Ögonen hade vant sig vid mörkret, och det starka eldskenet fick Arya att blinka som en uggla när Harwin tog av huvan.
Mitt på jordgolvet i den ihåliga kullen fanns en väldig eldgrop, och sprakande lågor slog upp mot grottans sotiga tak. Väggarna utgjordes av sten och jord som genomkorsades av slingrande, vita rötter. Medan hon stod där började det dyka upp folk från alla håll och kanter. De lämnade skuggorna, kom ut ur skrevor, gömslen och becksvarta tunnelöppningar för att titta på fångarna. På andra sidan eldgropen bildade rötterna en trappa upp till en håla i väggen där en karl satt nästan skymd av ödesträdets rotsystem.
Gul tog av Gendry huvan. ”Vad är det här för ställe?” frågade han.
”Ett gammalt ställe – och hemligt. En tillflyktsort dit varken vargar eller lejon hittar.”
Varken vargar eller lejon. Arya fick gåshud och mindes drömmen hon haft och smaken av blod då hon slitit av dothrakierns arm från axeln.
Grottan var så enorm att det var svårt att säga var den började och slutade. Det gick inte heller att avgöra om öppningarna var ingångar till långa tunnlar eller bara grunda håligheter. Arya såg män, kvinnor och barn, och alla betraktade henne vaksamt.
”Där har du trollkarlen, lilla ekorre, så nu kan du få dina svar”, sa Grönskägg och pekade. Vid elden stod Tom Sjusträngad och pratade med en lång, mager karl med ett hopplock av gamla rustningsdelar över den sjaskiga rosa ämbetsdräkten. Det kan inte vara Thoros från Myr. Arya mindes den röde prästen som fet med släta kinder och blankt, kalt huvud. Den här mannen hade insjunket ansikte och en yvig kalufs av tovigt grått hår. Något Tom sa fick honom att titta på henne, och Arya trodde att han skulle komma fram till henne. Men just då dök Galne jägaren upp och knuffade ut fången i ljuset, och hon och Gendry glömdes bort.
Jägaren hade visat sig vara en undersätsig, trätgirig karl i lappade bruna skinnbyxor med tunt hår och svag haka. I Stenkyrka hade hon trott att Gul och Grönskägg skulle slitas i stycken då de konfronterade honom vid kråkburarna och krävde att hans fånge skulle föras till blixtlorden. De hade varit omgivna av skällande och morrande hundar, men Tom Sju hade lugnat dem med sitt spelande, Isa marscherade tvärs över torget med förklädet fullt av ben och fett fårkött och Gul pekade på Anguy som stod i värdshusfönstret med en pil i bågen. Galne jägaren förbannade dem allihop och kallade dem rövslickare, men slutligen hade han gått med på att föra fången till lord Beric för rättegång.
De hade surrat hans handleder, lagt en rännsnara runt halsen och dragit en säck över huvudet, men ändå kände Arya hur karlen utstrålade fara tvärs över grottan. Thoros – om det verkligen var han – mötte Jägaren och hans fånge då de hade kommit halvvägs fram till elden. ”Hur fick du fast honom?” frågade prästen.
”Det var hundarna som vädrade honom. Han låg och sov ruset av sig under en tårpil.”
”Förrådd av sina egna.” Thoros vände sig till fången och slet av huvan. ”Välkommen till vår enkla sal, hund. Den är inte lika praktfull som Roberts tronsal, men umgänget är bättre.”
De fladdrande lågorna kastade orangefärgade skuggor över Sandor Cleganes brännskadade ansikte, så att han såg ännu fasansfullare ut än i dagsljus. Då han slet i repet runt handlederna lossnade intorkat blod. Det ryckte i Blodhundens mun. ”Dig känner jag”, sa han till Thoros.
”Du har känt mig. I mêléerna brukade du förbanna mitt flammande svärd; tre gånger har jag besegrat dig med det.”
”Thoros från Myr. Förr rakade du huvudet.”
”För att visa att mitt sinne var ödmjukt, men i själva verket var det fåfängt. Dessutom har jag tappat bort rakkniven någonstans i skogen.” Prästen klappade sig på magen. ”Jag är mindre än tidigare men samtidigt större. Ett år i vildmarken får fläsket att försvinna. Jag önskar att det fanns en skräddare som kunde ta in huden på mig. Då skulle jag kanske se ung ut igen och vackra jungfrur skulle överösa mig med kyssar.”
”Bara de blinda, präst.”
De fredlösa tjöt av skratt och ingen högre än Thoros själv. ”Det äger nog sin riktighet. Ändå är jag inte den falske präst du kände. Ljusets herre har tagit plats i mitt hjärta. Mäktiga krafter som länge har slumrat håller på att vakna till liv igen och ger sig till känna i bygderna. Jag har sett dem i mina lågor.”
Blodhunden lät sig inte imponeras. ”Både du och dina lågor kan dra åt skogen.” Han betraktade de andra. ”För att vara gudfruktig håller du dig med tvivelaktigt sällskap.”
”De är mina bröder”, sa Thoros enkelt.
Gul trängde sig fram. Han och Grönskägg var de enda närvarande männen som kunde mäta sig med Blodhunden. ”Var försiktig när du skäller, hund. Vi håller ditt liv i våra händer.”
”I så fall är det bäst att ni torkar skiten av fingrarna.” Blodhunden skrattade. ”Hur länge har ni legat och tryckt i den här hålan?”
Cleganes antydan om att de skulle vara fega fick Skytten att ilskna till. ”Fråga Geten om vi har hållit oss gömda. Fråga din bror och lord Igel. Vi har orsakat dem mycket bekymmer.”
”Det här patrasket? Narra mig inte att skratta. Ni ser snarare ut som svinaherdar än soldater.”
”En del av oss var svinaherdar”, inföll en kort karl som Arya inte kände, ”och andra var garvare, trubadurer och murare, men det var före kriget.”
”När vi lämnade Kungshamn tjänade vi olika hus och vi var riddare, väpnare eller soldater, lorder eller vanligt enkelt folk. Det var bara vårt uppdrag som förenade oss.” Rösten kom från karlen som satt skymd i hålan bakom ödesträdets rötter. ”Vi var fem tjog som skickades ut för att föra kungens rättvisa till din bror.” Talaren började klättra ner. ”Fem tjog modiga och lojala män som anfördes av en dåre i en mantel översållad med stjärnor.” Det var en fågelskrämma till karl klädd i en trasig svart mantel prydd av stjärnor och ett buckligt bröstharnesk av stål med märken efter många strider. Större delen av ansiktet doldes av gyllenrött hår, bortsett från en kal fläck ovanför vänster öra där han fått skallen inslagen. ”Mer än åttio av de våra är döda nu, men andra har tagit upp svärden som föll ur deras händer.” Då han nådde marken flyttade de fredlösa på sig för att släppa fram honom. Han hade förlorat ena ögat, såg Arya, huden runt ögonhålan korsades av ärr och han hade en svart ring kring halsen. ”Med deras hjälp kämpar vi vidare efter bästa förmåga för Robert och riket.”
”Robert?” väste Sandor Clegane klentroget.
”Ned Stark skickade ut oss”, sa Tursamme Jack med kittelhjälmen, ”men han satt på järntronen då han gav oss befallningen, så vi var aldrig hans män utan Roberts.”
”Robert är numera kung över maskarna. Är det därför ni befinner er under jorden, så att ni kan utgöra hans hov?”
”Kungen är död”, medgav fågelskrämman, ”men vi är ändå kungens män, trots att det kungliga baneret försvann vid Vadet då din brors slaktare överföll oss.” Han satte handen mot bröstet. ”Robert är dräpt, men riket består och vi försvarar henne.”
”Henne?” fnös Blodhunden. ”Är det din mor, Dondarrion? Eller din sköka?”
Dondarrion? Beric Dondarrion hade sett bra ut; Sansas väninna Jeyne hade blivit förälskad i honom. Inte ens i Jeyne Pooles ögon kunde denne man vara stilig. Men då Arya tittade närmare kunde hon urskilja en grenig lila blixt i den spruckna emaljen på bröstharnesket.
”Berg, träd och floder, det är vad riket består av”, sa Blodhunden. ”Behöver berg försvaras? Robert skulle inte ha tyckt det. Om han inte kunde lägra det, slåss med det eller dricka det tråkade det ut honom, och det skulle ert modiga sällskap också göra…”
En våg av indignation svepte genom grottan. ”Kalla oss det igen, hund, och du ska få svälja tungan.” Gul drog långsvärdet.
Blodhunden stirrade föraktfullt på klingan. ”Här har vi en modig karl som drar blankt mot en fjättrad fånge. Lossa mina bojor, så får vi se hur modiga ni är.” Han kastade en blick på Galne jägaren bakom sig. ”Du kanske vill slåss med mig? Eller lämnade du allt ditt mod i hundgården?”
”Nej, men jag borde ha lämnat dig i en kråkbur.” Jägaren drog kniv. ”Och kanske gör jag det till slut.”
Blodhunden skrattade honom rätt upp i ansiktet.
”Vi är bröder här”, förklarade Thoros från Myr, ”edsvurna bröder som har svurit att tjäna riket, vår gud och varandra.”
”Brödraskapet utan baner.” Tom Sju slog an en sträng. ”Riddarna av ihåliga kullen.”
”Riddare?” Clegane fick ordet att låta som ett hån. ”Dondarrion är riddare, men ni andra är den ömkligaste hop fredlösa landstrykare jag någonsin har sett. Jag skiter bättre män än ni.”
”Varenda riddare kan dubba andra till riddare”, påpekade fågelskrämman som var Beric Dondarrion, ”och alla män du ser framför dig har känt ett svärd på sin axel. Vi är det glömda brödraskapet.”
”Låt mig gå, så ska jag glömma er också”, väste Clegane, ”men om ni tänker mörda mig tycker jag att ni ska sätta lite fart. Ni tog mitt svärd, min häst och mitt guld, så ta mitt liv med, men bespara mig det fromma bräkandet.”
”Du ska dö snart nog, hund”, försäkrade Thoros, ”men det blir inte mord, utan rättvisa.”
”Ja, och ett blidare öde än du förtjänar med tanke på allt de dina har gjort”, sa Galne jägaren. ”Lejon kallar ni er. I byarna Sherrer och Vadet blev sex- och sjuåriga flickor våldtagna och spädbarn som ammades höggs i två delar medan mödrarna tittade på. Naturens lejon dödar aldrig så grymt.”
”Jag var varken med vid Sherrer eller Vadet”, upplyste Blodhunden, ”så du kan inte lasta mig för de döda barnen.”
Thoros svarade: ”Förnekar du att huset Clegane är grundat på döda barn? Jag såg när prins Aegon och prinsessan Rhaenys lades framför järntronen. Egentligen borde ni ha två blodiga barn på ert vapen i stället för de där fula hundarna.”
Det ryckte i Blodhundens mun. ”Tar du mig för min bror? Är det ett brott att vara född Clegane?”
”Mord är ett brott.”
”Vem har jag mördat?”
”Lord Lothar Mallery och ser Gladden Wylde”, sa Harwin.
”Mina bröder Lister och Lennocks”, upplyste Tursamme Jack.
”Gammelfar Beck och Mudge, mjölnarens son, från Donnelwood”, ropade en gammal gumma från skuggorna.
”Merrimans änka som var så kärvänlig”, tillade Grönskägg.
”Kaplanerna i Slamdammen.”
”Ser Andrey Charlton. Hans väpnare Lucas Roote. Alla män, kvinnor och barn i Fältsten och Muskvarn.”
”Lord och lady Deddings.”
Tom Sjusträngad fortsatte uppräkningen. ”Alyn från Vinterhed, Joth Snabbåge, Lille Matt och hans syster Randa, Anvil Ryn, ser Ormond, ser Dudley, Pate från Mory, Pate från Lancewood, Gamle Pate och Pate från Shermerslund, Blinde Wyl, mor Maerie, Maerie skökan, Becca bagerskan, ser Raymun Darry, lord Darry, unge lord Darry, Brackens oäkting, pilmakaren Will, Harsley, mor Nolla…”
”Nu räcker det!” Blodhundens ansikte var förvridet av raseri. ”Namnen säger mig ingenting. Vad var det för några?”
”Människor”, sa lord Beric. ”Högättade och lågättade, unga och gamla, goda och dåliga, som dog genomborrade av klanen Lannisters spjut eller fick sina magar uppskurna av deras svärd.”
”Det var i alla fall inte mitt svärd. Den som påstår det är en lögnare!”
”Du tjänar ätten Lannister på Casterlyklippan”, sa Thoros.
”Jag har gjort det, i likhet med tusentals andra. Är vi alla skyldiga till varandras brott?” Clegane spottade. ”Ni är kanske ändå riddare. Ni ljuger som riddare, så kanske mördar ni också som riddare.”
Gul och Tursamme Jack började skrika åt honom, men Dondarrion höjde handen för att få tyst på dem. ”Vad menar du, Clegane?”
”En riddare är ett svärd till häst. Resten – löftena, de heliga oljorna, damernas scarfar, slöjor och band som bärs på torneringarna – är bara till för att försköna verkligheten. Kanske är svärdet vackrare med färgglada sidenband, men det dödar likafullt. Det är ingen skillnad på er och mig, bortsett från att jag inte försöker framställa mig i bättre dager. Döda mig om ni vill, men kalla mig inte mördare samtidigt som ni intalar er själva att er skit inte stinker. Och hör sen!”
Arya störtade förbi Grönskägg så snabbt att han inte ens hann reagera. ”Du är visst mördare!” skrek hon. ”Du dödade Mycah, och kom inte och säg att du inte gjorde det. Du mördade honom!”
Blodhunden stirrade oförstående på henne. ”Och vem var den här Mycah, pojk?”
”Jag är ingen pojke! Men det var Mycah. Han var son till en slaktare och du dödade honom. Jory sa att du nästan högg honom i två delar och han hade inte ens ett svärd.” Arya kände att de stirrade på henne allihop: kvinnorna, barnen och männen som kallade sig riddarna av ihåliga kullen.
”Vem är det?” frågade någon.
Blodhunden svarade: ”Vid alla sju helveten! Lillasystern, jäntan som kastade Joffs vackra svärd i floden.” Han gapskrattade. ”Vet du inte om att du är död?”
”Nej, det är du som är död”, genmälde hon.
Harwin tog Arya i armen för att få henne därifrån då lord Beric sa: ”Flickan har anklagat dig för mord. Förnekar du att du har dödat en slaktarpojke vid namn Mycah?”
Den väldige karlen ryckte på axlarna. ”Jag hade svurit att skydda Joffrey. Slaktarpojken anföll en kunglig prins.”
”Det är lögn!” Arya vred sig i Harwins grepp. ”Det var jag. Jag slog Joffrey och kastade Lejontand i floden. Mycah sprang sin väg, precis som jag sa åt honom.”
”Såg du pojken gå till anfall mot prins Joffrey?” sa lord Beric Dondarrion till Blodhunden.
”Jag hörde det av kungen själv. Det tillkommer inte mig att ifrågasätta kungligheter.” Clegane pekade på Arya. ”Hennes egen syster sa detsamma då hon stod inför er älskade Robert.”
”Sansa ljög!” utbrast Arya och återigen bubblade ilskan mot systern upp. ”Det var inte som hon sa.”
Thoros drog lord Beric åt sidan. De båda männen stod och talade i viskande ton medan Arya kokade inombords. De måste döda honom. I mina böner har jag bett hundratals gånger att han ska dö.
Beric Dondarrion vände sig åter till Blodhunden. ”Du står anklagad för mord, men ingen här kan säga om beskyllningen är sann eller falsk, så det är inte vår sak att döma dig. Bara ljusets herre kan göra det, och därför ska frågan om din skuld avgöras genom tvekamp.”
Blodhunden tycktes inte tro sina öron och gav lord Beric en misstänksam blick. ”Är du galen eller bara dum?”
”Ingetdera. Bevisa din oskuld med svärdet och du är fri att gå.”
”Nej!” tjöt Arya innan Harwin hann sätta handen för munnen på henne. Nej, de får inte. Han kommer att gå fri. Blodhunden var livsfarlig med svärdet, det visste alla människor. Han skrattar säkert åt dem, tänkte hon.
Och det gjorde han, ett långt, väsande skratt som ekade mellan grottväggarna, ett föraktfullt skratt. ”Vem blir det?” Han betraktade Gul. ”Den modige karlen i den pissgula manteln? Inte? Du då, Jägare? Du har sparkat hundar förut, så varför inte prova mig?” Han fick syn på Grönskägg. ”Du är tillräckligt stor, tyroshier. Kliv fram! Eller tänker ni låta den lilla flickan slåss mot mig?” Han skrattade igen. ”Vem av er vill dö?”
”Det blir mig du får möta”, sa lord Beric Dondarrion.
Arya mindes alla historier hon hört. Han kan inte dö, tänkte hon och hoppades innerligt att det var sant. Galne jägaren skar av repet som fjättrade Sandor Cleganes händer. ”Jag behöver mitt svärd och en rustning.” Blodhunden gned sina ömmande handleder.
”Svärdet ska du få”, förkunnade lord Beric, ”men oskulden ska vara din rustning.”
Clegane krökte på munnen. ”Min oskuld mot ditt bröstharnesk. Tycker du det är rättvist?”
”Ned, hjälp mig av med bröstharnesket.”
Arya fick gåshud över hela kroppen då hon hörde faderns namn, men Ned var bara en pojke, en ljushårig väpnare på högst tio elva år. Han kom snabbt fram för att knäppa upp spännena som höll det buckliga stålet på plats. Under harnesket hade lorden från Dorniens gränsland en vadderad vapentröja som höll på att falla sönder av ålder och svett, och den följde med då harnesket togs av. Gendry drog häftigt efter andan. ”Barmhärtiga moder!”
Lord Berics revben avtecknade sig tydligt under huden. Ovanför vänster bröstvårta hade han ett kraftigt, upphöjt ärr och när han vände sig om för att be om svärd och sköld såg Arya ett matchande ärr på ryggen. Lansen gick rakt igenom honom. Blodhunden hade också sett det. Är han rädd? Arya ville att han skulle vara rädd innan han dog, lika rädd som Mycah måste ha varit.
Ned hämtade lord Berics svärdsgehäng och långa svarta vapenskjorta. På den syntes hans hus greniga lila blixt. Vapenskjortan var avsedd att bäras ovanpå rustningen och hängde därför löst på kroppen. Han drog svärdet ur skidan och lämnade tillbaka gehänget till väpnaren.
Thoros hämtade Blodhundens svärdsgehäng. ”Har en hund någon ära?” frågade prästen. ”Och du ska inte tro att du kan slå dig fri eller ta något barn som gisslan… Anguy, Dennet, Kyle, skjut honom vid minsta tecken på förräderi.” Först när de tre skyttarna hade spänt bågarna överlämnade Thoros gehänget till Clegane.
Blodhunden drog svärdet och kastade ifrån sig skidan. Galne jägaren gav honom en järnbeslagen eksköld som var målad gul och pryddes av ätten Cleganes tre svarta hundar. Ned hjälpte lord Beric med skölden som hade så många hack och bucklor att den lila blixten och stjärnorna nästan inte syntes längre.
Men då Blodhunden började gå mot sin fiende blev han hejdad av Thoros från Myr. ”Först ber vi.” Han vände sig mot elden och höjde armarna. ”Ljusets herre, se till oss!”
Runt om i grottan upphävde brödraskapet utan baner sina röster till svar. ”Ljusets herre, försvara oss.”
”Ljusets herre, skydda oss i mörkret.”
”Ljusets herre, låt ditt ansikte lysa över oss.”
”Tänd din eld bland oss, R’hllor”, sa den röde prästen. ”Visa oss om denne man talar sant eller falskt. Slå ner honom om han är skyldig och ge styrka till hans svärd om han är oskyldig. Ljusets herre, ge oss visdom.”
”För natten är mörk och full av fasor”, sjöng de andra, och Harwin och Anguy lika högt som någon annan.
”Grottan är också mörk”, sa Blodhunden, ”men det är jag som är fasan här. Jag hoppas din gud är god, Dondarrion, för du ska snart möta honom.”
Gravallvarligt lade lord Beric eggen på långsvärdet mot vänster handflata och förde den långsamt nedåt. Blodet rann från rispan i handen och rann över stålet.
I nästa stund fattade svärdet eld.
Arya hörde Gendry be en bön i viskande ton.
”Brinn i de sju helvetena!” svor Blodhunden. ”Både du och Thoros.” Han kastade en blick på den röde prästen. ”När jag är klar med honom är det din tur.”
”Vartenda ord du säger skvallrar om din skuld, hund”, svarade Thoros medan Gul, Grönskägg och Tursamme Jack ropade hotelser och förbannelser. Lord Beric väntade tyst, lugn som stilla vatten, med skölden på vänsterarmen och svärdet brinnande i höger hand. Döda honom, tänkte Arya, snälla, du måste döda honom. Upplyst nedifrån såg Dondarrions ansikte ut som en dödsmask med det saknade ögat som ett ilsket, rött sår. Svärdet brann från spetsen till parerstången, men han tycktes inte känna hettan. Han stod så still att han kunde ha varit huggen i sten.
Men då Blodhunden anföll rörde han sig blixtsnabbt.
Det brinnande svärdet höjdes för att möta den kalla klingan och lämnade efter sig långa eldsvansar, likt sidenbanden Blodhunden hade talat om. Stål brakade mot stål. Så snart Cleganes första utfall hade blockerats gjorde han ett nytt, men den här gången kom lord Berics sköld i vägen och det hårda hugget fick träflisorna att yra. Blodhundens hugg var snabba och hårda, kom både under- och uppifrån, från höger och vänster, och Dondarrion blockerade vartenda ett. Lågorna virvlade runt svärdet och lämnade röda och gula strimmor efter sig. Varje rörelse lord Beric gjorde fick lågorna att flamma upp och brinna starkare tills det verkade som om blixtlorden befann sig i en bur av eld. ”Är det löpeld?” frågade Arya lågmält Gendry.
”Nej, det här är något helt annat. Det är…”
”… magi?” avslutade hon då Blodhunden backade undan. Nu var det lord Beric som anföll, som fyllde luften med eldsflammor och drev den större mannen bakåt. Cleganes sköld träffades högt upp och en målad hund förlorade huvudet. Han gick till motangrepp och Dondarrion satte upp skölden och slog tillbaka med ett kraftigt hugg. Det fredlösa brödraskapet hejade på sin ledare. ”Han är din!” hörde Arya och ”På honom! På honom! På honom!” Blodhunden parerade ett slag mot huvudet och grimaserade då hettan slog mot ansiktet. Han grymtade och svor och ryggade tillbaka.
Lord Beric gav honom inget andrum utan drev bjässen bakåt och armen var aldrig stilla. Svärden brakade samman och drogs ifrån varandra och brakade samman igen, och det flög flisor från blixtlordens sköld medan fladdrande lågor svepte över hundarna både en och två gånger. Blodhunden flyttade sig åt höger, men Dondarrion blockerade med ett snabbt sidosteg och drev honom vidare bakåt mot den mörkröda brasan i eldgropen. Clegane backade tills han kände hettan i ryggen. En snabb blick över axeln visade honom vad som fanns bakom och kostade honom nästan huvudet då lord Beric gjorde ett våldsamt utfall.
Arya kunde se ögonvitorna på Sandor Clegane då han pressade sig framåt igen. Tre steg fram och två steg tillbaka, ett steg till vänster som lord Beric blockerade, ytterligare två framåt och ett bakåt. Det brakade när de stora eksköldarna träffades av slag efter slag efter slag. Blodhundens stripiga, mörka hår låg klistrat vid pannan som glänste våt av svett. Vinsvett, tänkte Arya som mindes att han hade blivit tagen i berusat tillstånd. Hon tyckte sig se antydan till rädsla i hans ögon. Han kommer att förlora, sa hon sig jublande då lord Berics flammande svärd virvlade runt och högg. I ett enda vilt utfall tog blixtlorden tillbaka all den mark Blodhunden hade vunnit och drev åter Clegane baklänges fram till kanten av eldgropen. Snart dör han, det gör han. Hon ställde sig på tå för att se bättre.
Blodhunden skrek då han kände elden slicka baksidan på låren. Han gick till anfall, svingade det tunga svärdet hårdare och hårdare, försökte krossa den mindre mannen med råstyrka och slå av klingan, skölden eller armen. Men lågorna från Dondarrions pareringar slog upp mot Blodhundens ögon och då han hoppade undan för dem förlorade han fotfästet och föll ner på knä. Lord Beric var inte sen att utnyttja chansen och svärdet ven skrikande genom luften med fladdrande eldsflammor efter sig. Flämtande av ansträngning satte Clegane i sista stund upp skölden ovanför huvudet och den ihåliga kullen ekade av det höga ljudet av ek som splittrades.
”Skölden brinner”, sa Gendry med dämpad röst och i samma ögonblick såg Arya det. Lågorna hade spritt sig över den repiga, gula målarfärgen och de tre svarta hundarna slukades av elden.
Med en besinningslös motattack kom Sandor Clegane åter på fötter, och det var inte förrän lord Beric retirerade ett steg som Blodhunden tycktes inse att elden som sprakade så nära ansiktet var hans egen sköld som brann. Med ett rop av avsmak slog han ursinnigt mot det trasiga ekträet. Skölden sprack och en del flög brinnande i väg medan den andra satt kvar på underarmen. Hans ansträngningar att få bort den fick bara lågorna att flamma upp. Ärmen fattade eld och nu brann hela vänsterarmen. ”Gör slut på honom!” ropade Grönskägg till lord Beric och andra röster tog upp ropet ”Skyldig!” Arya stämde in i kören. ”Skyldig, skyldig, döda honom, skyldig.”
Med rörelser mjuka som sommarsiden gled lord Beric närmare för att göra slut på mannen framför sig. Blodhunden gav ifrån sig ett väsande ljud, höjde svärdet med bägge händerna och högg med all kraft. Lord Beric blockerade enkelt hugget…
”Neeeeej!” skrek Arya.
… men det brinnande svärdet gick mitt itu och Blodhundens kalla stål trängde in i lord Berics kropp vid axeln och klöv honom ända ner till bröstbenet. Blodet vällde fram, hett och svart.
Sandor Clegane stapplade brinnande bakåt. Han slet bort den kvarvarande biten av skölden och slängde den svärande ifrån sig, rullade sig sedan i smutsen för att kväva elden som spred sig längs armen.
Lord Berics knän vek sig långsamt som om han tänkte be. Då munnen öppnades kom bara blod ut. Blodhundens svärd satt kvar i honom då han föll framåt, och marken sög upp hans blod. I grottan hördes inget utom lågornas tysta sprakande och det kvidande Blodhunden undslapp sig när han försökte stå upp. Arya kunde bara tänka på Mycah och alla idiotiska böner hon bett för att Blodhunden skulle dö. Om gudarna fanns, varför lät de inte lord Beric vinna? Hon visste ju att Blodhunden var skyldig.
”Snälla”, väste Sandor Clegane och höll om armen. ”Jag är brännskadad. Hjälp mig, någon. Hjälp mig.” Han grät. ”Snälla!”
Arya betraktade honom häpet. Han gråter som ett litet barn.
”Melly, ta hand om brännskadorna”, sa Thoros. ”Gul, Jack, hjälp mig med lord Beric. Det är bäst att du också hjälper till, Ned.” Den röde prästen ryckte ut Blodhundens svärd ur sin fallne lords kropp och körde ner spetsen i den blodgenomdränkta marken. Gul tog Dondarrion under armarna medan Tursamme Jack tog honom i fötterna. De bar honom runt eldgropen och in i mörkret i en av tunnlarna. Thoros och Ned följde efter.
Galne jägaren spottade. ”Jag tycker vi för honom tillbaka till Stenkyrka och sätter honom i en kråkbur.”
”Ja”, instämde Arya, ”för han mördade Mycah, det gjorde han.”
”En sådan ilsken ekorre”, mumlade Grönskägg.
Harwin suckade. ”Enligt R’hllor är han oskyldig.”
”Vem är det?” Hon klarade inte ens av att uttala namnet.
”Ljusets herre. Thoros har lärt oss…”
Arya brydde sig inte om vad Thoros hade lärt dem. Hon ryckte Grönskäggs dolk ur slidan och störtade i väg innan han hann hindra henne. Gendry försökte ta fast henne, men hon hade alltid varit för snabb för honom.
Tom Sjusträngad och en kvinna hjälpte Blodhunden att resa sig. Åsynen av hans arm chockade Arya så djupt att hon blev mållös. Det syntes en rand av rosa där läderremmen till skölden hade suttit, men både ovan- och nedanför var huden helt uppsprucken och röd och blödde från armbåge till handled. Det ryckte i hans mun då blicken mötte hennes. ”Är du så angelägen om att se mig död? Gör det då, vargflicka. Stick den i mig. Det är renare än eld.” Clegane försökte stå upp, men då han rörde sig lossnade en bit bränd hud från armen och knäna vek sig under honom. Tom fick tag i hans friska arm och höll honom upprätt.
Hans stackars arm, tänkte Arya, och ansiktet. Men han var Blodhunden, han förtjänade att brinna i helvetet. Dolken kändes tung i handen och hon tog ett fastare tag om den. ”Du dödade Mycah”, upprepade hon, ”och våga inte förneka det. Tala om det för dem!”
”Ja, det gjorde jag.” Ansiktet förvreds. ”Jag red ner honom, klöv honom i två delar och skrattade. Jag såg din syster slås blodig med, och jag såg din far bli halshuggen.”
Gul fattade tag om hennes handled och vred dolken ur handen på henne. Hon sparkade honom, men han vägrade att ge tillbaka den. ”Jag hoppas du hamnar i helvetet!” skrek hon åt Sandor Clegane i hjälplöst, tomhänt raseri.
”Där är han redan”, sa en röst som knappt var starkare än en viskning.
Då Arya vände sig om stod lord Beric Dondarrion bakom henne med en blodig hand vilande på Thoros axel.