DAVOS

Lord Alester satte sig upp med ett ryck. ”Röster! Hör du, Davos? Någon kommer för att hämta oss.”

”Nejonöga”, sa Davos. ”Det borde vara dags för kvällsvard.” Kvällen före hade Nejonöga gett dem en halv köttpaj och ett krus öl. Blotta tanken fick det att kurra i magen.

”Nej, det är fler än en.”

Han har rätt. Davos hörde minst två röster och steg som närmade sig. Han reste sig och gick fram till gallret.

Lord Alester borstade halmen från kläderna. ”Kungen har skickat efter mig, eller kanske drottningen. Selyse skulle aldrig låta mig ruttna bort här, hennes eget blod.”

Utanför cellen dök Nejonöga upp med en nyckelknippa i handen och med ser Axell Florent och fyra vakter i kölvattnet. De väntade nedanför facklan medan Nejonöga letade fram rätt nyckel.

”Axell!” utbrast lord Alester. ”Gudarna vare lovade. Är det kungen som vill träffa mig eller drottningen?”

”Ingen vill träffa dig, högförrädare!” svarade ser Axell.

Lord Alester ryggade tillbaka som om han fått ett slag i ansiktet. ”Nej, jag svär, jag har inte gjort mig skyldig till högförräderi. Varför kan du inte lyssna? Om hans höghet bara ville låta mig förklara…”

Nejonöga stack en stor järnnyckel i låset, vred om och öppnade dörren till cellen. De rostiga gångjärnen gnisslade i protest. ”Ni”, sa han till Davos. ”Följ med!”

”Vart?” Davos såg på ser Axell. ”Säg sanningen! Ska jag brännas på bål?”

”Ni är efterskickad. Kan ni gå?”

”Jag kan gå.” Davos steg ut ur cellen, och lord Alester skrek till av bestörtning då Nejonöga smällde igen dörren och låste.

”Ta facklan!” befallde ser Axell. ”Låt förrädaren sitta i mörkret.”

”Nej, snälla Axell”, bad brodern. ”Ta inte ljuset ifrån mig, må gudarna ha förbarmande…”

”Gudarna? Det finns bara R’hllor och Den andre”, svarade ser Axell samtidigt som en av vakterna tog facklan ur vägghållaren och gick före mot spiraltrappan.

”För ni mig till Melisandre?” frågade Davos.

”Hon finns alltid i kungens närhet, så ni får träffa henne med ”, svarade ser Axell, ”men det är hans höghet själv som frågar efter er.”

Davos hand gick till bröstet där han en gång haft sin turbringare hängande i en läderrem. Skinnpungen är borta nu, mindes han, och med den fyra avhuggna fingerstumpar. Men händerna nådde ändå om en kvinnas hals, tänkte han, särskilt en så smäcker som hennes.

På led gick de uppför spiraltrappan, ständigt uppför. Murarna var av skrovlig mörk sten som kändes sval då man rörde vid den. De vägleddes av ljuset från facklorna och skuggorna gick bredvid dem. På tredje trappavsatsen passerade de en öppen järndörr som vette mot mörker och ännu en på femte avsatsen. Davos gissade att de var nära marknivå eller kanske ovanför. Nästa dörr de kom till var av trä, men de fortsatte uppåt. Nu fanns det skottgluggar i de tjocka murarna, men inga solstrålar letade sig in. Det var natt utanför.

Det värkte i Davos ben då ser Axell äntligen slängde upp den tunga dörren till den höga stenbro som välvde sig över tomheten till stentrumman, Drakstens väldiga kärntorn. Havsvinden blåste ständigt mellan valvbågarna som bar upp taket och Davos kunde känna lukten av saltvatten då de gick över bron. Han drog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den rena, kalla luften. Vind och vatten, ge mig styrka, bad han. På borggården nedanför brann en väldig bönebrasa som höll mörkrets fasor på avstånd; runt den var drottningens män samlade och sjöng lovsånger till sin nye röde gud.

De befann sig mitt på bron då ser Axell plötsligt stannade. Han gjorde en gest med handen och vakterna flyttade sig utom hörhåll. ”Om jag fick bestämma skulle jag bränna er tillsammans med min bror Alester”, sa han till Davos. ”Ni är högförrädare bägge två.”

”Ni får säga vad ni vill, men jag skulle aldrig förråda kung Stannis.”

”Det skulle ni visst, det ser jag i ert ansikte. Och jag har också sett det i lågorna. R’hllor har välsignat mig med den förmågan. Han visar mig framtiden i elden, precis som han gör för lady Melisandre. Stannis Baratheon kommer att sitta på järntronen. Jag har sett det, och jag vet vad som måste göras. Hans höghet måste utse mig till sin hand i min förrädiske brors ställe. Och det ska ni säga åt honom.”

Ska jag? Davos sa ingenting.

”Drottningen har talat för min utnämning”, återtog ser Axell, ”och er gamle vän från Lys, piraten Saan, säger detsamma. Han och jag har gjort upp en plan tillsammans, men ändå skrider hans höghet inte till handling. Nederlaget gnager och fräter på honom, så vi som älskar honom måste visa vad han ska göra. Om ni är lika hängiven hans sak som ni påstår, smugglare, ska ni sälla er röst till vår. Säg åt honom att jag är den enda hand han behöver. Om ni gör det ska jag se till att ni har ett nytt skepp då vi avseglar.”

Ett skepp. Davos betraktade den andres ansikte. Liksom drottningen hade ser Axell ätten Florents stora öron. I dem växte strävt hår precis som i näsborrarna, och under dubbelhakorna satt ännu mer i testar. Näsan var bred, pannan utstående, ögonen tättsittande och fientliga. Han skulle hellre bränna mig än ge mig ett skepp, det sa han själv, men om jag gör honom den här tjänsten…

”Om ni funderar på att förråda mig”, fortsatte ser Axell, ”vill jag påminna om att jag länge har varit slottsfogde på Draksten och att garnisonen tillhör mig. Jag kan kanske inte bränna er utan kungens samtycke, men vad är det som säger att ni inte skulle kunna råka falla.” Han lade sin väldiga hand mot Davos nacke och tryckte honom mot det midjehöga broräcket, tog i ännu lite hårdare så att Davos blickade rakt ner på borggården. ”Hör ni vad jag säger?”

”Jag hör”, sa Davos. Och du ska kalla mig förrädare!

Ser Axell släppte honom. ”Bra.” Han log. ”Kom nu! Vi får inte låta hans höghet vänta.”

Högst upp i stentrumman låg det stora runda rum som kallades det målade bordets sal. Där fann de Stannis Baratheon stående vid det snidade bord vars skiva föreställde de sju konungarikena så som de hade sett ut på Aegon erövrarens tid. Ett fyrfat av järn stod intill kungen och kolen glödde mörkt orangeröda. Fyra höga smala fönster vette mot norr, söder, öster och väster och genom dem såg man en stjärnklar himmel. Davos kunde höra vinden blåsa och ett svagt brus från havet.

”Jag har med mig lökriddaren åt er, ers höghet”, upplyste ser Axell.

”Jag ser det.” Stannis bar en grå ylletunika, en mörkröd mantel och ett enkelt svart läderbälte med svärd och dolk. På hjässan hade han en krona av rött guld med uddar formade som eldslågor. Davos fick en chock vid åsynen av kungen. Han tycktes ha åldrats tio år sedan Davos lämnade Stormens ände och avseglade mot Svartvattenforsen och det slag som skulle bli deras undergång. Polisongerna hade grånat och han hade magrat minst tio kilo. Han hade aldrig varit rundlagd, men nu stramade huden över den utmärglade kroppen. Även kronan verkade för stor för huvudet, ögonen var som djupa blå brunnar och man kunde se formen på skallen.

Då Stannis fick syn på Davos kröktes läpparna till ett svagt leende. ”Så havet har lämnat tillbaka min lökriddare.”

”Ja, ers höghet.” Vet han om att jag har suttit i en cell i hans fängelsehålor? Davos föll på knä.

”Res dig, ser Davos”, befallde Stannis. ”Jag har saknat dig. Jag behöver goda råd och det har du alltid gett mig. Så svara mig uppriktigt! Vilket är straffet för högförräderi?”

Ordet hängde i luften. Ett fasansfullt ord, tänkte Davos. Ombads han fördöma sin cellkamrat? Eller sig själv kanske? Kungar visste straffet för högförräderi bättre än någon annan. ”Högförräderi?” fick han slutligen fram med svag röst.

”Vad ska man annars kalla det när en person förnekar sin kung och försöker stjäla hans rättmätiga tron? Jag frågar dig igen: Vilket är enligt lagen straffet för högförräderi?”

Davos hade inget annat val än att svara ”Döden. Straffet är döden, ers höghet.”

”Och så har det alltid varit. Jag är inte… inte grym. Du känner mig sedan lång tid tillbaka och det är inte jag som har hittat på det. Det har varit så sedan Aegons dagar och tidigare med. Daemon Svartfyr, bröderna Toyne, Gamkungen, stormäster Hareth… högförrädare har alltid fått plikta med sina liv… också Rhaenyra Targaryen. Hon var dotter till en kung och mor till två, ändå dog hon högförrädardöden för att hon hade försökt ta sin brors krona. Det är lagen, Davos, lagen och inte grymhet.”

”Ja, ers höghet.” Han talar inte om mig. Davos kände medlidande med cellkamraten nere i mörkret. Han visste att han borde hålla tyst, men han var trött och modstulen och hörde sig själv säga: ”Ers höghet, lord Florent hade inga onda avsikter.”

”Har smugglare ett annat namn på vad han gjorde? Jag utnämnde honom till min hand och han skulle ha sålt mina rättigheter för en tallrik gröt. Han ville till och med ge dem Shireen. Mitt enda barn tänkte han förmäla med en oäkting född till följd av blodskam.” Kungens röst skalv av ilska. ”Min bror hade förmågan att väcka lojalitet, också hos sina fiender. Vid Sommarhall vann han tre slag på en och samma dag och förde hem lorderna Grandison och Cafferen till Stormens ände som fångar. Han hängde upp deras baner i stora salen som troféer; Cafferens vita hjortkalvar var blodfläckiga och Grandisons sovande lejon hade nästan slitits mitt itu. Ändå satt de nedanför baneren på kvällarna, drack och festade med Robert, och han tog dem även med på jakt. ’Dessa män tänkte överlämna dig till Aerys’, talade jag om för honom efter att ha sett dem kasta yxa på borggården. ’Du borde inte låta dem ha yxor.’ Men Robert bara skrattade. Jag skulle ha kastat Grandison och Cafferen i en fängelsehåla, men han gjorde dem till sina vänner. Lord Cafferen dog vid Askvadet, nedhuggen av Randyll Tarly medan han slogs för Robert. Lord Grandison blev sårad vid Treudden och dog av sviterna ett år senare. Min bror fick dem att älska honom, men jag tycks bara kunna inspirera till förräderi, till och med hos mina närmaste släktingar och anförvanter…”

”Jag ber er, ers höghet, ge mig chansen att bevisa att inte alla i ätten Florent är så svaga”, insköt ser Axell.

”Ser Axell vill att jag ska återuppta krigshandlingarna”, talade kung Stannis om för Davos. ”Klanen Lannister tror att jag är slagen och uträknad och nästan alla mina edsvurna vasaller har övergett mig; till och med lord Estermont, min morfar, har gått över till Joffrey. De få som är lojala mot mig börjar tappa sugen. De ägnar dagarna åt att dricka och spela och slicka såren likt kuschade byrackor.”

”Stridens hetta återger dem snart modet igen”, menade ser Axell. ”Nederlag är en sjukdom och botemedlet är seger.”

”Seger.” Kungens mun förvreds. ”Det finns olika slags segrar. Men redogör för din plan. Jag vill gärna höra vad lökriddaren tycker om ditt förslag.”

Ser Axell vände sig till Davos med ett uttryck i ansiktet som måste ha påmint om den stolte lord Belgraves min den dag kung Baelor den välsignade befallde honom att tvätta tiggarens såriga fötter. Men han lydde.

Den plan ser Axell hade gjort upp tillsammans med Salladhor Saan var enkel. Några timmars segling från Draksten låg Krabbön, huset Celtigars urgamla havsomflutna säte. Lord Ardrian Celtigar hade kämpat för det eldröda hjärtat på Svartvattenforsen, men då han blev tillfångatagen hade han genast gått över till Joffrey, och han var kvar i Kungshamn. ”Antagligen så rädd för ers höghets vrede att han inte törs komma i närheten av Draksten”, förkunnade ser Axell. ”Och det är klokt av honom. Han förrådde sin rättmätige kung.”

Ser Axells förslag var att använda Salladhor Saans flotta och de män som lyckats fly från Svartvattenforsen – Stannis hade femtonhundra man på Draksten, och mer än hälften av dem tillhörde ätten Florent – för att utkräva vedergällning för lord Celtigars avhopp. Krabbön hade bara en liten garnison och i slottet fanns stora rikedomar: myriska mattor, glas från Volantis, guld- och silverserviser, juvelbesatta bägare, magnifika falkar, en yxa av valyriskt stål, ett horn som kunde kalla upp sjöodjur ur havets djup, kistor med rubiner och mer vin än en man kunde dricka på hundra år. Celtigar var en snåljåp, men han hade aldrig missunnat sig själv något.

”Sätt eld på hans slott och slå ihjäl hans folk, det är mitt råd”, avslutade ser Axell. ”Lägg Krabbön i aska och förvandla slottet till en ruinhög där svartkråkorna kan bygga bo, så får riket se vilket öde som väntar dem som lierar sig med klanen Lannister.”

Stannis gnisslade tänder medan han tyst lyssnade till ser Axells utläggning. ”Jag tror det är genomförbart och nästan riskfritt. Joffrey får inga stridskrafter till sjöss förrän lord Redwyne seglar från Arbor, och plundringen kan kanske hålla den lysenske piraten Salladhor Saan lojal ett tag framöver. I sig är Krabbön inte mycket att ha, men dess ödeläggelse kan kanske få lord Tywin att inse att jag ännu inte har gett slaget förlorat.” Kungen vände sig åter till Davos. ”Tala uppriktigt! Vad tycker du om ser Axells förslag?”

Tala uppriktigt! Davos mindes den mörka cell han hade delat med lord Alester, mindes Nejonöga och Gröten. Han tänkte på det löfte ser Axell gett honom på bron över borggården liksom på hotet. Blir det ett skepp eller ett dödligt fall? Så påminde han sig att det var Stannis som frågade. ”Ers höghet”, började han långsamt, ”jag tycker det är ren dårskap… ja, och fegt.”

”Fegt?” skrek ser Axell nästan. ”Ingen kallar mig feg inför min kung!”

”Tyst!” befallde Stannis. ”Fortsätt, ser Davos. Jag vill höra dina skäl.”

Davos vände sig mot ser Axell. ”Ni säger att vi borde statuera exempel och slå till, men mot vilken fiende? Det finns inga Lannisters på Krabbön.”

”Där finns förrädare”, påpekade ser Axell, ”precis som det gör på närmare håll och även här i salen.”

Davos låtsades inte om gliringen. ”Jag betvivlar inte att lord Celtigar böjde knä för Joffrey. Han är gammal och skröplig och vill helst framleva sina sista dagar på sitt slott där han kan dricka fina viner i juvelbesatta bägare.” Davos vände sig åter till Stannis. ”Ändå kom Celtigar då ni kallade, ers höghet, han kom med sina skepp och soldater. Han var med och belägrade Stormens ände och stod på er sida mot lord Renly, och hans skepp seglade uppför Svartvattenforsen. Hans män stred för er, dödade för er, blev brända för er skull. Det stämmer att Krabböns försvar är svagt, eftersom ön hålls av kvinnor, barn och gamla gubbar. Och vad beror det på? Jo, deras äkta män, söner och fäder dog på Svartvattenforsen. De stred under våra baner, dog vid årorna eller med svärd i handen. Ändå föreslår ser Axell att vi ska bränna ner deras hem, våldta deras hustrur och slå ihjäl deras barn. De är vanliga enkla människor och inga förrädare…”

”Det är de visst”, envisades ser Axell. ”Inte alla Celtigars män dödades på Svartvattenforsen. Hundratals togs till fånga tillsammans med lorden och böjde knä då han gjorde det.”

”När han gjorde det”, upprepade Davos. ”De tjänade honom, var hans edsvurna kämpar. Vad hade de för val?”

”Alla människor har ett val. De kunde ha vägrat att böja knä. En del gjorde det och fick dö för det, men de dog med bibehållen ära och heder.”

”Somliga är starkare än andra.” Det var ett svagt svar och det visste Davos. Stannis Baratheon var en man med järnvilja som varken förstod eller förlät svaghet hos andra. Jag förlorar, tänkte han med förtvivlan i hjärtat.

”Det är var mans plikt att förbli lojal mot sin rättmätige kung, även om den man tjänar visar sig vara falsk”, förkunnade Stannis i en ton som inte tålde några motsägelser.

En desperat dårskap bemäktigade sig Davos, en sorts lättsinne som gränsade till galenskap. ”Precis som ni förblev lojal mot kung Aerys när er bror tog till vapen?” slapp det ur honom.

En chockad tystnad bredde ut sig. Så skrek ser Axell: ”Högförräderi!” och drog dolken. ”Ers höghet, han kastar oförskämdheter rakt i ansiktet på er!”

Davos kunde höra Stannis gnissla tänder och en blå åder buktade ut i kungens panna. Deras blickar möttes. ”Stoppa undan kniven, ser Axell, och lämna oss!”

”Ers höghet behagar…”

”Det behagar mig att se dig gå”, sa Stannis. ”Försvinn ur min åsyn och skicka hit Melisandre.”

”Som ni befaller.” Ser Axell stack dolken i slidan, bugade och skyndade mot dörren med ilskna steg.

”Du har alltid prövat mitt tålamod”, sa Stannis varnande till Davos då de blev ensamma. ”Jag kan korta din tunga lika lätt som dina fingrar, smugglare.”

”Jag är er tjänare, ers höghet, så det är er tunga, och ni kan göra vad ni vill med den.”

”Det är det”, sa Stannis lite lugnare, ”och jag vill att den ska säga sanningen, även om det är en bitter kalk ibland. Aerys! Om du bara visste… Det var ett svårt val. Mitt blod eller min suverän, min bror eller min kung.” Han gjorde en grimas. ”Har du någonsin sett järntronen? Hullingarna i ryggstödet, banden av förvriden metall, svärd- och dolkspetsarna som sticker ut? Det är ingen bekväm sittplats. Aerys skar sig så ofta att folk började kalla honom Kung Sårskorpa, och Maegor den grymme mördades på tronen; av den hävdar somliga. Jag har ofta undrat varför min bror var så desperat angelägen om att få den.”

”Varför vill ni själv ha den?” frågade Davos.

”Det är inte frågan om att vilja ha. Tronen är min som Roberts arvinge. Det är lagen. Och efter mig måste den gå till min dotter, såvida inte Selyse äntligen skulle ge mig en son.” Han drog lätt med tre fingrar över bordet, över lagren av slät hård fernissa som mörknat av ålder. ”Jag är kung och vad jag vill har inget med saken att göra. Jag har en plikt mot min dotter, mot riket och mot Robert. Han älskade mig föga, det vet jag, men han var ändå min bror. Kvinnan Lannister satte horn på honom och gjorde honom till åtlöje. Hon kan även ha mördat honom, precis som hon mördade Jon Arryn och Ned Stark. Sådana brott måste bestraffas. Jag ska ta itu med Cersei och hennes vedervärdiga handlingar, och det är bara början. Jag tänker skura hovet rent, såsom Robert borde ha gjort efter slaget vid Treudden. Ser Barristan sa en gång att rötan i kung Aerys hov började med Varys. Eunucken borde aldrig ha blivit benådad, lika lite som kungamördaren. Robert borde åtminstone ha tagit ifrån Jaime den vita manteln och skickat honom till muren, vilket lord Stark tillrådde. I stället lyssnade han på Jon Arryn. Jag befann mig på Stormens ände under belägring och blev inte tillfrågad.” Han vände sig tvärt om och gav Davos en hård, genomträngande blick. ”Fram med sanningen nu! Varför ville du mörda lady Melisandre?”

Så han vet. Davos kunde inte ljuga för honom. ”Fyra av mina söner brändes ihjäl på Svartvattenforsen. Hon gav dem till lågorna.”

”Du gör henne orätt. De lågorna var inte hennes verk. Förbanna dvärgen, förbanna eldsiarna, förbanna idioten Florent som seglade min flotta rakt i en fälla. Eller förbanna mig för att jag i min envisa stolthet skickade bort henne då jag som bäst behövde henne. Men inte Melisandre, för hon tjänar mig troget.”

”Mäster Cressen tjänade er troget. Hon dräpte honom liksom hon dräpte ser Cortnay Penrose och er bror Renly.”

”Nu låter du som en narr”, klagade kungen. ”Hon såg Renlys slut i lågorna, ja, men hon hade inte mer med saken att skaffa än jag. Prästinnan var med mig. Det kan din son Devan bekräfta. Fråga honom, om du tvivlar på mitt ord. Hon skulle ha skonat Renly om hon hade kunnat. Det var Melisandre som övertalade mig att träffa honom så att han fick en sista chans att ta sitt förnuft till fånga och böja knä för mig. Och det var Melisandre som sa åt mig att skicka efter dig när ser Axell ville ge dig till R’hllor.” Stannis log snett. ”Förvånar det dig?”

”Ja. Hon vet att jag inte är någon vän till henne och hennes röde gud.”

”Men du är vän till mig. Hon vet det med.” Han vinkade till sig Davos. ”Pojken är sjuk. Mäster Pylos har åderlåtit honom.”

”Pojken?” Tankarna gick till Devan, kungens väpnare. ”Min son, ers höghet?”

”Devan? En bra pojke. Han har mycket av dig i sig. Det är Roberts oäkting som är sjuk, pojken vi hämtade från Stormens ände.”

Edric Storm. ”Jag talade med honom i Aegons trädgård.”

”Som hon önskade, som hon såg i lågorna.” Stannis suckade. ”Charmade pojken dig? Han har den förmågan, som han har ärvt från sin far. Han vet att han är son till en kung men väljer att glömma att han är oäkting. Och han dyrkar Robert, precis som Renly gjorde när han var ung. Min kunglige bror spelade den ömsinte fadern vid sina besök på Stormens ände och pojken fick namndagsgåvor – svärd, ponnyer och pälsbrämade mantlar – som eunucken ombesörjt. Pojken brukade skriva tackbrev till Röda slottet och Robert skrattade och frågade Varys vad han hade skickat det året. Renly var inte bättre han. Han överlät pojkens uppfostran på slottsfogdar och informatorer och alla föll för hans charm. Penrose valde att dö hellre än att överlämna honom till mig.” Kungen gnisslade tänder. ”Det gör mig fortfarande arg. Hur kunde han tro att jag skulle skada pojken? Jag valde ju Robert. När den svåra stunden kom satte jag blodet före äran.”

Han använder inte pojkens namn. Det gjorde Davos illa till mods. ”Jag hoppas Edric kryar på sig.”

Stannis viftade undan hans oro. ”Det är bara en förkylning. Han har feber, hostar och huttrar. Mäster Pylos har snart kurerat honom. Pojken betyder egentligen ingenting, men i hans ådror flyter Roberts blod. Hon säger att det finns makt i en kungs blod.”

Davos behövde inte fråga vem hon var.

Stannis rörde vid det målade bordet. ”Titta på det, lökriddare, mitt rättmätiga rike, mitt Västeros.” Han lät handen glida över det. ”Pratet om sju konungariken är ren dårskap. Det insåg Aegon för tre hundra år sedan då han stod där vi står nu. Bordet målades på hans befallning med floder och vikar, kullar och berg, slott, borgar och städer, sjöar, kärr och skogar… men inga gränser. Det är ett enda rike, ett rike som en kung ska styra över.”

”En kung”, instämde Davos, ”och en kung betyder fred.”

”Jag ska se till att rättvisa skipas i Västeros, något som ser Axell förstår sig lika lite på som krig. Krabbön skulle inte tillföra mig någonting och det vore fegt att ge sig på försvarslösa människor, precis som du sa. Celtigar måste själv betala för sitt förräderi, och när jag tar mitt kungarike i besittning ska han göra det. Alla ska få skörda vad de har sått, från högste lord till lägste rännstensråtta. Och en del ska förlora mer än fingertopparna, det kan jag försäkra. Mitt kungarike blöder, och jag glömmer inte vilka som bär skulden till det.” Kung Stannis vände sig från bordet. ”Fall på knä, lökriddare!”

”Ers höghet?”

”För lök och fisk dubbade jag dig en gång till riddare. För detta ska jag göra dig till lord.”

Detta? Davos förstod inte. ”Jag är nöjd med att vara er riddare, ers höghet. Jag vet inte hur man uppför sig som en lord.”

”Bra, för lorder är falska. Den läxan har jag minsann fått lära mig. Knäböj nu! Din kung befaller dig.”

Davos föll på knä och Stannis drog sitt långsvärd. Ljusbringaren, hade Melisandre kallat det, hjältarnas röda svärd som dragits ur elden då de sju gudarna brändes. Salen tycktes bli ljusare då klingan gled ur skidan. Stålet glödde, skiftade i orange, gult och rött. Luften skimrade runt den och ingen juvel hade någonsin gnistrat så starkt. Men då Stannis lade svärdet på Davos axel kändes det inte annorlunda än andra långsvärd. ”Ser Davos av huset Sjövärdig, är du min trogne vasall nu och för evigt?” frågade kungen.

”Det är jag, ers höghet.”

”Svär du att lojalt tjäna mig i alla dina dagar, att ge mig ärliga råd och lyda snabbt, att försvara mina rättigheter och mitt rike mot alla inkräktare, att skydda mitt folk och straffa mina fiender?”

”Det gör jag, ers höghet.”

”Res dig då igen, Davos Sjövärdig, res dig som lord av Regnskogen, amiral över Smala havet och kungens hand.”

För ett ögonblick var Davos så häpen att han bara stirrade. I morse vaknade jag i hans fängelsehålor. ”Ers höghet, ni kan inte… Jag passar inte som en kungs hand.”

”Det finns ingen som passar bättre.” Stannis stack Ljusbringaren i skidan, räckte Davos handen och drog upp honom på fötter.

”Jag är lågättad”, påminde Davos, ”en smugglare som kommit sig upp. Era lorder kommer aldrig att lyda mig.”

”I så fall får vi adla nya.”

”Men… jag kan varken läsa eller skriva…”

”Mäster Pylos kan läsa för dig, och min förra hand skrev av sig huvudet. Det enda jag begär av dig är detsamma som du alltid har gett mig: att du tjänar mig ärligt och lojalt.”

”Men det måste finnas någon bättre… någon hög lord…”

Stannis fnös. ”Spolingen Bar Emmon? Min trolöse morfar? Celtigar har övergett mig, den nye Velaryon är sex år gammal och den nye Sunglass seglade till Volantis sedan jag hade bränt hans bror.” Han gjorde en ilsken gest. ”Det är sant att jag har några dugliga män kvar. Ser Gilbert Farring håller Stormens ände åt mig med två hundra lojala män och så är det lord Morrigen, oäktingen av Nattsång, unge Chyttering, min kusin Andrew, men jag litar inte lika mycket på någon av dem som på dig, lord av Regnskogen. Du ska bli min hand. Det är dig jag vill ha vid min sida i slaget.”

Ännu ett slag blir slutet för oss alla, tänkte Davos. Det hade lord Alester alldeles rätt i. ”Ers höghet bad om ärliga råd. Sanningen att säga saknar vi militär styrka för ännu ett slag mot klanen Lannister.”

”Det är den avgörande drabbningen hans höghet talar om”, sa en kvinnoröst med stark österländsk accent. Melisandre stod i dörren iförd rött siden och skimrande satin, och i händerna hade hon ett silverfat med lock. ”De här småkrigen är som en västanfläkt jämfört med vad som komma skall. Den vars namn inte får nämnas samlar sina styrkor, Davos Sjövärdig. Han är omåttligt grym och ondskefull och hans makt blir allt större. Snart kommer kölden och den eviga natten.” Hon ställde silverfatet på det målade bordet. ”Såvida inte rättskaffens män tar mod till sig och slår tillbaka, män som har eld i sina hjärtan.”

Stannis stirrade på silverfatet. ”Hon har visat mig det i lågorna, lord Davos.”

”Har ni själv sett det, ers höghet?” Stannis Baratheon var inte den som ljög om sådant.

”Med mina egna ögon. Då jag var helt förkrossad efter slaget bad lady Melisandre mig blicka in i elden på härden. Det var starkt drag i skorstenen och askflagorna fördes uppåt. Jag betraktade dem, kände mig lite dum, men hon uppmanade mig att skåda djupare och… askan var vit och steg uppåt, ändå verkade det samtidigt som om den föll. Snö, tänkte jag. Så tycktes gnistorna i luften bilda en cirkel och blev till en ring av facklor, och jag tittade genom elden ner på ett högt berg i en skog. Askflagorna hade blivit till män i svart innanför facklorna och skepnader rörde sig genom snön. Trots värmen från elden kände jag en kyla som var så fasansfull att jag huttrade, och så försvann synen och elden var åter en helt vanlig eld. Men det jag såg var verkligt, det kan jag sätta mitt kungarike på.”

”Och har också gjort”, insköt Melisandre.

Övertygelsen i kungens röst gjorde Davos vettskrämd. ”Ett berg i skogen… skepnader i snön… jag förstår inte…”

”Det betyder att den avgörande drabbningen har inletts”, förklarade Melisandre. ”Sanden rinner snabbare genom timglaset nu, och människans tid på jorden är nästan till ända. Vi måste agera djärvt, annars är allt hopp förlorat. Västeros måste enas under sin rättmätige kung, prinsen som utlovades, lorden av Draksten och R’hllors utvalde.”

”R’hllor gör märkliga val.” Kungen grimaserade som om han ätit något illasmakande. ”Varför jag och inte mina bröder? Renly med sin persika. I mina drömmar ser jag saften rinna från hans mun och blodet från hans hals. Om han hade gjort sin plikt mot mig skulle vi ha krossat lord Tywin, en seger som även Robert kunde ha varit stolt över. Robert…” Tänderna gnisslade. ”Han förekommer också i mina drömmar, skrattar och dricker och skryter. Det var det han var bäst på och så på att slåss förstås. Jag var aldrig bättre än han på någonting. Ljusets herre borde ha gjort Robert till sin förkämpe. Varför mig?”

”För att ni är rättsinnig”, svarade Melisandre.

”Rättsinnig.” Stannis rörde med fingret vid silverfatets lock. ”Med blodiglar?”

”Ja, men jag måste säga det en gång till: Det är inte bästa sättet.”

”Ni svor på att det fungerade.” Kungen såg arg ut.

”Det gör det eller också inte.”

”Vilketdera?”

”Båda delarna.”

”Tala så man förstår, kvinna!”

”Det ska jag göra, när elden talar tydligare. Sanningen finns i elden, men den är inte alltid lätt att se.” Den stora rubinen vid halsen sög åt sig skenet från glöden i fyrfatet. ”Ge mig pojken, ers höghet. Det sättet är säkrare och bättre. Ge mig pojken, så kan jag väcka stendraken.”

”Jag har redan sagt nej!”

”En enda oäkting mot alla pojkar i Västeros och alla flickor med, mot alla barn som någonsin ska födas i alla kungariken i hela världen.”

”Pojken är oskyldig.”

”Pojken besudlade er brudsäng, annars skulle ni säkert ha fått egna söner. Han skämde ut er.”

”Nej, det gjorde Robert, inte pojken. Min dotter tycker om honom, och han är av mitt eget blod.”

”Er brors blod”, påpekade Melisandre, ”en kungs blod. Bara kungligt blod kan väcka stendraken.”

Stannis gnisslade tänder. ”Jag vill inte höra mer om saken. Drakarna är döda. Ätten Targaryen försökte väcka liv i dem vid ett flertal tillfällen och gjorde sig till åtlöje eller till lik. Lappen är den enda narr vi behöver på den här gudsförgätna klippan. Ni har blodiglarna. Gör vad ni ska!”

Melisandre böjde stelt på huvudet och sa: ”Som min kung befaller.” Hon stack in höger hand i vänster ärm och kastade sedan en handfull puder på fyrfatet. Kolen började glöda starkt. Då bleka lågor snodde sig ovanför glöden hämtade den röda kvinnan silverfatet och räckte det till kungen. Davos såg henne lyfta på locket. I fatet låg tre stora, svarta iglar fyllda av blod.

Pojkens blod, tänkte Davos. En kungs blod.

Stannis sträckte fram handen och fingrarna slöts om en igel.

”Säg namnet”, befallde Melisandre.

Igeln vred sig i kungens grepp, försökte suga sig fast vid hans fingrar. ”Troninkräktaren”, sa han. ”Joffrey Baratheon.”

Han kastade blodigeln på fyrfatet där den rullade ihop sig likt ett höstlöv bland kolen och brann upp.

Stannis tog nästa igel. ”Troninkräktaren”, förkunnade han, högre den här gången. ”Balon Greyjoy.” Han slängde den på fyrfatet. Den sprack sönder och blodet rann ut, väsande och rykande.

Kungen höll den sista igeln i handen. Han studerade den en stund och den slingrade sig mellan hans fingrar.

”Troninkräktaren”, sa han slutligen. ”Robb Stark.” Han släppte den i elden.