Tornborgen låg på en ö och reflekterades i det stilla blå vattnet. När vinden blåste rörde sig krusningar över sjöns yta, jagade varandra likt lekande pojkar. Längs sjöstranden växte ekarna tätt med en matta av nedfallna ekollon på marken under. Där bortom låg byn eller vad som återstod av den.
Det var den första by de sett sedan de lämnade kullarna. Meera hade varit där och rekognoscerat för att försäkra sig om att det inte lurade någon i ruinerna. Hon hade smugit sig fram mellan ekar och äppelträd med nätet i ena handen och spjutet i den andra, och hon hade skrämt upp tre kronhjortar som hoppat i väg bland buskarna. Sommar uppfattade de snabba rörelserna och var genast efter dem. Bran såg skräckvargen sätta av och ville inget hellre än att krypa in i hans skinn och springa med, men Meera ropade åt dem att komma. Motsträvigt tog han blicken från Sommar och sa åt Hodor att följa efter Jojen in i byn.
Bran visste att ända fram till muren skulle landskapet utgöras av grässlätter med obrukade åkrar, låga böljande kullar, bergsängar och låglänta sumpmarker. Det skulle bli mycket enklare att ta sig fram än i bergen de lämnat bakom sig, men de öppna vidderna gjorde Meera illa till mods. ”Jag känner mig naken”, erkände hon. ”Det finns ingenstans att gömma sig.”
”Vem tillhör dessa landområden?” frågade Jojen.
”Nattens väktare”, svarade Bran. ”Det här är Gåvan eller Nya gåvan och norr därom ligger Brandons gåva.” Det hade mäster Luwin lärt honom. ”Brandon byggaren gav all mark inom femtio fjärdingsväg söder om muren till de svarta bröderna för deras… levebröd och utkomst.” Bran var stolt över att han mindes formuleringen. ”En del mästare säger att det var någon annan Brandon, inte Byggaren, men det heter ändå Brandons gåva. Tusentals år senare besökte Goda drottning Alysanne muren på sin drake Silvervinge, och hon tyckte att nattens väktare var så modiga att hon övertalade Gamle kungen att ge dem lika mycket mark till, som fick heta Nya gåvan eller bara Gåvan.” Han gjorde en gest. ”Allt detta.”
Det märktes att ingen hade bott i byn på många år. Husen höll på att rasa samman, även värdshuset, som nog aldrig varit mycket till värdshus. Nu återstod bara eldstaden och två spruckna väggar som det växte äppelträd mellan. Ett stod mitt i skänkrummet och ett lager av våta bruna löv och ruttnande äpplen täckte golvet. Luften var tjock av doften, en sötsliskig, cideraktig lukt som närmast var kväljande. Meera spetsade några äpplen med grodspjutet och försökte hitta något som gick att äta, men alla var bruna och maskstungna.
Det var en vacker och fridfull plats, stilla och rogivande, men Bran tyckte att det fanns något sorgset hos det tomma värdshuset och Hodor verkade också känna det. ”Hodor?” sa han förbryllat. ”Hodor? Hodor?”
”Det här är bra mark.” Jojen tog upp en näve jord och smulade den mellan fingrarna. ”En by, ett värdshus, en stark fästning ute i sjön och massor av äppelträd, men var finns människorna? Varför gav de sig av?”
”De var rädda för rövarna”, svarade Bran. ”Rövarna kommer över muren eller genom bergen för att plundra, stjäla och röva bort kvinnor. Om man blir tillfångatagen använder de ens skalle för att dricka blod ur, brukade gamla Nan säga. Nattens väktare är inte lika starka som de var på Brandons eller drottning Alysannes tid, så fler rövare tar sig förbi dem. Trakterna närmast muren blev plundrade så ofta att småfolket flyttade söderut, in bland bergen eller till ätten Umbers landområden öster om kungsvägen. Storjons folk blir också utsatta för plundring, men inte lika mycket som de människor som förr bodde i Gåvan.”
Jojen Reed vred långsamt på huvudet, lyssnade till en musik som bara han kunde höra. ”Vi måste söka skydd här. Det blir oväder, en hård storm.”
Bran tittade upp mot himlen. Det hade varit en frisk och klar höstdag, solig och nästan varm, men i väster syntes mörka moln, och vinden tycktes tillta. ”Det finns inget tak på värdshuset och bara två väggar”, sa han och pekade. ”Vi borde gå ut till tornborgen.”
”Hodor”, sa Hodor. Kanske höll han med.
”Vi har ingen båt.” Meera rörde om i löven med grodspjutet.
”Det finns en broväg, en broväg av sten som är dold under vattnet. Vi kan gå dit ut.” De andra kunde i alla fall gå; själv skulle han bli tvungen att rida på Hodors rygg, men på det sättet höll han sig åtminstone torr.
Syskonen Reed växlade en blick. ”Hur vet du det?” frågade Jojen. ”Har du varit här förut, min prins?”
”Nej, men gamla Nan har berättat det. Titta, ser du att fästningen har en gyllene krona?” Bran pekade. Man kunde se fläckar av flagnande guldfärg uppe vid bröstvärnet. ”Drottning Alysanne tillbringade en natt i tornborgen, så till hennes ära målades tinnarna guldgula.”
”En broväg?” Jojen studerade sjön. ”Är du säker?”
”Helt säker”, sa Bran.
Så snart Meera förstod vad hon skulle leta efter hittade hon den ganska lätt. Det var en meterbred stengång som ledde rakt ut i sjön, och hon lotsade dem försiktigt framåt, steg för steg, medan hon kände sig för med grodspjutet. De kunde se var gången kom upp ur vattnet igen, hur den fortsatte upp på ön och övergick i en kort stentrappa som förde till tornborgens port.
Både gång, trappa och port låg i rak linje, så man kunde tro att brovägen också löpte rakt, men så var det inte. Under sjöns yta gick den i sicksack och fortsatte runt en tredjedel av ön innan den vindlade tillbaka. Krökarna var förrädiska, och den långa omväg som stengången gjorde innebar att en person som närmade sig ön under lång tid skulle vara måltavla för pilar som sköts från tornborgen. Stenarna var också hala och slippriga. Två gånger var Hodor nära att förlora fotfästet och skrek ängsligt ”Hodor!” innan han återfick balansen. Andra gången blev Bran ordentligt rädd. Om Hodor föll i vattnet med honom i korgen skulle han mycket väl kunna drunkna, särskilt om den väldige stalldrängen greps av panik och glömde att Bran satt där, som han ibland gjorde. Kanske borde vi ha stannat på värdshuset under äppelträdet, tänkte han, men vid det laget var det för sent.
Lyckligtvis blev det inget tredje tillbud, och vattnet nådde aldrig ens upp till midjan på Hodor även om det gick mycket högre på syskonen Reed. Det dröjde inte länge förrän de var framme på ön och klättrade uppför trappan till tornborgen. Porten var bastant, men de tunga ekplankorna hade slagit sig med åren och den gick inte längre att stänga ordentligt. Meera sköt upp den helt och de rostiga gångjärnen gnisslade. Överstycket var lågt. ”Ducka, Hodor”, uppmanade Bran och det gjorde han men inte tillräckligt, så Bran slog i huvudet. ”Det gjorde ont”, klagade han.
”Hodor”, sa Hodor och rätade på sig.
De befann sig i ett dystert förrådsrum som knappt var tillräckligt stort för att rymma dem alla fyra. En spiraltrappa i tornets innermur vindlade både uppåt och nedåt bakom gallerdörrar av järn. Bran tittade upp och upptäckte ännu ett galler. Ett mördarhål. Han var glad att det inte fanns någon där ovanför som kunde hälla kokande olja på dem.
Dörrarna var låsta, men järnstängerna var rödbruna av rost. Hodor tog i av alla krafter och drog i den ena dörren; ingenting hände. Han försökte skjuta den inåt men utan framgång. Han skakade gallret, sparkade på det, kastade sig mot det, bankade på gångjärnen med sin väldiga näve tills luften var fylld av rostflagor, men järndörren rörde sig inte ur fläcken. Han försökte med den andra dörren med lika klent resultat. ”Vi kommer inte in”, konstaterade Meera.
Där Bran satt i korgen på Hodors rygg hade han mördarhålet alldeles ovanför huvudet. Han tog tag om stängerna för att känna på dem, och då han drog till lossnade gallret och rasade ner tillsammans med rost, murbruk och småsten. ”Hodor!” skrek Hodor. Det tunga järngallret gav Bran ännu en smäll i huvudet och slog i golvet intill Jojens fötter. Meera skrattade. ”Har man sett på maken, min prins”, sa hon. ”Du är starkare än Hodor.” Bran rodnade.
När gallret var borta kunde Hodor lyfta upp Meera och Jojen i det gapande hålet. Därefter tog syskonen Bran i armarna och drog upp honom, men svårigheten var att få upp Hodor. Han var för tung för de andra att lyfta. Slutligen sa Bran åt honom att gå och leta reda på några stora stenar som det fanns gott om på ön. Hodor travade upp en hög som han kunde klättra på och nå mördarhålets söndervittrade kanter. ”Hodor”, flämtade han lyckligt och log mot dem alla tre då han hade hissat sig upp.
De befann sig i en labyrint av små, mörka och tomma celler, men efter en stund hittade Meera tillbaka till spiraltrappan. Ju högre de klättrade, desto ljusare blev det. På tredje våningen fanns det skottgluggar i yttermuren, den fjärde hade fönster, och den femte och översta våningen utgjordes av ett enda stort, runt rum som i tre väderstreck hade dörrvalv med små stenbalkonger utanför och i det fjärde ett avträde ovanför ett avträdesschakt som gick rakt ner i sjön.
Då de hade tagit sig upp på murkrönet var himlen helt mulen och molnen i väster var svarta. Vinden blåste så hårt att den lyfte upp Brans mantel och fick den att slå och fladdra. ”Hodor”, sa Hodor ömkligt och verkade inte gilla oväsendet.
Meera gjorde en piruett. ”Jag känner mig som en jätte när jag står här högt ovanför världen.”
”Det finns träd på Näset som är dubbelt så höga”, påminde brodern.
”Ja, men de har andra träd runt omkring sig som är lika höga”, sa Meera. ”På Näset är allting hopkrympt och himlen är mycket mindre. Här… Känner du vinden? Och se hur stor världen har blivit.”
Det var sant. Man kunde se långt här uppifrån. I söder höjde sig kullarna med grå och gröna berg bakom och åt alla andra håll sträckte sig Nya Gåvans böljande slätter så långt ögat nådde. ”Jag hade hoppats att vi skulle kunna se muren härifrån”, sa Bran besviket. ”Det var fel tänkt av mig, vi måste ju vara hundra fjärdingsväg bort.” Blotta tanken fick honom att känna sig både trött och kall. ”Jojen, vad ska vi göra när vi kommer fram till muren? Min farbror berättade att den var över två hundra meter hög och så bred att det gick tunnlar genom isen vid fästningarna. Hur ska vi ta oss till den treögda kråkan på andra sidan?”
”Jag har hört att det ska finnas övergivna fästningar”, svarade Jojen. ”En gång i tiden byggdes de av nattens väktare men står nu tomma. Vi kanske kan ta oss igenom vid någon av dem.”
Spökslotten, hade gamla Nan kallat dem. Mäster Luwin hade en gång tvingat Bran att lära sig namnet på varenda fästning längs muren. Det hade inte varit lätt, för allt som allt fanns det nitton stycken, även om bara sjutton någonsin hade varit bemannade samtidigt. På festen som anordnades vid kung Roberts besök på Vinterhed hade Bran rabblat namnen för farbror Benjen, från öster till väster och från väster till öster. Benjen Stark hade skrattat och sagt: ”Du kan dem bättre än jag, Bran. Kanske borde du bli kapten för gränsjägarna i mitt ställe, så kan jag stanna här.” Men det var innan Bran föll, innan han blev bruten, och när han vaknade upp som krympling hade farbrodern återvänt till Svarta slottet.
”Min farbror sa att tunnlarna förseglas med is och sten så snart en fästning måste överges”, upplyste Bran.
”I så fall får vi öppna en av dem igen”, sa Meera.
Det gjorde honom illa till mods. ”Det är inte värt att göra det, för otäcka saker kan komma från andra sidan. Vi beger oss bara till Svarta slottet och säger åt befälhavaren att släppa igenom oss.”
”Vi måste undvika Svarta slottet precis som vi undvek kungsvägen”, sa Jojen. ”Det finns hundratals män där.”
”Män i nattens väktare, ja”, sa Bran. ”De avlägger löften och väljer inte sida i krig.”
”Visserligen”, höll Jojen med, ”men det räcker med att en enda man bryter sitt löfte och säljer din hemlighet till järnmännen eller Boltons oäkting. Och vi kan inte vara säkra på att nattens väktare släpper igenom oss. De kan besluta sig för att hålla oss kvar eller skicka oss tillbaka.”
”Men min far var en vän till nattens väktare och min farbror är kapten för gränsjägarna. Han kanske vet var den treögda kråkan finns. Och Jon är också på Svarta slottet.” Bran hade hoppats på att få träffa Jon igen och farbrodern med. De svarta bröder som senast besökt Vinterhed hade sagt att Benjen Stark hade försvunnit under ett spaningsuppdrag, men nog borde han väl ha kommit tillbaka vid det här laget. ”Jag är säker på att nattens väktare ger oss hästar”, återtog han.
”Tyst!” Jojen skuggade ögonen med handen och blickade mot solnedgången. ”Titta, det syns någonting… en ryttare, tror jag. Ser du honom?”
Bran skuggade också ögonen, men trots det blev han tvungen att kisa. Först såg han ingenting, men så uppfattade han en rörelse och trodde att det kanske var Sommar, men det var det inte. En man till häst. Han var för långt bort för att Bran skulle se mer.
”Hodor?” Hodor hade också satt handen ovanför ögonen, men han tittade åt fel håll. ”Hodor?”
”Han gör sig ingen brådska”, sa Meera, ”men det verkar som om han är på väg till byn.”
”Det är bäst att vi går in innan vi blir sedda”, sa Jojen.
”Sommar är i närheten av byn”, invände Bran.
”Sommar klarar sig bra”, försäkrade Meera. ”Det är bara en man på en trött häst.”
Stora regndroppar slog mot stenen då de lämnade murkrönet. Det var inte en minut för tidigt; en liten stund senare började regnet vräka ner. Trots de tjocka murarna kunde de höra hur det piskade mot sjöns vatten. I det tilltagande dunklet satte de sig på golvet i det runda tomma rummet. Den norra balkongen vette mot den övergivna byn. Meera ålade sig ut på mage för att kika över sjön och se var ryttaren blivit av. ”Han har sökt skydd i ruinerna efter värdshuset”, upplyste hon då hon kom tillbaka. ”Det ser ut som om han gör upp eld på härden.”
”Jag önskar att vi kunde ha en eld”, sa Bran. ”Jag fryser. Det finns trasiga möbler en trappa ner, det såg jag. Vi kunde låta Hodor hugga ved av dem och bli varma.”
Hodor gillade förslaget. ”Hodor”, sa han hoppfullt.
Jojen skakade på huvudet. ”Eld betyder rök, och rök härifrån tornborgen skulle synas lång väg.”
”Om det finns någon som kan se den”, invände systern.
”Det är en man i byn.”
”En man, ja.”
”En man kan förråda Bran för fienderna om det är fel man. Vi har kvar vildanden från i går. Vi borde äta och sova. I morgon bitti ger sig mannen i väg och vi med.”
Jojen fick som vanligt sin vilja fram. Meera delade upp vildanden mellan dem. Hon hade fångat den med sitt nät dagen före då den försökte lyfta från ett kärr. Den smakade inte lika gott kall som den gjort då den var nygrillad och knaprig, men de slapp åtminstone gå och lägga sig hungriga. Bran och Meera delade bröstbiten medan Jojen åt skanken. Hodor slukade vingen och låret medan han muttrade ”Hodor” och slickade fettet av fingrarna efter varje tugga. Det var Brans tur att berätta en historia, så han tog den om Brandon Stark, han som kallades Brandon skeppsbyggaren och hade seglat i väg bortom Solnedgångshavet.
Skymningen sänkte sig då både vildand och historia var slut, och det regnade fortfarande. Bran undrade vart Sommar hade tagit vägen och ifall han hade fångat någon av kronhjortarna.
Snart var det helt mörkt i tornet. Hodor blev rastlös och började gå längs väggarna, stegade runt runt och stannade för att kika in på avträdet var gång han kom dit, som om han hade glömt vad det var för något. Dold i skuggorna stod Jojen vid den norra balkongen och blickade ut i natten och regnet. Någonstans i norr skar en blixt himlen och lyste upp tornrummet. Hodor ryckte till och kved skrämt. Bran räknade till åtta och väntade på åskknallen. Då den kom skrek Hodor högt.
Jag hoppas att inte Sommar är rädd, tänkte Bran. Hundarna i Vinterheds hundgård hade alltid blivit skrämda av åskväder, precis som Hodor. Jag borde se efter, lugna honom…
Det blixtrade igen och den här gången kom åskknallen på sex. ”Hodor!” skrek Hodor. ”HODOR! HODOR!” Han ryckte åt sig svärdet som för att slåss mot ovädret.
”Var tyst, Hodor!” sa Jojen. ”Bran, säg åt honom att inte skrika. Kan du ta ifrån honom svärdet, Meera?”
”Jag ska försöka.”
”Sch, Hodor”, förmanade Bran. ”Var tyst nu. Sluta skrika och sitt ner.”
”Hodor?” Han gav snällt långsvärdet till Meera, men ansiktet var förbryllat och ängsligt.
Jojen blickade åter ut i mörkret och de hörde honom dra häftigt efter andan. ”Vad är det?” frågade Meera.
”Män i byn.”
”Mannen vi såg tidigare?”
”Andra män. Beväpnade. Jag såg en yxa och spjut med.” Aldrig någonsin tidigare hade Jojen låtit som en skrämd liten pojke. ”Jag såg dem i ljuset från blixten; de rörde sig under träden.”
”Hur många?”
”För många att räkna.”
”Beridna?”
”Nej.”
”Hodor.” Hodor lät rädd. ”Hodor. Hodor.”
Bran var själv lite rädd även om han inte ville erkänna det inför Meera. ”Tänk om de kommer hit?”
”Det gör de inte.” Hon satte sig ner bredvid honom. ”Varför skulle de göra det?”
”För att söka skydd.” Jojens röst lät bister. ”Såvida inte ovädret upphör. Meera, kan du gå ner och barrikadera dörren?”
”Den har slagit sig så mycket att jag inte ens kunde stänga den. Men de kan inte ta sig genom gallerdörrarna.”
”Det vet du inte. De kan bryta sönder låset eller slå sönder gångjärnen, eller också kan de klättra upp genom mördarhålet precis som vi gjorde.”
Blixtarna avlöste varandra på himlen och Hodor gnydde. Så rullade en åskskräll över sjön. ”HODOR!” tjöt han, satte händerna för öronen och snubblade runt i mörkret. ”HODOR! HODOR! HODOR!”
”Nej!” skrek Bran. ”Sluta!”
Det tjänade ingenting till. ”HOOODOR!” gastade Hodor. Meera försökte hålla fast honom och lugna honom, men han var för stark och skakade henne av sig. ”HOOOOOODOOOOOR!” vrålade stalldrängen då himlen åter lystes upp av blixtar och nu skrek Jojen med, skrek åt Bran och Meera att få tyst på honom.
”Håll tyst!” sa Bran med gäll, skrämd röst och sträckte sig efter Hodors ben då han stegade förbi.
Hodor stannade och stängde munnen, rörde långsamt huvudet från sida till sida och sjönk ner på golvet med benen i kors. När åskan mullrade tycktes han knappt höra det. Alla fyra satt i den mörka tornborgen och vågade knappt andas.
”Vad gjorde du, Bran?” viskade Meera.
”Ingenting.” Bran skakade på huvudet. ”Jag vet inte.” Men det gjorde han. Jag var i hans kläder, på samma sätt som jag ibland är Sommar. Han hade varit Hodor för en sekund och det skrämde honom.
”Det händer något på andra sidan sjön”, sa Jojen. ”Jag tyckte att jag såg en man peka på tornborgen.”
Jag ska inte vara rädd, intalade Bran sig. Han var prins av Vinterhed, Eddard Starks son, nästan vuxen och en ulv, inte någon liten pojke som Rickon. Sommar skulle inte vara rädd. ”Troligen är det bara folk tillhörande ätten Umber”, sa han, ”eller kanske familjerna Knott, Norrey eller Flint som kommit ner från bergen eller också är det svarta bröder i nattens väktare. Bar de svarta mantlar?”
”I mörkret är alla mantlar svarta, min prins, och blixten försvann för fort för att jag skulle kunna se vad de hade på sig.”
Meera verkade ängslig. ”Om det var svarta bröder skulle de väl vara beridna?”
Bran hade kommit att tänka på en annan sak. ”Det spelar ingen roll”, sa han förtröstansfullt. ”De kan inte komma ut till oss även om de vill, såvida de inte har en båt eller känner till brovägen.”
”Brovägen!” Meera rufsade Bran i håret och kysste honom på pannan. ”Vår rare prins! Han har rätt, Jojen, de kan inte känna till brovägen. Och även om de gjorde det skulle de inte kunna ta sig över den i regnet.”
”Men natten tar slut, och om de stannar till morgonen…” Jojen lät resten av meningen hänga i luften och efter en stund tillade han: ”De lägger mer ved på den eld som den förste mannen gjorde upp.” En blixt korsade himlen och ljuset fyllde tornrummet och fick dem att avteckna sig mot skuggorna. Hodor gungade nynnande fram och tillbaka.
I det ögonblicket kunde Bran känna Sommars rädsla. Han slöt två ögon och öppnade sitt tredje, och pojkhuden gled av honom likt en mantel då han lämnade tornborgen…
… och med ens var han ute i regnet med magen full av kronhjort, kröp ihop i buskarna då himlen öppnade sig och mullrade ovanför. Lukten av ruttna äpplen och våta löv dränkte nästan doften av människa, men den fanns där. Han hörde klirret och slamret av vapen och ringbrynjor, såg män röra sig under träden. En karl med käpp stapplade förbi med pälshuvan neddragen för ansiktet så att han varken såg eller hörde. Vargen gjorde en vid sväng runt honom, gick bakom en droppande törnbuske och under ett äppelträds nakna grenar. Han kunde höra männen tala och genom doften av regn, våta löv och hästar kände han den skarpa, röda stanken av rädsla…