fel, ers höghet?”

Svalt grönt ljus silade ner genom de rombiska rutorna av färgat glas som var infällda i de sluttande, triangelformade väggarna. En mild bris fläktade genom terrassdörrarna och förde med sig doften av frukt och blommor från trädgården intill. ”Du hörde rätt”, svarade Dany. ”Jag vill köpa allihop. Var snäll och tala om det för de goda mästarna.”

Den dagen hade hon valt en qarthensk klädnad. Det mörkvioletta sidenet framhävde ögonens violblå färg och skärningen lämnade vänster bröst bart. Medan Astapors goda mästare lågmält överlade tog Dany en klunk strävt persimonvin ur en hög silverbägare. Hon kunde inte urskilja allt de sa, men hon uppfattade girigheten.

Var och en av de åtta slavhandlarna passades upp av två eller tre personliga slavar, och äldste Grazdan hade sex stycken. För att inte framstå som en tiggare hade Dany tagit med sig sin egen uppvaktning: Irri och Jhiqui i sina råsidenbyxor och målade västar, gamle Vitskägg och starke Belwas, blodsryttarna och ser Jorah, som stod bakom henne och försmäktade i sin gröna vapenskjorta med ätten Mormonts svarta björn broderad på bröstet. Lukten av hans svett var ett jordnära svar på de söta parfymer som astaporierna var indränkta i.

”Allihop”, brummade Kraznys mo Nakloz som den dagen doftade persika. Slavflickan upprepade ordet på Västeros gemensamma språk. ”Av tusental finns det åtta. Är det vad hon menar med allihop? Det finns också sex hundra som ska ingå i ett nionde tusental. Vill hon ha dem med?”

”Det vill jag”, svarade Dany då frågan ställdes till henne. ”Åtta tusental, sex hundratal plus de som ännu inte är klara med utbildningen och inte har fått sina pickelhuvor.”

Kraznys vände sig till kollegorna och de överlade återigen. Tolken hade talat om för Dany vad de hette, men det var svårt att hålla reda på namnen. Fyra av slavhandlarna tycktes heta Grazdan, förmodligen uppkallade efter Grazdan den store som i tidernas begynnelse hade grundat Gamla Ghis. Alla såg likadana ut: feta, fläskiga karlar med ambrafärgad hud, breda näsor och mörka ögon. Det stripiga håret var svart eller mörkrött eller en märklig blandning av rött och svart som var utmärkande för ghisierna. De klädde sig i togor, ett plagg som bara var tillåtet för friborna män i Astapor.

Det var fransarna på togan som upplyste om en mans status hade Dany fått veta av kapten Groleo. I det svala gröna rummet högst upp i pyramiden bar två av slavhandlarna togor med fransar av silver och fem hade guldfransar medan äldste Grazdan hade fransar av stora vita pärlor som klirrade svagt när han ändrade ställning eller rörde armen.

”Vi kan inte sälja pojkar som inte är färdigutbildade”, sa en Grazdan med silverfransar till de andra.

”Det kan vi om hennes guld är äkta”, insköt en fetare karl med guldfransar.

”De är inte Obesudlade, de har inte dödat sina spädbarn. Om de misslyckas i strid skämmer de ut oss. Och även om vi skulle snöpa fem tusen pojkar i morgon dag dröjer det tio år innan de kan säljas. Vad ska vi säga till nästa köpare som kommer och vill ha Obesudlade?”

”Vi ska säga att han måste vänta”, svarade den fete. ”Guld i min börs är bättre än guld i min framtid.”

Dany lät dem diskutera medan hon tog en klunk av det sträva persimonvinet och försökte se oförstående ut. Jag ska ha allihop oavsett pris, sa hon sig. Det fanns hundra slavhandlare i staden, men de åtta hon hade framför sig var mäktigast. Om det var sängslavar, lantarbetare, skrivare, hantverkare och informatorer som skulle säljas var dessa män konkurrenter, men deras förfäder hade gått samman för att utbilda och sälja Obesudlade. Astapor byggdes av tegel och blod, och tegel och blod formade stadens befolkning.

Det var Kraznys som slutligen tillkännagav deras beslut. ”Säg åt henne att hon ska få de åtta tusen om hennes guld räcker och de sex hundra med om hon vill. Säg att hon kan komma tillbaka om ett år så ska vi sälja ytterligare två tusen till henne.”

”Om ett år är jag i Västeros”, sa Dany då hon hade hört översättningen. ”Jag behöver dem nu. De Obesudlade är välutbildade, men många kommer ändå att falla i strid. Jag behöver pojkarna som ersättare för att ta upp de fallnas svärd.” Hon ställde ifrån sig silverbägaren och lutade sig mot slavflickan. ”Tala om för de goda mästarna att jag även vill ha de små som fortfarande har kvar sina hundvalpar. Säg att jag betalar lika mycket för en pojke de snöpte i går som för en Obesudlad i pickelhuva.”

Flickan talade om det, men svaret blev ändå nej.

Dany rynkade irriterat pannan. ”Säg att jag betalar dubbelt om jag får allihop.”

”Dubbelt?” Den fete med guldfransar dreglade nästan.

”Den lilla skökan är en dåre”, sa Kraznys mo Nakloz. ”Begär det tredubbla, säger jag. Hon är tillräckligt desperat för att betala. Be om tiodubbla priset för varje slav. Gör det!”

Långe Grazdan med det spretiga skägget talade det gemensamma språket, fast inte lika väl som slavflickan. ”Ers höghet, Västeros är visserligen ett rikt land, men ni är inte drottning än och kanske blir ni det aldrig heller”, påpekade han. ”Också Obesudlade kan förlora i strid mot stålklädda riddare från de sju konungarikena. Får jag påminna om att Astapors goda mästare inte säljer något för löften. Har ni nog med guld och handelsvaror så att ni kan betala för alla eunucker ni vill ha?”

”Ni vet svaret på den frågan bättre än jag”, påpekade Dany. ”Ert folk har gått igenom mina skepp och räknat varenda bärnstenspärla och vartenda saffranskrus. Hur mycket har jag?”

”Tillräckligt för att köpa ett tusental”, sa han med ett föraktfullt leende. ”Ändå erbjuder ni er att betala dubbelt och då räcker det bara till fem hundratal.”

”För er krona med de tre drakhuvudena kan ni få köpa ett hundratal till”, inföll den fete på valyriska.

Dany väntade tills hans ord hade översatts. ”Min krona är inte till salu.” Då Viserys sålde deras mors krona hade livsglädjen lämnat honom och kvar hade bara funnits ilska. ”Jag vill inte heller förslava mitt folk eller sälja deras tillhörigheter och hästar, men ni kan få mina skepp: den stora koggen Balerion och galärerna Vhagar och Meraxes.” Hon hade varnat Groleo och de andra kaptenerna för den eventualiteten och de hade protesterat vilt och sagt att tre skepp var värda bra mycket mer än några eländiga eunucker.

Fete Grazdan vände sig till de andra och återigen överlade de med låga röster. ”Två tusental”, sa Grazdan med det spretiga skägget till henne. ”Det är för mycket, men vi är generösa och ert behov är stort.”

Två tusental skulle aldrig förslå till det hon planerade. Jag måste ha allihop. Dany visste vad hon var tvungen att göra, men det gav henne en sådan bitter smak i munnen att inte ens persimonvinet kunde dölja den. Hon hade funderat länge och väl men inte funnit något annat sätt. Det är enda möjligheten. ”Ge mig allihop”, sa hon, ”så ska ni få en drake.”

Bredvid henne flämtade Jhiqui till. Kraznys log mot sina kollegor. ”Vad var det jag sa? Hon är beredd att betala vad som helst.”

Vitskägg bara stirrade klentroget och handen som höll i staven darrade. ”Nej!” Han föll på knä framför henne. ”Jag ber er, ers höghet. Ni måste erövra tronen med drakar, inte med slavar. Ni får inte…”

”Ni tar er för stora friheter! Ser Jorah, avlägsna Vitskägg från min åsyn.”

Med ett omilt grepp om armen ryckte Mormont upp den gamle på fötter och ledde ut honom på terrassen.

”Tala om för de goda mästarna att jag beklagar avbrottet”, sa Dany till slavflickan, ”och säg att jag väntar på deras svar.”

Men hon visste redan svaret, kunde se det på glittret i deras ögon och leendena som de ansträngde sig så hårt för att dölja. I Astapor fanns tusentals eunucker och ännu fler slavpojkar som bara väntade på att bli snöpta, men i hela vida världen fanns bara tre levande drakar. Ghisierna törstade efter drakar. Och det var inte att undra på. Då världen var ung hade Gamla Ghis kämpat mot Valyrien fem gånger och lidit nederlag fem gånger, för till skillnad från det fria riket hade det gamla imperiet inga drakar.

Äldste Grazdan ändrade ställning och pärlorna klirrade svagt. ”Den drake vi själva väljer”, sa han med tunn, hård röst. ”Den svarta är störst och starkast.”

”Han heter Drogon.” Hon nickade.

”Alla era tillhörigheter utom kronan och drottningskruden som ni får behålla, de tre skeppen och Drogon.”

”Överenskommet!” sa hon på det gemensamma språket.

”Överenskommet!” svarade äldste Grazdan på sin grötiga valyriska.

De andra slavhandlarna upprepade vad den äldste med pärlfransarna hade sagt. ”Överenskommet!” översatte slavflickan. ”Överenskommet åtta gånger om.”

”De Obesudlade lär sig snabbt ert barbariska språk”, tillade Kraznys mo Nakloz när alla praktiska detaljer var ordnade, ”men fram till dess behöver ni en slav som kan tala valyriska till dem. Var vänlig och ta emot slavflickan som en gåva och som ett tecken på att vi är nöjda med affären.”

”Tack gärna”, sa Dany.

Slavflickan översatte vad de hade sagt, och om hon hade något emot att skänkas bort som en gåva var hon noga med att inte visa det.

Arstan Vitskägg sa inget då Dany svepte förbi honom på terrassen. Under tystnad följde han efter henne nedför trapporna, men hon hörde ekstaven stöta mot de röda tegelstenarna. Hon kunde inte klandra honom för att han var ilsken; det hon gjorde var gräsligt. Drakarnas moder har sålt sitt starkaste barn. Blotta tanken fick henne att må illa.

Men då de hade kommit ner till Stolthetens torg och stod på de heta röda tegelstenarna mellan slavhandlarnas pyramid och eunuckernas baracker for Dany ut mot den gamle. ”Vitskägg”, började hon, ”jag vill ha goda råd av er och ni ska inte vara rädd för att säga vad ni tycker… när vi är ensamma. Men ni får aldrig ifrågasätta mig inför främlingar. Förstått?”

”Ja, ers höghet”, sa han olyckligt.

”Jag är inget barn”, upplyste hon, ”utan drottning.”

”Även drottningar kan göra fel. Astaporierna har lurat er, ers höghet. En drake är värd mer än någon armé. Det bevisade Aegon för tre hundra år sedan på eldens fält.”

”Jag vet vad Aegon bevisade och jag tänker också bevisa ett och annat.” Dany vände sig mot slavflickan som ödmjukt stod vid bärstolen. ”Har du något namn eller måste du dra ett nytt varje dag ur en tunna?”

”Det är bara de Obesudlade som måste göra det”, svarade flickan. Så slog det henne att frågan hade ställts på högvalyriska och ögonen vidgades. ”Åh!”

”Heter du Åh?”

”Nej, ers höghet. Ursäkta. Er slavs namn är Missandei, men…”

”Från och med nu är Missandei inte längre slav, för jag friger dig. Följ med mig i bärstolen, jag vill prata.” Rakharo hjälpte dem att stiga in och Dany drog för draperierna för att utestänga dammet och hettan. ”Om du stannar hos mig får du bli en av mina tjänarinnor”, sa hon då bärstolen satte sig i rörelse. ”Jag ska ha dig vid min sida så att du kan tala för mig som du talade för Kraznys. Men du får lämna min tjänst när du vill, om du har en far eller mor som du hellre vill återvända till.”

”Den här stannar”, sa flickan. ”Den här… jag… det finns ingenstans för mig att ta vägen. Den… jag ska tjäna er med glädje.”

”Jag kan ge dig frihet men inte trygghet”, varnade Dany. ”Jag har en hel värld att färdas genom och krig att utkämpa. Du kanske får gå hungrig, du kan bli sjuk, du kan bli dödad.”

”Valar morghulis”, sa Missandei på högvalyriska.

”Alla människor måste dö”, instämde Dany, ”men inte på länge än, hoppas vi.” Hon lutade sig bakåt mot kuddarna och tog flickans hand. ”Är de Obesudlade verkligen helt orädda?”

”Ja, ers höghet.”

”Du tjänar mig nu. Är det sant att de inte känner någon smärta?”

”Tapperhetsvinet dövar sådana känslor. Då de dräper sina spädbarn har de druckit det i åratal.”

”Och de är lydiga?”

”Lydnad är det enda de känner till. Om ni sa åt dem att sluta andas skulle de finna det lättare än att inte lyda.”

Dany nickade. ”Och när jag inte behöver dem längre?”

”Ers höghet?”

”Då jag har vunnit mina krig och fått tillbaka den tron som tillhörde min far kommer mina riddare att sticka svärden i skidorna och återvända till sina slott och borgar, till sina hustrur, barn och mödrar, till sina liv. Men eunuckerna har inget liv. Vad ska jag göra med åtta eller nio tusen eunucker när det inte finns några krig kvar att utkämpa?”

”De Obesudlade är utmärkta vakter och väktare, ers höghet”, svarade Missandei, ”och det är aldrig svårt att hitta köpare till så fina soldater.”

”Jag har hört att man inte får köpa och sälja män i Västeros.”

”Med all respekt, ers höghet, men de Obesudlade är inte män.”

”Om jag skulle sälja dem, hur kan jag då veta att de inte används mot mig?” frågade Dany skarpt. ”Skulle de kunna anfalla mig, skada mig?”

”Om deras herre befallde det. De ifrågasätter aldrig någonting, ers höghet, den förmågan har tagits ifrån dem. De lyder.” Flickan såg ut att bli illa till mods. ”När ni inte… när ni inte längre behöver dem kan ers höghet befalla dem att kasta sig på sina svärd.”

”Skulle de göra det med?”

”Ja.” Missandeis röst var inte stort mer än en viskning. ”Ers höghet.”

Dany kramade hennes hand. ”Men du vill helst att jag inte befaller dem att göra det. Varför? Vad rör det dig?”

”Den här kan inte… jag… ers höghet…”

”Berätta!”

Flickan sänkte blicken. ”Tre av dem var en gång mina bröder, ers höghet.”

I så fall hoppas jag att dina bröder är lika modiga och kloka som du. Dany lutade sig mot kuddarna medan bärstolen för sista gången förde henne tillbaka till Balerion och Drogon. Bistert knep hon ihop munnen.

Det blev en lång, mörk och blåsig natt. På kvällen matade Dany drakarna som vanligt, men fann att hon själv inte hade någon aptit. Ensam i hytten grät hon lite, torkade sedan tårarna för att återigen diskutera med Groleo. ”Master Illyrio är inte här”, blev hon slutligen tvungen att påminna om, ”och även om han vore det skulle han inte kunna få mig på andra tankar. Jag behöver de Obesudlade bättre än jag behöver skeppen och nu talar vi inte mer om saken.”

I några timmar trängde ilskan undan sorgen och rädslan. Lite senare kallade hon till sig blodsryttarna och ser Jorah, de enda hon litade helt och fullt på.

Efter samtalet med dem hade hon tänkt sova för att vara riktigt utvilad dagen därpå, men efter att i en timme ha legat och vridit sig i den instängda luften i hytten insåg hon att det var hopplöst och gav upp alla försök att somna. Utanför dörren hittade hon Aggo som i skenet från en vajande oljelampa höll på att byta sträng i pilbågen. Bredvid honom satt Rakharo med korslagda ben och slipade arakhen med en brynsten. Dany sa åt dem att fortsätta med vad de hade för händer och gick upp på däck för att få en nypa sval nattluft. Besättningen sysslade med sitt och lämnade henne i fred, men ser Jorah kom snart fram och ställde sig bredvid henne vid relingen. Han är aldrig långt borta, tänkte Dany. Han begriper sig väl på mina sinnesstämningar.

”Ni borde sova, khaleesi. Morgondagen blir både het och tung, det kan jag försäkra. Ni behöver all er styrka.”

”Minns ni Eroeh?” frågade hon.

”Den lhazareenska flickan?”

”Hon blev våldtagen av dothrakierna, men jag stoppade dem och tog henne under mitt beskydd. Men då mitt livs måne var död tog Mago tillbaka flickan, utnyttjade och dödade henne. Aggo sa att det var hennes öde.”

”Det minns jag”, sa ser Jorah.

”Under lång tid var jag ensam, alldeles ensam sånär som på min bror. Jag var så liten och ensam. Viserys borde ha beskyddat mig, men i stället gjorde han mig illa och skrämde mig. Det borde han inte ha gjort. Han var inte bara min bror utan också min kung. Varför skapar gudarna kungar och drottningar om det inte är för att skydda dem som inte kan skydda sig själva?”

”En del kungar skapar sig själva. Det gjorde Robert.”

”Han var ingen sann kung”, sa Dany föraktfullt. ”Han skipade inte rättvisa, och rättvisa är vad kungar är till för.”

Ser Jorah hade inget svar. Han log bara och rörde lätt vid hennes hår. Det räckte.

Senare på natten drömde Dany att hon var Rhaegar och red till Treudden men inte på en häst utan på en drake. Då hon fick syn på troninkräktarens rebellarmé på andra sidan floden upptäckte hon att deras rustningar var av is, så hon svepte in dem i drakeld och de smälte bort likt dagg och förvandlade Treudden till en strid framrusande flod. En liten del av henne visste att hon drömde, men en annan del jublade. Det är så här det var meningen att det skulle vara. Jag har haft en lång mardröm och först nu är jag vaken.

Hon kände sig fortfarande segerdrucken då hon vaknade med ett ryck i den mörka hytten. Balerion tycktes vakna samtidigt med henne och hon hörde ett svagt knarrande av trä, vatten som kluckade mot skrovet och steg på däck ovanför huvudet. Och något annat.

Någon befann sig i hytten hos henne.

”Irri? Jhiqui? Var är ni?” Tjänarinnorna svarade inte. Det var för svart för att se något, men hon kunde höra dem andas. ”Är det ni, Jorah?”

”De sover”, sa en kvinna. ”Alla sover.” Rösten befann sig tätt intill henne. ”Också drakar måste sova.”

Hon står lutad över mig. ”Vem är det?” Dany kikade ut i mörkret. Hon tyckte sig se en skugga, en svag kontur av en form. ”Vad vill ni mig?”

”Glöm inte bort vad jag sa! För att komma mot norr måste ni styra kosan söderut, och vill ni västerut måste ni fara mot öster. Ni måste gå tillbaka för att komma framåt, och om ni vill nå ljuset är ni tvungen att passera under skuggan.”

”Quaithe?” Dany hoppade ur kojen och slog upp dörren. Blekgult ljus från oljelampan strömmade in i hytten och Irri och Jhiqui satte sig yrvaket upp. ”Khaleesi”, mumlade Jhiqui och gnuggade sig i ögonen. Viserion vaknade och öppnade käftarna och en eldslåga lyste upp också de mörkaste hörnen. Där syntes inte en skymt av någon kvinna i röd lackmask. ”Mår ni inte bra, khaleesi?” frågade Jhiqui.

”Jag drömde.” Dany ruskade på huvudet. ”Det var bara en dröm. Sov nu, vi måste sova allihop.” Men trots att hon försökte kunde hon inte somna om igen.

Om jag ser mig om är jag förlorad, sa Dany sig påföljande morgon då hon red in i Astapor genom hamnportarna. Hon vågade inte ens tänka på hur litet och obetydligt hennes följe egentligen var för då skulle hon förlora allt mod. Hon satt på sin silver, klädd i målad läderväst och benläder av hästhår som hölls ihop med ett bälte av bronsmedaljonger, och i kors mellan brösten hade hon ytterligare två medaljonger. Irri och Jhiqui hade flätat håret och prytt det med en liten silverbjällra vars pinglande sjöng om de odödliga i Qarth som brunnit i sitt stoftpalats.

Den morgonen var det nästan trängsel i Astapor. De röda tegelstensgatorna kantades av slavar och tjänare medan slavhandlarna och deras kvinnor iförda togor tittade ner från de trappformade pyramiderna. I grund och botten skiljer de sig inte så mycket från qarthenerna, tänkte hon. De vill se en glimt av drakarna så att de kan berätta om det för sina barn och barnbarn. Det fick henne att undra hur många av dem som någonsin skulle få några barn.

Aggo red framför henne med sin stora dothrakiska pilbåge. Starke Belwas gick till fots till höger om stoet och Missandei till vänster. Ser Jorah Mormont kom efter i ringbrynja och vapenskjorta och han blängde ilsket på alla som kom för nära. Rakharo och Jhogo vaktade bärstolen. Dany hade befallt att taket skulle tas av, så att hennes tre drakar kunde kedjas fast vid golvet. Irri och Jhiqui färdades i bärstolen för att försöka hålla dem lugna. Ändå piskade Viserion ilsket hit och dit med svansen och rök steg upp ur näsborrarna. Rhaegal kunde också känna att något var fel. Tre gånger försökte han svinga sig upp i luften men hölls tillbaka av den kraftiga kedjan. Drogon hade rullat ihop sig till en boll med hopfällda vingar och svansen lindad runt sig. Det var bara ögonen som skvallrade om att han inte sov.

Efter kom resten av hennes folk: Groleo och de andra kaptenerna med sina besättningar liksom de åttiotre dothrakier som hon hade kvar av de hundra tusen som en gång hade ridit i Drogos khalasar. I mitten av kolonnen hade hon placerat de gamla och svaga, ammande och gravida kvinnor, småflickor och pojkar som var för unga för att fläta sitt hår. De övriga – som skulle föreställa hennes krigare – red på utsidan av kolonnen och drev också på den ömkliga hästhjorden, ett hundratal magra stackare som hade överlevt både den röda öknen och det svarta, salta havet.

Jag borde låta sy ett baner, tänkte hon då hon förde sin skara av trashankar längs den slingrande floden. Hon slöt ögonen för att föreställa sig hur det skulle se ut: ätten Targaryens röda, trehövdade drake som sprutade gyllene lågor på en botten av böljande svart siden. Ett sådant baner som Rhaegar kunde ha fört. Stränderna var förunderligt lugna. Masken, kallade astaporierna floden. Den var bred och maklig med många små skogklädda öar. På en av dem såg hon barn leka kull mellan eleganta marmorstatyer. På en annan ö kysstes två älskande i skuggan av höga gröna träd lika skamlöst som dothrakierna på en bröllopsfest. Eftersom de inte hade några kläder på sig kunde hon inte avgöra om de var slavar eller fria.

Stolthetens torg med den väldiga bronsharpyan var för litet för att rymma alla Obesudlade hon hade köpt. De var i stället uppställda på Vedergällningens torg vid Astapors huvudportar, så att de kunde föras raka vägen från staden så snart Daenerys hade tagit över dem. Här fanns inga bronsstatyer, bara en plattform av trä där upproriska slavar lades på sträckbänken, hudflängdes och hängdes. ”De goda mästarna vill att de ska vara det första en ny slav ser då han kommer till staden”, berättade Missandei.

Vid första anblicken trodde Dany att deras hud hade ränder precis som de svartvitrandiga hästarna från Jogos Nhai. Sedan red hon sin silver närmare och upptäckte hudlöst rött kött under de krälande svarta ränderna. Flugor. Flugor och larver. De upproriska slavarna hade skalats på samma sätt som man skalar ett äpple i en enda lång krullig remsa. En man hade en arm som var svart av flugor från fingrarna till armbågen. Dany höll in stoet nedanför plattformen. ”Vilket var hans brott?”

”Han höjde handen mot sin ägare.”

Med magen i uppror vände Dany sin silver och travade fram till mitten av torget och armén som hon köpt för så dyra pengar. De stod i flerdubbla led, hennes halvmän av sten med sina hjärtan av tegel: åtta tusen sex hundra Obesudlade i de färdigutbildades pickelhuva av brons och ytterligare fem tusen bakom dem som var barhuvade men beväpnade med spjut och kortsvärd. De som befann sig längst bak var bara pojkar, såg hon, men de stod lika raka och stilla som alla andra.

Kraznys mo Nakloz och hans kollegor var där för att välkomna henne. Bakom dem stod andra astaporier av hög börd i klungor och drack vin ur silverbägare medan slavar cirkulerade med brickor och bjöd på oliver, körsbär och fikon. Äldste Grazdan satt på en bärtron som bars av fyra enorma slavar med kopparfärgad hud. Beridna vakter bevakade torgets ytterkanter och höll tillbaka folkmassan som hade kommit för att titta på. Solen blixtrade i de blanka kopparrondeller som var fastsydda på de stolta krigarnas mantlar, men det märktes tydligt att hästarna var oroliga. De är rädda för drakarna och med all rätt.

Kraznys befallde en slav att hjälpa henne ur sadeln. Hans egna händer var upptagna; med den ena höll han togan på plats och i den andra hade han en piska med utsirat skaft. ”Här är de.” Han tittade på Missandei. ”Tala om att de är hennes… om hon kan betala.”

”Det kan hon”, sa flickan.

Ser Jorah röt en order och handelsvarorna bars fram. Sex balar tigerskinn, tre hundra rullar fint siden. Krus med saffran, krus med myrra och peppar, curry och kardemumma, en mask av onyx, tolv apor i jade, tunnor med bläck i rött, svart och grönt, en låda med sällsynta svarta ametister, en låda med pärlor, en tunna med oliver fyllda med larver, ett dussin fat med salt grottfisk, en väldig gonggong av mässing med tillhörande klubba, sjutton elfenbensögon och en enorm kista full av böcker skrivna på språk som Dany inte kunde läsa… en aldrig sinande ström av varor som hennes folk travade upp framför slavhandlarna.

Under tiden undfägnade Kraznys mo Nakloz henne med några sista ord om hur hon skulle hantera sina trupper. ”Än så länge är de gröna och oprövade”, sa han genom Missandei. ”Tala om för skökan från Västeros att hon gör klokt i att tidigt sätta in dem i strid. Det finns många små städer mellan Astapor och Västeros som är mogna för plundring och allt hon tar blir hennes. De Obesudlade har inget begär efter guld och juveler, och skulle hon ta fångar behövs det bara några få vakter för att föra dem till Astapor. Vi köper de friska till ett bra pris, och vem vet, om tio år har kanske några av de pojkar hon skickar oss blivit Obesudlade i sin tur? Det tjänar vi på allihop.”

När det inte fanns fler handelsvaror att bära fram satt hennes dothrakier upp på hästarna igen och Dany sa: ”Det här var allt vi kunde ta med oss. Resten ligger kvar i lastrummen, stora mängder ambra, vin och svart ris, och så har ni ju skeppen. Det enda som återstår är…”

”… draken”, avslutade Grazdan med det spretiga skägget som talade det gemensamma språket så grötigt.

”Och han väntar här.” Ser Jorah och Belwas gick bredvid henne fram till bärstolen där Drogon och hans bröder låg och gonade sig i solen. Jhiqui lossade kedjan och räckte änden till Dany. När hon ryckte till höjde den svarta draken på huvudet, väste och spred ut sina vingar i svart och scharlakansrött. Kraznys mo Nakloz log brett då deras skugga föll över honom.

Dany överlämnade Drogons kedja till slavhandlaren och han i sin tur gav henne piskan. Skaftet var av svart drakben, vackert utsirat och inlagt med guld, och själva piskan bestod av nio långa, tunna lädersnärtar som slutade i en förgylld klo. Änden på skaftet var av guld och föreställde ett kvinnohuvud med spetsiga elfenbenständer. ”Piskan kallas Harpyans fingrar”, upplyste Kraznys.

Dany vägde den i handen. Att något så lätt kan väga så tungt i vågskålen. ”Är det klart? Tillhör de mig nu?”

”Det är klart”, svarade han och drog hårt i kedjan för att få ner Drogon från bärstolen.

Dany satt upp på sin silver. Hjärtat bultade i bröstet och hon kände sig livrädd. Skulle min bror ha gjort samma sak? Hon undrade om prins Rhaegar hade varit lika ängslig då han såg troninkräktarens här formera sig på andra sidan Treudden med baneren fladdrande i vinden.

Hon reste sig upp i stigbyglarna och höll piskan ovanför huvudet så att alla de Obesudlade kunde se den. ”DET ÄR KLART!” ropade hon med sina lungors fulla kraft. ”NI TILLHÖR MIG!” Hon satte hälarna i stoet och galopperade längs det främsta ledet medan hon höll upp Harpyans fingrar högt i luften. ”NU TILLHÖR NI DRAKEN! NI ÄR KÖPTA OCH BETALDA! DET ÄR KLART! DET ÄR KLART!”

Hon noterade att äldste Grazdan ryckte till och vred på sitt grå huvud. Han hör mig tala valyriska. De andra slavhandlarna lyssnade inte utan skockades runt Kraznys och draken och skrek goda råd i munnen på varandra. Trots att astaporiern slet och drog vägrade Drogon att röra sig ur fläcken. Ur de öppna käftarna steg grå rök och den långa halsen sträcktes ut då han nafsade efter slavhandlaren.

Det är dags att korsa Treudden, tänkte Dany då hon vände hästen och red sin silver fram till bärstolen. Blodsryttarna slöt upp kring henne. ”Ni har svårigheter”, anmärkte hon.

”Han vägrar att komma”, sa Kraznys.

”Det finns ett skäl. En drake är ingen slav.” Och Dany slog piskan mot slavhandlarens ansikte så hårt hon förmådde. Kraznys skrek och stapplade baklänges med blodet rinnande längs kinderna och ner i det parfymerade skägget. Med en enda snärt hade Harpyans fingrar gjort slarvsylta av hans ansikte, men Dany stannade inte för att betrakta sitt verk. ”Drogon”, sjöng hon högt och ljuvt och med ens var all rädsla som bortblåst. ”Dracarys!”

Den svarta draken bredde ut vingarna och vrålade.

En virvlande mörk eldkvast träffade Kraznys rakt i ansiktet. Ögonen smälte och rann nedför kinderna och oljan i hår och skägg fattade eld och brann så häftigt att slavhandlaren för en kort stund hade en brinnande krona som var dubbelt så stor som huvudet. Den plötsliga stanken av stekt kött dränkte till och med parfymdoften och hans tjut överröstade alla andra ljud.

I nästa stund exploderade Vedergällningens torg i ett blodigt kaos. De goda mästarna vrålade, snavade, knuffade varandra åt sidan och snubblade på togornas fransar i sin brådska. Nästan lättjefullt flög Drogon på Kraznys med flaxande vingar. Samtidigt som han lät slavhandlaren smaka på elden igen släppte Irri och Jhiqui loss Viserion och Rhaegal och med ens var det tre drakar i luften. Då Dany vände sig om för att titta kämpade en tredjedel av Astapors stolta krigare för att hålla sig kvar på sina skräckslagna hästar och ytterligare en tredjedel flydde i ett virrvarr av glänsande koppar. En man höll sig kvar i sadeln tillräckligt länge för att dra svärdet, men Jhogos piska lindades runt hans hals och tystade hans rop. En annan förlorade en hand till Rakharos arakh och red vingligt i väg med blodet sprutande. Aggo satt lugnt på hästen och strängade bågen och skickade i väg sina pilar mot togorna. Han struntade fullkomligt i om fransarna var av silver eller guld. Starke Belwas hade också sin arakh i handen och svingade den med full kraft.

”Spjut!” hörde Dany en astaporier ropa. Det var äldste Grazdan i togan med pärlfransar. ”Obesudlade, försvara oss, stoppa dem, försvara era herrar! Spjut! Svärd!”

När Aggo satte en pil genom hans mun greps slavarna som bar honom av panik och flydde efter att helt sonika ha släppt taget om bärtronen. Den gamle kravlade fram till det första ledet av eunucker medan blodet strömmade ner på tegelstenarna. De Obesudlade såg inte ens på honom när han dog utan stod bara där i led på led.

Och rörde sig inte ur fläcken. Gudarna har hört min bön.

”Obesudlade!” Dany galopperade framför dem med den silverblonda flätan fladdrande efter och bjällran pinglade för varje steg stoet tog. ”Döda de goda mästarna, döda de högättade krigarna, döda varenda man som bär en toga eller håller i en piska, men skada inga barn under tolv och slå kedjorna av alla slavar ni ser.” Hon höjde Harpyans fingrar högt upp i luften… och kastade sedan piskan åt sidan. ”Frihet!” ropade hon. ”Dracarys! Dracarys!”

”Dracarys!” skrek de, det ljuvligaste ord hon någonsin hade hört. ”Dracarys! Dracarys!” Runt omkring dem sprang slavhandlarna snyftande hit och dit, bönföll och dog och den dammiga luften fylldes av spjut och eld.