SAMWELL

En man låg döende vid eldstaden mitt på det stampade jordgolvet, och uppifrån loftet hördes en kvinna skrikande föda barn. Samwell Tarly kunde inte ha sagt vilket som skrämde honom mest.

De svarta bröderna hade brett över stackars Bannen en hel hög med skinnfällar och de hade lagt massor av ved på elden, men allt han kunde säga var: ”Jag fryser, åh vad jag fryser.” Sam försökte mata honom med lökbuljong, men han förmådde inte svälja. Buljongen rann ur munnen och nedför hakan fortare än Sam hann sticka skeden i skålen.

”Han är praktiskt taget död.” Craster betraktade likgiltigt Bannen medan han satte tänderna i en korv. ”Om ni vill veta vad jag tycker vore det barmhärtigare att sticka en kniv i honom än en sked.”

”Jag kan inte påminna mig att vi har bett om din åsikt.” Jätten var bara en och femtio lång – hans riktiga namn var Bedwyck – men han var inte rädd av sig. ”Bad du Craster om hans åsikt, Dräparen?”

Tillnamnet fick det att krypa i Sam, men han skakade på huvudet. Han tog ännu en sked, förde den till Bannens mun och försökte få in den mellan läpparna.

”Vi bad bara om mat och eld”, sa Jätten, ”och du missunnar oss maten.”

”Var glad för att jag inte missunnar er elden med.” Craster var en tjock karl och blev ännu tjockare av de malätna och illaluktande fårskinn som han bar dag och natt. Han hade en bred, platt näsa, neddragna mungipor och saknade ett öra. Men trots att det toviga grå håret höll på att vitna såg de knotiga händerna hårda och starka ut. ”Jag gav er vad jag hade, men ni kråkor är alltid hungriga. Jag är en gudfruktig människa, annars skulle jag ha jagat i väg er. Vad har jag för nytta av att folk ligger och dör på mitt golv? Vad ska jag med en massa munnar att mätta?” Rövaren spottade. ”Kråkor! När har en kråka någonsin fört med sig något gott hit till min gård? Jag bara frågar? Aldrig. Aldrig!”

Det rann buljong ur Bannens mungipa och Sam torkade honom på hakan med ett hörn av ärmen. Gränsjägarens ögon var öppna, men han såg ingenting. ”Jag fryser”, sa han svagt igen. En livmedikus skulle kanske ha kunnat rädda honom, men de hade ingen. Kedge Vitöga hade huggit av Bannens krossade fot för nio dagar sedan. Allt var och blod hade fått Sam att må illa, men amputationen kom för sent och hjälpte inte. ”Jag fryser”, upprepade Bannen med vita läppar.

Utspridda i långhuset fanns ett tjugotal medtagna svarta bröder. De satt på huk eller på grovt tillyxade bänkar, drack tunn lökbuljong och gnagde på stora stycken gammalt bröd. Några verkade vara värre däran än Bannen. Fornio hade yrat i dagar, och från ser Byams axel sipprade stinkande gult var. När de lämnade Svarta slottet hade Brown Bernarr haft med sig små påsar med myrisk eld, senapssalva, malen vitlök, renfana, vallmo, kungskoppar och andra läkeörter och till och med sötsömn som gav smärtfri död. Men Brown Bernarr hade dött på De första människornas näve, och ingen hade tänkt på att leta efter mäster Aemons mediciner. Såsom kock hade Hake också vetat en del om medicinalväxter, men även han var försvunnen. Så de överlevande förvaltarna fick göra vad de kunde för de sårade, och det var inte mycket. De är i alla fall torra här och har en eld att värma sig vid, men de behöver mer mat.

Allihop behövde mer mat. Karlarna hade knorrat i dagar. Karl klumpfot hävdade att Craster måste ha en hemlig visthusbod någonstans, och Garth från Gammelstad hade börjat säga detsamma så snart han befann sig utom hörhåll för befälhavare Mormont. Sam hade funderat på att be om något mer närande till de sårade, men han tordes inte. Crasters blick var kall och elak, och det ryckte alltid i rövarens händer när han tittade åt Sams håll, som om han ville vrida nacken av Sam. Vet han om att jag talade med Viola sist vi var här? undrade Sam. Har hon berättat att jag sa att vi kunde ta henne med oss? Har han slagit henne?

”Jag fryser”, sa Bennen. ”Åh, vad jag fryser.”

Trots hettan och röken i Crasters långhus frös Sam också och han var trött, fruktansvärt trött. Han behövde sova, men så snart han slöt ögonen drömde han om yrande snö och döda män som närmade sig honom med svarta händer och isblå ögon.

Uppe på loftet gav Viola ifrån sig en skälvande snyftning som ekade i det låga fönsterlösa långhuset. ”Krysta”, hörde han en av Crasters äldre fruar säga. ”Hårdare. Hårdare! Skrik om det hjälper.” Det gjorde hon och så högt att det fick Sam att rysa.

Craster vred ilsket på huvudet. ”Nu har jag fått nog av skrikandet!” gormade han. ”Ge henne en trasa att bita på, annars kommer jag upp och ger henne en hurril.”

Sam visste att han kunde sätta hotelsen i verket. Craster hade nitton fruar, men ingen av dem skulle våga lägga sig i ifall han klättrade upp till loftet. Lika lite som de svarta bröderna gjort två kvällar tidigare då han klådde upp en av småflickorna, även om en del hade muttrat. ”Han slår ihjäl henne”, hade Garth från Greenaway mumlat och Karl klumpfot hade skrattat och sagt: ”Om han inte vill ha den lilla sötnosen kan han ge henne till mig.” Black Bernarr svor med låg, ilsken röst och Alan från Rosby reste sig och gick ut för att slippa höra. ”Hans tak, hans regler”, hade gränsjägaren Ronnel Harclay framhållit. ”Craster är en vän till nattens väktare.”

En vän, tänkte Sam medan han hörde Violas kvävda skrik. Craster var en rå sälle som regerade över sina fruar och döttrar med järnhand, men ändå var hans gård en trygg tillflyktsort. ”Frusna kråkor”, hade Craster hånfullt sagt då de snubblade in, de få som hade överlevt snön, gengångarna och vålnaderna och den bittra kölden. ”Och inte en lika stor flock som begav sig norrut heller.” Ändå hade han gett dem tak över huvudet och låtit dem värma sig vid elden, och hans fruar hade serverat dem bägare med hett vin. ”Förbaskade kråkor”, kallade Craster dem, men han hade utspisat dem också, även om maten var snålt tilltagen.

Vi är gäster, påminde Sam sig. Viola är hans dotter och fru. Hans tak, hans regler.

Första gången han var på Crasters gård hade Viola kommit till honom och bett om hjälp, och Sam hade lånat henne sin svarta mantel då hon gick för att leta efter Jon Snö. Riddare ska försvara kvinnor och barn. Bara några få av de svarta bröderna var riddare, men ändå… Vi har alla sagt orden, reflekterade Sam. Jag är skölden som skyddar människornas riken. En kvinna var en kvinna, också en rövarkvinna. Vi borde hjälpa henne. Viola var rädd för barnets skull, rädd för att det skulle bli en pojke. Craster uppfostrade döttrarna till att bli hans fruar, men det fanns varken män eller pojkar på gården. Viola hade berättat för Jon att Craster gav sönerna till gudarna. Om gudarna är goda ger de henne en dotter, tänkte Sam.

Uppe på loftet höll Viola tillbaka ett skrik. ”Det är bra”, sa en kvinna. ”Krysta lite till nu. Åh, jag ser hans huvud.”

Hennes, bad Sam ömkligt. Hennes huvud.

”Jag fryser”, sa Bannen svagt. ”Åh, vad jag fryser.” Sam ställde ifrån sig buljongskålen, bredde över den döende ännu en skinnfäll och lade mer ved på elden. Viola skrek till och började flämta. Craster gnagde på sin hårda svarta korv. Han hade korv åt sig själv och sina fruar, sa han, men inte åt nattens väktare. ”Kvinnor”, klagade han, ”som de jämrar sig. En gång hade jag en fet sugga som födde åtta griskultingar utan att grymta ens.” Tuggande vred han på huvudet och kisade föraktfullt på Sam. ”Hon var nästan lika fet som du, Dräparen.” Han skrattade.

Det var mer än Sam klarade av. Han lämnade eldstaden, klev försiktigt över och runt sittande, sovande och döende män på det stampade jordgolvet. Röken och skriken och stönandena fick honom att känna sig svimfärdig. Med nedböjt huvud trängde han sig ut mellan hjorthudarna som tjänade som dörr.

Det var molnigt, men han bländades ändå av ljuset efter dunklet inomhus. Det hade börjat töa, även om snön fortfarande tyngde ner trädens grenar och låg kvar i fläckar på de gyllenbruna kullarna. Stormen hade dragit förbi och dagarna på Crasters gård hade varit… inte varma kanske men inte heller bitande kalla. Sam kunde höra hur det droppade från istapparna som hängde längs kanten av det tjocka torvtaket. Han drog ett skälvande andetag och tittade sig omkring.

Han såg enhänte Ollo och Tim Sten mata och vattna de få ponnyer de hade kvar. Andra bröder var sysselsatta med att flå och slakta de hästar som bedömdes vara för svaga för att orka fortsätta. Spjutkastare och bågskyttar gick på vakt utanför jordvallen som var Crasters enda skydd mot de faror som lurade i skogen bortom, medan tjocka pelare av blågrå rök steg upp från dussinet eldar. Sam kunde höra ekot av yxor från skogen där ett arbetslag var i färd med att hugga tillräckligt med ved för att hålla eldarna brinnande hela natten. Nätterna var bekymmersamma. Det var då det blev mörkt och kallt.

De hade varken blivit anfallna av gengångare eller vålnader medan de befann sig på Crasters gård och skulle inte bli det heller, hävdade Craster. ”En gudfruktig man har ingen orsak att frukta dem. Det sa jag till Mance Rayder en gång då han var här och snokade, men han lyssnade inte, lika lite som ni kråkor med era svärd och eldar. De hjälper inte när den vita kölden kommer. Då kan bara gudarna hjälpa en. Man måste hålla sig väl med gudarna.”

Viola hade också talat om den vita kölden, och hon hade berättat vad det var Craster offrade åt gudarna. Sam hade velat döda honom då han hörde det. Det finns inga lagar bortom muren, påminde han sig, och Craster är en vän till nattens väktare.

Från baksidan av huset steg ett rop upp och Sam gick dit för att se vad som stod på. Marken under hans fötter var en enda sörja av smältande snö och mjuk lera som Sorgsne Edd hävdade utgjordes av Crasters skit. Men den var tjockare än skit och sög sig hårt fast vid Sams stövlar.

Bakom ett trädgårdsland och en tom fårfålla höll ett tiotal svarta bröder på att skjuta pil mot ett mål av hö och halm. På femtio meters håll hade den smärte, blonde förvaltaren som kallades söte Donnel satt en pil nästan mitt i prick. ”Slå det om du kan, gamling!” uppmanade han.

”Det ska jag allt!” Ulmer, som var kutryggig med grått skägg, slapp hud och stela leder klev fram till strecket och drog en pil ur kogret vid midjan. I sin ungdom hade han varit fredlös och medlem av kungsskogens ökända brödraskap. Han hävdade att han hade skjutit en pil genom handen på Vite tjuren i kungsvakten för att kunna stjäla en kyss av en dornisk prinsessa. Han hade stulit hennes smycken också liksom en kista med gulddrakar, men det var kyssen han gillade att skryta om när han var på lyran.

Med en rörelse mjuk som sommarsiden spände han bågen, siktade och sköt. Pilen träffade målet två centimeter innanför Donnel Hills. ”Blir det bra, pojk?” frågade han och tog ett kliv bakåt.

”Det duger”, medgav ynglingen motvilligt. ”Du hade hjälp av att sidvinden inte blåste lika hårt som när jag sköt.”

”Det borde du i så fall ha tagit med i beräkningen. Du siktar bra och är stadig på handen, men det krävs mer för att slå en gammal räv som jag. Det var pilmakaren Dick som lärde mig böja bågen, och en skickligare bågskytt har aldrig funnits. Har jag någonsin berättat om gamle Dick?”

”Bara tre hundra gånger.” Varenda man på Svarta slottet hade hört Ulmers historier om bandet av fredlösa som fordom härjat i kungsskogen: om Simon Toyne och den leende riddaren, den tre gånger hängde Oswyn långhals, Wenda den vita dovhjorten, pilmakaren Dick, stormagade Ben och alla de andra. I ett försök att slippa undan tittade söte Donnel sig omkring och fick syn på Sam som stod där i leran. ”Kom hit, Dräparen”, ropade han, ”och visa hur du dräpte vålnaden.” Han höll fram den höga långbågen av idegran.

Sam blev röd i ansiktet. ”Det var inte med en pil utan med en dolk av drakglas…” Han visste vad som skulle hända om han tog bågen. Han skulle missa målet och pilen skulle flyga över jordvallen och in bland träden. Sedan skulle han höra dem skratta.

”Det spelar ingen roll”, sa Alan från Rosby, en annan duktig bågskytt. ”Vi vill gärna se Dräparen skjuta, eller hur grabbar?”

Sam orkade inte med de hånfulla leendena, de elaka små skämten, föraktet i deras blickar, så han vände sig om för att gå tillbaka samma väg han kommit. Men högerfoten sjönk djupt ner i sörjan och då han försökte dra upp den tappade han stöveln och blev tvungen att ställa sig på knä för att få loss den med de andras skratt ekande i öronen. Trots alla tjocka sockor hade smältvattnet trängt in till tårna innan han lyckades ta sig därifrån med stöveln i handen. Far hade rätt i att jag är värdelös, tänkte han ömkligt. Jag har ingen rätt att leva när så många modiga män är döda.

Grenn, som hade ansvaret för en eld söder om grinden, var naken till midjan och höll på att klyva timmerstockar. Han var röd i ansiktet av ansträngning och svetten fick det att ånga om huden. Men han log när Sam stånkande kom fram till honom. ”Tog vålnaderna av dig stöveln, Dräparen?”

Han med? ”Det var leran. Kalla mig inte det, är du snäll.”

”Varför inte?” Grenn lät uppriktigt förbryllad. ”Det är ett bra namn och du har ärligt förtjänat det.”

Pyp retades alltid med Grenn och menade att han var dum som ett spån, så Sam förklarade tålmodigt. ”Det är bara ett annat sätt att kalla mig fegis”, sa han medan han vinglande stod på vänster fot och drog på sig den leriga högerstöveln. ”De hånar mig på samma sätt som de hånar Bedwyck genom att kalla honom Jätten.”

”Men han är ingen jätte och Paul var aldrig liten”, sa Grenn. ”Utom kanske då han låg vid sin mors bröst och blev ammad. Men du dräpte verkligen vålnaden, så det är inte samma sak.”

”Men jag… Jag var vettskrämd!”

”Det var jag med. Det är bara Pyp som säger att jag är för dum för att vara rädd. Jag blir lika rädd som alla andra.” Grenn böjde sig ner och tog upp en vedklabb som han kastade på elden. ”Jag brukade vara livrädd för att slåss mot Jon. Han var så snabb, och han slogs som om han tänkte döda mig.” Det började ryka i den fuktiga vedklabben innan den fattade eld. ”Men jag har aldrig sagt det till någon. Ibland tror jag att allihop bara låtsas vara modiga, men att ingen egentligen är det. Kanske blir man modig om man låtsas vara det? Jag vet inte. Låt dem kalla dig Dräparen. Vad spelar det för roll?”

”Du gillade inte när ser Alliser kallade dig Uroxen.”

”Det han sa var att jag var stor och dum.” Grenn kliade sig i skägget. ”Men om Pyp vill kalla mig för Uroxen får han gärna göra det, och du och Jon med. En uroxe är ett stort och starkt djur, så det är inte så illa. Jag är stor och stark och blir allt starkare. Vill du inte hellre heta Sam dräparen än ser Spädgris?”

”Varför kan jag inte bara få vara Samwell Tarly?” Han satte sig tungt ner på en våt timmerstock som Grenn ännu inte hunnit klyva. ”Det var drakglaset som dräpte vålnaden, inte jag, utan drakglaset.”

Han hade berättat för allihop hur det gick till. En del av dem trodde honom inte, det begrep han. Dolken hade visat Sam sin dolk och sagt: ”Jag har järn. Vad ska jag då med glas till?” Black Bernarr och de tre som hette Garth gjorde klart att de betvivlade hela historien, och Rolley från Sisterton sa rent ut: ”Det troligaste är att du högg mot några prasslande buskar. Så visade det sig att Lille Paul satt på huk bakom dem och då hittade du på en lögn.”

Men både Dywen och Sorgsne Edd tog honom på fullaste allvar, och de övertalade Sam och Grenn att berätta alltihop för befälhavaren. Mormont lyssnade med bister min och ställde skarpa frågor. Han var en försiktig man och tänkte inte tacka nej till något som kunde vara till hjälp, så han bad att få allt drakglas Sam hade i sin packsäck, vilket inte var särskilt mycket. Då Sam tänkte på drakglasskatten som Jon grävt upp nedanför Näven ville han gråta. Där hade funnits dolkklingor, spjutspetsar och mängder av pilspetsar och Jon hade tillverkat tre drakglasdolkar: en till sig själv, en till befälhavaren och en till Grenn, som Sam fått överta. Sam hade fått en spjutspets, ett gammalt sprucket stridshorn och en handfull pilspetsar och Grenn hade också fått pilspetsar, men det var allt.

Nu hade de bara två dolkar, nitton pilspetsar och ett långt ekspjut med svart drakglasspets. En av vaktposterna fick alltid bära spjutet, och Mormont hade delat ut pilspetsarna till sina bästa bågskyttar. Muttrande Bill, Garth Gråfjäder, Ronnel Harclay, söte Donnel Hill och Alan från Rosby hade tre var och Ulmer fyra. Men även om alla pilspetsar av drakglas träffade sina mål skulle de snart få nöja sig med att skjuta eldpilar som de övriga. De hade skjutit hundratals eldpilar på Näven, men gengångarna hade ändå fortsatt att välla fram.

Det kommer inte att räcka, tänkte Sam. Crasters jordvall av lera och smältande snö skulle knappast hejda gengångarna som hade klättrat uppför den mycket brantare Näven och strömmat in över ringen av stenar. I stället för tre hundra bröder i disciplinerade rader skulle gengångarna finna fyrtioen medtagna stackare, varav nio var för illa däran för att kunna slåss. Av de drygt sextio bröder som slagit sig fria på Näven och lyckats fly i den rykande snöstormen hade fyrtiofyra överlevt och stapplat in i Crasters långhus. Men tre av dem hade redan dött av sina sår och Bannen skulle snart bli nummer fyra.

”Tror du gengångarna har gett sig av?” frågade Sam. ”Varför gör de inte slut på oss?”

”De kommer bara när det är kallt.”

”Ja, men är det kölden som för med sig gengångarna eller gengångarna som för med sig kölden?”

”Det spelar väl ingen roll?” Grenns yxa fick träflisorna att yra omkring. ”Båda delarna kommer samtidigt. Fast nu när vi vet att drakglas dödar dem kanske vi slipper dem. Kanske är de rädda för oss nu!”

Sam önskade att han kunde tro det, men som han såg det betydde rädsla inte mer än smärta eller kärlek eller plikt när man var död. Han knäppte händerna runt benen och kände svetten drypa under lagren av ylle, läder och päls. Visserligen hade drakglasdolken fått vålnaden i skogen att smälta ner till en liten pöl, men på Grenn lät det som om drakglaset skulle göra samma sak med gengångarna. Det vet vi inte, tänkte han. Egentligen vet vi ingenting. Jag önskar att Jon vore här. Sam tyckte om Grenn, men han kunde inte tala med honom på samma sätt som med Jon. Jon skulle inte kalla mig Dräparen, det vet jag. Och jag skulle kunna prata med honom om Violas baby. Men Jon hade ridit sin väg tillsammans med Qhorin halvhand, och sedan dess hade Sam och de andra inte hört ett ord från honom. Han hade också en drakglasdolk, men tänkte han på att använda den? Ligger han död och stelfrusen i någon ravin… eller är han död och går omkring?

Han kunde inte förstå varför gudarna skulle vilja ta Jon Snö och Bannen och lämna kvar honom, feg och klumpig som han var. Han borde ha dött på Näven där han hade kissat på sig två gånger och tappat svärdet också. Och han skulle ha dött i snön om inte Lille Paul hade burit honom. Jag önskar att alltihop vore en dröm, för då skulle jag kunna vakna. Tänk om han kunde vakna upp igen på De första människornas näve med alla de svarta bröderna omkring sig – och Jon och Gast med. Ännu bättre skulle det vara att vakna upp i Svarta slottet på andra sidan muren och gå till kantinen för att få en skål med trefingrade Hobbs tjocka rågmjölsgröt med en rejäl klick smör smältande i mitten och honung ringlad över. Blotta tanken fick det att kurra i hans tomma mage.

”Snö.”

Ljudet fick Sam att höja blicken. Flaxande med sina breda, svarta vingar flög befälhavarens korp runt elden.

”Snö ”, kraxade fågeln. ”Snö, snö.”

Såg man korpen kunde man vara säker på att gamle björnen snart skulle följa efter, och mycket riktigt. Efter en stund dök Mormont upp bland träden. Han red på en ponny mellan gamle Dywen och Ronnel Harclay med det snipiga ansiktet, gränsjägaren som hade efterträtt Thoren Smallwood som kapten. Spjutkastaren vid grinden ropade ”Vem där?” och gamle björnen svarade barskt: ”Vem tror du att jag är? Tog gengångarna dina ögon eller…?” Han red in mellan de höga pålarna med spetsade skallar av en björn och en bagge, höll sedan in hästen, höjde näven och visslade, varpå korpen kom flygande till honom.

”Vi har bara tjugotvå hästar kvar, ers nåd”, hörde Sam Ronnel Harclay säga, ”och jag tvivlar på att hälften tar sig till muren.”

”Jag vet det”, muttrade Mormont, ”men vi måste ändå ge oss av. Det har Craster sagt rent ut.” Han blickade mot väster där en mörk molnbank dolde solen. ”Gudarna har gett oss respit, men för hur länge?” Mormont svingade sig ur sadeln och korpen lyfte skrämt. Så fick han syn på Sam och röt: ”Tarly!”

”Jag?” Sam kom klumpigt på fötter.

”Jag? ” Korpen landade på den gamles huvud. ”Jag?”

”Heter du Tarly? Har du en bror i närheten? Ja, du. Stäng munnen och följ med mig.”

”Med er?” Orden lät som ett pip.

Befälhavare Mormont gav honom en förintande blick. ”Du är en man i nattens väktare. Försök att inte pissa på dig varje gång jag tittar på dig. Kom, sa jag.” Det klafsade om stövlarna då han stegade i väg i leran och Sam fick småspringa för att hålla jämna steg med honom. ”Jag har funderat på ditt drakglas.”

”Det är inte mitt”, invände Sam.

”Jon Snös drakglas då. Om det är drakglasdolkar vi behöver, varför har vi då bara två stycken? Varenda man på muren borde beväpnas med en den dag han säger sina ord.”

”Vi visste inte…”

”Vi visste inte! Men en gång måste vi ha vetat. Nattens väktare har glömt sitt verkliga syfte. Man bygger inte en två hundra meter hög mur för att hindra vildar i skinnfällar från att stjäla kvinnor. Muren restes för att skydda människornas riken, men inte mot andra människor, vilket rövarna är när man tänker närmare efter. Det har gått för många år, Tarly, tusentals år, och det har fallit i glömska vem fienden var. Nu är han här, men vi vet inte hur vi ska bekämpa honom. Är det drakar som gör drakglas, som småfolket brukar säga?”

”M-mästarna tror inte det”, stammade Sam. ”Mästarna säger att det kommer från elden i jordens inre. De kallar det obsidian.”

Mormont fnös. ”För mig får de gärna kalla det citronpaj. Om det dödar som du påstår vill jag ha mer av det.”

Sam snavade. ”Jon hittade mer vid Näven, hundratals pilspetsar och spjutspetsar med…”

”Du har sagt det, men vad har vi för nytta av det här? För att ta oss till Näven igen skulle vi behöva vara beväpnade med vapen som vi inte har förrän vi kommer dit. Och vi har rövarna att tänka på också. Vi måste hitta drakglas någon annanstans.”

Allt som hänt på sistone hade nästan fått Sam att glömma rövarna. ”Skogens barn använde drakglasdolkar”, sa han. ”De måste veta var man hittar obsidian.”

”Skogens barn är döda”, påpekade Mormont. ”De första människorna dödade hälften med bronsklingor och andalerna gjorde slut på resten med järn. Varför en glasdolk skulle…”

Gamle björnen avbröt sig då Craster kom ut ur långhuset. Rövaren log och visade upp ett gap fullt av trasiga, bruna tänder. ”Jag har en son.”

”Son”, kraxade korpen. ”Son, son, son.”

Befälhavarens ansikte var stelt. ”Jag är glad för er skull.”

”Är ni? Jag blir glad när ni har gett er av med era män. Det är på tiden.”

”Så snart våra sårade blir starka nog…”

”De blir aldrig starkare, och det vet vi bägge två, gamla kråka. Skär halsen av dem som ligger döende, så är det gjort, eller lämna kvar dem om ni inte står ut med att göra det, så ska jag sköta om saken.”

Lord Mormont ilsknade till. ”Thoren Smallwood hävdade att ni var en vän till nattens väktare…”

”Ja, jag gav er allt jag kunde avvara”, sa Craster, ”men det börjar bli vinter och nu har flickan gett mig ännu en skrikande mun att mätta.”

”Vi kan ta honom med oss”, pep någon.

Craster vred på huvudet. Ögonen smalnade och han spottade på Sams fot. ”Vad sa du, Dräparen?”

Sam öppnade och stängde munnen. ”Jag… jag menade bara… om ni inte ville ha honom… ytterligare en mun att mätta och vintern som kommer. Vi… vi skulle kunna ta honom med och…”

”Det är min son, mitt blod! Aldrig i livet att jag skulle ge honom till er kråkor.”

”Jag bara tänkte…” Du har inga söner. Du sätter ut dem i skogen för att dö, det sa Viola. Därför har du bara fruar här och döttrar som växer upp och blir fruar.

”Håll tyst, Sam!” sa befälhavaren. ”Du har sagt tillräckligt, alldeles tillräckligt. In med dig.”

”M-men ers nåd…”

”In med dig!” Röd i ansiktet trängde sig Sam in mellan hjorthudarna och kom in i dunklet. Mormont följde efter. ”Du är allt en riktig jubelidiot!” dundrade den gamle med rösten halvkvävd av ilska. ”Även om Craster gav oss barnet skulle han vara död innan vi nådde muren. Vi har lika lite behov av ett nyfött spädbarn som av mer snö. Har du mjölk i dina stora bröst och kan amma honom? Eller tänkte du ta med modern också?”

”Hon vill följa med oss”, sa Sam. ”Hon bönföll mig…”

Mormont höjde handen. ”Jag vill inte höra mer, Tarly. Du har fått order om att hålla dig borta från Crasters fruar.”

”Hon är hans dotter”, sa Sam försiktigt.

”Gå och titta till Bannen! Nu genast, innan jag blir riktigt arg.”

”Ja, ers nåd.” Darrande skyndade Sam därifrån.

Men då han kom fram till elden höll Jätten just på att dra upp pälsmanteln över Bannens huvud. ”Han sa att han frös”, sa den lille mannen. ”Jag hoppas verkligen att han kommer till ett varmt ställe.”

”Hans sår…”, sa Sam.

”Strunt i hans sår!” Dolken petade på liket med foten. ”Hans fot var skadad. Jag kände en karl hemma i byn som förlorade en fot. Han levde tills han blev nittiofyra.”

”Det var kölden”, sa Sam. ”Han blev aldrig varm.”

”Han fick ingen mat, ingen ordentlig mat”, rättade Dolken. ”Oäktingen Craster lät honom svälta ihjäl.”

Sam såg sig ängsligt omkring, men Craster hade inte kommit tillbaka in i långhuset. Om han hade gjort det kunde det ha gått illa. Gränsjägarna påstod att Craster var oäkting, son till en rövarkvinna och en sedan länge död kråka, och kanske var det därför rövaren avskydde oäktingar.

”Craster har sina egna att föda”, sa Jätten, ”alla dessa kvinnor. Han har gett oss vad han kan.”

”Det tror jag inte ett ögonblick på. Så snart vi har gett oss av öppnar han en ölkagge och sätter sig ner för att festa på skinka och honung. Och han skrattar säkert åt oss som svälter ute i snön. Han är inget annat än en usel rövare och ingen av dem är vän till nattens väktare.” Dolken sparkade till den döde. ”Fråga Bannen om du inte tror mig.”

I solnedgången brände de den döde gränsjägaren i den eld som Grenn hållit vid liv under dagen. Tim Sten och Garth från Gammelstad bar ut den nakna kroppen och svingade honom fram och tillbaka innan de kastade honom på elden. De överlevande bröderna delade på hans kläder, vapen, rustning och allt annat han ägt. I Svarta slottet begravde nattens väktare sina döda under högtidliga former, men de befann sig inte där nu. Och aska kommer inte tillbaka som vålnader och gengångare.

”Hans namn var Bannen”, sa befälhavare Mormont då lågorna tog honom. ”Han var modig, en bra gränsjägare. Han kom till oss från… Varifrån kom han?”

”Från Vita hamnen”, ropade någon.

Mormont nickade. ”Han kom till oss från Vita hamnen och svek aldrig sin plikt. Han höll sina löften efter bästa förmåga, red långt, stred tappert. Vi får aldrig mer se hans like.”

”Och nu är hans vakt slut”, skanderade de svarta bröderna.

”Och nu är hans vakt slut”, upprepade Mormont.

”Slut”, ropade korpen. ”Slut.”

Sam var rödögd och röken fick honom att må illa. När han betraktade elden tyckte han sig se Bannen sitta upp och försöka slå ifrån sig lågorna som förtärde honom. Men i nästa stund skymdes synen av den virvlande röken. Det värsta var emellertid lukten. Om den hade varit äcklig kunde han kanske ha stått ut, men hans brinnande broder luktade stekt gris så starkt att det vattnades i munnen på Sam, och det var så gräsligt att då fågeln skrek ”Slut” rusade han i väg och kräktes i diket bakom långhuset.

Han stod på knä i leran då Sorgsne Edd kom dit. ”Gräver du efter maskar, Sam? Eller mår du bara dåligt?”

”Dåligt”, svarade Sam matt och torkade munnen med baksidan av handen. ”Lukten…”

”Inte visste jag att Bannen kunde lukta så gott.” Edds tonfall var lika dystert som någonsin. ”Jag hade god lust att skära en skiva av honom. Om vi hade haft äppelmos skulle jag nog ha gjort det. Griskött smakar alltid bäst med äppelmos, tycker jag.” Edd snörde upp byxorna och plockade fram mandomen. ”Det är bäst att du inte dör, Sam, annars fruktar jag att jag faller för frestelsen. Det måste finnas mycket mer knaprig svål på dig än på Bannen, och det har jag aldrig kunnat motstå.” Han suckade medan urinen beskrev en hög båge, gul och ångande. ”Har du hört att vi rider i gryningen? Oavsett om det är sol eller snö, säger gamle björnen.”

Sol eller snö. Sam såg ängsligt på himlen. ”Snö?” pep han. ”Vi… rider? Allihop?”

”Nja. En del av oss blir tvungna att gå.” Edd skakade av sista droppen. ”Dywen säger att vi måste lära oss rida på döda hästar, precis som vålnaderna gör. Han hävdar att det sparar in på foder. Hur mycket kan en död häst äta?” Han snörde byxorna. ”Jag vill inte påstå att idén tilltalar mig. Om man lyckas komma på ett sätt att få fart på döda hästar blir det snart vår tur. Och jag blir sannolikt först. ’Edd, att du är död är ingen ursäkt för att ligga ner, så res dig och ta spjutet för du har vakten i kväll.’ Men jag borde inte vara så dyster. Kanske dör jag innan någon listar ut rätta sättet.”

Kanske dör vi allihop och förr än vi skulle önska, tänkte Sam medan han mödosamt reste sig.

Då Craster fick veta att hans ovälkomna gäster skulle ge sig av morgonen därpå blev rövaren riktigt älskvärd mot dem, för att vara han. ”Det är hög tid”, menade han. ”Ni hör inte hemma här och det har jag redan sagt. Men jag ska ändå ge en avskedsfest för er. Mina fruar kan steka hästarna ni slaktade och jag ska plocka fram öl och bröd.” Han log sitt bruna leende. ”Det finns inget bättre än öl och hästkött. Man ska äta dem om man inte kan rida dem, det är vad jag brukar säga.”

Hans fruar och döttrar drog fram långbänkarna och bockborden, lagade mat och serverade. Med undantag av Viola kunde Sam inte skilja kvinnorna åt. En del var gamla och en del var unga, och några bara flickor, men många av dem var både Crasters döttrar och fruar, och de såg likadana ut allihop. Medan de skötte sina sysslor talade de lågmält med varandra, men aldrig med männen i svart.

Craster ägde bara en stol, och han satte sig i högsätet, klädd i fårskinnsväst. De tjocka armarna täcktes av vitt hår och runt ena handleden hade han en tung armring av flätat guld. Befälhavare Mormont tog plats på långbänken till höger om honom medan resten av bröderna trängde ihop sig vid borden, utom det tiotal som fick stanna utanför för att vakta grinden och passa eldarna.

Det kurrade i Sams mage när han hittade en plats mellan Grenn och föräldralöse Oss. Det dröp fett om det stekta hästköttet då Crasters fruar vände spetten ovanför eldstaden och lukten fick det att återigen vattnas i munnen på Sam. Men det påminde honom bara om Bannen, och han visste att han skulle kräkas om han smakade minsta smula trots att han var hungrig. Hur kunde de äta de stackars trogna ponnyerna som hade burit dem så långt? Då Crasters fruar kom med lök sträckte han sig ivrigt efter en. På ena sidan var den svart av mögel, men han skar bort möglet med kniven och åt den andra halvan rå. Det fanns bröd också, men bara två levar. Då Ulmer bad om mer skakade kvinnan på huvudet. Det var då bekymren började.

”Två levar?” klagade Karl klumpfot där han satt vid bordets nedre ände. ”Hur dumma kan ni kvinnor vara? Vi behöver mer bröd!”

Befälhavaren gav honom en sträng blick. ”Ta vad du får och var tacksam. Vill du hellre vara ute i stormen och äta snö?”

”Snart nog är vi där.” Karl klumpfot lät sig inte tystas av gamle björnens vrede. ”Jag äter hellre vad Craster har undangömt, ers nåd.”

Crasters ögon smalnade. ”Jag har gett nog till er kråkor. Jag måste föda mina kvinnor också.”

Dolken spetsade en bit hästkött. ”Så du erkänner att du har en hemlig visthusbod. Hur skulle du annars klara dig över vintern?”

”Jag är en gudfruktig människa…”, började Craster.

”Du är en snål människa och en lögnare”, sa Karl.

”Skinkor”, sa Garth från Gammelstad med vördnad i rösten. ”En gång när vi var här fanns det grisar. Jag kan slå vad om att han har skinkor gömda någonstans, rökta och saltade skinkor och bacon med.”

”Korv”, sa Dolken, ”långa svarta och hårda korvar, den sorten som håller i åratal. Jag slår vad om att han har hundratals hängande i någon jordkällare.”

”Havre, majs, och råg”, sa enhänte Ollo.

”Majs”, sa korpen och flaxade med vingarna. ”Majs, majs, majs, majs, majs.”

”Nu räcker det!” befallde lord Mormont och överröstade fågelns hesa skrin. ”Tyst med er allihop! Det här är rena dårskapen.”

”Äpplen”, sa Garth från Greenaway. ”Lådor med mogna höstäpplen. Det finns äppelträd utanför. Jag har själv sett dem.”

”Torkade bär. Kål. Pinjenötter.”

”Majs, majs, majs.”

”Saltat fårkött. Det finns en fårfålla, och han har säkert gömt undan massor av tunnor med fårkött.”

Vid det laget verkade Craster färdig att steka dem på spett allihop. Lord Mormont reste sig. ”Tystnad! Jag vill inte höra mer av den här sortens prat.”

”I så fall kan du stoppa brödet i öronen, gamling.” Karl klumpfot reste sig från bordet. ”Eller har du redan svalt smulan?”

Sam såg gamle björnen bli röd i ansiktet. ”Har du glömt vem jag är? Sitt ner, ät och håll tyst. Det är en order.”

Ingen sa något. Ingen rörde sig. Allas blickar vilade på befälhavaren och den store gränsjägaren med klumpfoten som stirrade på varandra tvärs över bordet. I Sams ögon verkade det som om Karl vek sig först och var på väg att sätta sig, fast motsträvigt…

… då Craster reste sig. I handen hade han yxan, den stora svarta stålyxan som Mormont skänkt honom som gåva. ”Nej, du ska inte sitta ner”, morrade han. ”Ingen som kallar mig snål får sova under mitt tak eller äta vid mitt bord. Ut med dig, krympling! Och du med och du och du!” Med yxhuvudet pekade han i tur och ordning på Dolken, Garth och Garth. ”Ni kan gott sova ute i kylan med tomma magar. Ut med er, annars ska jag…”

”Förbaskade oäkting!” hörde Sam någon svära. Han såg inte om det var Garth från Greenaway eller Garth från Gammelstad.

”Vem kallar mig oäkting?” tjöt Craster, sopade ner tallriken och vinbägaren från bordet med vänsterhanden och höjde yxan med den högra.

”Det gör alla människor”, svarade Karl.

Med yxan i handen hoppade Craster tvärs över bordet, och det gick så snabbt att Sam knappt trodde sina ögon. En kvinna skrek. Garth från Greenaway och föräldralöse Oss drog kniv, Karl tog några steg bakåt och snubblade över ser Byam som låg sårad på golvet. I ena ögonblicket strömmade förbannelser ur munnen på Craster, i nästa var det blod. Dolken hade gripit tag om hans hår, ryckt huvudet bakåt och skurit av halsen från öra till öra. Sedan knuffade han omilt till honom i ryggen, och rövaren föll ovanpå ser Byam som skrek av smärta medan Craster drunknade i sitt eget blod och yxan gled ur händerna. Två av Crasters fruar jämrade sig högljutt, en tredje grät, en fjärde flög på söte Donnel och försökte klösa ögonen ur honom. Han slog omkull henne. Befälhavare Mormont stod vid Crasters döda kropp och han var mörk i ansiktet av vrede. ”Gudarna kommer att förbanna oss”, ropade han. ”Det finns inget värre brott än att mörda sin värd när man är gäst i ett hus. Enligt alla lagar…”

”Det finns inga lagar bortom muren, gamling. Eller har du glömt det?” Dolken tog en av Crasters fruar i armen och satte spetsen på den blodiga dolken under hennes haka. ”Visa oss var han förvarar maten, annars går du samma öde till mötes, kvinna!”

”Släpp henne!” Mormont tog ett steg. ”Det här blir du halshuggen för, din…”

Garth från Greenaway ställde sig i vägen för befälhavaren och enhänte Ollo höll fast honom. Bägge två hade kniv i handen. ”Håll tyst”, varnade Ollo. I stället försökte befälhavaren dra kniven. Ollo hade bara en hand, men han var snabb. Han släppte Mormont och stack kniven i magen på honom och när han drog ut den igen var den alldeles röd. I nästa stund brakade helvetet löst.

Långt senare fann sig Sam sitta i skräddarställning på golvet med Mormonts huvud i knäet. Han hade ingen aning om hur de hamnat där och kom inte ihåg vad som hänt sedan gamle björnen blev nedstucken. Garth från Greenaway hade dödat Garth från Gammelstad, det mindes han, fast inte varför. Rolley från Sisterton hade ramlat ner från loftet och brutit nacken sedan han klättrat uppför en stege för att vänslas med Crasters fruar. Grenn…

Grenn hade ropat och försökt få honom med sig, och sedan hade han flytt tillsammans med Jätten, Sorgsne Edd och några andra. Craster låg kvar ovanpå ser Byam, men den sårade riddaren stönade inte längre. Fyra män i svart satt på en bänk och åt bränt hästkött medan Ollo våldtog en gråtande kvinna på bordet.

”Tarly.” Då gamle björnen försökte tala droppade blodet ur munnen och ner i skägget. ”Tarly. Du måste ge dig i väg. Nu!”

”Vart, ers nåd?” Rösten var livlös. Jag är inte rädd. Det var en underlig känsla. ”Det finns ingenstans att ta vägen.”

”Muren. Bege dig till muren. Nu!”

”Nu”, skriade korpen. ”Nu, nu.” Fågeln struttade längs den gamles arm, hoppade över till bröstet och drog ett hårstrå ur skägget.

”Du måste berätta för de andra.”

”Berätta vad, ers nåd?” frågade Sam artigt.

”Alltihop. Om Näven, rövarna, drakglaset. Allt!” Han andades mycket ytligt och rösten var en viskning. ”Berätta för min son, Jorah. Säg åt honom att ta den svarta dräkten. Min önskan, min sista önskan.”

”Önskan?” Korpen lade huvudet på sned och ögonen glänste som svarta pärlor. ”Majs?” frågade fågeln.

”Ingen majs”, sa Mormont svagt. ”Berätta för Jorah. Jag förlåter honom. Min son. Snälla. Gå nu.”

”Det är för långt”, invände Sam. ”Jag kommer aldrig att nå muren, ers nåd.” Han var så trött. Allt han ville var att sova, sova och sova och aldrig mer vakna, och han visste att om han bara satt kvar tillräckligt länge skulle Dolken eller enhänte Ollo eller klumpfot Karl bli arg på honom och se till att han dog. ”Jag stannar hellre hos er. Se, jag är inte rädd längre, varken för er… eller något annat.”

”Det borde du vara”, sa en kvinnoröst.

Bredvid dem stod tre av Crasters fruar. Två var gamla gummor som Sam inte kände igen, men mellan dem stod Viola, insvept i pälsverk och med ett bylte i famnen som måste vara hennes baby. ”Vi får inte tala med Crasters fruar”, sa Sam. ”Vi har order.”

”De gäller inte längre”, sa den ena gumman.

”De svartaste kråkorna är nere i källaren och smörjer kråset eller uppe på loftet med de unga flickorna”, sa den andra gumman. ”Men de kommer snart tillbaka, och då är det bäst att du är borta. Hästarna slet sig, men Dyah fångade två.”

”Du lovade att hjälpa mig”, påminde Viola.

”Jag sa att Jon kunde hjälpa dig. Jon är modig och duktig på att slåss, men jag tror att han är död nu. Jag är feg och fet. Titta hur fet jag är. Dessutom är lord Mormont sårad. Ser ni inte? Jag kan inte lämna befälhavaren.”

”Barn”, sa den första gumman, ”den gamle kråkan gick före dig. Titta!”

Mormonts huvud låg stilla i hans knä, men ögonen var öppna och stirrade och läpparna rörde sig inte längre. Korpen lade huvudet på sned och skriade, såg sedan på Sam. ”Majs?”

”Ingen majs. Han har ingen majs.” Sam slöt gamle björnens ögon och försökte komma på en bön, men det enda som dök upp i huvudet var ”Moder, barmhärtiga Moder, förbarma dig.”

”Din mor kan inte hjälpa dig nu”, sa den andra gumman, ”och inte den döde gamlingen heller. Ta hans svärd och hans stora, varma pälsmantel och ge dig av.”

”Flickan ljuger inte”, återtog den första gumman. ”Det är min dotter och jag piskade tidigt lögnen ur henne. Du sa att du skulle hjälpa henne. Gör som Ferny säger, pojk. Ta flickan härifrån, men skynda dig!”

”Skynda”, sa korpen. ”Skynda, skynda, skynda.”

”Vart?” frågade Sam förbryllad. ”Vart ska jag föra henne?”

”Till ett varmt ställe”, svarade gummorna med en mun.

Viola grät. ”Ta mig och barnet härifrån, snälla. Jag kan bli din fru på samma sätt som jag var Crasters. Snälla! Det blev en pojke, precis som Nella sa. Om du inte gör det tar de honom.”

”Vilka de?” undrade Sam och korpen lade sitt svarta huvud på sned och upprepade: ”De, de, de.”

”Pojkens bröder”, svarade den andra gumman. ”Crasters söner. Utanför tilltar den vita kölden, kråka. Det känner jag i märgen. Sönerna är snart här.”