DAENERYS

Dany hade redan fått en rapport av sina dothrakiska kunskapare, men hon ville se det med egna ögon. Ser Jorah Mormont red bredvid henne genom en björkskog och uppför en sluttande sandstensås. ”Inte närmare”, sa han varnande då de hade kommit upp på krönet.

Dany höll in sin silver och blickade ut över den yunkaiska hären som stod uppställd på andra sidan slätten. Vitskägg hade lärt henne bästa sättet att räkna hur många fienden var. ”Fem tusen”, sa hon efter en stund.

”Det får jag det också till.” Ser Jorah pekade. ”Flankerna utgörs av soldenärer, lansiärer och beridna bågskyttar med svärd och yxor för närkamp: Andrasönerna på vänsterflanken och Stormkråkorna på den högra. Fem hundra man vardera. Titta på baneren!”

Yunkais harpya höll en piska och en halsring av järn i klorna i stället för en kedja, men under stadens baner förde soldenärerna sina egna: fyra kråkor mellan korsade blixtar på höger flank och på vänster ett brutet svärd. ”Yunkaierna själva håller centern”, noterade Dany. På så långt håll såg officerarna nästan likadana ut som Astapors med höga blanka hjälmar och mantlar prydda av glittrande kopparrondeller. ”Är det slavsoldater de anför?”

”Till största delen, men de går inte upp mot Obesudlade. Yunkai är känt för att lära upp sängslavar, inte krigare.”

”Vad säger ni? Kan vi besegra deras armé?”

”Lätt”, svarade ser Jorah.

”Men inte utan blodspillan.” Strömmar av blod hade sugits upp av tegelstenarna i Astapor den dagen staden föll, även om ytterst lite kommit från hennes egna. ”Vi kan vinna slaget och inta staden, men förlusterna kan bli stora.”

”Den risken finns alltid, khaleesi. Astapors självgodhet gjorde staden sårbar, men i Yunkai är man förvarnad.”

Dany vägde för och emot. Slavarmén verkade liten jämfört med hennes egen, men soldenärerna var beridna. Efter att så länge ha levt med dothrakier hade hon fått en hälsosam respekt för den förödelse krigare till häst kunde anställa bland fotsoldater. De Obesudlade kan stå emot ett anfall, men mina frigivna slavar kommer att bli slaktade. ”Slavhandlare gillar att prata”, sa hon. ”Skicka bud om att jag tar emot dem i mitt tält i kväll. Och bjud in kaptenerna för soldenärkompanierna med, men inte samtidigt: Stormkråkorna vid middagstid och Andrasönerna två timmar senare.”

”Som ni befaller”, sa ser Jorah, ”men om de inte kommer…”

”De kommer, för att se drakarna och höra vad jag har att säga, och de sluga ser det som en chans att bedöma min militära styrka.” Hon vände sin silver. ”Jag väntar på dem i mitt tält.”

På återvägen friskade vinden i och himlen hade blivit skiffergrå då Dany kom tillbaka till lägret. Ett djupt dike höll på att grävas runt om och i skogen högg Obesudlade ner björkar som skulle spetsas till pålar. Eunuckerna kunde inte sova om de inte hade en palissad omkring sig, hävdade Grå masken. Han var där och övervakade arbetet. Dany stannade för att prata lite med honom. ”Yunkai står rustat för strid.”

”Det är bra, ers höghet. De här törstar efter blod.”

Då hon beordrade de Obesudlade att utse officerare inom sina egna led hade Grå masken med överväldigande majoritet valts till den högsta posten. Hon hade ställt honom under ser Jorah, som skulle lära upp honom till befäl, och den landsflyktige riddaren sa att den unge eunucken var hård men rättvis, att han lärde sig snabbt och var outtröttlig när det gällde detaljer.

”Yunkaierna har samlat ihop en slavarmé för att möta oss.”

”En slav i Yunkai lär sig allt om de sju suckarna och de sexton njutningsställningarna, ers höghet, men de Obesudlade får lära sig att hantera de tre spjuten, som Grå masken snart hoppas få visa er.”

Något av det första Dany hade gjort efter Astapors fall var att avskaffa seden att ge de Obesudlade nya slavnamn varje dag. De flesta av dem som var födda fria hade tagit tillbaka sina födelsenamn, åtminstone de som mindes dem. Andra hade tagit sig namn efter hjältar eller gudar och ibland även vapen, ädelstenar och blommor, vilket gjorde att en del soldater hade mycket underliga namn i Danys öron. Grå masken hade behållit Grå masken. När hon frågade honom varför svarade han: ”Det är turbringande, inte förbannat som det namn den här föddes med, det han hade då han togs som slav. Grå masken är det namn den här drog den dag Daenerys stormfödd gav honom fri.”

”Må Grå masken visa både klokhet och tapperhet i slaget”, sa Dany. ”Skona de fiendeslavar som flyr eller kastar ifrån sig vapnen. Ju färre som dräps, desto fler kan sälla sig till oss efteråt.”

”Den här minns.”

”Det vet jag att han gör. Kom till mitt tält vid middagstid. Jag vill ha dig där tillsammans med mina andra officerare då jag underhandlar med soldenärkaptenerna.” Dany manade på sin silver och fortsatte in i lägret.

Innanför palissaden som de Obesudlade höll på att bygga var tälten uppslagna i prydliga rader med hennes eget gyllene prakttält i mitten. Intill låg ett andra läger som var fem gånger så stort och bredde ut sig lite hur som helst utan diken, tält, vaktposter eller hästar på led. De som hade hästar eller mulor sov bredvid dem för att ingen skulle stjäla dem. Getter, får och halvsvultna hundar strövade fritt bland mängder av kvinnor, barn och gamlingar. Dany hade lämnat Astapor i händerna på ett styrande råd som bestod av före detta slavar och leddes av en helare, en lärd och en präst, alla tre kloka och rättrådiga män. Ändå hade tiotusentals föredragit att följa med henne till Yunkai hellre än att stanna kvar i Astapor. Jag gav dem staden, men de flesta var för rädda för att ta den.

Den brokiga skaran av frigivna slavar var större än hennes här, men de var snarare en belastning än en tillgång. Högst en på hundra hade en åsna, en kamel eller en oxe; de flesta hade vapen som stulits från någon slavhandlares vapenförråd, men bara en av tio var stark nog att slåss och ingen var utbildad soldat. Där de drog fram gjorde de rent hus likt en svärm gräshoppor. Ändå kunde Dany inte förmå sig till att överge dem som ser Jorah och blodsryttarna rådde henne till. Jag sa att de var fria, och nu kan jag inte säga åt dem att de inte är fria att ansluta sig till mig. Hon betraktade röken som steg upp från deras kokeldar och kvävde en suck. Visserligen hade hon världens bästa fotsoldater men också de sämsta.

Arstan Vitskägg stod utanför ingången till tältet medan starke Belwas satt i gräset med korslagda ben och åt en skål fikon. Det hade fallit på deras lott att vakta henne. Jhogo, Aggo och Rakharo var både Danys koer och blodsryttare, och för tillfället behövdes de bättre som befälhavare för dothrakierna än för att skydda hennes person. Den lilla khalasaren bestod av ett trettiotal beridna krigare, de flesta pojkar utan flätor och böjda gamlingar. De var allt hon hade i form av rytteri, men hon skulle inte klara sig utan det. De Obesudlade var kanske världens främsta infanteri, som ser Jorah hävdade, men hon behövde även spejare och kunskapare.

”Yunkai ska få krig”, sa Dany till Vitskägg inne i tältet. Irri och Jhiqui hade täckt golvet med mattor och Missandei hade tänt en rökelsesticka för att parfymera den dammiga luften. På några kuddar låg Drogon och Rhaegal och sov intrasslade i varandra, medan Viserion satt uppflugen på kanten av det tomma badkaret. ”Missandei, vilket språk talar yunkaierna? Valyriska?”

”Ja, ers höghet”, svarade barnet. ”En annan dialekt än i Astapor, men tillräckligt lik för att man ska förstå den. Slavhandlarna kallar sig de kloka mästarna.”

”Kloka?” Dany satte sig i skräddarställning på en kudde och Viserion bredde ut sina vingar i vitt och guld och flög till hennes sida. ”Vi får se hur kloka de är”, sa hon och kliade drakens fjälliga huvud bakom hornen.

En timme senare kom ser Jorah Mormont tillbaka i sällskap med tre av Stormkråkornas kaptener. De hade svarta fjädrar på sina blanka hjälmar och påstod sig vara jämbördiga i rang. Dany studerade dem medan Irri och Jhiqui serverade vin. Prendahl na Ghezn var en undersätsig ghisier med brett ansikte och mörkt grånande hår, Skallige Sallor hade ett slingrande ärr på sin bleka, qarthenska kind och Daario Naharis var iögonenfallande även för att vara tyroshier. Det treuddiga skägget hade samma blå färg som ögonen och det lockiga håret som nådde ner till kragen, och de spetsiga mustascherna var guldmålade. Kläderna gick i olika gula nyanser med krås och manschetter av myrisk spets i smörgult. Den midjekorta jackan pryddes av mässingsmedaljonger i form av maskrosor och de lårhöga läderstövlarna var dekorerade med slingor i guldtråd. Handskar av mjukt gult skinn var instoppade i ett bälte bestående av förgyllda ringar och naglarna var blålackerade.

Men soldenärernas språkrör var Prendahl na Ghezn. ”Ni borde ge er av härifrån med ert patrask”, förkunnade han. ”Ni tog Astapor med list och svek, men Yunkai faller inte lika lätt.”

”Fem hundra Stormkråkor mot tio tusen Obesudlade”, sa Dany. ”Jag är bara en ung flicka och begriper mig inte på krig, men jag tycker oddsen verkar dåliga.”

”Stormkråkorna står inte ensamma”, sa Prendahl.

”Stormkråkor står inte alls utan tar till flykten vid minsta tecken på fara. Kanske borde ni också fly medan tid är. Jag har hört att soldenärer är ökända för att vara trolösa. Vad har ni för nytta av att vara ståndaktiga då Andrasönerna byter sida?”

”Det kommer inte att inträffa”, hävdade Prendahl oberört, ”och även om de gjorde det skulle det inte spela någon roll. Andrasöner betyder ingenting. Vi slåss vid sidan av Yunkais tappra kämpar.”

”Ni slåss vid sidan av sängpojkar beväpnade med spjut.” Då Dany vred på huvudet pinglade de båda bjällrorna i flätan svagt. Efter segern i Astapor hade Irri och Jhiqui prytt håret med ytterligare en bjällra. ”När striderna väl har börjat kan ni inte längre be om förskoning. Men om ni går över till mig nu får ni behålla det guld yunkaierna har betalat för era tjänster. Ni ska även få er beskärda del av bytet och ännu större belöningar när jag har återfått mitt kungarike. Men slåss ni för de kloka mästarna blir er lön döden. Tror ni att yunkaierna öppnar sina portar för er då mina Obesudlade slaktar er utanför stadens murar?”

”Kvinna, ni skriar som en åsna och är lika obegriplig.”

”Kvinna?” Hon smålog. ”Ska det föreställa en förolämpning? Jag skulle kunna återgälda den om jag tog er för man.” Hon såg honom stint i ögonen utan att vika undan med blicken. ”Jag är Daenerys stormfödd av huset Targaryen, den obrända, drakarnas moder, khaleesi för Drogos ryttarfolk och drottning av de sju konungarikena eller Västeros.”

”Det ni är”, sa Prendahl na Ghezn, ”är en ryttarhövdings sköka. När vi har krossat er ska jag låta min hingst få para sig med er.”

Starke Belwas drog arakhen. ”Starke Belwas ska ge hans fula tunga till lilla drottningen, om hon vill.”

”Nej, Belwas. Jag har gett dessa män fri lejd”, förklarade hon med ett leende. ”Säg mig, är Stormkråkorna slavar eller fria män?”

”Vi är ett brödraskap av fria män”, förkunnade Sallor.

”Bra.” Dany reste sig. ”Återvänd och berätta för era bröder vad jag har sagt. Kanske föredrar en del av dem guld och ära framför döden. Jag vill ha ert svar i morgon bitti.”

Stormkråkornas kaptener reste sig samfällt. ”Vårt svar är nej”, sa Prendahl na Ghezn. De båda andra följde efter honom ut ur tältet, men Daario Naharis kastade en blick över axeln och böjde artigt huvudet till farväl innan han gick.

Två timmar senare kom befälhavaren för Andrasönerna ensam. Det visade sig vara en jätte till braavosier med blekgröna ögon och ett yvigt, gyllenrött skägg som nådde nästan ända ner till bältet. Han hette Mero men kallade sig Titanens oäkting.

Mero svepte vinet, torkade sig om munnen med baksidan av handen och kastade lystna blickar på Dany. ”Jag tror jag har lägrat er tvillingsyster i ett skökohus hemma i Braavos. Eller var det er?”

”Det tror jag inte. Jag skulle aldrig kunna glömma en sådan magnifik karl som ni.”

”Så är det. Ingen kvinna har någonsin kunnat glömma Titanens oäkting.” Braavosiern höll fram bägaren mot Jhiqui. ”Om ni skulle ta av er kläderna och sätta er i mitt knä? Om ni behagar mig kanske jag låter Andrasönerna gå över till er sida.”

”Om ni låter Andrasönerna gå över till min sida kanske jag inte snöper er.”

Den store karlen skrattade. ”Lilla flicka, en annan kvinna försökte en gång snöpa mig med tänderna. Numera har hon inga tänder, men mitt svärd är lika långt och tjockt som någonsin. Ska jag ta fram och visa det?”

”Det behövs inte. När mina eunucker har huggit av det kan jag beskåda det i lugn och ro.” Dany tog en klunk vin. ”Det är sant att jag bara är en ung flicka och inte begriper mig på krig. Förklara hur ni tänker besegra tio tusen Obesudlade med era fem hundra. Okunnig som jag är tycker jag att oddsen verkar dåliga.”

”Andrasönerna har stått inför sämre odds och vunnit.”

”Andrasönerna har stått inför sämre odds och flytt. Utanför Qohor då tre tusen Obesudlade höll stånd. Eller förnekar ni det?”

”Det var många, många år sedan, innan Titanens oäkting förde befälet över Andrasönerna.”

”Så det är av er de får sitt mod?” Dany vände sig till ser Jorah. ”Så snart striderna börjar ska ni döda honom först.”

Den landsflyktige riddaren log. ”Med nöje, ers höghet.”

”Ni får självfallet fly igen”, sa hon till Mero. ”Vi ska inte hindra er. Ta ert yunkaiska guld och fly.”

”Om ni hade sett Titanen på Braavos, dåraktiga flicka, skulle ni veta att den inte kan fly någonstans.”

”Men så stanna och slåss för mig!”

”Det är sant att ni är värd att slåss för”, sa braavosiern, ”och om jag vore fri skulle jag med glädje låta er kyssa mitt svärd. Men jag har tagit emot Yunkais guld och gett mitt hedersord.”

”Guld kan lämnas tillbaka”, påpekade hon, ”och jag ska betala er lika mycket och mer därtill. Jag har andra städer att erövra och ett helt kungarike som väntar på mig en halv värld härifrån. Tjäna mig troget, så behöver Andrasönerna aldrig mer ta hyra.”

Braavosiern drog i sitt tjocka, röda skägg. ”Lika mycket och mer därtill och kanske en kyss också? Eller mer än en kyss? För en sådan magnifik karl som jag?”

”Kanske.”

”Jag kommer att gilla smaken av er tunga.”

Dany kände ser Jorahs ilska. Min svarte björn gillar inte pratet om kyssar. ”Fundera på vad jag har sagt. Kan jag få ert svar i morgon bitti?”

”Det kan ni.” Titanens oäkting log brett. ”Kan jag få ett krus av ert goda vin att ta med hem till mina kaptener?”

”Ni kan få ett helt fat. Vinet kommer från de goda mästarnas källare i Astapor, och jag har flera vagnslaster.”

”Ge mig då en vagn, som ett bevis för er aktning.”

”Ni har stor törst.”

”Jag är stor hela jag, och jag har många bröder. Titanens oäkting dricker inte ensam, khaleesi.”

”En vagn ska ni få, om ni lovar att dricka en skål för mig.”

”Överenskommet!” sa han med dånande stämma. ”Vi ska dricka tre skålar för er och ge er ett svar då solen går upp.”

Men då Mero hade gått sa Arstan Vitskägg: ”Han har dåligt rykte även i Västeros. Låt er inte luras av hans belevade uppträdande, ers höghet. Han kommer att utbringa tre skålar för er hälsa i kväll och våldta er i morgon.”

”För en gångs skull har gamlingen rätt”, sa ser Jorah. ”Andrasönerna är ett gammalt soldenärkompani som inte saknar tapperhet, men under Meros befäl har de blivit nästan lika grymma som De blodiga gycklarna. Karlen är lika farlig för sina uppdragsgivare som för sina fiender, och det är därför man finner honom här. Ingen av de fria städerna anlitar honom längre.”

”Det är inte hans rykte jag vill ha utan hans fem hundra man starka rytteri. Vad säger ni om Stormkråkorna? Finns det något hopp om dem?”

”Nej”, svarade ser Jorah utan omsvep. ”Prendahl är ghisier och antagligen hade han släkt i Astapor.”

”Synd. Men kanske behöver vi inte slåss. Vi väntar och hör vad yunkaierna har att säga.”

Sändebuden från Yunkai kom då solen gick ner: femtio män på praktfulla svarta hästar och en på en stor vit kamel. Hjälmarna var dubbelt så höga som deras huvuden för att inte förstöra de märkligt formade och flätade frisyrer som deras inoljade hår var uppsatt i. De bar kjolar och tunikor av mörkgult linne och mantlarna pryddes av påsydda kopparrondeller.

Mannen på den vita kamelen hette Grazdan mo Eraz. Han var mager och hård och hade samma bländande vita leende som Kraznys haft tills Drogon brände bort hans ansikte. Håret var framdraget i form av ett enhörningshorn som stack ut från pannan, och togan kantades av gyllene myrisk spets. ”Uråldrig och ärorik är Yunkai, städernas drottning”, sa han då Dany tog emot honom i sitt tält. ”Våra murar är starka, våra ädlingar är stolta och obändiga och vårt småfolk saknar helt rädsla. Det ghisiska folkets blod flyter i våra ådror. Ghis var ett gammalt imperium redan innan Valyrien blev till. Ni gör klokt i att sitta och underhandla, khaleesi, för Yunkai blir inte lätt att erövra.”

”Bra. Mina Obesudlade blir glada om de får kämpa lite.” Hon tittade på Grå masken som nickade.

Grazdan ryckte på axlarna. ”Om det är blod ni vill ha, så låt det flyta. Jag har hört att ni har frigett era eunucker. Frihet betyder lika mycket för en Obesudlad som en hatt för en kolja.” Han log mot Grå masken, men eunucken kunde ha varit gjord av sten. ”De som överlever ska vi förslava igen och använda för att ta tillbaka Astapor från patrasket. Vi kan göra er till slav med, tro inget annat. Det finns skökohus i Lys och Tyrosh där männen skulle betala en ansenlig slant för att lägra den sista av ätten Targaryen.”

”Det känns bra att ni vet vem jag är”, sa Dany milt.

”Jag sätter en ära i att hålla mig informerad om det barbariska och okultiverade landet i väster.” Grazdan slog ut med händerna i en försonande gest. ”Men varför ska vi tala hårda ord till varandra? Det är sant att ni begick grymheter i Astapor, men vi yunkaier är ett förlåtande folk och ni har inget otalt med oss, ers höghet. Varför förslösa era krafter på våra mäktiga murar när ni behöver varenda man för att ta tillbaka er fars tron i det fjärran Västeros? Yunkai önskar er all lycka i det företaget, och som bevis har jag tagit med mig en gåva.” Han klappade i händerna och två ur hans följe kom fram bärande på en tung cederträkista beslagen med brons och guld. De satte ner den vid hennes fötter. ”Femtio tusen guldmarker”, upplyste Grazdan förbindligt, ”och de är era, en vänskaplig gest från Yunkais kloka mästare. Frivilligt skänkt guld är väl bättre än rov köpt med blod? Så jag säger till er, Daenerys Targaryen, ta kistan och gå.”

Dany sköt upp locket med en liten toffelklädd fot. Kistan var full av guldmynt, precis som sändebudet sa. Hon tog en handfull och lät dem rinna mellan fingrarna. Det glänste om dem och de flesta var nypräglade och hade en trappformad pyramid på ena sidan och harpyan i Ghis på den andra. ”Förtjusande. Jag undrar hur många sådana kistor jag hittar när jag intar staden?”

Han skrattade. ”Inga, för det gör ni aldrig.”

”Jag har en gåva till er också.” Hon smällde igen locket. ”Tre dagar. På den tredje dagens morgon ska ni skicka ut alla era slavar. Varje man, kvinna och barn ska ges ett vapen och så mycket mat, kläder, pengar och saker som han eller hon orkar bära. De ska tillåtas välja fritt bland sina herrars ägodelar som betalning för sina år i slaveri. När alla slavar har gett sig av ska ni öppna era portar och låta mina Obesudlade komma in och leta igenom staden för att försäkra sig om att det inte finns några kvar. Om ni gör detta ska Yunkai varken brännas eller plundras och ert folk har inget att frukta. De kloka mästarna får den fred de önskar och har bevisat att de är sällsynt kloka. Vad säger ni?”

”Att ni är galen!”

”Är jag?” Dany ryckte på axlarna och sa: ”Dracarys!”

Drakarna svarade. Rhaegal väste och det rykte om honom, Viserion nafsade och Drogon sprutade virvlande, rödsvarta lågor. De fick fäste i Grazdans toga och sidenet fattade genast eld. Guldmarkerna spreds över mattorna då han föll huvudstupa över kistan, och han svor och fäktade med armarna tills Vitskägg kastade ett krus vatten över honom och släckte elden. ”Ni lovade att jag skulle få fri lejd!” klagade sändebudet.

”Gnäller alla yunkaier över en småsak som en svedd toga? Jag ska köpa en ny åt er, om ni lämnar ut era slavar inom tre dagar. Annars ska Drogon ge er en varmare kyss.” Hon rynkade på näsan. ”Ni har gjort på er. Ta ert guld och gå, och se till att de kloka mästarna får mitt budskap.”

Grazdan mo Eraz pekade finger. ”Ni ska allt få ångra er arrogans, sköka! De där små ödlorna kommer inte att kunna skydda er, det kan jag försäkra. Vi ska fylla luften med pilar om de visar sig inom en fjärdingsvägs avstånd från Yunkai. Tror ni att det är så svårt att döda en drake?”

”Svårare än att döda en slavhandlare. Tre dagar, Grazdan. Tala om det för de andra. Vid slutet av den tredje dagen ska jag vara i Yunkai, vare sig ni öppnar portarna för mig eller inte.”

Mörkret hade fallit när yunkaierna lämnade lägret. Det såg ut att bli en dyster natt: utan måne och stjärnor men med en kylig fuktig vind som blåste från väster. En utmärkt svart natt, tänkte Dany. Runt omkring henne brann eldarna, små orangeröda prickar utspridda över höjder och åkrar. ”Ser Jorah, kalla hit mina blodsryttare!” befallde hon. Dany satte sig på ett berg av kuddar med drakarna intill sig för att vänta på dem. Då de var samlade sa hon: ”En timme efter midnatt borde ge oss tillräckligt med tid.”

”Ja, khaleesi”, sa Rakharo. ”Tid för vad?”

”För att förbereda vårt anfall.”

Ser Jorah Mormont såg ilsken ut. ”Ni sa till soldenärerna…”

”… att jag ville ha deras svar i morgon bitti, men jag lämnade inga utfästelser om natten. Stormkråkorna sitter och diskuterar mitt erbjudande, Andrasönerna är berusade på vinet jag gav Mero och yunkaierna tror att de har tre dagar på sig. Vi överraskar dem i skydd av mörkret.”

”De har spejare som håller utkik.”

”Och i mörkret ser de hundratals brinnande lägereldar”, sa Dany, ”om de ser något alls.”

”Jag tar hand om spejarna, khaleesi”, sa Jhogo. ”De är inga ryttare, bara slavhandlare till häst.”

”Exakt”, instämde hon. ”Jag tycker vi anfaller från tre håll. Grå masken, dina Obesudlade ska slå till från höger och vänster medan mina koer i spetsen för rytteriet gör en framstöt i kilformering genom deras center. Slavsoldater håller aldrig stånd inför beridna dothrakier.” Hon log. ”Men jag är ju bara en ung flicka och vet inte mycket om krig. Vad säger ni, mina herrar?”

”Ni är sannerligen Rhaegar Targaryens syster”, sa ser Jorah lite melankoliskt.

”Ja, och en drottning ut i fingerspetsarna”, tillade Arstan Vitskägg.

Det tog en timme att ordna alla detaljer. Nu börjar den farligaste delen, tänkte Dany då kaptenerna gav sig i väg på sina kommenderingar. Hon kunde bara hoppas att nattens mörker skulle dölja hennes förberedelser för fienden.

Strax före midnatt fick hon hjärtat i halsgropen då ser Jorah trängde sig förbi starke Belwas. ”De Obesudlade har tagit fast en soldenär som försökte smita in i lägret.”

”En spion?” Det skrämde henne. Om de hade fått fast en, hur många andra kunde då inte ha slunkit förbi?

”Han hävdar att han kommer med gåvor. Det är den gula idioten med det blå håret.”

Daario Naharis. ”Jag ska höra vad han har att säga.”

Då den landsflyktige riddaren visade in honom undrade hon om två män kunde vara mer olika. Tyroshiern var ljushyllt och smidig medan ser Jorah var svartmuskig och muskulös; Daario hade böljande lockar medan riddaren var tunnhårig och ändå hade han slät hud på de ställen där Mormont var hårig. Och Jorah klädde sig enkelt medan tyroshiern fick en påfågel att se färglös ut, fast han bar en tjock svart mantel över sin klargula stass för det här besöket. Över ena axeln hade han en säck av smärting.

”Khaleesi!” utropade han. ”Jag har både gåvor och goda nyheter. Stormkråkorna är era.” En guldtand glänste i munnen då han log. ”Och det är Daario Naharis också.”

Dany hade sina dubier. Om tyroshiern hade kommit för att spionera kanske hans ord bara var en desperat historia för att rädda skinnet. ”Vad säger Prendahl na Ghezn och Sallor om detta?”

”Föga.” Daario vände på säcken och Skallige Sallors och Prendahl na Ghezns huvuden rullade ut på mattorna. ”Mina gåvor till drakdrottningen.”

Viserion luktade på blodet som rann ut från Prendahls hals och släppte ut en eldkvast som träffade den döde rakt i ansiktet och fick hans blodlösa kinder att svartna och skrumpna. Drogon och Rhaegal vaknade till då de kände lukten av stekt kött.

”Är det ert verk?” frågade Dany och kände sig illamående.

”Just precis.” Om drakarna fick Daario Naharis att känna sig illa till mods dolde han det väl. Att döma av den notis han tog om dem kunde de lika gärna ha varit kattungar som lekte med en mus.

”Varför?”

”För att ni är så vacker.” Hans händer var stora och starka och det fanns något hos de hårda blå ögonen och den krökta näsan som förde tanken till en praktfull och blodtörstig rovfågel. ”Prendahl pratade för mycket och sa för lite.” Den eleganta utstyrseln hade varit med om ett och annat: saltstänk fläckade stövlarna, nagellacket var avflagnat, spetskråset var smutsigt av svett och hon kunde se att kanten på manteln var trådsliten. ”Och Sallor petade sig i näsan som om snoret vore guld.” Han stod med korslagda händer och handflatorna vilade på klingornas knappar. Han hade en svängd dothrakisk arakh vid vänster höft och en myrisk stilett vid höger. Fästena utgjordes av ett matchande par förgyllda kvinnor, nakna och utmanande.

”Är ni skicklig på att använda era vackra klingor?” frågade Dany.

”Om döda kunde tala skulle Prendahl och Sallor kunna bekräfta det. Jag betraktar en dag som förspilld om jag inte har älskat med en kvinna, dräpt en fiende och ätit en god måltid, och de dagar jag har levt fullt ut är lika oräkneliga som stjärnorna på himlen. Jag har upphöjt dödandet till en vacker konst, och många akrobater och elddansare har bett till gudarna och önskat att de vore hälften så snabba och en fjärdedel så behagfulla. Jag hade gärna talat om namnen på alla män jag har dräpt, men innan jag var klar skulle era drakar ha vuxit sig stora som slott, Yunkais murar skulle ha vittrat sönder till gult damm och vintern skulle både ha kommit och gått och kommit igen.”

Dany skrattade. Hon tyckte om den självsäkerhet hon såg hos Daario Naharis. ”Dra ert svärd och svär att tjäna mig.”

På ett ögonblick hade Daarios arakh lämnat skidan, och dramatiskt kastade han sig för hennes fötter. ”Mitt svärd är ert liksom mitt liv och min kärlek. Mitt blod, min kropp och mina sånger tillhör er och jag lever och dör på er befallning, fagra drottning.”

”Lev då och kämpa för mig i natt”, sa Dany.

”Det vore oklokt, min drottning.” Ser Jorah gav Daario en kall, hård blick. ”Behåll honom här under uppsikt tills slaget är utkämpat och vunnet.”

Hon funderade en stund och skakade sedan på huvudet. ”Om han ger oss Stormkråkorna kan vi överrumpla fienden.”

”Men om han förråder er blir det ingen överrumpling.”

Dany tittade på soldenären igen. Han gav henne ett leende som fick henne att rodna och vända sig bort. ”Det gör han inte.”

”Hur kan ni veta det?”

Hon pekade på klumparna av svartnat blodigt kött som drakarna bit för bit satte i sig. ”Det kallar jag bevis för ärlighet. Daario Naharis, se till att era Stormkråkor är redo att angripa yunkaierna i ryggen då mitt anfall börjar. Kan ni ta er tillbaka oskadd?”

”Om jag blir stoppad säger jag att jag har varit ute och spejat utan att se något oroväckande.” Tyroshiern reste sig, bugade och svepte ut.

Ser Jorah Mormont dröjde sig kvar. ”Det var ett misstag, ers höghet”, sa han och skrädde inte orden. ”Vi vet ingenting om karlen…”

”Vi vet att han är en stor krigare.”

”Storskrävlare, menar ni.”

”Han ger oss Stormkråkorna.” Och han har blå ögon.

”Fem hundra soldenärer med osäker lojalitet.”

”Alla lojaliteter är osäkra i tider som dessa”, påminde Dany. Och jag ska uppleva ytterligare två förräderier, ett för guld och ett för kärleken.

”Daenerys, jag är tre gånger så gammal som ni”, sa ser Jorah, ”och jag har sett hur falska människor är. Ytterst få är värda tillit, och Daario Naharis tillhör definitivt inte deras skara. Också färgen på hans skägg är oäkta och falsk.”

Det fick henne att ilskna till. ”Medan ni däremot har ett hederligt skägg. Är det vad ni försöker säga mig? Att ni är den ende man jag någonsin borde lita på?”

Han stelnade till. ”Det sa jag inte.”

”Ni säger det varenda dag: Pyat Pree är en lögnare och Xaro smider ränker, Belwas är en skrävlare och Arstan en mördare… Tror ni att jag fortfarande är en naiv liten flickunge som inte uppfattar meningen bakom orden?”

”Ers höghet…”

Hon avbröt honom. ”Ni har varit den bäste vän jag har haft, en bättre bror än Viserys någonsin var. Ni är den förste i min drottningvakt, befälhavare för min armé, min främste rådgivare, min högra hand. Jag respekterar och högaktar er, men jag åtrår er inte, Jorah Mormont, och jag är trött på att ni försöker hålla alla andra män på avstånd från mig, så att jag blir tvungen att uteslutande förlita mig på er. Det duger inte och det får mig inte att tycka bättre om er.”

Först hade Mormont blivit illröd i ansiktet, men när Dany slutade tala var han alldeles blek och stod som huggen i sten. ”Om min drottning befaller det”, sa han snävt med iskall röst.

Dany var tillräckligt varm för dem båda. ”Det gör hon, hon befaller. Ni har ett slag att utkämpa och vinna, så det är bäst att ni tar hand om de Obesudlade.”

När han gått kastade Dany sig ner på kuddarna bredvid drakarna. Det hade inte varit hennes mening att uppträda så bryskt mot ser Jorah, men hans ständiga misstänksamhet hade till slut väckt draken i henne.

Han förlåter mig, sa hon sig. Jag är hans drottning. Dany kom på sig med att undra om han hade rätt om Daario. Med ens kände hon sig mycket ensam. Mirri Maz Duur hade sagt att hon aldrig mer skulle vänta ett levande barn. Huset Targaryen kommer att dö ut med mig. Det gjorde henne sorgsen. ”Ni måste vara mina barn”, sa hon till drakarna, ”mina tre skräckinjagande barn. Arstan säger att drakar lever längre än människor, så jag dör före er.”

Drogon sträckte på halsen och nafsade efter hennes hand. Tänderna var vassa, men han bet aldrig hål på huden då de lekte. Dany skrattade och rullade honom fram och tillbaka tills han vrålade och svansen piskade mot mattorna. Den har blivit längre, upptäckte hon, och i morgon är den ännu längre. De växer snabbt nu, och när de är fullvuxna får jag mina vingar. Sittande på en drake kunde hon föra sina egna soldater ut i strid, som hon gjort i Astapor, men än så länge var de för små för att bära hennes tyngd.

Midnatt kom och gick och lugnet lade sig över lägret. Dany stannade kvar i tältet med tjänarinnorna medan Arstan Vitskägg och starke Belwas höll vakt. Det svåraste är att vänta. Att sitta i tältet med armarna i kors medan slaget utkämpades utan henne fick Dany att känna sig som ett litet barn igen.

Timmarna kröp fram i snigelfart, och trots att Jhiqui masserade de stela musklerna i axlarna var Dany alldeles för rastlös för att kunna sova. Missandei erbjöd sig att sjunga en vaggvisa som var vanlig bland det fridfulla folket, men Dany skakade på huvudet. ”För Arstan till mig.”

Då den gamle kom hade hon svept in sig i fällen efter hrakkaren – dothrakihavets vita lejon – vars mustiga doft påminde henne om Drogo. ”Jag kan inte sova när män dör för mig, Vitskägg”, sa hon. ”Jag skulle vilja höra mer om min bror Rhaegar. Jag tyckte om historien ni berättade på skeppet om hur han beslöt sig för att bli krigare.”

”Det är ytterst vänligt av ers höghet att säga det.”

”Viserys sa att vår bror vann många torneringar.”

Arstan böjde respektfullt på sitt vita huvud. ”Det tillkommer inte mig att förneka hans höghets ord…”

”Men?” utbrast Dany skarpt. ”Berätta! Jag befaller er!”

”Prins Rhaegars tapperhet var obestridlig, men han deltog sällan i torneringar. Han älskade aldrig att slåss som Robert eller Jaime Lannister. Det var bara något han måste göra, en uppgift han fått, och han klarade det galant, för han var duktig i allt, men han fann ingen glädje i det. Folk sa att han älskade lutan långt högre än lansen.”

”Men han måste väl ha vunnit några torneringar”, sa Dany besviket.

”Då hans höghet var ung red han briljant i en tornering på Stormens ände och besegrade lord Steffon Baratheon, lord Jason Mallister, Röde ormen av Dornien och en mystisk riddare som visade sig vara den beryktade Simon Toyne, ledaren för kungsskogens fredlösa. Den dagen bröt han av tolv lansar i en dust mot ser Arthur Dayne.”

”Blev han segrare då?”

”Nej, ers höghet. Den äran gick till en annan riddare i kungsvakten som kastade prins Rhaegar ur sadeln i den sista dusten.”

Dany ville inte höra om hur Rhaegar kastades ur sadeln. ”Men vilka torneringar vann min bror?”

”Ers höghet.” Den gamle tvekade. ”Han vann den största av alla torneringar.”

”Vilken var det?” undrade Dany.

”Den som lord Whent ordnade på Harrenhal vid sjön Gudsögat samma år som den falska våren inföll. Det var en stor tilldragelse. Förutom dusterna förekom en mêlée i gammal god stil där sju riddarlag kämpade mot varandra. Det var tävlingar i bågskytte och yxkastning liksom en hästkapplöpning och en trubadurtornering, och det bjöds på gycklarkonster och hölls många fester med muntrationer. Lord Whent var lika generös som han var rik. De överdådiga prissummor han utlovade lockade dit hundratals tävlande. Också er kunglige far kom till Harrenhal trots att han inte hade lämnat Röda slottet på många år. De mäktigaste lorderna och främsta kämparna i de sju konungarikena deltog i den torneringen, och prinsen av Draksten besegrade dem allihop.”

”Men det var ju på den torneringen som han krönte Lyanna Stark till kärleks- och skönhetsdrottning!” utbrast Dany. ”Prinsessan Elia var där, hans hustru, och ändå gav min bror kronan till flickan Stark och rövade sedan bort henne från hennes trolovade. Hur kunde han göra det? Behandlade den dorniska kvinnan honom så illa?”

”Det tillkommer inte mig att säga vad som kan ha funnits i er brors hjärta, ers höghet. Prinsessan Elia var en god och förtjusande dam, men hon hade klen hälsa.”

Dany svepte lejonskinnet tätare om sig. ”Viserys sa en gång att det var mitt fel, eftersom jag föddes för sent.” Det hade hon energiskt förnekat, mindes hon, och gått så långt att hon sagt åt Viserys att det var hans fel, eftersom han inte fötts till flicka. För den oförskämdheten hade han gett henne ett rejält kok stryk. ”Om jag hade kommit till världen vid en lämpligare tidpunkt skulle Rhaegar ha gift sig med mig och inte med Elia och allt hade varit annorlunda. Om Rhaegar hade varit lycklig med sin hustru skulle han inte ha behövt Lyanna Stark.”

”Kanske det, ers höghet.” Vitskägg var tyst en stund. ”Men jag är inte säker på att det låg i Rhaegars natur att vara lycklig.”

”Ni får honom att låta så tungsint”, protesterade Dany.

”Inte tungsint, men… det fanns en melankoli hos prins Rhaegar, en känsla av…” Den gamle tvekade igen.

”Säg det!” uppmanade hon. ”En känsla av…”

”… av förbannelse. Han var född i sorg, min drottning, och den skuggan hängde över honom i hela hans liv.”

Endast en gång hade Viserys talat om Rhaegars födelse. Kanske gjorde berättelsen honom sorgsen. ”Det var väl skuggan av Sommarhall som vilade över honom?”

”Ja, och ändå var Sommarhall den plats prinsen älskade högst. Han begav sig dit då och då med bara lutan som sällskap. Inte ens riddarna i kungsvakten följde med honom dit. Han tyckte om att sova i slottsruinen under månen och stjärnorna och när han kom tillbaka hade han alltid med sig en ballad. Då man hörde honom spela på lutan med silversträngarna och sjunga om skymning och tårar och kungars död kände man att han sjöng om sig själv och dem han älskade.”

”Spelade troninkräktaren också sorgsna ballader?”

Arstan småskrattade. ”Robert? Robert gillade visor som fick honom att skratta, ju oanständigare, desto bättre. Han sjöng bara då han var berusad, och då blev det ballader som En tunna öl eller Femtiofyra fat eller Björnen och den fagra mön. Robert var mycket…”

Alla tre drakarna lyfte samtidigt på huvudet och tjöt.

”Hästar!” Dany höll lejonskinnet på plats samtidigt som hon kom på fötter. Utanför hörde hon starke Belwas ropa något och sedan andra röster och ljudet av många hästar. ”Irri, gå och ta reda på vem…”

Så öppnades tältfliken och ser Jorah Mormont steg in. Han var dammig och blodstänkt men för övrigt oskadd. Den landsflyktige riddaren föll på knä framför Dany och sa: ”Ers höghet, jag har med mig segern. Stormkråkorna gick över till oss, slavarna flydde i panik och Andrasönerna var för berusade för att slåss, precis som ni sa. Två hundra döda, främst yunkaier. Slavarna kastade ifrån sig spjuten och sprang och soldenärerna gav sig. Vi har flera tusen fångar.”

”Och våra egna förluster?”

”Högst ett dussin man.”

Först då tillät hon sig att le. ”Res er, min gode och modige björn. Togs Grazdan eller Titanens oäkting till fånga?”

”Grazdan ska framföra era villkor till de andra slavhandlarna.” Ser Jorah kom på benen. ”Mero flydde så snart han insåg att Stormkråkorna hade bytt sida. Jag har folk som jagar honom och vi får snart tag i honom.”

”Utmärkt”, sa Dany. ”Skona alla som svär mig trohet, vare sig de är soldenärer eller slavar. Om tillräckligt många Andrasöner går över till oss ska ni behålla kompaniet intakt.”

Dagen därpå marscherade de de sista tre fjärdingsvägarna till Yunkai. Staden var byggd av gult tegel i stället för rött, annars såg den precis ut som Astapor med samma vittrande murar och höga, trappformade pyramider och en väldig harpya ovanför portarna. Murar och torn kryllade av armborst- och bågskyttar. Ser Jorah och Grå masken placerade ut hennes soldater, Irri och Jhiqui reste tältet och Dany satte sig ner för att vänta.

På den tredje dagens morgon slogs stadsportarna upp och slavarna började tåga ut. Dany satt upp på sin silver för att hälsa dem. Då de gick förbi talade lilla Missandei om att de hade blivit fria tack vare Daenerys stormfödd, den obrända, drottning av de sju konungarikena och drakarnas moder.

”Mhysa!” ropade en brunhyad man åt henne. Han hade ett barn på axeln, en liten flicka, och hon ropade samma ord med tunn röst. ”Mhysa! Mhysa!”

Dany såg på Missandei. ”Vad ropar de?”

”Det är ghisiska, det gamla rena språket. Det betyder ’mor’.”

Dany kände sig lätt om hjärtat. Jag ska aldrig mer vänta ett levande barn, mindes hon. Handen darrade då hon höjde den. Kanske log hon. Hon måste ha gjort det, för mannen log och ropade ordet igen och andra röster sällade sig till hans. ”Mhysa!” ropade de. ”Mhysa! MHYSA!” Alla log, sträckte ut händerna mot henne och föll på knä. ”Maela”, kallade somliga henne medan andra ropade ”Aelalla” eller ”Qathei” eller ”Tato”, men oavsett språk betydde det samma sak: mor. De kallar mig mor.

Kören växte, spreds, svällde. Den blev så ljudlig att den skrämde hennes silver. Stoet backade och ruskade på huvudet och slog med den silvergrå svansen. Den genljöd så högt att den tycktes skaka Yunkais gula murar. Fler slavar strömmade hela tiden ut genom portarna och föll in i ropet. Nu kom de springande mot henne, knuffades, snubblade, ville röra vid hennes hand, stryka hästens man, kyssa hennes fötter. Hennes stackars blodsryttare kunde inte hålla undan dem, och också starke Belwas grymtade och knotade av bestörtning.

Ser Jorah uppmanade henne att rida därifrån, men Dany mindes en dröm hon haft i de odödligas hus. ”De skadar mig inte, för de är mina barn”, förklarade hon. Hon skrattade, satte hälarna i hästens sidor och red dem till mötes medan bjällrorna i håret pinglade om seger. Hon skrittade, travade, ökade till galopp med flätan fladdrande efter sig. De frigivna slavarna släppte fram henne. ”Mor!” ropade hundratals strupar, tusentals, tiotusentals. ”Mor”, sjöng de och fingrarna snuddade vid hennes ben då hon flög förbi. ”Mor, mor, mor!”