Samma morgon som den nya klänningen skulle vara klar fyllde pigorna Sansas badkar med ångande hett vatten och skrubbade henne från topp till tå tills hela hon var rödrosig. Cerseis egen kammarjungfru gjorde manikyr och borstade det långa, kastanjeröda håret som fick hänga ner på ryggen i en kaskad av lockar. Hon hade även med sig ett urval av drottningens favoritparfymer, och Sansa valde en söt, stark blomdoft med en fläkt av citron i. Kammarjungfrun tog lite på fingret och strök parfym bakom Sansas öron, under hakan och en aning på bröstvårtorna.
Sömmerskan åtföljdes av Cersei i egen hög person och hon tittade på medan tjänarinnorna klädde Sansa i underkläder av siden och en lång klänning av elfenbensvit brokad och silvertyg fodrad med silverglänsande satin. De långa hängärmarna snuddade nästan vid golvet då hon sänkte armarna, och livet var uppslitsat nästan ända ner till naveln med en isättning av utsökt myrisk spets i duvgrått. Det rådde inget tvivel om att det var en vuxenklänning, och den var så åtsittande att Sansa måste hålla andan då de snörde den. Hon fick nya skor också, ballerinaskor av mjukt grått dovhjortsskinn som satt som gjutna. ”Ni är mycket vacker, ers nåd”, sa sömmerskan då Sansa var färdigklädd.
”Ja, visst är jag det!” Sansa fnissade och snurrade runt så att kjolarna stod som en sky omkring henne. ”Åh, det är jag!” Hon längtade otåligt efter att Willas skulle få se henne så elegant. Han kommer att älska mig, det måste han göra… han glömmer säkert Vinterhed när han träffar mig, det ska jag se till att han gör.
Drottning Cersei granskade henne kritiskt. ”Det saknas smycken, tycker jag. Ta fram månstenarna som Joffrey gav henne.”
”Genast, ers höghet”, svarade kammarjungfrun.
Då månstenarna hängde i Sansas öron och runt halsen nickade drottningen. ”Gudarna har varit goda mot dig, Sansa. Du är vacker, och det verkar nästan obscent att kasta bort sådan ljuvlig oskuld på ett sådant vanställt monster.”
”Vilket vanställt monster?” Sansa förstod inte. Menade hon Willas? Hur kunde hon veta något om det? Det gjorde ingen utom hon själv, Margaery och Törnedrottningen… och så Dontos förstås, men han räknades inte.
Cersei Lannister låtsades inte om frågan. ”Manteln”, befallde hon, och tjänarinnorna kom med den. Det var en lång mantel av vit, pärlstickad sammet med en skräckvarg broderad i silvertråd. Sansa betraktade den och blev med ens rädd. ”Din fars färger”, sa Cersei då den lades om Sansas axlar och fästes med en smäcker silverkedja.
En jungfrumantel. Handen gick till halsen och om hon hade vågat skulle hon ha slitit plagget av sig.
”Du är sötare med munnen stängd”, upplyste Cersei. ”Kom nu, kaplanen väntar och bröllopsgästerna med.”
”Nej!” utbrast Sansa. ”Nej!”
”Jo. Du är kronans myndling och kungen har trätt i din fars ställe eftersom din bror är en förrädare. Det innebär att han har rätt att ge din hand till vem han vill. Du ska äkta min bror Tyrion.”
Mitt anspråk, tänkte hon och mådde nästan illa. Dontos hade insett det. Kanske var han inte så dum trots att han var narr. Sansa backade undan för drottningen. ”Jag vägrar!” Jag ska gifta mig med Willas, jag ska bli Höggårdens främsta dam, snälla…
”Jag förstår din motvilja. Gråt, om du måste. Om jag vore du skulle jag slita håret av mig. Han är en vidrig liten dvärg, men du ska ändå äkta honom.”
”Ni kan inte tvinga mig!”
”Det kan vi visst. Du kan följa med snällt och avlägga dina löften som det anstår en högättad dam eller också kan du skrika och kämpa emot och göra dig till åtlöje för stalldrängarna, men äktas och lägras ska du.” Drottningen öppnade dörren. Utanför stod ser Meryn Trant och ser Osmund Kittelsvart och väntade i kungsvaktens vita fjällpansar. ”Eskortera lady Sansa till kapellet”, befallde hon. ”Bär henne om ni blir tvungna, men försök att inte slita sönder klänningen för den var mycket dyrbar.”
Sansa försökte springa sin väg, men Cerseis kammarjungfru fick fast henne innan hon ens hunnit en meter. Ser Meryn Trant gav henne en blick som fick henne att vrida sig som en mask inombords, men Kittelsvart rörde nästan mjukt vid henne och sa: ”Gör som de säger, lilla vän. Så illa blir det inte. Vargar lär ju vara modiga.”
Ja, jag måste vara modig. Sansa drog ett djupt andetag. Jag är en Stark och jag kan vara modig. Alla stirrade på henne, på samma sätt som de hade stirrat på borggården då ser Boros Blount slet sönder klänningslivet så att hon var naken ner till midjan. Det var dvärgen som hade kommit till hennes undsättning den dagen, samme man som nu väntade på henne. Han är inte lika elak som de andra, sa hon sig. ”Jag går.”
Cersei log. ”Jag visste väl det.”
Efteråt kunde hon varken minnas att hon lämnat sovgemaket eller gått nedför trappan och över borggården. Det var som om hon måste ägna all sin uppmärksamhet åt att sätta den ena foten framför den andra. Ser Meryn och ser Osmund gick bredvid i mantlar lika vita som hennes egen, och det enda som skilde dem åt var pärlorna och ätten Starks skräckvarg. Joffrey väntade på trappan till slottskapellet. Kungen var magnifik i karmosinrött och guld med kronan på huvudet. ”Jag är din far i dag”, tillkännagav han.
”Nej, det är du inte och du kan aldrig bli det heller!” fräste hon.
Hans uppsyn mörknade. ”Jo, jag är din far och jag kan gifta bort dig med vem jag vill, precis vem som helst. Du ska gifta dig med svinaherden om jag befaller det och gå till sängs med honom i stian.” De gröna ögonen glittrade roat. ”Eller skulle du föredra att jag gav dig till Ilyn Payne?”
Hon fick hjärtat i halsgropen. ”Snälla ers höghet”, bönföll hon, ”om ni någonsin har älskat mig det allra minsta, tvinga mig inte att äkta er…”
”… morbror?” Tyrion Lannister steg in genom dörrarna till kapellet. ”Ers höghet, kan jag få tala en stund i enrum med lady Sansa?” frågade han Joffrey.
Kungen skulle till att vägra, men modern gav honom en sträng blick och de drog sig undan en bit.
Tyrion bar en midjekort jacka av svart sammet broderad med slingor i guldtråd, höga kragstövlar som lade tre tum till hans längd och en kedja med rubiner och lejonhuvuden. Men såret som löpte tvärs över ansiktet var rött och hade ännu inte läkt och näsan var en motbjudande sårskorpa. ”Du är mycket vacker, Sansa”, sa han.
”Det var vänligt sagt, ers nåd.” Hon visste inte vad mer hon skulle säga. Ska jag säga att han är ståtlig? Han kommer att tycka att jag är en idiot eller en lögnare. Hon sänkte blicken och höll tyst.
”Jag ber om ursäkt för att du blir förd till altaret så plötsligt och under sådant hemlighetsmakeri, men min far ansåg det nödvändigt av statsskäl. Annars skulle jag ha pratat med dig tidigare, som jag egentligen hade velat göra.” Han vaggade närmare. ”Du bad inte om att bli gift, lika lite som jag. Men om jag hade vägrat att äkta dig skulle du ha blivit förmäld med min kusin Lancel. Du skulle kanske föredra det. Han är närmare dig i ålder och fagrare att se på. Om det är din önskan behöver du bara säga till så ska jag sätta stopp för farsen.”
Jag vill inte ha någon Lannister alls, skulle hon ha velat säga. Jag vill ha Willas och Höggården, valparna och lustslupen och söner som heter Eddard, Brandon och Rickon. Men så mindes hon vad Dontos hade talat om för henne i gudaskogen. Tyrell eller Lannister spelar ingen roll, för det är inte mig de vill ha utan mitt anspråk. ”Ni är mycket vänlig, ers nåd”, sa hon uppgivet. ”Jag är tronens myndling och min plikt är att äkta den kungen utser åt mig.”
Han studerade henne med sina olikfärgade ögon. ”Jag vet att jag inte är den sortens make unga flickor drömmer om”, sa han lågmält, ”men jag är inte heller Joffrey.”
”Nej, ni var snäll mot mig, det minns jag.”
Tyrion räckte henne en hand med tjocka, trubbiga fingrar. ”Kom då, så gör vi vår plikt.”
Hon lade sin hand i hans och han förde henne fram till altaret där kaplanen väntade mellan Modern och Fadern för att viga dem. Hon såg Dontos i sin narrkåpa och han stirrade på henne med stora runda ögon. Ser Balon Swann och ser Boros Blount var där i kungsvaktens vita mantlar men inte ser Loras. Inga av huset Tyrell är här, slog det henne med ens. Men där fanns ändå gott om bröllopsgäster: eunucken Varys, ser Addam Marbrand, lord Philip Foote, ser Bronn, Jalabhar Xho plus en lång rad andra. Lord Gyles hostade, lady Ermesande blev ammad och lady Tandas gravida dotter snyftade av okänd anledning. Låt henne snyfta, tänkte Sansa. Kanske gör jag det också innan dagen är över.
Vigselceremonin förlöpte som i en dröm. Sansa gjorde allt som förväntades av henne. Det var böner och löften och sång och höga ljus som brann, hundra fladdrande ljuspunkter som tårarna i hennes ögon förvandlade till tusen. Gudskelov tycktes ingen märka att hon grät där hon stod insvept i faderns färger, och om de gjorde det låtsades de inte om det. Innan hon visste ordet av var man framme vid utväxlandet av mantlar.
Som landsfader tog Joffrey lord Eddard Starks plats. Sansa stod stel som en pinne då hans händer började fumla med silverkedjan. Den ena snuddade vid hennes bröst, dröjde kvar och kramade till. Så fick Joffrey upp låset och tog med en elegant, kunglig gest och ett flin av henne jungfrumanteln.
För morbrodern gick det sämre. Brudmanteln var av karmosinröd sammet, översållad med broderade lejon och kantad av guldsatin och rubiner, och den var både stor och tung. Men ingen hade tänkt på att ta dit en pall och Tyrion var nästan en halv meter kortare än sin brud. Han ställde sig bakom henne och hon kände ett ryck i kjolen. Han vill att jag ska knäböja, insåg Sansa och rodnade av förödmjukelse. Det var inte så här det borde gå till. Oräkneliga gånger hade hon drömt om sitt bröllop, och hon hade alltid föreställt sig att hennes brudgum skulle vara lång och ståtlig, att han skulle svepa brudmanteln om hennes axlar och ömt kyssa henne på kinden då han lutade sig fram för att knäppa kedjan.
Hon kände åter hur det ryckte i kjolen, hårdare den här gången. Jag vägrar. Varför ska jag skona hans känslor när ingen tänker på mina?
Dvärgen ryckte i kjolen för tredje gången. Envist pressade hon ihop läpparna och låtsades inte märka något. Någon bakom dem fnissade. Drottningen, tänkte hon, men det spelade ingen roll. Snart skrattade allihop och Joffrey högst av alla. ”Dontos, ställ dig på alla fyra!” befallde kungen. ”Min morbror behöver hjälp att klättra upp på sin brud.”
Och så kom det sig att hennes make svepte huset Lannisters färger om henne stående på en narrs rygg.
Sansa vände sig om och fick se den lille mannen titta upp på henne med hopknipen mun och lika röd i ansiktet som hennes mantel. Med ens skämdes hon. Hon slätade till kjolarna och föll på knä framför honom så att deras huvuden kom i jämnhöjd. ”Med denna kyss skänker jag dig min kärlek och tar dig till min herre och make.”
”Med denna kyss skänker jag dig min kärlek”, svarade dvärgen hest, ”och tar dig till min maka.” Han lutade sig framåt och deras läppar snuddade vid varandra.
Han är så ful, fulare än Blodhunden till och med, tänkte Sansa då Tyrions ansikte var nära hennes.
Kaplanen höll kristallen högt så att det regnbågsfärgade ljuset föll över dem. ”Inför gudar och människor förklarar jag Tyrion av huset Lannister och Sansa av huset Stark för man och hustru, ett kött, ett hjärta, en själ, nu och för evigt, och förbannad vare den som kommer mellan dem.”
Hon var tvungen att bita sig hårt i läppen för att inte börja snyfta högt.
Bröllopsfesten hölls i lilla salen i handens torn. Det var kanske femtio gäster, och förutom dem som närvarat vid vigseln utgjordes de främst av vasaller och allierade till klanen Lannister. Och här återfann Sansa ätten Tyrell. Margaery gav henne en sorgsen blick och då Törnedrottningen trippade in mellan Vänster och Höger skänkte hon inte Sansa så mycket som en blick. Elinor, Alla och Megga tycktes vara fast beslutna att inte känna igen henne. Mina vänner, tänkte Sansa bittert.
Brudgummen drack mycket och åt ytterst lite. Han lyssnade då någon reste sig för att hålla tal eller utbringa en skål och nickade ibland kort till tack, men för övrigt kunde ansiktet ha varit av sten. Festen tycktes pågå i evigheter, men Sansa förmådde ändå inte få ner minsta smula. Hon ville att festen skulle ta slut samtidigt som hon fasade för det, för därefter kom nedbäddningen. Männen skulle bära henne upp till brudsängen och klä av henne på vägen medan de skämtade grovt om det öde som väntade henne mellan lakanen. Tyrion skulle få samma behandling av kvinnorna. Först när de nakna hade bäddats ner i sängen skulle de lämnas ensamma, men även då skulle gästerna stå utanför bröllopsgemaket och ropa slippriga förslag genom dörren. Som flicka hade Sansa tyckt att nedbäddningen lät härligt syndig och spännande, men nu när stunden snart var inne upplevde hon enbart fasa. Hon trodde inte att hon skulle stå ut med att de slet av henne kläderna och var säker på att hon skulle brista i gråt så snart det första råa skämtet hördes.
När musikerna spelade upp lade hon blygt handen på Tyrions och sa: ”Ers nåd, ska vi öppna dansen?”
Hans mun förvreds. ”Tycker du inte att vi har gett dem tillräckligt att skratta åt för en dag?”
”Jo, ers nåd.” Hon drog tillbaka handen.
Joffrey och Margaery inledde dansen i deras ställe. Hur kan ett monster röra sig så vackert? undrade Sansa. Hon hade ofta dagdrömt om hur hon skulle valsa med sin stilige brudgum med allas blickar på sig. I drömmarna hade alla lett. Nu ler inte ens min make.
Snart sällade sig andra gäster till kungen och hans trolovade på dansgolvet. Elinor svängde runt med sin unge väpnare och Megga med prins Tommen. Lady Merryweather, skönheten från Myr med det svarta håret och de stora mörka ögonen, ålade sig så utmanande att karlarna i salen inte kunde ta ögonen från henne. Lord och lady Tyrell promenerade stillsamt runt. Ser Kevan Lannister bjöd upp lady Janna Fossoway, lord Tyrells syster, och Merry Crane fördes ut på golvet av den landsflyktige prinsen Jalabhar Xho, som var praktfull i sin fjäderstass. Cersei Lannister dansade först med lord Redwyne, sedan med lord Rowan och slutligen med sin egen far som rörde sig behagfullt men inte drog på munnen en enda gång.
Sansa satt med händerna i knäet och såg drottningen skratta och slänga med sina gyllene lockar. Hon charmar dem allihop, tänkte Sansa dystert. Som jag hatar henne. Hon vände bort blicken och tittade i stället på Månpojken och Dontos.
”Lady Sansa.” Ser Garlan Tyrell stod bredvid podiet. ”Får jag lov? Om ers nåd samtycker?”
Dvärgens olikfärgade ögon smalnade. ”Min hustru får dansa med vem hon vill.”
Kanske borde hon ha suttit kvar vid sin brudgums sida, men hon ville så gärna dansa och ser Garlan var bror till Margaery, Willas och Blomriddaren. ”Jag förstår varför ni kallas Gallanten”, sa hon då hon tog hans hand.
”Det är vänligt av er att säga så. Det var min bror Willas som gav mig namnet. För att skydda mig.”
”För att skydda er?” Hon såg förbryllat på honom.
Ser Garlan skrattade. ”Jag var en knubbig liten gosse, och vi har en gammelfarbror som kallas Garth den fete. Så Willas förekom alla och gav mig mitt smeknamn, fast först hotade han med Grinige Garlan, Garlan Grodan och Garlan Gråsuggan.”
Det var så rart och fånigt att Sansa trots allt måste skratta och hon kände sig nästan löjligt tacksam. På något sätt gav skrattet henne hoppet åter, om så bara för en kort stund. Leende gav hon sig hän åt musiken och stegen, åt ljudet av flöjt, säckpipa och harpa, åt trummans rytm, gick helt upp i dansen och ser Garlans armar då turerna ibland förde dem tillsammans. ”Min hustru är djupt bekymrad för er skull”, sa han lågmält vid ett sådant tillfälle.
”Det är rart av lady Leonette. Hälsa henne att jag mår bra.”
”En brud bör må mer än bra på sitt bröllop.” Rösten var inte ovänlig. ”Ni verkade ha nära till tårarna.”
”Glädjetårar, ser.”
”Era ögon skvallrar om att tungan ljuger.” Ser Garlan svängde Sansa runt och drog henne närmare. ”Jag har märkt hur ni ser på min bror. Loras är tapper och stilig, och vi älskar honom djupt allihop, men dvärgen blir en bättre make. Han är större än han verkar, tror jag.”
Musiken skilde dem åt innan Sansa kom på något svar. Nu stod Mace Tyrell mitt emot henne, röd i ansiktet och svettig, och sedan lord Merryweather och därefter prins Tommen. ”Jag vill också gifta mig”, sa den rundlagde lille prinsen som var hela åtta år gammal. ”Jag är längre än min morbror.”
”Det vet jag”, sa Sansa innan man bytte partner igen. Ser Kevan talade om att hon var vacker, Jalabhar Xho sa något på Sommaröarnas språk som hon inte förstod och lord Redwyne önskade henne många knubbiga barn och ett långt och lyckligt liv. Och så stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med Joffrey.
Sansa stelnade till då hans hand rörde vid hennes, men kungens grepp hårdnade och han drog henne tätare intill sig. ”Du borde inte se så sorgsen ut. Morbror är ful och liten, men du har ju fortfarande mig.”
”Du ska gifta dig med Margaery!”
”En kung kan ha andra kvinnor. Skökor. Det hade min far och en av kungarna som hette Aegon, den tredje eller fjärde. Han hade massor av skökor och oäktingar.” Medan de svängde runt till musiken gav Joffrey henne en våt kyss. ”Min morbror ska föra dig till min säng närhelst jag befaller det.”
Sansa skakade på huvudet. ”Det kommer han inte att göra.”
”Jo, annars hugger jag huvudet av honom. Kung Aegon fick alla kvinnor han ville ha, vare sig de var gifta eller ej.”
Lyckligtvis var det dags att byta partner igen. Det kändes som om hon hade bly i benen, och lord Rowan, ser Tallad och Elinors väpnare måste ha tyckt att hon var klumpig. Så var hon åter tillbaka hos ser Garlan och snart tog dansen gudskelov slut.
Men lättnaden blev kortlivad. Knappt hade musiken tystnat förrän hon hörde Joffrey säga: ”Det är dags att bädda ner dem! Låt oss klä av varghonan och ta reda på vad hon har att erbjuda min morbror!” Andra män instämde högljutt.
Hennes make lyfte långsamt blicken från vinbägaren. ”Det blir ingen nedbäddning.”
Joffrey tog Sansa i armen. ”Jo, om jag befaller det så.”
Rasande körde dvärgen dolken i bordet och den stod där och dallrade. ”I så fall får du lyckliggöra din egen brud med en mandom av trä. Jag ska snöpa dig, det svär jag på!”
En chockerad tystnad bredde ut sig. Sansa drog sig undan Joffrey, men han höll så hårt i henne att ärmen revs sönder. Ingen tycktes höra det. Drottning Cersei vände sig till fadern. ”Hörde du vad han sa?”
Lord Tywin reste sig. ”Jag tycker att vi kan hoppa över nedbäddningen. Och Tyrion, jag är säker på att du inte menade att hota hans kunglig höghet.”
Sansa såg hur maken med svårighet svalde ilskan. ”Jag talade i vredesmod”, sa han. ”Det var ett dåligt skämt, ers höghet.”
”Du hotade att snöpa mig!” påpekade Joffrey gällt.
”Det gjorde jag, ers höghet”, medgav Tyrion, ”men bara för att jag avundas er er kungliga mandom. Min egen är så liten och förkrympt.” Ansiktet förvreds i en liderlig grimas. ”Och om ni skär tungan av mig har jag ingen möjlighet alls att tillfredsställa den söta hustru ni har gett mig.”
Ser Osmund Kittelsvart brast i skratt och någon annan flinade, men Joff drog inte på munnen och inte lord Tywin heller. ”Min son är berusad, ers höghet. Det märks tydligt.”
”Det är jag”, erkände dvärgen, ”men inte så berusad att jag inte klarar av min egen nedbäddning.” Han hoppade ner från podiet och tog tag i Sansa. ”Kom nu, hustru, det är dags för mig att tränga igenom ditt fällgaller. Jag vill leka kom in i mitt slott.”
Röd i ansiktet följde Sansa med honom från lilla salen. Vad har jag för val? Tyrion vaggade då han gick, särskilt när han gick så snabbt som nu. Men gudarna var barmhärtiga och varken Joffrey eller någon av de andra gjorde en ansats att följa efter.
För bröllopsnatten hade de fått disponera ett luftigt sovgemak högt upp i handens torn. Tyrion sparkade igen dörren efter dem. ”Det står ett krus med ett gyllengult vin från Arbor på skänken, Sansa. Vill du vara vänlig och slå upp en bägare åt mig?”
”Är det särskilt klokt, ers nåd?”
”Det är det klokaste jag kan göra just nu. Jag är egentligen inte berusad, men jag tänker bli det.”
Sansa fyllde var sin bägare åt dem. Det blir lättare om jag också är berusad. Hon satte sig på kanten av den stora himmelssängen och tömde halva bägaren i tre djupa klunkar. Vinet var säkert utsökt, men hon var för nervös för att känna smaken även om det gjorde henne yr i huvudet. ”Vill ni att jag ska klä av mig, ers nåd?”
”Tyrion.” Han lade huvudet på sned. ”Jag heter Tyrion, Sansa.”
”Tyrion. Ers nåd. Ska jag ta av mig klänningen eller vill ni klä av mig?” Hon tog ytterligare en klunk vin.
Dvärgen vände sig bort från henne. ”Första gången jag gifte mig var det bara min brud och jag, en försupen kaplan och några grisar som vittnen. Vi åt ett av våra vittnen på bröllopsfesten. Tysha matade mig med knaprig svål och jag slickade fettet av hennes fingrar och vi föll skrattande i säng.”
”Har ni varit gift förut? Jag… Det hade jag glömt.”
”Du har inte glömt det. Du kände inte till det.”
”Vem var hon, ers nåd?” Mot sin vilja var Sansa nyfiken.
”Lady Tysha.” Munnen förvreds. ”Av huset silvernäve. Deras vapen är ett guldmynt och hundra silvermynt på ett blodigt lakan. Vårt äktenskap var mycket kort, som det anstår en mycket kort man, antar jag.”
Sansa stirrade ner på sina händer och sa ingenting.
”Hur gammal är du?” frågade Tyrion efter en stund.
”Jag blir tretton nästa månvarv”, svarade hon.
”Vid alla gudar!” Dvärgen tog ännu en klunk vin. ”Men du blir inte äldre medan vi pratar. Ska vi sätta i gång? Om det behagar dig?”
”Det behagar mig att behaga min make.”
Det tycktes få honom att ilskna till. ”Du gömmer dig bakom artigheter som om det vore en slottsmur.”
”En dams rustning är hennes artiga uppträdande”, sa Sansa. Det hade mamsell Mordana alltid sagt.
”Jag är din make, så du kan ta av dig rustningen nu.”
”Och mina kläder?”
”Dem med.” Han viftade med vinbägaren i luften. ”Min far har befallt mig att fullborda äktenskapet.”
Med darrande händer började hon ta av sig kläderna. Det var som om hon hade fem tummar på varje hand och allihop var stela och klumpiga. Ändå lyckades hon på något sätt få upp knappar och rosetter, och mantel, klänning, snörliv och sidenunderklänning föll till golvet. Slutligen klev hon ur underkläderna. Hon hade gåshud på armar och ben och höll blicken riktad mot golvet, för blyg att titta på honom. Då hon till sist gjorde det fann hon att han stirrade på henne. Sansa såg hunger i hans gröna öga och raseri i det svarta och hon visste inte vilket som skrämde henne mest.
”Du är ju bara barnet”, sa han.
Hon skylde brösten med händerna. ”Jag har fått min första blödning.”
”Ett barn”, upprepade han, ”men jag vill ha dig. Skrämmer det dig?”
”Ja.”
”Mig också. Jag vet att jag är ful…”
”Nej, ers…”
”Ljug inte, Sansa. Jag är liten och både vanskapt och vanställd, men…” Hon märkte att han sökte efter ord. ”… i sängen, när ljusen har blåsts ut är jag inte sämre än andra män. I mörkret är jag Blomriddaren.” Han drack en klunk vin. ”Jag är generös, lojal mot dem som är lojala mot mig. Jag har bevisat att jag inte är feg. Jag är klokare än de flesta och ett gott huvud borde väl ha någon betydelse. Jag kan till och med vara snäll. Snällhet är inte så vanligt bland oss i ätten Lannister, är jag rädd, men jag vet att jag har lite av den varan. Jag skulle kunna vara… bra för dig.”
Han är lika rädd som jag, insåg Sansa. Det borde kanske ha fått henne att känna sig vänligare stämd mot honom, men gjorde det inte. Allt hon kände var medlidande, och medlidande är dödsstöten för all åtrå. Han betraktade henne, väntade på att hon skulle säga något, men alla hennes ord hade tagit slut, och hon kunde bara stå där och darra.
Då Tyrion Lannister begrep att hon inte hade något svar åt honom tömde han vinbägaren. ”Jag förstår”, sa han bittert. ”Lägg dig i sängen, Sansa. Vi måste göra vår plikt.”
Medveten om hans stirrande blick klev hon i himmelssängen. Ett doftljus av bivax var tänt på nattygsbordet och mellan lakanen var rosenblad utströdda. Hon skulle till att dra upp täcket för att skyla sig då hon hörde honom säga: ”Nej!”
Kylan fick henne att huttra, men hon lydde, slöt ögonen och väntade. Efter en stund hörde hon honom dra av stövlarna och ta av sig kläderna. När han hoppade upp på sängen och lade handen på hennes bröst kunde hon inte låta bli att rysa till. Hon låg där med slutna ögon och med kroppen spänd som en fiolsträng, fylld av fasa inför vad som komma skulle. Skulle han röra vid henne igen? Kyssa henne? Borde hon sära på benen för honom? Hon visste inte vad som förväntades av henne.
”Sansa.” Handen togs bort. ”Öppna ögonen.”
Hon hade lovat att lyda, så hon öppnade ögonen. Han var naken och satt vid hennes fötter. Där benen möttes stack hans mandom upp, stel och hård ur en buske av strävt gult hår, men det var det enda hos honom som var rakt.
”Du är mycket åtråvärd, det behöver du inte tvivla på, men jag förmår inte göra detta. Min far kan dra åt skogen. Vi väntar, ett månvarv, ett år, en årstid, så länge det behövs, tills du har lärt känna mig bättre och kanske kommit att lita på mig.” Avsikten var säkert att leendet skulle vara lugnande, men utan näsa fick det honom bara att se ännu mer grotesk och ohygglig ut.
Titta på honom, sa Sansa sig. Titta på din make, på hela honom. Mamsell Mordana sa att alla män var vackra, att man skulle försöka finna det vackra hos dem. Hon stirrade på de förkrympta benen, den utstående pannan, det gröna och svarta ögat, nässtumpen och det rosa ärr som löpte tvärs över ansiktet, det stripiga skägget med strån i gult och svart. Till och med mandomen var ful, tjock och ådrad med ett uppsvällt, purpurrött ollon. Det här är varken rätt eller rättvist. Hur har jag syndat för att gudarna ska göra mig detta, hur?
”Jag svär vid min ära som en Lannister att jag inte ska röra dig förrän du vill det”, sa dvärgen.
Det krävdes allt mod hon besatt för att möta de olikfärgade ögonen och svara: ”Och om jag aldrig vill det, ers nåd?”
Han ryckte till som om hon hade slagit honom. ”Aldrig?”
Halsen var så åtsnörd att Sansa bara kunde nicka.
”Det var därför gudarna skapade skökor för små dvärgar som jag.” De korta, trubbiga fingrarna knöts till en näve och han klättrade ner från sängen.